Tillsätt ny neutralitetskommission
Svenska folket har rätt till sin historia. Den så kallade neutralitetskommissionen gjorde ett viktigt arbete i att beskriva hur den svenska regeringen under det kalla kriget värderade hotet mot landet och sökte samarbete för att säkra landets försvar, i händelse av krig. Kommissionen hade uppdraget att beskriva situationen som den såg ut under tiden från andra världskrigets slut fram till november 1969, eller, som resonemanget i direktiven gick, intill dess att den internationella ned- rustningspolitiken fick genomslag.
Neutralitetskommissionen gjorde en mycket betydelsefull insats. Framförallt bidrog den med tre större konstateranden:
- Rikets ledning ansåg under den undersökta perioden att Sverige var utsatt för kontinuerligt och allvarligt hot. Statsminister Erlander delade personligen denna uppfattning.
- Regeringen ansåg att Sverige inte kunde stå emot en stormaktsangripare. Därför vidtogs de åtgärder som var nödvändiga för att klara landets försvar, bl.a. i form av samarbete med USA. Detta ägde rum i hemlighet, under sekretess, även om åtgärderna inofficiellt förankrades i oppositionen.
- Den demokratiska processen hanterades i detta avseende inte korrekt. Statsminister Erlander felinformerade riksdagen om vad som faktiskt förevar.
I perspektiv av neutralitetskommissionens värdefulla arbete ter det sig som uppenbart att centrala delar av den svenska efterkrigshistorien varken är tillfredsställande utredd eller skildrad. Neutralitetskommissionen fick som nämndes inte gå längre fram i tiden än till november 1969. En rimlig tolkning av detta är att de resultat som skulle kunna frambringas betraktades som alltför känsliga. I klartext handlade det om att kommissionen inte fick närma sig regeringen Palmes agerande.
Nu har det gått ett antal år sedan den första neutralitetskommissionen avslutade sitt arbete och läget har förändrats. Det föreligger inga hinder för att låta en andra neutralitetskommission gå vidare och utreda tiden efter november 1969 fram till Berlinmurens fall 20 år senare.
Förhållandena under den perioden var delvis annorlunda än tidigare. Frågor som kan vara av intresse är t.ex. i vad mån den svenska regeringen mellan åren 1969 och 1989 räknade med USA:s stöd, också om kärnvapen- balans mellan USA och Sovjetunionen rådde? Hur påverkade den sovjetiska nordflottans uppbyggnad Sveriges möjligheter att räkna med stöd från USA? Hur förändrade den amerikanska Naval Strategy från 1980 bilden? Bidrog kryssningsmissilernas tillkomst till en ny situation? Fortsatte regeringen att dölja ett svenskt samarbete med USA och Nato?
En ny neutralitetskommissions arbete med en ny, utförlig och mer korrekt historiebeskrivning skulle vara viktigt för dagens säkerhetspolitiska debatt. Den säkerhetspolitiska moderniseringen hämmas idag av en felaktig bild av Sveriges agerande under det kalla kriget och den dåvarande neutralitetspolitikens art. Det finns debattörer som känner stolthet över och trygghet i en historisk situation som aldrig existerade.
En ny neutralitetskommission, med mandat att arbeta sig vidare fram i tiden också efter november 1969 bör därför tillsättas. Riksdagen bör ge detta regeringen till känna.
Det är inte bara så att svenska folket tål sanningen, man har rätt till den.
Felaktig syn på USA
Europa har under 1900-talet varit oförmöget att hantera sin egen säkerhet. Europa och demokratins överlevnad har varit beroende av USA och den amerikanska befolkningens välvilja.
Bara i andra världskriget förlorade USA nära 300.000 och Kanada 38.000 unga män i strid. Därtill kom bortåt 900.000 personer som skadades, försvann eller tillfångatogs. Det borde vara naturligt att känna tacksamhet över de insatser som inte minst USA och enskilda amerikanska soldater gjort för den europeiska freden.
Det är förvånande att det land som räddat Europa och Sverige i de mest utsatta av situationer under efterkrigstiden så ofta har beskrivits så negativt. I Sverige har det varit kutym att kritisera USA och officiellt avsvärja sig allt militärt och tidigare också säkerhetspolitiskt samröre med USA. Inofficiellt har dock de flesta vetat och förstått att Sverige har varit och är beroende av USA för sin säkerhet.
Utan USA och Nato i ryggen hade det svenska försvaret behövt utformas och dimensioneras på ett helt annat sätt också under det kalla krigets mest utpräglade neutralitetspolitik. Norra Europa - däribland också Sverige - har varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Europa är inte heller idag förmöget att klara sin egen säkerhet utan den transatlantiska solidariteten. USA donerar miljontals dollar av säkerhetsskäl till Europa varje år. USA är också det enda land som har de resurser som krävs att klara t.ex. försvar av Nordens rygg, det norska havet.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska lösningar inkluderar en bevarad transatlantisk solidaritet. Vikten av den transatlantiska länken står inte i motsats till ett ökat europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten.
Felaktig syn på Sovjetunionen
Under stora delar av det kalla kriget och långt fram i vår tid dominerade den så kallade Kolsuparteorin svensk säkerhetspolitik. Sverige stod enligt denna neutralt mellan två parter, som delade lika på skulden för spänningen i Europa. Vår syn var värderingsfri, åsiktslös om de båda konkurrerande systemen.
Ansvaret för det kalla kriget kan naturligtvis inte delas lika mellan öst och väst. Sovjetunionen var en diktatur, baserad på kommunismen med miljoner liv på sitt samvete. Väst umgicks inte med planer på att invadera demo- kratiska grannländer, vilket Sovjetunionen och Warszawapakten gjorde.
Det förnekades under det kalla kriget att Sovjetunionen var Sveriges egentliga fiende, trots att alla visste motsatsen.
I själva verket hamnade Sverige fel i ett moraliskt ställningstagande mellan rätt och fel, mellan demokrati och diktatur, mellan respekt och förakt för mänskliga rättigheter och mellan anpasslighet eller protest mot ockupation av våra baltiska grannländer. Brott mot mänskliga rättigheter accepterades vara "interna angelägenheter", trots att människors rättigheter är universella och knappast kan vara annat än lika för alla oavsett var man bor.
Efter hand har bilden av det gamla Sovjetunionen verklighetsanpassats. Arkiven har öppnats. Men alltjämt finns behov för Sverige att göra upp med hur Sovjetpolitiken såg ut och hur folken i Central- och Östeuropa sveks genom en neutralitetspolitik som gick långt utöver vad den militära alliansfriheten, eller formella neutraliteten, skulle kräva.
Gör upp med historien
Att det löpande förekommit underliggande och hemlighållet samarbete och kontakter mellan Sverige och USA har inte minst genom neutralitets- kommissionens arbete efterhand klargjorts allt tydligare. Det gäller både underrättelsesidan och anpassning av olika system, t.ex. inom flyget. Hyckleriet ligger i årtiondens förnekande av detta samarbete från officiellt håll.
Den som argumenterade för öppet samarbete med USA, liknande det som faktiskt bedrevs, utsattes för massiv kritik. De personer som såg till att detta samarbete faktiskt bedrevs i det fördolda stod för kritiken.
När statsminister Göran Persson för något år sedan besökte USA tackade han president Clinton särskilt för den hjälp som FBI hade givit Sverige och de baltiska staterna. Det är intressant att en svensk socialdemokratisk statsminister tackar en amerikansk president för FBI:s hjälp.
Men när kommer en svensk statsminister officiellt att tacka USA för landets insatser för den europeiska freden och USA och Nato för det samarbete man haft med Sverige genom åren? När kommer en svensk, socialdemokratisk statsminister att vara sanningsenlig om den svenska säkerhetspolitiska efterkrigshistorien? När kommer hela sanningen att beskrivas och berättas?
Inte förrän detta erkänns kommer Sverige att kunna driva en säker- hetspolitik utan skygglappar.
Förnya den säkerhetspolitiska definitionen
Den icke-sanningsenliga beskrivningen av samarbetet med USA och den felaktiga Kolsuparteorin är två av orsakerna till eftersläpningen och den bristande moderniseringen av Sveriges säkerhetspolitiska linje det senaste decenniet.
Det gamla neutralitetsbegreppet avskaffades våren 1992. Därmed försvann den automatiska neutraliteten vid krig i närområdet. Istället formulerades i bred enighet en militär alliansfrihet syftande till möjligheten för Sverige att stå neutralt i händelse av krig i närområdet.
Så sent som i mitten på 90-talet ville dock Centern återgå till den gamla automatiska neutralitetsformuleringen. Också Socialdemokraterna har bromsat förnyelsen. I försvarsberedningen fanns föreslaget att den nuvarande säkerhetspolitiska definitionen - att Sverige är militärt alliansfritt, syftande till möjligheten att stå neutral i händelse av krig i närområdet - skulle utmönstras. Sverige skulle kort och gott beskrivas som militärt alliansfritt. Majoriteten ändrade sig dock och den gamla formuleringen blev kvar. Detta är ett symptom på att den säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar.
Det är knappast möjligt att se en enda situation där neutralitet skulle kännas rimlig, naturlig eller ens möjlig i närområdet. Som EU-medlem kan Sverige aldrig stå neutralt om ett annat EU-land attackeras. Det kan vi heller inte göra om våra baltiska grannar hotas. I dagsläget kan Sveriges säkerhetspolitiska definition bara besrivas som att landet är militärt alliansfritt.
Sverige måste bättre finna sin roll i den framväxande alleuropeiska säkerhetsordningen. Det gäller vår egen situation, men också vårt agerande för strukturens utveckling.
Den militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, den är inte ett mål. Från början var detta tydligt, men under det kalla krigets senare del sammanblandades neutralitetspolitiken med en moralisk dimension. I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. För att detta skall bli tydligt är det viktigt att historien är väl utredd och rätt beskriven.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en ny neutralitetsutredning som har mandat att granska tiden mellan 1969 och 1989 tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges säkerhetspolitiska definition.
Stockholm den 5 oktober 1999
Sten Tolgfors (m)
Henrik Landerholm (m)