Svenska folket har rätt till sin historia.
Den så kallade neutralitetskommissionen gjorde ett viktigt arbete i att
beskriva hur den svenska regeringen under det kalla kriget värderade hotet
mot landet och sökte samarbete för att säkra landets försvar, i händelse av
krig. Kommissionen hade uppdraget att beskriva situationen som den såg ut
under tiden från andra världskrigets slut fram till november 1969, eller, som
resonemanget i direktiven gick, intill dess att den internationella ned-
rustningspolitiken fick genomslag.
Neutralitetskommissionen gjorde en mycket betydelsefull insats.
Framförallt bidrog den med tre större konstateranden:
- Rikets ledning ansåg under den undersökta perioden att Sverige var utsatt
för kontinuerligt och allvarligt hot. Statsminister Erlander delade
personligen denna uppfattning.
- Regeringen ansåg att Sverige inte kunde stå emot en stormaktsangripare.
Därför vidtogs de åtgärder som var nödvändiga för att klara landets
försvar, bl.a. i form av samarbete med USA. Detta ägde rum i hemlighet,
under sekretess, även om åtgärderna inofficiellt förankrades i
oppositionen.
- Den demokratiska processen hanterades i detta avseende inte korrekt.
Statsminister Erlander felinformerade riksdagen om vad som faktiskt
förevar.
I perspektiv av neutralitetskommissionens värdefulla arbete ter det sig
som uppenbart att centrala delar av den svenska efterkrigshistorien
varken är tillfredsställande utredd eller skildrad.
Neutralitetskommissionen fick som nämndes inte gå längre fram i tiden
än till november 1969. En rimlig tolkning av detta är att de resultat som
skulle kunna frambringas betraktades som alltför känsliga. I klartext
handlade det om att kommissionen inte fick närma sig regeringen Palmes
agerande.
Nu har det gått ett antal år sedan den första neutralitetskommissionen
avslutade sitt arbete och läget har förändrats. Det föreligger inga hinder för
att låta en andra neutralitetskommission gå vidare och utreda tiden efter
november 1969 fram till Berlinmurens fall 20 år senare.
Förhållandena under den perioden var delvis annorlunda än tidigare.
Frågor som kan vara av intresse är t.ex. i vad mån den svenska regeringen
mellan åren 1969 och 1989 räknade med USA:s stöd, också om kärnvapen-
balans mellan USA och Sovjetunionen rådde? Hur påverkade den sovjetiska
nordflottans uppbyggnad Sveriges möjligheter att räkna med stöd från USA?
Hur förändrade den amerikanska Naval Strategy från 1980 bilden? Bidrog
kryssningsmissilernas tillkomst till en ny situation? Fortsatte regeringen att
dölja ett svenskt samarbete med USA och Nato?
En ny neutralitetskommissions arbete med en ny, utförlig och mer korrekt
historiebeskrivning skulle vara viktigt för dagens säkerhetspolitiska debatt.
Den säkerhetspolitiska moderniseringen hämmas idag av en felaktig bild av
Sveriges agerande under det kalla kriget och den dåvarande
neutralitetspolitikens art. Det finns debattörer som känner stolthet över och
trygghet i en historisk situation som aldrig existerade.
En ny neutralitetskommission, med mandat att arbeta sig vidare fram i
tiden också efter november 1969 bör därför tillsättas. Riksdagen bör ge detta
regeringen till känna.
Det är inte bara så att svenska folket tål sanningen, man har rätt till den.
Felaktig syn på USA
Europa har under 1900-talet varit oförmöget att hantera sin egen
säkerhet. Europa och demokratins överlevnad har varit beroende av USA
och den amerikanska befolkningens välvilja.
Bara i andra världskriget förlorade USA nära 300.000 och Kanada 38.000
unga män i strid. Därtill kom bortåt 900.000 personer som skadades,
försvann eller tillfångatogs. Det borde vara naturligt att känna tacksamhet
över de insatser som inte minst USA och enskilda amerikanska soldater gjort
för den europeiska freden.
Det är förvånande att det land som räddat Europa och Sverige i de mest
utsatta av situationer under efterkrigstiden så ofta har beskrivits så negativt.
I
Sverige har det varit kutym att kritisera USA och officiellt avsvärja sig allt
militärt och tidigare också säkerhetspolitiskt samröre med USA. Inofficiellt
har dock de flesta vetat och förstått att Sverige har varit och är beroende av
USA för sin säkerhet.
Utan USA och Nato i ryggen hade det svenska försvaret behövt utformas
och dimensioneras på ett helt annat sätt också under det kalla krigets mest
utpräglade neutralitetspolitik. Norra Europa - däribland också Sverige - har
varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Europa är inte heller idag förmöget att klara sin egen säkerhet utan den
transatlantiska solidariteten. USA donerar miljontals dollar av säkerhetsskäl
till Europa varje år. USA är också det enda land som har de resurser som
krävs att klara t.ex. försvar av Nordens rygg, det norska havet.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska lösningar inkluderar en
bevarad transatlantisk solidaritet. Vikten av den transatlantiska länken står
inte i motsats till ett ökat europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten.
