Svenska politiker har sedan Berlinmuren föll talat om vikten av att en
alleuropeisk säkerhetsordning skapas. Få har dock kunnat eller velat tala
om hur en sådan bör se ut.
EU är och är i än högre grad på väg att bli den alleuropeiska säkerhets-
ordningens politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska kärna. EU kan i och
med Amsterdamfördraget fatta beslut om och därtill utföra fredsuppgifter.
EU är också en värdegemenskap. Där ingår demokratiska, marknads-
ekonomiska länder, som visar respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Nato
är den organisation som svarar för den militära förmågan och ömsesidiga
försvarsförpliktelser.
Utgångspunkten för diskussionen om det europeiska fredsarbetet måste
vara vad Europa kan göra mer för att skapa stabilitet i närområdet och
hantera kriser. Utgångspunkten för diskussionen om Sveriges roll i detta
fredsarbete måste vara hur Sverige kan göra mer för att bidra till stabilitet
och krishantering i närområdet.
EU - ett verktyg för det breda säkerhetsbegreppet
EU:s legitimitet i det europeiska fredsarbetet är mycket stor. EU består
av 15 mogna demokratier, om några år av 21 och ytterligare något år
senare av kanske 26 fria och demokratiska länder.
EU har skapat Västeuropas nu drygt 50-åriga fred. Jag tänker naturligtvis
på utvecklingen av relationerna mellan Frankrike och Tyskland, men lika
mycket på hur de tidigare diktaturerna Spanien, Portugal och Grekland under
tidigt 80-tal leddes mot demokrati och EU-medlemskap.
Den ekonomiska och politiska integrationen är det mest lyckade
fredsskapande projektet hittills i historien. Det ömsesidiga beroendet gör inte
bara krig otänkbart, utan också omöjligt. Det kan heller inte brytas ensidigt
av den starke, såsom lösligare former av samarbete.
EU har genom sin ekonomiska styrka och storlek möjlighet att stimulera
länder att uppträda ansvarsfullt. Genom förmedlemskapsstrategin för
länderna i Central- och Östeuropa - det massivaste stödprogram världen sett
- har EU varit ett föredöme för hur man aktivt kan stödja länders
demokratiska utveckling.
EU är en unik aktör för freden därför att samarbetet omfattar det vida
säkerhetsbegreppets alla delar - om än på olika sätt och olika djup.
I EU hanteras ekonomisk integration, politiskt samarbete, mänskliga
rättigheter, samarbete mot brott och terrorism, säkerhetspolitiskt samarbete
och beslut om Petersbergsuppgifter - som inkluderar humanitära insatser,
fredsbevarande insatser, insatser med stridskrafter vid krishantering och
fredsskapande åtgärder i närområdet. Nu tillkommer också möjligheten att
utföra de Petersbergsuppgifter man fattat beslut om. Denna helhet är en
utomordentligt god grund för säkerhetsskapande arbete.
Endast ömsesidiga försvarsförpliktelser faller utanför EU och hanteras av
Nato.
EU-utvidgningen vår tids stora fredsprojekt
Europa söker sig mot EU. En rad tidigare förtryckta folk är på väg mot
fullvärdigt medlemskap. Det är fastslaget i EU-fördraget att medlemskap
inte är en ynnest, utan en rättighet för alla Europas länder som uppfyller
vissa krav. Dessa krav omfattar respekt för demokratins principer,
mänskliga rättigheter - tex. för minoriteter - och en fungerande
marknadsekonomi. Det är den värdegemenskap det handlar om.
Det är centralt för Europas fred och stabilitet att den nu pågående
utvidgningsomgången snarast slutförs och sedan följs av andra. Flera av våra
grannländer som Polen, Estland och förhoppningsvis också Lettland kan
komma med som medlemmar redan år 2003, samtidigt som Ungern,
Tjeckien och Slovenien.
Dörren måste sedan stå öppen för övriga kandidatländer - Litauen,
Slovakien, Rumänien och Bulgarien att bli medlemmar allteftersom de
uppfyller kraven. Kandidatländerna måste bedömas på egna meriter. Deras
möjlighet att klara kraven för medlemskap skall styra takten i utvidgningen.
Utvidgningen är vår tids stora fredsprojekt, inte minst för de
välståndsskapande möjligheter den ger kandidatländerna och unionen som
helhet.
