Världen måste gå ifrån att reparera i efterhand till att förebygga
konflikter. Tidig varning måste följas av tidig handling. Alltför ofta har
omvärlden reagerat på en konflikt alldeles för sent eller inte alls; man har
inte varit beredd att vare sig satsa politisk vilja eller resurser.
Världssamfundet måste, inte minst mot bakgrund av de humanitära
katastroferna i bland annat Bosnien, Rwanda, Kosovo och Östtimor,
utveckla sin förmåga till konfliktförebyggande och krishantering och
komma in på ett tidigare stadium för att förhindra att våldet bryter ut och
tar över.
För att förhindra humanitära katastrofer eller grova kränkningar av
mänskliga rättigheter kan inte respekten för nationell suveränitet stå i vägen.
Världssamfundet har rätt att ingripa i interna konflikter för att värna
universella mänskliga rättigheter.
I motionen föreslås en rad åtgärder, bland annat att att vetorätten i FN:s
säkerhetsråd skall avskaffas, att regler till skydd för civilbefolkningen bör
skärpas, att nationell och internationell forskning ska tas tillvara, att
konfliktförebyggande strategier ska utvecklas samt att Sverige inom FN skall
initiera ett förnyat åtagande, med millennieskiftet som avstamp, för fred,
rättvisa och hållbar utveckling.
Sveriges utrikespolitiska roll har förändrats radikalt på knappt tio år. Då
var vi den utrikespolitiska ensamvargen som, i kraft av vår neutralitetspolitik
i det kalla krigets värld, observerade och ljudligt kommenterade vad som
skedde. Nu är vi på ett helt annat sätt medansvariga för utrikespolitisk
handling: vi är medlem i EU, i FN, i OSSE, samarbetar med Nato genom
PFF (Partnerskap för fred). Vi kan påverka hur några av de tyngsta världs-
politiska aktörerna handlar och har ett ansvar för vad de gör och inte gör.
2 En värld i förändring
Nittiotalet har kännetecknats av såväl globalisering som regionalisering.
Efter ett halvt århundrade som präglats av ett bipolärt stormaktssystem
och av det kalla kriget har världen förändrats. Globaliseringen bygger på
det ökade internationella ömsesidiga beroendet och en allt djupare
ekonomisk integration. Globaliseringen har lett till stora
välståndsökningar parallellt med stora välståndsminskningar i andra delar
av världen. Växande inkomstskillnader och klyftor inom och mellan
länder har bidragit till ökade konfliktrisker. Fattigdom i sig leder inte per
automatik till konflikter men däremot leder konflikter ofta till ökad
utarmning. Av världens 45 fattigaste länder har det stora flertalet under
det sista årtiondet fått sin sociala och ekonomiska bas ytterligare
urholkad till följd av krig och andra våldshandlingar.
Globaliseringen innebär också ofta att traditionella normer och värderingar
ifrågasätts och utmanas, vilket innebär stora kulturella omvälvningar, som i
förlängningen kan leda till politisk och/eller kulturell extremism.
Motsättningarna tar sig ofta uttryck i religiösa eller etniska termer, men
konfliktens grundorsaker är ofta mer strukturella: ojämn fördelning av
politiska, ekonomiska och sociala resurser. Särskilt starkt blir förändrings-
trycket i länder med en väldigt skev resursfördelning och diskriminering och
marginalisering av vissa samhällsgrupper, där de grupper som besitter den
politiska och ekonomiska makten försöker bevara det bestående. Saknar ett
samhälle demokratiska institutioner och instrument för att på fredlig väg lösa
konflikter ligger våldet nära under ytan.
Globaliseringen inrymmer stora möjligheter men ställer oss också inför de
ödesfrågor som följer av växande inkomstklyftor, ökad belastning på miljön
och den potentiella risken för att länder eller regioner med etniska och
nationalistiska argument exploaterar vad som uppfattas som globaliseringens
hot. För att hantera globaliseringen måste vi utveckla politiska instrument
och styrmedel. Globaliseringens goda sidor - integration, ekonomisk tillväxt
och social utveckling - ger goda förutsättningar för att nå fred, demokrati
och kulturella framsteg. Globaliseringen kräver dock ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk.
Nittiotalet har inneburit att antalet demokratier och marknadsekonomier
vuxit avsevärt. Antalet länder har ökat som en följd av Sovjetunionens
uppsplittring och som ett resultat av delningar av länder, fredligt eller genom
krig. Europas nya länder har i de flesta fall genom medlemskap i Europarådet
bekräftats som demokratier. I Asien, Afrika och Sydamerika har ett
omfattande antal länder kastat av sig diktaturens ok och formats till
fungerande demokratier. Antalet demokratier bedöms 1996 ha ökat med
drygt en tredjedel jämfört med 1986. Antalet länder på väg mot demokrati
har också ökat, framförallt i Afrika. Demokratin har sin svagaste ställning i
Asien samt i Mellanöstern och Nordafrika.
Miljöförstöring och rovdrift på knappa resurser är redan en allvarlig källa
till såväl mellanstatliga som inomstatliga konflikter och till att människor
tvingas på flykt. Vatten är i stora delar av världen en bristvara,
skogsskövlingen och jordförstöringen fortsätter. De globala miljöhoten, växt-
huseffekten, försurningen, övergödningen, luftföroreningar och ozonlagrets
nedbrytning, är resultat av mänskliga aktiviteter. Den kraftigaste befolk-
ningstillväxten i mänsklighetens historia pågår nu och förutsätts pågå ett
årtionde framöver. Miljörelaterade resurskonflikter och befolkningsexplo-
sionen kan leda till massmigration. Risken för epidemier och spridning av
allvarlig smitta ökar.
Tillgången till vapen för icke-statliga aktörer är sannolikt större än
någonsin tidigare, möjligheten att göra stora pengar på internationell
organiserad brottslighet likaså. Aldrig någonsin har det producerats så
mycket narkotika och andra droger som nu. Den internationella brottslig-
heten är väl organiserad och utgör en svår påfrestning för flera länder i
Central- och Östeuropa och i Sydamerika men utgör också ett betydande
problem för västvärldens länder.
Traditionell säkerhetspolitik har handlat om direkta försvarsåtgärder mot
angrepp eller politiska åtgärder avsedda att minska konfliktrisker, motverka
internationell spänning och förhindra att hot och väpnade konflikter uppstår.
Sådana åtgärder är alltjämt av central betydelse för vårt land. Men
traditionell säkerhetspolitik förmår inte möta det breda spektrum, både
avseende den ökande komplexiteten och spännvidden som kännetecknar
dagens möjliga hot och risker och avseende den mer flytande övergången i
intensitet mellan fred, kris och krig, som dagens samhällen har att hantera.
En värld som präglas av växande klyftor mellan rika och fattiga, där
förödelsen av livsmiljöer accelererar parallellt med befolkningsökningen, är
inte långsiktigt hållbar och därför instabil. Stora spänningar inom eller
mellan samhällen ökar osäkerheten. Därför måste en politik för ökad
säkerhet alltid sträva efter hållbar utveckling och rättvis fördelning. Det
gäller inom samhällen och mellan länder, regionalt och globalt men också
över tiden, mellan generationer. Den globala säkerheten är odelbar, säkerhet
kan inte vinnas på någon annans bekostnad. Verklig säkerhet kräver att alla
vinner.
Sveriges utrikespolitiska roll har förändrats radikalt på knappt tio år. Då
var vi den utrikespolitiska ensamvargen som, i kraft av vår neutralitetspolitik
i det kalla krigets värld, observerade och ljudligt kommenterade vad som
skedde. Nu är vi på ett helt annat sätt medansvariga för utrikespolitisk
handling: vi är medlem i EU, i FN, i OSSE, samarbetar med Nato genom
PFF (Partnerskap för fred). Vi kan påverka hur några av de tyngsta
världspolitiska aktörerna handlar och har ett ansvar för vad de gör och inte
gör.
För att markera att hållbar utveckling är en nödvändig förutsättning för att
fred och säkerhet blir varaktiga tillstånd använder Centerpartiet begreppet
hållbar säkerhet. Hållbar säkerhet handlar om att bekämpa fattigdom och
orättvisor, om att skapa demokratier, jämställda och miljömässigt livskraftiga
samhällen, om att väva samman människor ur olika etniska, kulturella och
nationella grupper. Säkerhet idag bygger inte på militär avskräckning utan
mer på tillit att ingångna överenskommelser och gemensamma normer
kommer att följas och efterlevas. Den bygger på en fortsatt nedrustning och
öppenhet i militära frågor (t ex rustningskontroll).
