Det är viktigt att bibehålla en stark och tekniskt avancerad
försvarsindustri. För att detta ska vara möjligt fordras bättre möjligheter
till samarbete med andra länders försvarsindustrier, fortsatta svenska
materielbeställningar samt bättre möjligheter till export och politiskt stöd
för detta.
En av hörnpelarna i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken har varit
ett starkt försvar. En av hörnpelarna i detta starka försvar har lika självklart
varit materiel anpassad efter svenska förhållanden. Före och under andra
världskriget lärde vi oss läxan om hur svårt det är att i en krissituation köpa
materiel utifrån. Vi lärde oss hur lätt man tvingas till eftergifter om
försvarsförmågan är dålig. Slutsatsen blev att självständighet och allians-
frihet i betydande omfattning handlar om att i praktisk handling med vapen i
hand avskräcka en tänkbar angripare. Även dagens säkerhetspolitik bygger
på en stark försvarsindustri. Materielsystem för försvaret handlar om mycket
långsiktiga projekt. Det kan handla om 50 år mellan förstudier och skrotning
av ett vapensystem. Det innebär att tillgång till industriell kompetens för
underhåll och uppgradering krävs för att systemen ska hållas i drift och
fullgod funktion. Alternativet är mycket kostsam förrådsställning av mer
materiel. En väsentlig del i den nuvarande försvarspolitiken är möjlighet till
återtagning av förband och materiel. Tanken är att det ska vara lång tid
mellan indikationerna på tänkbara kriser och krisen i sig. Det skall ge
försvaret god tid att återta god stridsduglighet och att komplettera med
materiel innan krisen kommer. För att detta skall bli trovärdigt fordras att det
finns en inhemsk försvarsindustri med möjlighet att med relativt kort varsel
leverera viktiga produkter.
Den svenska försvarsindustrin har en mycket hög teknisk kompetens. Det
är mycket få andra länder som har förmågan att utveckla den typ av
stridsflygplan som JAS Gripen representerar. Även inom många andra
teknikområden representerar svensk försvarsindustri mycket avancerad
industriell kompetens. Sprängämnes- missil- och luftvärnskunnande inom
Bofors, stridsfordon inom Hägglunds (Alvis), fartygsbyggande inom
Kockums (HDW) samt elektronikkompetens inom Ericsson är några av
exemplen. Detta har medfört en kompetensutveckling och spin-off-effekter
också för annan industri. Kemi, mekanik, elektronik och radioteknik är alla
områden som utvecklats med stor hjälp av försvarsindustriella satsningar.
Mobiltelefoni, läkemedelssubstanser, tandimplantat och projektering av
etanolfabriker är några exempel på produkter och tjänster med stort innehåll
av från början försvarsrelaterad teknik.
Teknisk utveckling av försvarsmateriel betalas ofta direkt av kunden. I
ökande utsträckning betalas dock delar av utvecklingskostnaderna av
försvarsindustrin själv. Eftersom det svenska försvaret inte självklart
anskaffar varje ny modell måste industrin hitta andra köpare, utanför
Sverige, som genom sina köp betalar för nästa steg i utvecklingen. För att
bevara och utveckla kompetensen krävs en kontinuerlig verksamhet. Det är
därför nödvändigt att driva och betala utveckling även under de perioder som
det svenska försvaret inte gör anskaffningar. Detta kräver att det finns
tillräckligt många kunder att exportera till. I en framtid med minskande
svenska beställningar kommer exporten att vara helt avgörande för
möjligheten att upprätthålla kompetensen inom försvarsindustrins olika
delar. Även andra länder har liksom Sverige rätt att försvara sig. Vägran från
svensk sida att exportera kan tvinga länder till beroendeförhållanden i stället
för det oberoende som köp från Sverige skulle kunna ge.
Järnridåns och kommunismens fall har inneburit att vi fått ett säkrare
Europa. Efterfrågan på försvarsmateriel har minskat och ett stort antal
arbetstillfällen i försvarsindustrin försvunnit. Det finns idag ett stort behov
av
samarbete och omstruktureringar av försvarsindustrin i hela Europa. För att
behålla en stark svensk försvarsindustri måste förutsättningar för samverkan
med den europeiska förbättras. Då måste regelverken för detta och för export
av sådant materiel ses över och förändras i syfte att underlätta ett utökat
samarbete. Det finns redan idag ett antal intressanta samarbetsprojekt mellan
svensk och annan europeisk försvarsindustri. Bofors och franska Giat
samarbetar om Bonus-systemet, en målsökande pansarbekämpande stridsdel.
SAAB och brittiska BAE samarbetar om JAS Gripen. Hägglunds och finska
Vamos samarbetar om ett granatkastarbärande stridsfordon. Ubåtsprojektet
Viking är ett samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Artilleri-
lokaliseringsradarn Arthur som utvecklas i samarbete mellan svensk och
norsk industri är ytterligare ett exempel.
En tydlig utvecklingslinje vad gäller vapensystemen i dag är att de blir mer
och mer komplicerade, varje enhet klarar ett större både verkans- och
geografiskt område och varje enhet blir dyrare. För samma verkan behövs
alltså betydligt färre och samtidigt betydligt dyrare enheter. Vi kan också
konstatera att det svenska försvaret står under stark ekonomisk press vilket
också resulterar i färre enheter. Även med ett starkare försvar av moderat
modell är utrymmet för nya vapensystem begränsat. Det kommer inte att
vara möjligt att för enbart det svenska försvarets behov av små serier slå ut
utvecklingskostnaderna och nå rimliga priser. Det innebär att möjligheterna
att ta fram nya system begränsas och att behovet av samarbete ökar
dramatiskt.
Det krävs ett antal förutsättningar för att samarbete med andra länders
försvarsindustri skall bli framgångsrikt. Dels krävs att svensk industri kan
tillföra viktig kompetens till samarbetsprojekt. Det fordrar fortsatta utveck-
lingssatsningar samt att viktiga kompetensområden inte prioriteras bort. Det
krävs också samsyn mellan länderna vad gäller tillåtna exportområden.
Svenskt deltagande kommer inte att vara intressant om det innebär att viktiga
exportmarknader inte blir tillgängliga. Sverige är troligen det enda
västerlandet som inte tillåter export till de små gulfstaterna vid arabiska
viken. Sverige har också annorlunda tillämpning av exportregler än våra
grannländer Norge och Finland för vissa regioner, vilket leder till förlorade
exportorder och utebliven samverkan. Export ska självfallet inte ske till
aggresiva stater som Irak och Iran. Det krävs en vilja och organisation att
från regeringsnivå stödja export. Försvarsmateriel är politiska varor. De är
omgärdade med ett starkt politiskt regelverk och det är stater eller statliga
myndigheter som är köpare. Skall svensk export och samverkan i framtiden
vara framgångsrik krävs ett starkt politiskt stöd från högsta politiska nivå.
Det är en nödvändig insats till obetydliga kostnader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att underlätta för export av försvarsmateriel så att
en harmonisering med våra grannländers regelverk blir möjlig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att export av försvarsmateriel ges ett starkt
politiskt stöd.