Det är ingen slump att den del av Europa som står vid sidan av den
ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska integrationen är den som står i
brand. Utvecklingen på Balkan understryker hur viktigt det är att den nu
pågående utvidgningsomgången med bl.a. de baltiska länderna inte försenas
och dessutom snarast följs av andra.
EU måste också utan fördröjning öppna för ekonomisk integration och
politiskt samarbete med de 5 länderna i det forna Jugoslavien, med sikte på
allt närmare samarbete intill den dag även de klarar kraven för medlemskap.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU är en mycket
viktig faktor för den europeiska fredens och stabilitetens framtid. Inte
minst gäller detta förmågan att inom ramen för den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken förebygga att krig och kriser uppstår och
att tidigt hantera dem om de ändå uppkommer. All erfarenhet visar att
inbördeskrig är oerhört svåra att stoppa när de väl brutit ut. Detta gäller
också för etniska konflikter när de gått överstyr. De förebyggande
insatserna måste vara lika tidiga som tydliga, i annat fall riskerar vi att få
se en rad andra kriser flamma upp i EU:s närområde.
De fördragsmässiga förutsättningarna för en effektiv gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik finns idag i allt väsentligt på plats genom Amster-
damfördraget. Beslutsreglerna har reformerats och en gemensam analysenhet
skall skapas. Det är viktigt - utan gemensam analys inget gemensamt
agerande. Rådets generalsekreterare blir en röst och kontaktperson för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
De gemensamma strategier och principer som ligger till grund för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken slås fast i enighet. Gemen-
samma åtgärder och ståndpunkter, samt genomförandebesluten, tas med krav
på kvalificerad majoritet. Inga beslut som har militära konsekvenser kan
dock fattas med kvalificerad majoritet. Där krävs alltid enighet.
Genom konstruktivt avstående kan ett land tillåtas att avstå, samt lägga en
röstförklaring i fall där enighet krävs, utan att detta inverkar på den formella
enigheten.
Ett land kan motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad majoritet genom
att hänvisa till "viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik". Frågan
kan då hänskjutas till stats- och regeringscheferna för beslut, vilket i
praktiken innebär krav på enighet. Vilkoret är dock att en kvalificerad
majoritet av medlemsländerna accepterar att frågan lyfts dit. Detta är en
nödutgång som sällan kommer att brukas.
I Amsterdamfördraget fördes Petersbergsuppgifterna in i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Det rör sig om humanitära insatser,
fredsbevarande insatser, insatser med stridskrafter vid krishantering och
fredsskapande åtgärder. EU kan enligt fördraget anlita VEU för att utföra de
beslut som har försvarsmässiga konsekvenser. VEU kan i sin tur använda
Natostrukturer. Märk väl att det inte är fråga om territorialförsvar. Det är
inte
fråga om att VEU:s artikel 5 har lyfts in i EU-fördraget.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska lösningar inkluderar en
bevarad transatlantisk solidaritet. Vikten av den transatlantiska solidariteten
står inte i motsats till ett ökat europeiskt ansvarstagande för den egna
säkerheten. Nu är det upp till medlemsländerna att omsätta förutsättningarna
i praktiken. För det krävs en bestämd vilja att inte bara på papperet utan
också i verkligheten skapa ett gemensamt agerande. Det är här det har
brustit!
EU:s krishanteringsförmåga
EU måste stärka sin faktiska krishanteringsförmåga, genom att inte bara
kunna besluta om utan också skaffa förmåga att utföra de s.k.
Petersbergsuppgifterna.
Beslutet vid toppmötet i Köln blev att "de VEU-funktioner som kommer
att behövas för att unionen ska kunna uppfylla sina nya åtaganden ... kan
inkluderas" i EU. VEU har sedan "fullgjort sitt syfte" och somnar därmed in.
Det innebär att EU t.ex. måste skaffa sig förmåga att tillgodogöra sig under-
rättelsetjänster och ett satellitövervakningscenter. Motivet för att inom EU
bygga upp en förmåga att utföra Petersbergsuppgifter som fredsbevarande
uppdrag är att Europas länder tillsammans ska kunna ta större ansvar för
freden i närområdet.