3 Vår säkerhetspolitiska omvärld
Mellan de nordiska länderna har det alltid funnits en speciell känsla av
samhörighet, mycket beroende på den geografiska närheten men också
på grund av historiska och kulturella band. 1997 firas
sexhundraårsminnet av Kalmarunionens stadfästande, något som
illustrerar det nordiska samarbetets långa historia.
Det nordiska samarbetet bygger på en värdegemenskap som har sitt
främsta uttryck i en kulturell och språklig gemenskap. I den folkliga
förankringen har den nordiska samarbetstanken sin överlägsna styrka.
Frivilligorganisationerna bildar den breda folkliga basen för Norden som
samarbetsområde.
Uppgifterna för det nordiska samarbetet vidgades genom murens fall.
Central- och Östeuropas frigörelse från den kommunistiska diktaturen banar
vägen för en ny tid av samarbete i norra Europa. Estlands, Lettlands och
Litauens frigörelse och självständighet samt Sovjetunionens upplösning gav
Norden ett närområde med nya möjligheter.
Det nya samarbetsklimat som utvecklats efter murens fall har skapat
förutsättningar för ett blomstrande subregionalt samarbete runt Östersjön och
i Barentsregionen. Att Östersjön var en "vallgrav" mellan öst och väst
utgjorde ett betydande hinder för utvecklingsmöjligheterna i de svenska
regioner som fått utgöra gräns österut. Under decennier har stormakternas
motsättningar, kallt krig och politiska låsningar förlamat regionen. Idag är
Östersjöområdet en region med en mycket positiv utveckling, där samarbetet
fördjupas allt mer. Handeln, turismen och de mellanfolkliga kontakterna
växer och möjligheterna att bekämpa miljöförstöring och gränsöverskridande
kriminalitet blir allt bättre. Genom Sveriges och Finlands EU-medlemskap
har Östersjösamarbetet stärkts ytterligare och regionens ställning som en
betydelsefull del av Europa har tydliggjorts. Den ekonomiska och sociala
utvecklingen måste dock komma hela Östersjöregionen till del, för att inte
Kaliningradområdet skall bli en isolerad ö med social misär och fattigdom.
Sverige har, sedan demokratiseringsprocessen inleddes, varit pådrivande för
en fortsatt integration av länderna runt Östersjön och deras ekonomier.
Utbyte och handel har mycket gamla anor i Barentsregionen. Från Bodö i
väst till Arkhangelsk i öst utvecklades från medeltiden och fram till detta
sekel omfattande handels- och kulturförbindelser. Den ryska revolutionen
stängde gränsen mellan den nordiska och den ryska delen av Nordkalotten.
Den livliga handeln med Ryssland avstannade. Andra världskriget och det
kalla kriget cementerade gränsen mot Ryssland. Det skulle dröja ända fram
till början av 1990-talet innan man åter kunde tala om en fungerande region i
området. Nu tar handeln och utbytet inom regionen åter fart. Nya
transportvägar upprättas och samarbetsformer utvecklas. Regionen utgör
dock det kanske mest miljöförorenade området i hela Europa. De senaste
åren har vi kunnat konstatera att västvärldens insatser i Central- och
Östeuropa främst koncentrerats till de områden som ligger närmast Europas
största befolkningscentra. I Barentsområdet finns också en av världens
största koncentrationer av radioaktivt avfall samt ett stort antal uttjänta
kärnreaktorer som övergivits eller bevaras under miserabla förhållanden. Gör
vi inget riskerar vi att få uppleva en ytterligare förvärrad miljötragedi.
Regeringen bör medverka till att stärka de miljöförbättrande insatserna i
Barentsregionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Det utdragna och blodiga kriget i forna Jugoslavien utgör nittiotalets
tragiska undantag från en i övrigt positiv utveckling i Europa. Denna konflikt
är den mest omfattande och allvarliga som Europa upplevt sedan det andra
världskriget. Det är en konflikt där befolkningsgrupper med olika etnisk
tillhörighet och olika religion ställts mot varandra. Kriget skiljer sig i flera
avseenden från vad som vanligen uppfattas som "modern krigföring". Det
har ofta varit fråga om ett utdraget ställningskrig där städer belägras under
lång tid utan att något avgörande kommit till stånd. Civilbefolkningen har
drabbats synnerligen hårt genom etnisk rensning och påtvingade
folkomflyttningar. Kriget har orsakat ett alltjämt öppet sår och oroligheterna
i regionen flammade åter upp i Kosovo. Konflikten på Balkan är tyvärr långt
ifrån löst och fortsatt internationell militär närvaro i regionen kommer att
krävas under ytterligare ett antal år.
Nu krävs omfattande insatser för försoning och återuppbyggnad. FN
kommer i Kosovo att leda en övergångsförvaltning och övervaka
uppbyggnaden av självstyrande institutioner, leda katastrofhjälpen och åter-
komsten för flyktingarna. Kosovos befrielsearmé (UCK) skall demilitari-
seras. Ett omfattande återuppbyggnadsprogram bör utarbetas. Centerpartiet
ser positivt på den stabilitetspakt för sydöstra Europa som nu utarbetas. Det
är viktigt att öppna dörren för en anknytning till EU också för dessa länder.
Mer akuta är insatserna att röja minor samt att bygga och reparera hus så att
flyktingarna kan återvända innan vintern. Sverige bör verka för att EU ska
spela en framträdande roll i återuppbyggnadsarbetet och ta ett stort ansvar för
att återuppbygga även det civila samhället. Detta bör ges regeringen till
känna.
På flera håll i östra Europa ser vi tecken på demokratins bräcklighet.
Risken finns att länder med svaga demokratiska institutioner och bristande
demokratiska ledarskap, dit hör till exempel Vitryssland, Ukraina, Kroatien
och Serbien, kommer att stå utanför eller distansera sig från den europeiska
demokratiska familjen. Det skulle i förlängningen kunna innebära nya
spänningar i de öst-västliga relationerna. I andra länder såsom Rumänien har
demokratin svårt att få riktigt genomslag. Den albanska kollapsen under
1997 utlöstes av att det ena efter det andra av de s.k. pyramidspelen eller
investeringsfonderna havererade men upproret hade också andra orsaker.
Regeringen började alltmer tydligt åsidosätta demokratiska spelregler och
mänskliga rättigheter. Korruption och ekonomisk kriminalitet var utbredd i
statsapparaten. Omvärlden kunde åse hur anarkin spred sig i Albanien. Allt
plundrades, kaos och rädsla härskade. Framtiden för Albanien är oviss.
I Västeuropa pressas flera stabila demokratier av konflikter och terrorism
med etnocentriska förtecken. På Nordirland och i Baskien används terrordåd
som ett instrument. På andra håll finns betydande spänningar.
Det kalla krigets slut har öppnat för nya konfliktperspektiv. De stater som
vill spela rollen av regionala stormakter i en multipolär värld, med ett antal
ekonomiska och militära stormakter, har fått ökat svängrum. En sådan
utveckling riskerar att få en ny kapprustning till följd. Det finns anledning
att
beakta Kinas växande roll i världspolitiken. Det finns gott om potentiella
konflikthärdar i regionen vari Kina är inblandat. Landet har gränstvister med
flera grannländer, det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter i Tibet, och Kina har med jämna mellanrum markerat att landet
kan tänka sig att återinlemma Taiwan med våld. Risk finnes för att Kina,
under trycket av ökande inrikespolitiska spänningar, väljer att söka avleda
uppmärksamheten mot yttre hot, men också för att Kina, i kraft av rollen som
ekonomisk stormakt, aktivt söker återuppbygga ett världssamfund med
ideologiskt motstående maktblock, polariserat i demokratier och diktaturer.