Felaktig syn på Sovjetunionen
Under stora delar av det kalla kriget och långt fram i vår tid dominerade
den så kallade Kolsuparteorin svensk säkerhetspolitik. Sverige stod enligt
denna neutralt mellan två parter, som delade lika på skulden för
spänningen i Europa. Vår syn var värderingsfri, åsiktslös om de båda
konkurrerande systemen.
Ansvaret för det kalla kriget kan naturligtvis inte delas lika mellan öst och
väst. Sovjetunionen var en diktatur, baserad på kommunismen med miljoner
liv på sitt samvete. Väst umgicks inte med planer på att invadera demo-
kratiska grannländer, vilket Sovjetunionen och Warszawapakten gjorde.
Det förnekades under det kalla kriget att Sovjetunionen var Sveriges
egentliga fiende, trots att alla visste motsatsen.
I själva verket hamnade Sverige fel i ett moraliskt ställningstagande mellan
rätt och fel, mellan demokrati och diktatur, mellan respekt och förakt för
mänskliga rättigheter och mellan anpasslighet eller protest mot ockupation av
våra baltiska grannländer. Brott mot mänskliga rättigheter accepterades vara
"interna angelägenheter", trots att människors rättigheter är universella och
knappast kan vara annat än lika för alla oavsett var man bor.
Efter hand har bilden av det gamla Sovjetunionen verklighetsanpassats.
Arkiven har öppnats. Men alltjämt finns behov för Sverige att göra upp med
hur Sovjetpolitiken såg ut och hur folken i Central- och Östeuropa sveks
genom en neutralitetspolitik som gick långt utöver vad den militära
alliansfriheten, eller formella neutraliteten, skulle kräva.
Gör upp med historien
Att det löpande förekommit underliggande och hemlighållet samarbete
och kontakter mellan Sverige och USA har inte minst genom neutralitets-
kommissionens arbete efterhand klargjorts allt tydligare. Det gäller både
underrättelsesidan och anpassning av olika system, t.ex. inom flyget.
Hyckleriet ligger i årtiondens förnekande av detta samarbete från
officiellt håll.
Den som argumenterade för öppet samarbete med USA, liknande det som
faktiskt bedrevs, utsattes för massiv kritik. De personer som såg till att detta
samarbete faktiskt bedrevs i det fördolda stod för kritiken.
När statsminister Göran Persson för något år sedan besökte USA tackade
han president Clinton särskilt för den hjälp som FBI hade givit Sverige och
de baltiska staterna. Det är intressant att en svensk socialdemokratisk
statsminister tackar en amerikansk president för FBI:s hjälp.
Men när kommer en svensk statsminister officiellt att tacka USA för
landets insatser för den europeiska freden och USA och Nato för det
samarbete man haft med Sverige genom åren? När kommer en svensk,
socialdemokratisk statsminister att vara sanningsenlig om den svenska
säkerhetspolitiska efterkrigshistorien? När kommer hela sanningen att
beskrivas och berättas?
Inte förrän detta erkänns kommer Sverige att kunna driva en säker-
hetspolitik utan skygglappar.
Förnya den säkerhetspolitiska definitionen
Den icke-sanningsenliga beskrivningen av samarbetet med USA och den
felaktiga Kolsuparteorin är två av orsakerna till eftersläpningen och den
bristande moderniseringen av Sveriges säkerhetspolitiska linje det
senaste decenniet.
Det gamla neutralitetsbegreppet avskaffades våren 1992. Därmed försvann
den automatiska neutraliteten vid krig i närområdet. Istället formulerades i
bred enighet en militär alliansfrihet syftande till möjligheten för Sverige att
stå neutralt i händelse av krig i närområdet.
Så sent som i mitten på 90-talet ville dock Centern återgå till den gamla
automatiska neutralitetsformuleringen. Också Socialdemokraterna har
bromsat förnyelsen. I försvarsberedningen fanns föreslaget att den nuvarande
säkerhetspolitiska definitionen - att Sverige är militärt alliansfritt, syftande
till möjligheten att stå neutral i händelse av krig i närområdet - skulle
utmönstras. Sverige skulle kort och gott beskrivas som militärt alliansfritt.
Majoriteten ändrade sig dock och den gamla formuleringen blev kvar. Detta
är ett symptom på att den säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg
kvar.
Det är knappast möjligt att se en enda situation där neutralitet skulle
kännas rimlig, naturlig eller ens möjlig i närområdet. Som EU-medlem kan
Sverige aldrig stå neutralt om ett annat EU-land attackeras. Det kan vi heller
inte göra om våra baltiska grannar hotas. I dagsläget kan Sveriges
säkerhetspolitiska definition bara besrivas som att landet är militärt
alliansfritt.
Sverige måste bättre finna sin roll i den framväxande alleuropeiska
säkerhetsordningen. Det gäller vår egen situation, men också vårt agerande
för strukturens utveckling.
Den militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, den är
inte ett mål. Från början var detta tydligt, men under det kalla krigets senare
del sammanblandades neutralitetspolitiken med en moralisk dimension. I
varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska
situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. För att detta skall
bli
tydligt är det viktigt att historien är väl utredd och rätt beskriven.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny neutralitetsutredning som har mandat
att granska tiden mellan 1969 och 1989 tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges säkerhetspolitiska definition.