FN-stadgan ger också uttryckligen en roll åt regionala organisationer i
fredsarbetet. Däremot saknar FN förmågan att självt utföra fredsbevarande
och fredsskapande uppdrag. Man är beroende av att medlemsländer och
organisationer ställer upp. Därför har FN måst anlita Nato - den enda
organisation som har förmågan att utföra större uppdrag - t.ex. i Kuwait-
krisen.
Ett utvidgat Nato
Nato har efter det kalla kriget förändrat sin roll. Kvar finns den militära
säkerhetens kärna, med ömsesidiga försvarsförpliktelser mellan
medlemsländerna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och
säkerhetspolitisk roll för Nato.
Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i fredsbevarande
operationer av större dignitet och som krävs för att utföra många av de
uppdrag som man ser behov av i framtiden. Såväl FN som EU behöver låna
kapacitet av Nato för att kunna genomföra större operationer. Utan Nato
saknar Europa också ett förpliktande samarbete för stabilitet och fred. Nato -
inte EU - svarar för och kommer fortsättningsvis att svara för säkerhetens
kärna, den militära förmågan och försvarsförpliktelserna. Nato är nytt också i
den meningen att organisationen utökas. Polen, Ungern och Tjeckien är
sedan i våras med i organisationen. De baltiska staterna önskar medlemskap.
De har lättare orienterat sig i den nya situationen än många svenska politiker,
vars säkerhetspolitiska grundsyn präglas av tillbakablick. Det råder heller
ingen tvekan om vad Estland, Lettland och Litauen vill. De ser inga alterna-
tiv till medlemskap i Nato.
Länderna i det forna Jugoslavien
Det är nu grundläggande att garantera militär säkerhet i Kosovo och i
regionen i stort samt säkerheten för återvändande flyktingar. Det handlar
om att skydda mot anfall av kvardröjande soldater, men också om att
säkra Kosovo med avseende på minor, blindgångare och skadad
infrastruktur som kan ge upphov till humanitära problem. Vatten- och
avloppssystem, sjukvård och vägar måste byggas upp, liksom de kanske
50 procent av husen som skadats eller förstörts.
Bara en internationell säkerhetsnärvaro ledd av Nato är trovärdig för detta
ändamål i Kosovo. Vad gäller regionen i stort har i praktiken fem länder i
området redan fått säkerhetsgarantier av Nato. Utan fördröjning måste EU
öppna för ekonomisk integration och politiskt samarbete med länderna i det
forna Jugoslavien, med sikte på allt närmare samarbete intill dess att de
klarar kraven för medlemskap.
Öppna omedelbart för ett EES-liknande samarbete med de fem i detta
avseende berörda länderna. Detta skall inkludera frihandel och efterhand
integration med den inre marknaden samt tullunion.
Den gemensamma valutan kan antingen utsträckas till regionen eller
användas för att i olika former knyta ländernas valutor till den för att skapa
ökad stabilitet. Samtidigt måste ett stödprogram - vid sidan av den rena
återuppbyggnaden - startas som en parallell till förmedlemskapsstrategin.
Det handlar om byggande av demokratiska och marknadsekonomiska
institutioner, domstolsväsende och lagstiftning, utbildning och utbytes-
program, samarbete gällande polis- och tullfunktioner och mycket mer. Så
småningom kan deltagande i institutioner och projekt komma.
Arbetet bör ske med sikte på medlemskap - vilket ter sig realistiskt inom
en rimlig tidsperiod för vissa länder - eller en sorts nära associerat
medlemskap för andra. Poängen är att om inte integrationen lyckas kommer
Balkan att förbli ett oroligt hörn. Minoritetsfrågorna kan lösas genom
integration i någonting större, där alla garanteras givna rättigheter, - om inte
så återkommer konflikter och etnisk rensning.
Regeringen släpar efter
Utvidgningen borde vara den högst prioriterade frågan inför det svenska
ordförandeskapet, våren 2001. I regeringens prioriteringar inför det
svenska ordförandeskapet sätts dock vad regeringen beskriver som
"vardagsfrågor" som jämställdhet och konsumentskydd före
utvidgningen.
Detta är säkert viktiga frågor, men ändå i en annan division än
utvidgningen. Särskilt som kandidatländerna vid tiden för det svenska
ordförandeskapet måste befinna sig i slutskedet av medlemsförhandlingarna,
för att medlemskap år 2003 skall kunna bli en realitet.