Regional spänning och regionala och lokala konflikter har blivit mer
framträdande. På Balkan, i Kashmir, Centralasien och Kaukasusområdet, i
Stora sjö-regionen i Afrika och i Sydostasien pågår regionala konflikter. På
än fler ställen pyr latenta konflikthärdar. Samtidigt stärks samarbetet på
regional nivå. Regionala beslutsinstanser, som ofta kombinerar
konflikthantering och säkerhetspolitiskt samarbete med ekonomisk-politisk
samverkan, har ökat i betydelse på senare år. I Europa har vi OSSE
(Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och den Europeiska
unionen (EU), i Afrika OAU (Organisationen för afrikansk enighet) på
amerikanska kontinenten OAS (Organisationen av amerikanska stater) och i
Sydostasien Asean (De sydöstasiatiska staternas förbund).
4 De säkerhetspolitiska aktörerna
För att nå en hållbar utveckling på hela vår jord, för att kunna lösa de
allvarliga fattigdomsproblemen, miljöproblemen och hoten mot fred och
säkerhet behövs fördjupat internationellt samarbete. Internationellt
samarbete i fasta former ligger i de mindre staternas intresse. Alternativet
är en situation präglad av den starkes rätt.
Förutsättningarna för att gå vidare och fördjupa samarbetet globalt och
regionalt har förbättrats markant. Möjligheternas fönster har öppnats. Det
kalla krigets slut, med dess öst-västfixering, innebär att nya förutsättningar
skapats för att världens länder istället skall kunna samlas för gemensam
problemlösning. Demokratin, marknadsekonomin och de mänskliga rättig-
heterna har stärkt sin ställning och fått universell acceptans som grund-
läggande värden.
Insikten om dessa möjligheter och insikten om vårt globala och ömsesidiga
beroende måste prägla vårt lands uppträdande och insatser såväl i bilaterala
kontakter med andra länder som i internationella fora på regional och global
nivå. Ansvarstagande nationellt måste förenas med samarbete regionalt och
globalt. Målet är en fungerande global säkerhetsordning inom Förenta
nationerna (FN) och i Europa en europeisk fredsordning till fromma för fred
och säkerhet på vår kontinent.
Sverige får aldrig stå neutralt i en konflikt mellan demokrati och diktatur.
Auktoritära diktatoriska system innebär att en elit gynnas på de stora
befolkningsgruppernas bekostnad. Utan en fri debatt är det svårt att förhindra
ineffektivitet, korruption och nepotism i samhällsstrukturen och brott mot de
mänskliga rättigheterna. Detta gör demokrati till en av de nödvändiga
förutsättningarna för utveckling.
Det finns en rad aktörer på det internationella samarbetsområdet. Tyvärr
tenderar dessa aktörer ibland att arbeta isolerade för sig. Enligt vår
uppfattning är det av yttersta vikt att effektiviteten och samverkan i deras
arbete stärks.
4.1 FN
Vi behöver en gemensam vision för 2000-talets globala samfund.
Centerpartiet anser att Sverige bör vara pådrivande i arbetet att, med
millennieskiftet som avstamp, samla världens länder bakom ett förnyat
åtagande för fred, rättvisa och hållbar utveckling. Detta bör ges
regeringen till känna.
Centerpartiets engagemang för ett starkt FN grundas på insikten om allas
ömsesidiga och globala beroende. Eftersom de stora hoten mot människors
säkerhet är globala är och förblir FN det viktigaste gemensamma organet.
Fanns inte FN, skulle organisationen omedelbart behöva skapas. FN:s roll
som fredsbyggare och beskyddare av mänskliga rättigheter står i fokus de
närmaste åren. Behovet av FN och FN:s arbete är större än någonsin. Det
ställer stora krav på hur FN fungerar. FN behöver genomgå omfattande
reformer för att möta de utmaningar som världssamfundet står inför. En
reformprocess har också inletts inom FN.
Kampen för en bättre miljö och hållbar utveckling framstår som alltmer
central i det arbete FN har framför sig. Genom miljöproblemens globali-
sering ökar behovet av globala åtgärder. Inte minst i utvecklingsarbetet är
miljödimensionen oundviklig. De globala miljöproblemen framstår som
några av de största säkerhetspolitiska hot världssamfundet har att hantera. En
utveckling i u-länderna liknande den som de industrialiserade länderna
genomgått skulle förorsaka en akut miljökris. Tyvärr prioriterar inte alla
länder miljöarbetet lika högt inom FN-systemet. Fortfarande blir miljöhänsyn
en del av något annat, främst ekonomisk utveckling. Centerpartiet menar att
frågan är så viktig att den också måste göras till en huvudfråga för FN. Detta
bör ges regeringen till känna.
FN-stadgan innehåller, främst i kapitel VI, ett instrument för fredlig
lösning av konflikter. Säkerhetsrådet ska uppmana parterna att lösa
konflikter på fredlig väg genom t.ex. förhandlingar, medling eller rättsliga
avgöranden. Misslyckas en sådan lösning och den internationella freden
hotas kan säkerhetsrådet ta till tvingande åtgärder, militära eller icke-
militära. Historiskt sett har FN agerat i flera länder genom att gå in i
konflikter och därmed dämpat oron. De fredsbevarande styrkorna har haft
stor betydelse för att övervaka vapenvilor och förhindra nya fientligheter.
FN:s säkerhetsråd bär det övergripande principiella ansvaret för
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet och är det enda organ
som kan sanktionera tvångsåtgärder mot parternas vilja. Problemet är att den
nationella suveräniteten försvårar för FN att agera i inomstatliga konflikter.
En bättre koordinering av ansträngningar på olika geografiska och verk-
samhetsmässiga områden skall eftersträvas och en långsiktig strategi som
inkluderar insatser för mänskliga rättigheter, på miljöområdet och inom
ekonomiska och sociala verksamheter, behöver utarbetas. Vad som ovan sägs
om bättre koordinering av ansträngningar inom FN på olika områden bör ges
regeringen till känna.
FN bör utveckla instrument och prioritera insatser för att förhindra att
våldsamma konflikter bryter ut samt ingripa så tidigt som möjligt om sådana
konflikter ändå brutit ut. FN bör utveckla en ny generation av fredsbevarande
operationer där de samlade politiska, militära, humanitära, polisiära,
ekonomiska och sociala resurserna samverkar. Detta bör ges regeringen till
känna.
FN bör främja utvecklingen av samarbetsbaserade kooperativa metoder
såsom att stödja uppbyggnaden av regionala säkerhetsgemenskaper och
utveckla gemensamma normsystem. FN bör utveckla metoderna för tidig
varning, strukturell prevention och medling, insatserna för övervakning och
etablerandet av militär närvaro i närområdet i förebyggande syfte. Neutrala
mötesplatser för parterna bör kunna erbjudas för att underlätta lösandet av
konflikter. Vad som ovan sägs om samarbetsbaserade kooperativa metoder
och metoder för tidig varning, strukturell prevention m.m. bör ges regeringen
till känna.
I takt med att mellanstatliga konflikter blir allt ovanligare och att de
inomstatliga dominerar ökar också svårigheten för FN att tillse att mänskliga
rättigheter och internationell lag efterlevs. Det är av avgörande betydelse för
tilltron till FN och FN:s framgång att möjligheterna att ingripa med icke-
militära medel vid konflikter och brott mot mänskliga rättigheter inom länder
förbättras. Sanktionsinstrumentet, i enlighet med artikel 41 i FN-stadgan, är i
många fall ett verkningsfullt om än omtvistat medel. Ett av skälen till
svårigheterna att använda sanktioner som instrument är att det är svårt att
veta när de ska tillgripas. Sanktioner skall användas som påtryckningsmedel,
och vara riktade så att de träffar relevanta målgrupper och drabbar det
berörda landets elit. Exempel på sådana sanktioner är idrottsbojkotter,
indragna resmöjligheter och embargon mot vapen och särskilda varugrupper.
FN bör verka för att utveckla och förfina sanktionsinstrumentet. Detta bör
ges regeringen till känna.
Möjligheterna till snabba ingripanden då konflikter uppstår är beroende av
medlemsstaternas vilja att ställa upp med erforderliga resurser. Ändå finns en
förberedelsetid och det tar en viss tid att sätta samman en FN-styrka. Många
av de konflikter som uppstått sedan det kalla krigets slut hade säkerligen
varit lättare att dämpa om FN kunnat agera snabbt och resolut. Sverige bör
arbeta för att den inrättade snabbinsatsstyrkan SHIRBRIG successivt byggs
ut och uppmuntra fler länder att delta. En central åtgärd för att modernisera
FN till dagens konflikter vore att utveckla multifunktionella fredsbevarande
styrkor (innefattande polisverksamhet, minröjning, valövervakning m m).
Vad som ovan sägs om SHIRBRIG och multifunktionella fredsbevarande
styrkor bör ges regeringen till känna.
Enligt FN-stadgans artikel 52 skall säkerhetsrådet främja utvecklingen av
fredlig lösning av lokala tvister genom att stödja tillkomsten av regionala
avtal eller organ. Det är därför löftesrikt att regionala samarbetsorgan med
säkerhetsfrämjande inriktning etableras och stärks runt om i världen. OSSE i
Europa, OAU i Afrika, Asean i Sydostasien med flera bör uppmuntras att
axla ett större ansvar för inomregionala problem. På så sätt kan FN
koncentrera sig på de stora och sant globala utmaningarna. Vad som ovan
sägs om regionala organ bör ges regeringen till känna.
Ökad rättvisa mellan världens rika och fattiga är en förutsättning för fred
och en långsiktigt hållbar utveckling. Att överbrygga klyftorna är viktigt
också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, vilket vi avser att återkoma till i
vår biståndspolitiska motion. Bistånd genom FN kan lätt bli tungrott och
byråkratiskt, med många länder och språk inblandade. Ändå är det
multilaterala biståndet viktigt som ett sätt att kraftsamla inför ett gemensamt
ansvar. För Sveriges del har andelen multilateralt bistånd sjunkit under några
år, ett tecken på att riksdagen har bedömt att det bilaterala biståndet varit
effektivare. Om reformeringen av FN:s biståndsinstitutioner förefaller bli
framgångsrik, bör en högre andel än idag kanaliseras genom FN när de
svenska anslagen till bistånd ökar.
Även om det multilaterala biståndet måste fördelas mellan många
medlemsländer är det angeläget att FN förmår kraftsamla för att hantera
specifika problem. FN-organen kan spela stor roll som samordnare av
bilaterala insatser och för att koordinera många länders och organisationers
insatser. FN:s kapacitet att fungera i rollen som koordinator för länder och
organisationer bör prioriteras i utvecklingen av det multilaterala biståndet.
Detta bör ges regeringen till känna.
Beslutsprocesserna i FN lades fast i skuggan av andra världskriget och
präglades av misstron mellan segrarmakterna, vilka därför alla fick
permanent representation och vetorätt i säkerhetsrådet. Under det kalla kriget
förlamade detta förhållande ofta organisationens arbete. Situationen är idag
en annan, och FN har kunnat uträtta viktiga saker. Emellertid används
vetorätten för att hävda nationella intressen och maktanspråk på ett sätt som
inte är acceptabelt i längden. Ska FN kunna bli mer handlingskraftigt måste
detta förhållande ses över. Centerpartiet anser att FN-stadgan bör förändras
så att vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas och att säkerhetsrådet bör breddas
och göras mer representativt. Detta bör ges regeringen till känna.
Oavsett vilka reformer FN genomgår och vilka program som genomförs är
FN till sist beroende av medlemsstaternas bidrag. De senaste åren har FN
tvingats använda medel som egentligen är öronmärkta för den
fredsbevarande verksamheten, och som ligger utanför den reguljära bud-
geten, för att finansiera den löpande verksamheten. Detta gör att FN häftar i
skuld till de länder, inklusive Sverige, som bidragit med trupp till olika
fredsbevarande operationer. Det är självfallet oacceptabelt att världens länder
inte solidariskt och efter bärkraft förmår att leva upp till sina åtaganden
visavi FN. Inte minst måste ett internationellt tryck finnas för att förmå de
stora medlemsländerna att axla sitt ansvar. Detta bör ges regeringen till
känna.
4.2 En europeisk fredsordning
Sovjetunionens sönderfall, kommunismens och planekonomiernas
sammanbrott har under 1990-talet skapat helt nya förutsättningar för
samarbetet i Europa. Den fortsatta utvecklingen i Ryssland är av stor
betydelse. Ryssland söker sin nya roll som stor regional maktfaktor utan
att längre vara en global supermakt. Det kan inte helt uteslutas att
utvecklingen i Ryssland vänder och att nya politiska eller militära ledare
slår in på en isolationistisk väg. Ett sådant Ryssland skulle kunna utgöra
ett reellt hot mot små och svaga grannländer, särskilt mot länder som
tidigare utgjorde en del av Sovjetimperiet.
Europa står inför omfattande utmaningar. Farhågor kan resas för att ett EU,
med problem såväl internt i samarbetet som inom medlemsstaterna, inte
förmår prioritera en utvidgningsprocess som ger möjlighet för alla länder i
Central- och Östeuropa, inklusive de baltiska länderna, att bli medlemmar, än
mindre förmår att fördjupa förbindelserna mellan EU och Ryssland, Ukraina,
Vitryssland, Turkiet samt länderna runt Medelhavet. Det går inte att utesluta
att djupa meningsskiljaktigheter och ekonomiska skillnader mellan unionens
länder för kort eller lång tid bromsar upp EU:s utvidgning.
Ovan redovisade problem till trots har Europas länder idag ett mera öppet,
utvecklat och mer förtroendefullt samarbete än någon gång tidigare under
1900-talet. För svensk del kan vi konstatera att vårt säkerhetspolitiska läge
successivt blivit alltmer gynnsamt alltsedan det kalla krigets slut. Europas
länder har idag tillgång till ett antal regionala och subregionala institutioner
med syfte att lösa gemensamma gränsöverskridande problem och att fördjupa
de mellanfolkliga kontakterna. Centerpartiet vill framhålla samarbetet inom
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europarådet,
EU och i vår region på det nordiska samarbetet, samarbetet runt Östersjön
och i Barentsregionen.
Samarbetet med Ryssland skall fördjupas på alla plan i syfte att utveckla
de mellanfolkliga kontakterna, för att främja handel och turism, för att
motverka internationell brottslighet, undanröja hoten mot vår gemensamma
miljö och förbättra beredskapen att agera gemensamt i humanitära insatser,
räddningsinsatser och freds-främjande insatser. Samarbete mellan militära
myndigheter skall stimuleras. Målet är att bygga en väv av ömsesidiga
beroenden mellan Ryssland och resten av Europa för att långsiktigt förankra
Ryssland bland Europas demokratiska stater. Här har EU ett betydande
ansvar för att bjuda in Ryssland till den inre marknaden och till det närmare
politiska samarbetet.
Det stora utbudet av samarbetsorganisationer är ett uttryck för att Europas
länder värnar mångfalden och respekterar varje lands rätt att självt välja grad
och omfattning av samarbete med övriga länder. Det finns inte för mycket av
samarbete i Europa idag, inte heller alltför många fora. Viss överlappning är
av godo men en större grad av samordning mellan europeiska samarbets-
organisationer bör eftersträvas för att undvika onödigt dubbelarbete.
Centerpartiet anser att Sverige bör sträva efter att skapa en verklig
fredsgemenskap i Europa och aktivt delta i arbetet att konkretisera, forma
och etablera en alleuropeisk fredsordning. Centerpartiet konstaterar att
OSSE, Europeiska unionen, Nato och det samarbete som etablerats mellan
Nato och länder utanför militäralliansen utgör centrala institutioner kring
vilka en europeisk fredsordning bör byggas. En framtida europeisk
fredsordning bör kännetecknas av följande:
- Alla demokratiska länder som uppfyller grundläggande krav på
demokrati och mänskliga rättigheter skall, om de så önskar, kunna
bli medlemmar av en gemensam säkerhetsordning. Det är av särskilt
stor betydelse att länder som av olika anledningar valt att inte bli,
eller inte givits möjlighet att bli, medlemmar av EU eller Nato
inkluderas fullt ut inom ramen för en gemensam europeisk
fredsordning.
- En säkerhetsordning i Europa behöver innefatta såväl USA som
Ryssland. Det måste vara en huvuduppgift i svensk och europeisk
säkerhetsfrämjande politik att knyta Ryssland närmare till
samarbetet i Östersjöregionen, EU och Nato samt att fördjupa
samarbetet inom OSSE.
- En gemensam europeisk fredsordning - en fredsgemenskap - skall
grundas på en förpliktande europeisk rättsordning, en nära
integration mellan kontinentens länder och på ett gemensamt ansvar
för konfliktförebyggande arbete och krishantering, inklusive
fredsfrämjande insatser. En gemensam fredsordning skall bygga på
rätten att intervenera i frågor som gäller medborgarnas rättigheter i
något medlemsland eller om inomstatliga konflikter uppstår.
- En europeisk fredsordning skall ha stabila och pålitliga
gemensamma institutioner präglade av stor öppenhet.
Parlamentariskt inflytande i den europeiska fredsordningen skall
säkerställas. Deltagande länder skall vara villiga att finna
konsensuslösningar. Enstaka länder bör inte kunna blockera beslut
inom fredsordningens ram, men vissa möjligheter bör finnas att
avstå från att delta i beslut och beslutade åtgärder.
- Konflikter mellan medlemsländer av en europeisk fredsordning skall
lösas med fredliga medel och genom medling. En gemensam
fredsordning får inte innebära något hinder för medverkande länder
att, i enlighet med FN-stadgans bestämmelser om kollektivt
självförsvar, tillförsäkra varandra ömsesidiga försvarsgarantier i
händelse av angrepp från länder utanför en europeisk
fredsgemenskap. Utvecklingen av en europeisk fredsordning måste
på sikt leda till en situation där hela frågan om militär alliansfrihet
och neutralitet minskar i betydelse.
Vad som ovan sagts om en europeisk fredsordning bör ges regeringen till
känna.
4.3 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE
Till OSSE:s viktigaste uppgifter hör olika former av förebyggande
åtgärder, krishantering och insatser efter kriser eller konflikter. Det som
ger OSSE trovärdighet och gör organisationen stark är den breda skaran
av medlemsländer, att organisationen har ett verksamhetsfält som väl
överensstämmer med ett vidgat säkerhetsbegrepp, användandet av
konsensusprincipen (konsensus minus ett) och inte minst rätten för
organisationen att lägga sig i interna angelägenheter.
Centerpartiet anser att OSSE är en oundgänglig komponent i det
europeiska samarbetet. Den verksamhet OSSE bedriver för demokratisk
utveckling, valövervakning, mänskliga rättigheter och för att stärka rätts-
statens ställning är av central betydelse för det alleuropeiska samarbetet.
Centerpartiet anser vidare att OSSE tydligare bör bli den centrala all-
europeiska organisationen för konfliktförebyggande och konfliktläkande
arbete, för hantering och lösande av konflikter med icke-militära medel, för
återuppbyggnadsinsatser, för rustningskontroll och förtroendeskapande
åtgärder. Detta bör ges regeringen till känna.
Organisationen bör ta initiativ till ökad samordning med de andra
regionala samarbetsorganisationer som likt OSSE kan fylla en sådan roll i
andra världsdelar. Det parlamentariska inflytandet behöver utvecklas. OSSE
bör stärkas institutionellt och organisatoriskt och ta ett ökat ansvar för
inomregionala problem. OSSE:s status som regional organisation under FN-
stadgan bör förtydligas och OSSE:s kunskaper och erfarenheter från konflikt-
förebyggande arbete spridas till motsvarande regionala organisationer i
Asien, Afrika och Latinamerika. Vad som ovan sagts om OSSE:s status som
regional organisation under FN-stadgan bör ges regeringen till känna.
4.4 Europeiska unionen
Europeiska unionen, EU, är genom samarbetets bredd, djup och intensitet
utan tvivel den mest kraftfulla politiska och ekonomiska samarbets-
organisationen i Europa idag. EU:s styrka i ett internationellt fredsarbete
ligger inte i första hand i dess diplomatiska kapacitet och absolut inte i
någon förmåga att spänna militära muskler. Genom den politiska och
ekonomiska integration som skett omöjliggör EU i praktiken krig mellan
medlemmarna. EU spelar och har spelat en betydelsefull
säkerhetspolitisk roll genom att knyta länder närmare varandra. EU har
fungerat säkerhetshöjande i vårt närområde. EU:s ekonomiska resurser
och politiska inflytande innebär att EU kan bli en potent aktör på det
konfliktförebyggande planet.
Utvidgningen av Europeiska unionen till länderna i Central- och
Östeuropa, inklusive Baltikum, innebär en historisk möjlighet för EU att
medverka till ökad stabilitet och säkerhet på vår kontinent. Centerpartiet
anser att EU:s utvidgning är utomordentligt angelägen och att den har stor
säkerhetsfrämjande betydelse. EU är förpliktad att stå öppen för alla
europeiska stater som uppfyller kriterierna för medlemskap. EU:s inre
marknad fungerar som ett kitt mellan EU:s medlemsstater och mellan EU
och andra länder som omfattas av den inre marknaden. För länder som står
utanför samarbetet runt den inre marknaden, kan dess tullmurar självfallet
upplevas som ett hinder för samarbete. Men EU är den organisation som bäst
kan agera brobyggare mellan Europa och övriga länder runt Medelhavet.
Någon geopolitisk diskriminering eller några stormaktshänsyn får inte
tillåtas styra EU:s utvidgning. EU skall lägga fast tydliga och objektiva
villkor vilka skall gälla som kvalifikationsgrund för kandidatländerna. EU
skall inte slå igen dörren ens när denna stora utvidgningsomgång genomförts.
Det är till fördel för Sverige och för den europeiska säkerheten om EU
utvecklar mer effektiva instrument inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, GUSP. En tydligare gemensam profil förbättrar EU:s
möjligheter att agera för fred och säkerhet inom och utanför Europa. Detta är
ett mellanstatligt samarbete byggt på vetorätt för varje medlemsland.
Samarbetet på det säkerhetspolitiska området bör fördjupas enligt en formel
som möjliggör för såväl EU:s medlemsstater som blivande medlemsstater att
vara militärt alliansfria. Varje land skall själv kunna avgöra om nationella
militära styrkor skall användas i gemensamma fredsfrämjande insatser. Ett
FN-mandat skall krävas för att EU, i enlighet med FN-stadgan, skall kunna
leda en militär insats i en konflikthärd. Sverige skall, i EU:s fortsatta arbete
med att följa upp Kölntoppmötets beslut 3-4 juni 1999 angående europeisk
krishantering, verka för att tydliggöra detta. Vi utgår ifrån att den svenska
regeringen kommer att utnyttja sin vetorätt för att förhindra att EU utvecklas
till en allians med gemensamt försvar med ömsesidiga försvarsgarantier.
Den senaste tidens konflikter visar vikten av att i vissa lägen ha tillgång till
militär kapacitet för att backa upp diplomatiska åtgärder. Att kombinera EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik med en militär krishanteringsförmåga kan under
koordinerade former stötta diplomatin och vara ett väsentligt inslag i att
konsolidera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
EU:s förmåga till politisk planering och tidig varning är viktig för att EU
skall kunna agera snabbt inför händelser som kan resultera i politiska kriser.
Förmågan att agera i humanitära insatser och räddningsinsatser, freds-
bevarande uppdrag och insatser vid krishantering och fredsskapande kräver
samövning mellan civila och militära enheter från de olika medlemsländerna.
Analysenheten till stöd för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets-
politik bör fungera som kunskapsbank för ett säkerhetsfrämjande arbete samt
för räddningsinsatser och stödja medlemsstaternas arbete att åstadkomma
ökad säkerhet i tele- och datakommunikation, energi- och vattenförsörjning
samt övrig infrastruktur.
Europolsamarbetet, yttre gränskontrollsamarbetet och det rättsliga
samarbetet skall utvecklas till effektiva instrument i kampen mot den
organiserade internationella brottsligheten. Samarbete mellan medlems-
staternas nationella polisiära myndigheter är en viktig komponent i ett brett
säkerhetsfrämjande arbete.
4.5 Europarådet
Europarådet, som firar 50 år i år, med sina idag 40 medlemsländer, har
under nittiotalet spelat en betydande roll för utvecklingen av demokrati
och mänskliga rättigheter i Central- och Östeuropa. Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter är ett av
världens tyngsta dokument på området. Europadomstolen fyller en viktig
funktion, eftersom det är den enda instans dit Europas medborgare kan
vända sig för att få rätt gentemot sin stat. Europarådets och
Europadomstolens arbete har en stor betydelse för demokratiutveckling
och utvecklandet av rättsstaten i vår region.
Europarådet bedriver ett stort och viktigt konfliktförebyggande arbete
genom att fastställa normer och principer för fredlig tvistlösning, övervaka
efterlevnaden av dem och ge råd och stöd till medlemsstaterna. Att utveckla
övervakningen av efterlevnaden av åtaganden inom människorättsområdet
och principerna om demokrati och rättsstat är angeläget, liksom att stärka
insatserna för att förebygga etniska konflikter. Ett annat angeläget område att
slå vakt om när det gäller Europarådet är dess arbete med demo-
kratiuppbyggnad i Central- och Östeuropa. Europarådet bör dela med sig av
sina erfarenheter till EU och OSSE i arbetet med att bygga upp demokratiska
institutioner. Vad som ovan sagts om Europarådets betydelse för
utvecklingen av demokrati och rättsstatskonceptet bör ges regeringen till
känna.
4.6 Nato och partnerskapet mellan Nato och övriga länder
Grundläggande för en alleuropeisk säkerhetsordning - i enlighet med
Parisstadgan - är respekten för och stödet till förmån för varje lands egna
säkerhetspolitiska val. Varje land har rätt att ändra sina säkerhets-
arrangemang och inträda i en militärallians.
När länder får sina säkerhetspolitiska strävansmål tillgodosedda, utan att
säkerheten inskränks för andra, ökar säkerheten och stabiliteten i Europa som
helhet. Då Natos utvidgningsprocess sker som en successiv och öppen
process, med hänsyn till den säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa,
med syftet att bevara ett odelat Europa och med en samtidig utveckling av
samarbetet med Ryssland bidrar utvidgningen till ökad säkerhetspolitisk
stabilitet. Som Nato självt framhåller kommer utvidgningen att ske etappvis.
Sverige har nytta av ett fungerande Nato och organisationen utgör en
viktig länk för att knyta USA närmare Europa. Natosamarbetet har främjat
integration i Europa. Trots de uppenbara problem som finns med
organisationens agerande i konflikten i Kosovo har Nato under sina femtio år
varit en framgångsrik organisation. Endast Nato besitter idag de militära
resurser som krävs för en omfattande fredsfrämjande insats.
Natos utvidgning med Polen, Ungern och Tjeckien, samarbetet inom
Partnerskap för fred (PFF), bildandet av det Euro-atlantiska partnerskaps-
rådet (EAPR) och de utvecklade relationerna mellan Nato och Ryssland
bidrar till ökad säkerhetspolitisk stabilitet. Banden av ömsesidiga beroenden
tvinnas allt starkare till gagn för fred och säkerhet.
Säkerhets- och samarbetsavtalet mellan Ryssland och Nato etablerar ett
permanent råd för konsultationer och samarbete men också för gemensamma
beslut och aktioner. Konfliktförebyggande arbete, krishantering, freds-
bevarande operationer, samarbetet inom Partnerskap för fred, utbyte av
information om militär strategi, doktriner, vapenkontroll och nedrustning,
kärnvapensäkerhet och icke-spridningsfrågor etc är viktiga inslag i
samarbetet.
Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla områden utom vad gäller
kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom
den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i
Europa som helhet. Vår förmåga att samverka med Natoländer i
fredsfrämjande och humanitära insatser skall vidareutvecklas. Samtliga
försvarsgrenar behöver ha god internationell förmåga.
Sverige skall aktivt medverka till ett närmare samarbete mellan Nato, de
militärt alliansfria länderna och Ryssland till förmån för samfällt agerande i
fredsfrämjande och humanitära insatser samt räddningsoperationer. Detta
kan ske som ett samarbete inom ramen för Partnerskap för fred (PFF) eller
inom OSSE. Befälsordningen skall vara gemensam för denna typ av
operationer. Bidragande länder skall ingå med befäl i kommandostrukturen
oavsett alliansbindning. Sverige bör fullt ut delta i de Natostaber som har
ansvar för PFF-uppgifter och krishanteringsfrågor. Sverige bör medverka till
att övningsinnehållet i PFF breddas till att omfatta all typer av
fredsfrämjande uppgifter med undantag för rena territorialförsvarsuppgifter.
Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt
alliansfria länder inom det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR
skall utgöra ett viktigt forum för konsultationer mellan alliansfria och
alliansbundna länder samt fungera som koordinator för samarbetet inom
partnerskap för fred. Sverige har behov av ett samarbete med Nato som ger
oss insyn i Natos arbete på för oss viktiga områden.
Sverige bör aktivt driva på för att fördjupa det säkerhetsfrämjande civila
samarbetet inom PFF och för att öka förmågan till samverkan mellan civila
och militära enheter. Samövningar inom områden som räddningstjänst,
försvarsrelaterade miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsam-
arbete tillhör PFF-samarbetet och bidrar indirekt till att förebygga väpnade
konflikter. Samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF) spelar en viktigt roll
för avspänningen även i Östersjöregionen. Denna form av utökat samarbete
innebär att den säkerhetspolitiska stabiliteten i området främjas.
4.7 Ekonomiska aktörer
I det konfliktförebyggande arbetet har ekonomiska institutioner som
Världsbanken, Internationella valutafonden, de regionala utvecklings-
bankerna och WTO stor betydelse. Ökad samordning och effektivisering
av samarbetet mellan flera aktörer måste åstadkommas. I återupp-
byggnadsskeden kan t ex Världsbanken bistå i arbetet med att utveckla
centralbanks- och skattesystem och samordna och mobilisera resurser till
nationella program från privata och offentliga finansiärer. I förhandlingar
om framtida låneprogram måste bankerna i högre grad väga in faktorer
som de politiska och sociala strukturernas bärkraft, uppbyggnaden av
demokratiska institutioner och rättsstaten. WTO:s betydelse som den
långsiktigt kanske mest betydelsefulla aktören för välståndsutveckling får
heller inte underskattas, och utvecklingen i WTO måste kontinuerligt
följas.
5 Sveriges militära alliansfrihet
Syftet med Sveriges säkerhetspolitiska vägval skall vara att skapa
möjlighet för att i alla lägen, och i former som vi själva väljer, trygga en
handlingsfrihet att - såsom enskild stat och i samverkan - kunna utveckla
vårt samhälle.
Militär alliansfrihet är den ram som med nu kända förutsättningar bäst
förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen. Rätt utnyttjad kan den
svenska militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggandet av en
gemensam europeisk fredsordning. Mycket talar för att vår militära
alliansfrihet bidrar till ett öppnare samarbetsklimat i Östersjöregionen. Vår
militära alliansfrihet minskar inte vår förpliktelse att föra en aktiv
utåtriktad
säkerhetsfrämjande politik. Tvärtom skall direkt deltagande i internationella
civila och militära fredsfrämjande insatser även fortsättningsvis vara en
naturlig och integrerad del av svensk utrikespolitik.
Sverige bestämmer självt över de säkerhetspolitiska medel som landet
avser att nyttja. Den militära alliansfriheten hindrar oss inte att delta i det
framväxande europeiska säkerhetssamarbetet. Dagens samarbetsklimat kan
komma att förändras, och det är därför viktigt att Sverige behåller en
handlingsfrihet att från tid till annan anpassa samarbetsformerna till vad som
bäst tjänar Sveriges säkerhetspolitiska intressen. Detta gäller i synnerhet
samarbete som har direkt säkerhetspolitisk och militär karaktär.
Ett svenskt medlemskap i Nato skulle inte öka vårt lands säkerhet eller
förbättra vår handlingsfrihet att utveckla vårt samhälle. Ett svenskt
Natomedlemskap skulle inte heller förbättra stabiliteten i vår omgivning.
Den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen talar på inget sätt för att Sverige
bör söka medlemskap i Nato för att på detta sätt komma i åtnjutande av
militära alliansgarantier.
6 Karaktären på dagens konflikter
Det kalla kriget satte under ett halvt århundrade sin prägel på i stort sett
alla konflikter i världen. Det låg i de stridande parternas intresse att ge
sin motsättning ideologiska övertoner för att på det sättet dra till sig stöd.
Idag bygger det internationella systemet inte i samma utsträckning på
ideologisk konkurrens. Regionala konflikter förblir regionala utan
omedelbara globala återverkningar. De globala konfliktmönstren sedan
det kalla krigets slut har drastiskt förändrats. Av de 101 väpnade
konflikter vi har haft i världen under perioden 1989-1996 har endast 6
ägt rum mellan stater. Övriga 95 har ägt rum inom stater.
Den viktigaste förändringen sedan det kalla kriget är att inomstatliga
konflikter och krig nu dominerar bilden. Orsakerna till detta är flera och
konflikterna är många gånger inte nya men har tidigare undertryckts av
spänningarna mellan stormakterna. Samtidigt utsätts flera moderna
samhällen av växande påfrestningar som hotar att leda till politiskt sönderfall
och inbördeskrig. Betydelsen av hot byggda på strukturella orsaker har ökat.
Långsiktiga förändringstendenser som en ökad globalisering, befolknings-
tillväxt och ekologiska problem ställer samhällen inför stora påfrestningar
med krav på snabba förändringar.
De inomstatliga konflikterna kännetecknas av att statsmakten ifrågasätts
eller upplöses, konflikterna är utdragna och ofta lågintensiva, av att våldet
slår irrationellt och av att civila är en tydlig målgrupp. De drabbade i de
senaste årens väpnade konflikter har till 80 % varit civila. Kontrollen över
våldet utövas ofta av aktörer som utnyttjar konflikten till att bygga en egen
maktbas och som har ekonomiska fördelar av en fortsatt konflikt.
Humanitära hjälpinsatser förhindras eller hotas (används t ex som mänskliga
sköldar) och kan dessutom göras till krigsbyte. De bakomliggande aktörerna
är ofta svåra att komma åt med rättsliga medel bland annat eftersom deras
folkrättsliga status är oklar.
Kännetecknande för dessa konflikter är att etnicitet exploateras i syfte att
väcka liv i latenta motsättningar. Bakom dessa etniska konflikter ligger
vanligen att en folkgrupp känner sig hotad av dominans från en annan. Det
kan gälla rätten att utöva sin religion, tala sitt språk eller utöva sin kultur.
Ofta handlar det om politiskt inflytande och fördelningen av mark och
vatten. Resursknapphet, socioekonomiska och ekologiska problem, exempel-
vis kopplade till den snabba folkökningen, är ofta en huvudorsak. Religiös
och politisk fundamentalism uppstår ofta (men inte alltid) som en reaktion på
att grupper marginaliseras när samhället förändras. Tyvärr tycks denna sorts
extremism i synnerhet gå ut över kvinnor och kvinnors rättigheter. Runtom i
världen finns flera områden med ekonomiska problem och med etniska
spänningar. I Kaukasus, Mellanöstern och stora delar av Afrika förekommer
växande samhällsklyftor vilka kan utgöra grogrund för väpnade konflikter.
7 Behovet av konfliktförebyggande och
krishantering
Det är viktigt att hitta och tillämpa former och metoder för fredlig
hantering av konflikter i syfte att förhindra att de eskalerar och blir
våldsamma. Det mänskliga lidande som väpnade konflikter världen över
förorsakar är omätbart. De humanitära tragedierna i Rwanda 1994 och
Kosovo 1999 är bara två exempel. I Rwanda massakrerades inom loppet
av 100 dagar 1994 över 800 000 människor. Människor fördrivs, skadas,
skändas och dödas. För dem som överlever skapar våldet trauman, ibland
livslånga, som föder och när ett hat samt klyftor mellan grupper och
människor. Kriget i Bosnien kostade mer än tvåhundratusen männsikor
livet. Två miljoner fördrevs från sina hem, en miljon flydde till olika
länder i Europa, däribland 95 000 till Sverige. Världssamfundets
kostnader för de militära och civila insatser i f d Jugoslavien beräknas,
fram till Kosovo-krigets inledning, årligen till ca 70 miljarder kronor.
Alltför ofta har omvärlden reagerat på en konflikt alldeles för sent eller
inte alls. Världssamfundet måste, inte minst mot bakgrund av de humanitära
katastroferna i bland annat Bosnien, Rwanda, Kosovo och Östtimor, utveckla
sin förmåga till konfliktförebyggande och krishantering och komma in på ett
tidigare stadium för att förhindra att våldet erupterar och tar över.
Konfliktförebyggande instrument och system måste, inom världssamfundets
ram, byggas upp där man tidigt kan fånga upp signaler om att utvecklingen i
ett konfliktområde håller på att gå i fel riktning och snabbt sätta in insatser.
Världssamfundet och de övriga säkerhetspolitiska aktörerna måste skaffa sig
förmåga och kapacitet att se, upptäcka och ingripa i konflikter innan de
eskalerar till väpnade konflikter.
De ofattbara mänskliga och materiella kostnader som väpnade konflikter
orsakar är incitament nog för att flytta fokus till att agera konfliktföre-
byggande. En sådan konfliktförebyggande insats måste ta sikte på såväl
strukturella riskfaktorer som har effekt på sikt som på mer direkta och
närliggande faktorer som kan leda till att konflikter bryter ut i öppet krig.
Konfliktförebyggande åtgärder omfattar åtgärder som kan vidtas innan en
motsättning, tvist eller liknande övergår i våldshandlingar eller åtgärder som
kan förhindra ett återuppblossande av våldsamheter efter det att ett
fredsavtal, en vapenvila eller dylikt skrivits under. Det är inte alltid
möjligt,
eller ens önskvärt, att dra en klar gräns mellan konfliktförebyggande åtgärder
och åtgärder vilka syftar till att lösa pågående konflikter. Det konflikt-
förbyggande arbetet tar sikte på åtgärder som behandlar dels konflikters
grundläggande orsaker, dels symptom på konflikter. Det väsentliga i en
konfliktförebyggande situation är att de åtgärder som vidtas måste kopplas
till en konkret näraliggande eller avlägsen risksituation där en väpnad
konflikt riskerar eruptera.
8 Individens okränkbara värde
Alla människors lika värde och rättigheter är grunden och
utgångspunkten för Centerpartiets politik och helt i enlighet med FN:s
allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Individens fri- och
rättigheter får inskränkas endast av hänsynen till andra människors lika
fri- och rättigheter. I takt med att samhällena blir allt mer komplexa och
det globala ömsesidiga beroendet ökar, förändras förutsättningarna för
människors agerande i samhällslivet. Etnicitet och religion har, såsom
kulturella faktorer, i stora delar av världen ökat i betydelse för många
människors politiska identitet. De moderna samhällenas pågående
sekularisering leder samtidigt paradoxalt till att individens rättigheter
lyfts fram på bekostnad av den etniska eller religiösa identiteten, som
därmed blir alltmer irrelevant. I denna brytpunkt mellan den
sekulariserade individens rättigheter och det religiösa eller etniska
kollektivets rättigheter framstår många konflikter tydligt. Det finns ett
flertal historiska exempel på hur religiösa eller etniska motiv använts för
att underblåsa och förstärka sociala och ekonomiska konflikter. Politiska
ledare har använt religion eller etnicitet för att hävda en grupps företräde
framför en annans, för att mobilisera och säkra sin egen politiska
ställning.
Det moderna samhället har i spänningen mellan religiösa och sekulära
auktoriteter bidragit till att befästa universella värden som demokrati,
mångfald och mänskliga rättigheter. En grundbult i skyddet för de mänskliga
rättigheterna måste vara värnandet av individens värde som överordnat
kollektiva rättigheter.
Folkrättens uppbyggnad under efterkrigstiden har lett till ett välutvecklat
normsystem gällande staters relationer till varandra. Utrymmet för folk-
rättsliga tvistelösningsmekanismer har efter det kalla krigets slut ökat. För
att
bygga ut den gemensamma säkerheten som plattform för att förebygga
väpnade konflikter krävs respekt för folkrättens stabila, internationellt
erkända normer och en effektiv övervakning av att de följs. Sverige som ett
mindre, militärt alliansfritt land har traditionellt värnat folkrätten och
internationellt samarbete. Vårt engagemang för förebyggande diplomati,
internationell medling och fredsbevarande kännetecknar den svenska
politiska traditionen. Konfliktförebyggande måste bygga på och utveckla de
normer om frihet och rätt som format oss under generationer och som
återspeglas i internationella avtal och konventioner. Normerna gäller staters
inbördes förhållande och staters förpliktelser mot individen.
Brott mot mänskliga rättigheter föregår ofta en väpnad konflikt. Det finns
en ond cirkel mellan övergrepp på människors rättigheter och ett upptrappat
våld. Dagens övergrepp föder morgondagens konflikter, t ex omfattande
flyktingströmmar. En snabbt förändrad människorättssituation är ett tecken,
en tidig varning, om en annalkande konflikt. För att förhindra humanitära
katastrofer eller grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan inte
respekten för nationell suveränitet stå i vägen. Världssamfundet har rätt att
ingripa i interna konflikter för att värna universella mänskliga rättigheter.
Att
skärpa reglerna till skydd för civilbefolkningen under väpnade konflikter
liksom att överhuvudtaget stärka den internationella humanitära rätten är
väsentligt. Den bristande övervakningen av den humanitära rättens
efterlevnad är ytterligare ett problem. Ett annat problem att lösa gäller
irreguljära truppers förhållande till respekten för de mänskliga rättigheterna
och den humanitära rätten. Att sprida kännedom om och öka respekten för de
mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten t ex genom
utbildning, genom att övervaka att de iakttas är därför väsentligt. Vad som
ovan sagts om att stärka reglerna till skydd för civilbefolkningen och att
sprida kännedom om och respekt för mänskliga rättigheter genom utbildning
och övervakning bör ges regeringen till känna.
Övervakningen av mänskliga rättigheter bör i större utsträckning bli ett
naturligt inslag i fredsbevarande operationer och andra fältmissioner som
berör potentiella konfliktområden.
Brott mot den humanitära rätten eller brott mot de mänskliga rättigheterna
måste ständigt beivras. Den internationella permanenta brottmålsdomstolen
kommer att ges möjlighet att agera även i de gråzoner där brott begås i ett
område där centralmakten har rasat samman eller där centralmakten inte
erkänner att en intern konflikt existerar. Ett effektivt rättssystem skulle ha
en
preventiv effekt. Brottmålsdomstolens jurisdiktion borde därför även gälla i
fredstid. Varje individ bär alltid ett ansvar för de brott han eller hon begår
och dessa bör beivras nationellt eller internationellt. Vad som ovan sagts om
den internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion bör ges regeringen till
känna.
9 De konfliktförebyggande verktygen
Vi måste utveckla bättre metoder för preventiv diplomati och tidig
varning om hotande kriser och bättre medel att agera, politiskt och
ekonomiskt. Tidig varning måste leda till ett tidigt agerande, vilket reser
höga krav på världssamfundets medlemmar. Dessa måste vara beredda
att politiskt vilja agera och dessutom skjuta till nödvändiga resurser. De
förebyggande åtgärderna måste baseras på proportionalitetsprincipen, dvs
de förebyggande åtgärderna som vidtas ska stå i proportion till
konfliktnivån.
För att en helhetssyn skall kunna utformas måste en bättre samordning
mellan de olika aktuella politikområdena också komma till stånd. Vi måste
tillskapa regelverk och procedurer för att snabbt och effektivt kunna bedriva
ett konfliktförebyggande arbete.
Tidigt varningssystem syftar till att på ett tidigt stadium belysa sådana
konflikter som inte betraktas som direkt akuta på den politiska agendan och
få de internationella aktörerna att vilja agera utifrån en gemensam grund. Ett
av de viktigaste syftena bakom ett ökat internationellt samarbete för allas vår
kollektiva säkerhet är att sådant främjar uppkomsten av gemensamma
grundvärderingar och gemensamma intressen. För att kunna agera på
grundval av tidig varning, krävs dock att vi har en systematisk kunskaps-
inhämtning och kunskapsuppbyggnad samt en beredskap, en förmåga, att ta
tillvara tidiga varningssignaler.
Ett annat viktigt åtgärdsområde är att analysera de strukturella risk-
faktorerna (som t ex ekonomisk stagnation, skev resursfördelning, odemo-
kratiska styrelseformer, svaga samhälleliga strukturer, undertryckande av
minoriteters rättigheter, flyktingströmmar, etniska motsättningar, religiös och
kulturell intolerans och spridning av massförstörelsevapen och andra vapen)
och identifiera konfliktorsakerna. Att genomföra mer långsiktiga struktur-
förändrande åtgärder i syfte att få bukt med de mer djupgående orsakerna till
väpnade konflikter vore till exempel demokratiutveckling, minoritets-
rättigheter, långsiktiga biståndsprogram, makroekonomiska åtgärder, ned-
rustning, ekonomisk integration och handelspolitik. Vad som ovan sagts om
strukturella riskfaktorer och strukturförändrande åtgärder bör ges regeringen
till känna.
Demokrati och säkerhet går hand i hand. Att stärka demokratiska
institutioner och deras funktioner är en central förutsättning för att
konsolidera freden. Ett aktivt arbete mot korruption och för en öppen och
demokratisk statsförvaltning är oerhört angeläget. Därför måste Sveriges
internationella insatser inom områden som lagstiftning, utveckling av det
civila samhället, valövervakning samt stöd till fria och oberoende media
ökas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett land med ett starkt civilsamhälle har bättre förutsättningar att hantera
det växande förändringstryck som våra samhällen ställs inför och större
möjligheter att lösa konflikter på fredlig väg. Stöd till ett starkare
civilsamhälle kan ges bland annat genom bistånd till uppbyggnad av
rättsväsende, valprocesser, bevakning av mänskliga rättigheter och god
samhällsstyrning. De enskilda organisationerna är en viktig resurs i ett
framgångsrikt konfliktförebyggande arbete. Deras nätverk på gräsrotsnivå är
betydelsefullt, särskilt i inbördes konflikter som inbegriper parter som är
folkrörelser eller enskilda organisationer. Men enskilda organisationer kan
också fylla en viktig funktion när inblandning från en annan stat eller från en
regional organisation skulle verka provocerande. Vad som ovan sagts om
enskilda organisationer som en viktig resurs i det konfliktförebyggande
arbetet bör ges regeringen till känna.
En viktig dimension i det konfliktförebyggande arbetet är att bättre än för
närvarande ta tillvara nationell och internationell forskning och finna kanaler
för erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan forskning, praktik och
beslutsfattande. Detta bör ges regeringen till känna.
Våra traditioner inom medling, förhandling och undersökningsförfarande
bör tas tillvara och vidareutvecklas. Vi måste bli bättre på att använda de
internationella institutionerna, både för långsiktigt konfliktförebyggande och
för mer kortsiktiga krisrelaterade åtgärder. Preventiv diplomati kan utvecklas
inom FN, EU, OSSE, i Europarådet och i andra internationella fora men inte
minst genom det civila samhällets organisationer och kanaler. Dessa
organisationer borde utveckla konfliktförebyggande strategier, handlings-
program och instrument. Sådana strategier skulle kunna utveckla kunskap
om konflikters grundorsaker, skapandet av gemensamma normer liksom
förebyggande metoder. Detta bör ges regeringen till känna.
10 Hemställan
10 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behoven av miljöförbättrande insatser i Barents-
regionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s roll i återuppbyggnadsarbetet i Kosovo,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samla världens länder bakom ett förnyat
åtagande för fred, rättvisa och hållbar utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att göra miljöfrågan till en huvudfråga för FN,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre koordinering av ansträngningar inom FN
på olika områden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ny generation av fredsbevarande operationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbetsbaserade kooperativa metoder och
metoder för tidig varning, strukturell prevention m.m.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett utvecklat och förfinat sanktionsinstrument,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om SHIRBRIG och multifunktionella freds-
bevarande styrkor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regionala samarbetsorgan med säkerhets-
främjande inriktning bör uppmuntras att axla ett större ansvar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN som koordinator för länder och organisa-
tioner i utvecklingen av det multilaterala biståndet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetorättens avskaffande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att världens länder solidariskt och efter bärkraft
måste leva upp till sina åtaganden visavi FN,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en europeisk fredsordning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om OSSE som den centrala alleuropeiska organisa-
tionen för konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete m.m.,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om OSSE:s status som regional organisation under
FN-stadgan,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Europarådets betydelse för utvecklingen av
demokrati och rättsstatskonceptet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka reglerna till skydd för civilbe-
folkningen och att sprida kännedom om och respekt för mänskliga
rättigheter genom utbildning och övervakning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den internationella brottmålsdomstolens
jurisdiktion,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om strukturella riskfaktorer och strukturförändrande
åtgärder,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges internationella insatser inom områden
som lagstiftning, utveckling av det civila samhället m.m.,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enskilda organisationer som en viktig resurs i det
konfliktförebyggande arbetet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ta till vara nationell och internationell
forskning,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konfliktförebyggande strategier.