Sverige är både av geografiska och säkerhetspolitiska skäl mer beroende
av en väl fungerande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU än de
flesta andra EU-länder. Vi ligger nära Ryssland och är inte Natomedlemmar.
Det ligger därmed i vårt nationella intresse att samarbetet kan fungera
effektivt och att EU-länderna förmår att exportera stabilitet och säkerhet.
Nyligen diskuterades att den nuvarande säkerhetspolitiska definitionen -
att Sverige är militärt alliansfritt, syftande till möjligheten att stå neutralt
i
händelse av krig i närområdet - skulle utmönstras. Socialdemokraterna
ändrade sig dock och den blev kvar. Detta är ett symptom på att den
säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar.
Vid vilken situation i vårt närområde skulle neutralitet kännas rimlig och
naturlig? Om grannlandet och EU-medlemmen Finland anfölls? Om något av
våra baltiska grannländer attackerades? Absolut inte.
Det är uttryckligen i de baltiska ländernas intresse att de vinner
Natomedlemskap, men det är också i Sveriges intresse. Vi lever tryggare
med tryggare grannar. Regeringen saknar dock uppfattning i frågan.
När statsminister Göran Persson besökte Baltikum för ett par år sedan
signalerade han att vi skulle stödja ländernas ambition om Natomedlemskap,
vilket omedelbart tillbakavisades av den dåvarande utrikesministern. Det
hela landade i ett frågetecken, som ännu inte har rätats ut.
Sverige måste bättre finna sin roll i den framväxande alleuropeiska
säkerhetsordningen. Det gäller vår egen situation, men också vårt agerande
för strukturens utveckling.
Regeringen har i praktiken gjort den svenska Europapolitiken beroende av
två nej-sägarpartier. Konsekvensen av detta visade sig inför toppmötet i Köln
i juni 1999. När EU äntligen skulle få möjlighet att ingripa mot etnisk
rensning och folkmord i närområdet talades det från Miljöpartiets sida om
"EU:s militarisering" och regeringen började genast vackla.
Varför hör vi aldrig Miljöpartiet skria om "FN:s militarisering"? FN har ju
i decennier haft rätten att göra den här typen av aktioner för att säkra den
internationella freden? FN-stadgan ger också uttryckligen en roll åt regionala
organisationer i fredsarbetet.
Regeringen pressades dock av nej-partierna till att reducera frågan om
EU:s krishanteringsförmåga till att gälla om VEU skulle lyftas in i EU, eller
om identiska funktioner skall skapas inom EU - och samtidigt avvecklas i
VEU, vilket det blev. När Europa blöder tvingas den socialdemokratiska
regeringen ägna sig åt sådana hårklyverier.
Sveriges del av ansvaret för freden kan inte tas om debatten fokuseras mer
på svensk historia än Europas framtid.
Ett nytt förhållningssätt
Vår säkerhet är beroende av omvärldsutvecklingen. Sverige måste ingå i
en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar och därtill understödja de
baltiska ländernas ambition att ingå i säkerhetsordningens alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap. Det förutsätter en rak och
klar linje från svensk sida. EU är unikt som fredsorganisation eftersom
EU hanterar alla delar av det vida säkerhetsbegreppet, med militära
försvarsförpliktelser undantagna. Utvidgningen måste vara den högst
prioriterade frågan för Sverige i EU-arbetet. Moderniseringen av
beslutssystemet för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken gör
att de fördragsmässiga förutsättningarna väsentligen finns på plats.
Kölnmötets beslut om att ge EU förmåga att utföra Petersbergsuppgifterna
ökar möjligheten för tidiga och tydliga ingripanden för freden i närområdet.
Det ligger i såväl Sveriges som de baltiska ländernas intresse att de
integreras i den alleuropeiska säkerhetsordningens alla delar. Den svenska
säkerhetspolitiska debatten får inte fokusera på Sveriges historia utan på
Europas framtid.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s möjlighet att agera inom det vida säker-
hetsbegreppets alla delar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att framtida europeiska säker-
hetspolitiska lösningar inkluderar en bevarad transatlantisk solidaritet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utvidgningen av EU borde vara den högst
prioriterade frågan inför det svenska ordförandeskapet, våren 2001,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör ingå i en alleuropeisk säker-
hetsordnings alla delar
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att Sverige stöder de baltiska ländernas
ambition att ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap.