med anledning av skr. 1999/2000:130 Sverige i Förenta nationerna
1 Människovärdet i centrum
Förenta nationerna (FN) är en av de viktigaste internationella
organisationer som världen har, både som idé och verksamhet. Trots en
unik möjlighet att efter det kalla krigets slut inta den roll som FN från
början var tänkt att besitta, dvs som väktare för världsfreden, så har en
rad av misslyckanden under 1990-talet dock lett till att FN:s relevans har
ifrågasatts då organisationen har visat sig oförmögen att förhindra vissa
krig och konflikter. Kritik har även riktats mot organisationens
effektivitet. Arbetet med att modernisera FN har gått trögt.
För kristdemokraterna är det en självklarhet att samarbeta internationellt
för att tillsammans med andra länder och folk lösa gränsöverskridande
problem, speciellt i dagens allt mer globaliserade värld. Vi ser klart behovet
av ett FN för att förebygga och lindra krig och katastrofer, för att främja
mänskliga fri- och rättigheter samt för att leda och stödja arbetet för hållbar
utveckling baserat på såväl miljömässiga som sociala kriterier. Vi menar att
FN och dess institutioner behöver stärkas för att klara de sociala, kulturella
och miljömässiga utmaningar som globaliseringen och den allt starkare
integrationen av världsekonomin ställer oss inför.
Regeringen redogör i sin skrivelse 1999/2000:130 för FN:s verksamhet
och olika aspekter på svensk FN-politik under åren 1998-1999. Sverige har
alltid haft en hög FN-profil och den vill vi kristdemokrater bevara och stärka.
Regeringen brister tyvärr i sin förmåga att ha tydliga åsikter och visioner i
ett
antal avgörande frågor för det framtida globala samarbetet. För krist-
demokraterna handlar det om att sätta människovärdet i centrum, inte enbart
i vackra ord utan även i praktisk handling, i hela FN- och utrikespolitiken.
2 Fred och säkerhet
En av de viktigaste uppgifterna för FN är att upprätthålla internationell
fred och säkerhet, vilket slås fast i FN-stadgans första artikel. För att
klara det skall FN i första hand förebygga och undanröja hot mot freden
samt lösa internationella tvister som kan leda till krig. Om krig ändå
bryter ut kan FN:s säkerhetsråd besluta om tvingande åtgärder för att få
stopp på stridigheterna.
FN behöver en lång rad av olika instrument för att uppfylla sin huvud-
uppgift. Tyvärr brister medlemsstaterna i sin politiska vilja att bistå med
såväl finansiella resurser som materiella tillgångar för att möjliggöra ett
effektivt FN som verkligen kan förhindra krig och konflikter. Även FN som
organisation har inbyggda problem som behöver rättas till för att största
möjliga kraft skall kunna frigöras för konfliktlösning.
Med det kalla krigets slut och globaliseringen följer nya typer av hot och
konflikter. Ett vidgat säkerhetsbegrepp och en större fokusering på
människors säkerhet, och inte enbart staters, är en nödvändig utveckling.
2.1 Konfliktförebyggande
Det är en i det närmaste allmän uppfattning inom FN att det behövs en
ökad satsning på förebyggande insatser. I tider då sambanden mellan
förekomsten av väpnade konflikter starkt hänger samman med
ekonomisk och social utveckling, fattigdom, demokrati och mänskliga
rättigheter, så är det än viktigare att i god tid ingripa för att undvika
väpnade konflikter. Det handlar om hela bredden av biståndsinsatser,
men även om rustningskontroll och olika typer av fredsfrämjande
operationer.
Inom politiken är det ofta svårare att agera innan problem uppstått. Pengar
och resurser fördelas sällan till något som man inte säkert vet måste göras.
Därför är det oerhört viktigt att besitta goda instrument för att tidigt
upptäcka
potentiella hot. Inom FN handlar det om att upprätta och förstärka institu-
tionerna för "tidig-varning". Det är oacceptabelt att denna avdelning inom
FN-sekretariatet har fått en sådan låg prioritet och har flyttats runt mellan
olika enheter- idag ligger den inom OCHA:s verksamhet. Den svenska
regeringen bör driva linjen att ett helt departement tillsätts för detta
ändamål,
med en egen Undergeneralsekreterare och med en direkt koppling till säker-
hetsrådet. I detta arbete måste FN ha länkar till regionala och subregionala
organ som arbetar med preventiv diplomati och fredsfrämjande verksamhet,
som i Afrika t ex OAU, SADC och ECOWAS.
När det handlar om förebyggande insatser så är det i slutändan alltid den
politiska viljan som avgör. Det spelar ingen roll hur många varningssignaler
man har fått om inte detta efterföljs av en aktiv och tillräcklig politisk
respons. Det krävs ett starkare politiskt ledarskap inom det internationella
samfundet för att våga prioritera förebyggande insatser. Sverige och övriga
FN-länder måste vara betydligt mer uppmärksamma på de varningssignaler
som vi idag får, bl a från ett flertal områden i Afrika och Asien, och kräva
tidiga konfliktförebyggande insatser.
2.2 Skydda de svagaste och mest utsatta i konflikter
Trots ett flertal internationella konventioner som ska skydda de allra
svagaste så har våldet mot den civila befolkningen, främst kvinnor och
barn, ökat i de väpnade konflikterna. Kvinnor utsätts ofta för grova
kränkningar, speciella våldtäktsläger har byggts upp på vissa ställen, och
barn tvingas ofta att bli soldater i konflikter. Det civila samhället används
ofta som ett skydd för de stridande parterna, och ledare drar sig inte för
att utnyttja civila för att underblåsa nationalistiska stämningar och för att
förtrycka andra folkgrupper genom bl a etniska rensningar.
De internationella konventionerna har inriktats på staternas ansvar för att
skydda sin civila befolkning. Detta är inte längre tillräckligt, då bl a staten
själv i många konflikter är den värsta förbrytaren eller då konflikter äger rum
i områden där statens makt är raserad. För att öka skyddet måste den inter-
nationella humanitära rätten och lagar om de mänskliga rättigheterna stärkas.
Det behövs bättre övervakningsmekanismer och starkare rättsliga standarder.
Inrättandet av en internationell permanent brottmålsdomstol är väsentligt
och vi kristdemokrater ser att Sverige så snabbt som möjligt ratificerar dess
stadga, och utövar politiska påtryckningar på övriga FN-medlemmar att göra
detsamma.
2.3 Nedrustning
En viktig del av det konfliktförebyggande och förtroendeskapande
arbetet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet är FN:s arbete
med nedrustning och icke-spridning. Under de senaste åren har ett antal
stora framsteg skett inom detta område, samtidigt som vissa länders
beslut om att ej ratificera provstoppsavtal påverkat nedrustningsarbetet
negativt.
Den senaste översynskonferensen för icke-spridningsavtalet mot kärn-
vapen antog ett slutdokument i vilket kärnvapenmakterna bl a åtar sig att
uppnå fullständig kärnvapennedrustning. Beskedet mottogs naturligtvis med
stor glädje, även om det nu blir viktigt att de politiska deklarationerna också
omsätts i praktisk handling.
Vad gäller nedrustningsfrågor är det avgörande att även inkludera sk lätta
vapen. I konflikter efter andra världskriget har betydligt fler människor
dödats av lätta vapen än av andra massförstörelsevapen. Trots detta så finns
det ännu inget globalt program för att hantera en okontrollerad spridning av
dessa vapen. Sverige måste tillsammans med övriga EU-länder vara mer
drivande i att få till stånd en sådan regim för framtiden.
2.4 Fredsfrämjande insatser
Sedan det kalla krigets slut har FN:s fredsoperationer mångdubblats. De
traditionella fredsbevarande insatsernas karaktär har även förändrats.
Från att ha varit opartiska och begränsade väpnade styrkor placerade
mellan stridande parter för att bevaka en tillfällig vapenvila, handlar det
idag mer om att gå in med tungt väpnade styrkor i pågående konflikter
samt att bevaka och försvara olika fredsavtal. Det handlar allt som oftast
om inomstatliga konflikter, där FN-trupper sällan av parterna uppfattas
som opartiska.
Det som förut enbart kallades fredsbevarande insatser betecknas idag mer
övergripande med fredsfrämjande insatser, då det omfattar hela skalan av
multifunktionella insatser med olika typer av mandat från säkerhetsrådet.
Inslaget av civila enheter i insatserna är betydande, och trupperna skall ha
förmåga att genomföra allt från militära operationer till rena biståndsinsatser.
Samarbetet med civila myndigheter och övriga internationella organisationer
(NGO:er mm) är en avgörande del av dagens fredsfrämjande insatser. Det
pågår idag inom FN en omfattande diskussion om hur framtidens operationer
skall se ut.
Vi kristdemokrater anser att Sverige måste vara fortsatt aktivt i denna
diskussion. Bland annat måste tydliga mandat ges från säkerhetsrådet, liksom
att tillräckligt med trupper och resurser följer med mandatens målsättning.
Det måste även etableras tydligare rutiner för de fredsfrämjande insatserna så
att varje operation inte börjar från noll. FN-sekretariatet måste inte enbart
fortsätta arbetet med att upprätta datalistor över vilka trupper och olika
enheter som medlemsstater är beredda att ställa upp med vid krislägen, utan
även förbättra möjligheterna för snabba och koordinerade insatser. Sverige
bör även driva linjen att det skall finnas resurser och en beredskap för att,
efter beslut i säkerhetsrådet om en FN-insats, snabbt kunna upprätta ett FN-
högkvarter i konfliktregionen och bl a förbereda truppernas ankomst.
Erfarenheterna från bl a FN-administrationerna i Kosovo och Östtimor är
att det behövs en betydligt starkare beredskap för de civila styrkorna i freds-
operationerna. Rekryteringen av poliser, domare, fängelsepersonal,
sjukvårdare, administratörer mm är inom FN-systemet oerhört bristfällig.
Sverige bör driva på att den civila dimensionen förstärks inom det freds-
främjande arbetet och att hög beredskap även skall finnas för snabba civila
insatsstyrkor.
En tydlig utveckling inom den fredsfrämjande verksamheten är dess
regionalisering. Allt oftare ger säkerhetsrådet regionala organisationer i
uppdrag att genomföra olika insatser, av såväl finansiella som praktiska skäl.
En av de viktigaste utmaningarna är därför att förbättra bl a de afrikanska
staternas kapacitet för fredsfrämjande insatser. Västvärlden och de
mäktigaste länderna i säkerhetsrådet är inte lika benägna som tidigare att
skicka trupper till den afrikanska kontinenten utan Afrika måste ha en bättre
förmåga att hantera sina egna konflikter. Vi kristdemokrater anser att Sverige
bör verka för att utbildningen för de afrikanska ländernas fredsfrämjande
kapaciteter intensifieras.
2.5 Ekonomiska sanktioner
Det är märkligt att regeringen inte med ett enda ord i skrivelsen nämner
problematiken kring dagens ekonomiska sanktioner.
Sanktionsinstrumentet är, i jämförelse med andra diplomatiska och
militära påtryckningsmedel, kraftigt underutvecklat. Under senare år har
användandet av ekonomiska sanktioner ökat, vilket skall ses i relation till
sökandet efter kostnadseffektiva instrument som kan bidra till att hantera
eller förhindra olika konflikter, där man har en direkt ovilja att
intervenera militärt i pågående konflikter. Syftet är att med ekonomiska
medel övertyga mottagarregimen att ändra sitt beteende.
Erfarenheterna visar dock att ekonomiska sanktioner har varit ett relativt
uddlöst instrument. Enligt vissa bedömare är det så lite som 5 % av alla
ekonomiska sanktioner som lyckas med att uppfylla de uppsatta målen.
Dessutom visar det sig att sanktioner ofta "slår fel" och snarare drabbar civil-
befolkningen än de ledare som man vill åt. De humanitära konsekvenserna
som har drabbat civilbefolkningen i bl a Irak och Jugoslavien, till följd av
hårda ekonomiska sanktioner, är svåra att bortse från.
Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att kombinera negativa med
positiva åtgärder, dvs att i den mån det är möjligt så bör ekonomiska
sanktioner kombineras med åtgärder som stärker det civila samhället i
mottagarlandet. Det är viktigt att inse avigsidorna med att enbart använda
bestraffande ekonomiska sanktioner för att försöka destabilisera en sittande
regim. Konsekvenserna blir oftast att ledarnas makt förstärks, då de kan
skylla på omvärlden som ansvarig för svält och annat elände.
Vi anser även att ekonomiska sanktioner bör underordna sig ett tydligt
politiskt mål. Man bör i förväg försöka uppskatta sanktionernas positiva
effekter och väga dessa mot förväntade negativa effekter. Det är viktigt att
inse att ekonomiska sanktioner kan bidra till att uppfylla vissa mål, samtidigt
som de riskerar att underminera andra. Alltför ofta beslutar FN och däri även
Sverige om sanktioner utan att ha ett fastlagt politiskt mål.
Det är viktigt att rikta sanktioner mot politiska eliter i mottagarlandet.
Oriktade sanktioner drabbar hela befolkningar och medför ofta oacceptabla
humanitära konsekvenser. Möjligheter att frysa eliters finansiella tillgångar
utomlands samt även att konfiskera annan typ av egendom bör undersökas
ytterligare. En sådan strategi kräver tydliga regler och begränsningar för hur,
när och av vem sådana riktade sanktioner kan tillämpas. Sverige bör vara
drivande i diskussionen om att upprätta instrument för riktade sanktioner och
sedan visa den politiska viljan att i nödlägen använda sig av dem.
Vi kristdemokrater är mycket tveksamma till ekonomiska sanktioner som
drabbar den civila befolkningen i alltför hög grad. Vi ser fram emot en total
översyn av dagens ekonomiska sanktioner i enlighet med ovanstående
förslag.
2.6 Humanitära interventioner
Samtidigt som FN:s säkerhetsråd har det yttersta ansvaret för att
upprätthålla fred och säkerhet, förhindras rådet ibland att uppfylla
ansvaret pga de permanenta ländernas vetorätt. De stater som utnyttjar
sin vetorätt flitigast hänvisar ofta till FN-stadgans principer om staters
suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Men i stadgan
finns även principer om människors rättigheter, liksom en lång rad andra
internationella konventioner, och frågan är vilka principer i folkrätten
som bör vägas tyngst.
Vid ett flertal tillfällen under 1990-talet har säkerhetsrådet beslutat om
militära aktioner i inomstatliga konflikter utan värdlandets samtycke.
Sålunda är suveränitetsprincipen ingalunda absolut. Däremot har sk human-
itära interventioner skett, och då utan säkerhetsrådets bemyndigande. Det
senaste fallet är Natos bombningar över Jugoslavien 1999, vilket har ställt
frågan till sin spets i världssamfundet. Kan militära insatser ske för att
hindra
brott mot mänskligheten, trots att mandat saknas från säkerhetsrådet ? Den
svenska regeringens inställning är otydlig. Man underkände bl a legitimiteten
för Nato-bombningarna samtidigt som man förstod dem politiskt och inte
motsatte sig dem.
För oss kristdemokrater är det viktigt att FN:s säkerhetsråd besitter den
legala makten för när våld kan användas för att säkra freden. Det är även
viktigt att hävda staters suveränitet och deras ansvar för det gemensammas
bästa inom landets gränser. Den nationella suveräniteten får dock inte skydda
t ex envåldshärskare att utan andra länders rätt till agerande förtrycka den
civila befolkningen. Stater har ett ansvar att såväl skydda som att främja de
mänskliga rättigheterna för befolkningen inom landets gränser, men när de
misslyckas med det, eller aktivt förtrycker delar av befolkningen, kan inte
omvärlden stillatigande se på och förhålla sig passiv när människors liv
hotas.
Då säkerhetsrådet misslyckas med att ta sitt ansvar för freden och säker-
heten, vilket även omfattar grova brott mot mänskligheten, måste det finnas
möjligheter för fredligt sinnade länder att agera. Interventionen i Kosovo kan
ses som ett prejudikat för framtida ingripanden, men även som ett farligt
sådant då det kan missbrukas. FN måste komma överens med medlems-
staterna om vilka principer som ska vara vägledande vid humanitära inter-
ventioner, annars riskerar det globala samarbetet att kraftigt undermineras.
När vi i framtiden å ena sidan står inför tragedier som folkmordet i Rwanda
och å andra sidan ett veto i säkerhetsrådet, behövs det konsensus kring vilka
regler som ska gälla.
Kristdemokraterna vill härmed inleda en diskussion om vilka kriterier som
skall gälla för sk humanitära interventioner. Då följande sex krav är upp-
fyllda skulle det kunna vara tillåtet:
- Det sker ett folkmord eller övergrepp av snarlik vidd inom en suverän
stats territorium.
- Landets regering är ansvarig för brotten, är oförmögen eller vägrar att
stoppa dem.
- Försök till fredlig lösning av konflikten har misslyckats.
- Säkerhetsrådet är blockerat av veto och kan därför inte agera.
- En grupp av stater agerar för att stoppa folkmordet.
- Militärt våld används uteslutande med syfte att stoppa övergreppen och
våldet måste följa den internationella humanitära rätten.
Vi kristdemokrater vill att regeringen tydligt åskådliggör sin ståndpunkt
för sk humanitära interventioner, och i FN inleder en diskussion om vilka
kriterier som bör gälla vid eventuella framtida insatser. Frågan om
generalförsamlingen kan överta ansvaret för fred och säkerhet då
säkerhetsrådet misslyckas med att ta sitt ansvar bör även utredas
ytterligare.
3 Ekonomiska och sociala frågor
Då FN bildades satte dess grundare på pränt målen att förbättra den
ekonomiska och sociala utvecklingen liksom att uppnå bättre levnads-
standard för alla människor i världen. Det handlar både om att säkra den
internationella freden och om att öka människors välfärd.
Under det senaste 50 åren har omåttliga framsteg gjorts. Fattigdomen har
minskat lika mycket som under de föregående 500 åren och ytterligare tre till
fyra miljarder människor slipper idag leva med fattigdomens strupgrepp.
Medellivslängden i utvecklingsländerna har sedan 60-talets början ökat från
46 år till 62 år. Andelen undernärda har minskat med en tredjedel. Läs-
kunnigheten har ökat från att ha omfattat mindre än hälften av invånarna till
närmare tre fjärdedelar; snabbast har utvecklingen gått för kvinnorna.
Liknande utveckling gäller tillgång till hälsovård, rent vatten, bostäder och
närande mat.
Tyvärr har de ekonomiska och sociala framgångarna även medfört ökade
klyftor i världen. 1960 tjänade den femtedel av världens befolkning som bor i
de rikaste länderna 30 gånger mer än de som bor i den fattigaste femtedelen.
Idag är förhållandet 74:1. I denna allt rikare värld finns det ungefär lika
många fattiga som för 20 år sedan. 1,3 miljarder människor lever under
Världsbankens fattigdomsnivå på en US-dollar per dag. Flest fattiga finns i
Sydasien, Afrika och Kina.
Idag står även världssamfundet inför en enorm utmaning som FN:s
grundare inte kunde förutse, nämligen den ekologiska hållbarheten i våra
samhällen. Med den kraftiga befolkningstillväxten kombinerad med ökad
produktion och energianvändning, framstår skapandet av hållbara
konsumtions- och produktionsmönster som minst lika viktigt som något
annat för jordens och människornas överlevnad. Arbetet i FN:s kommission
för hållbar utveckling (CSD) är viktiga delar i detta främjande, liksom
tankarna om faktor 4 och 10, dvs att åstadkomma samma produktion med en
fjärdedel eller en tiondel av resursåtgången.
3.1 Fattigdomsbekämpningen
Extrem fattigdom är ett av de största hindren för en social rättvisa och
ekonomisk utveckling. Fattigdomen och stora ekonomiska klyftor leder i
sig ofta till krig och konflikter. Fattiga länder har även mindre kapacitet
och möjligheter att implementera ekologiskt hållbara
utvecklingsmetoder. Om vi inte ökar våra ansträngningar kommer
fattigdomen och klyftorna öka än mer. Befolkningstillväxten sker snabbt
och framför allt i de fattigaste länderna.
Vi kristdemokrater anser att Sverige tillsammans med övriga länder i FN
måste öka ansträngningarna för att bekämpa fattigdomen. Även FN bör anta
målet att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom till år 2015.
3.2 Ökad ekonomisk tillväxt
Det enda sättet att verkligen minska fattigdomen är att uppnå en bred
ekonomisk tillväxt i tredje världen. Enbart i länder som har haft samman-
lagda ekonomiska framgångar de senaste årtiondena har man drastiskt
kunnat minska antalet fattiga. Det handlar främst om att öka tillgången
till globaliseringens positiva utvecklingsmöjligheter. De länder som mest
framgångsrikt har integrerat sig i den globala ekonomin och bl a lockat
till utländska investeringar har haft högst ekonomisk tillväxt och har
därmed mest effektivt kunnat bekämpa fattigdomen.
I utvecklingsländer är arbetskraften i de växande globala marknaderna -
textilier, elektronik, datachips etc - mest kvinnor. Även om de inte sällan
arbetar under oacceptabla förhållanden, vilka måste förbättras, innebär
arbetet i sig många positiva fördelar. Arbetet gör att födelsetalen minskar och
att barnen får bättre mat, hälsovård och utbildning. Också den sociala
statusen för flickor ökar, vilket medför ökad jämlikhet och större utbildnings-
möjligheter.
Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska
fattigdomen och inkomstskillnaderna, är det inte tillräckligt. En integrering i
den globala ekonomin måste åtföljas av en effektiv socialpolitik, bättre
utbildning för alla, bättre hälsovård och ökad jämlikhet. Framgångarna beror
till stor del på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner. Allt detta kräver
extern hjälp och ökade bidrag samt utvecklingsinsatser.
Trots årtionden av liberaliseringar så begränsas världshandeln av mängder
av tullar och kvoter. Industriländerna skyddar kraftigt sina marknader för
bl.a. jordbruks- och textilvaror, de två sektorer som utvecklingsländerna har
största komparativa fördelar i. Kraftiga jordbrukssubventioner i västvärlden
sänker även världsmarknadspriserna vilket skadar bönder i fattiga länder. Vi
kristdemokrater anser att Sverige fortsatt måste verka för handels-
liberaliseringar även inom dessa områden och samtidigt genom bistånd mm
hjälpa utvecklingsländer att uppnå mer ekologiskt hållbara produktions-
metoder.
De höga utlandsskulderna i de fattigaste länderna utgör ett stort hinder för
ekonomisk utveckling. Det hindrar även inhemska satsningar i bl.a.
utbildning och hälsovård. Graden av skuldlättnader och avskrivningar måste
öka för de allra fattigaste länderna och vi kristdemokrater anser att även
Sverige bör bidra i större omfattning. Även länder som har drabbats av
naturkatastrofer bör omfattas av sådana program.
3.3 Miljö och hållbar utveckling
Det råder ingen tvekan om att de största globala utmaningarna för
framtiden ligger i miljöfrågorna. Med den ekonomiska tillväxten och
kraftiga befolkningsökningen ökar belastningen på miljön avsevärt. Det
är allas vårt ansvar att åstadkomma en mer hållbar utveckling under
2000-talet. De internationella miljökonventionerna måste följas upp och
implementeras i världens alla hörn, speciellt i västvärlden och
industriländerna. Här ingår arbetet med att följa upp Agenda 21, FN:s
klimatkonvention, konventionen om biologisk mångfald, konventionen
mot ökenspridning och Montrealprotokollet som reglerar användningen
av ett antal ozonförstörande gaser.
Men det räcker inte enbart med att skriva under olika konventioner.
Miljöarbetet kräver snabba och politiska förändringar. Klimatförändringar
har under senare år lett till förödande naturkatastrofer som drabbar tusentals
människor, framför allt i utvecklingsländer. Bristande tillgång till vatten är
en allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det
faktum att 1 miljard människor idag saknar tillgång till rent dricksvatten.
Samtidigt saknar halva världsbefolkningen adekvata sanitära faciliteter.
Detta orsakar ungefär 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. Vi
kristdemokrater anser att Sverige och övriga FN-länder måste sätta upp mål
för att minska andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och
adekvata sanitära faciliteter.
Med produktivitetsökningar och ökad energianvändning ökar även
miljöpåfrestningarna på marken och vår jord. Det förefaller nästan som
ofrånkomligt att om inte vi, främst i västvärlden, i ökad grad använder oss av
bioteknologiska lösningar så håller inte vår tillväxtmodell. Dessutom har
utvecklingsländer all rätt att utvecklas och skörda ekonomiska framgångar av
industriella och teknologiska framsteg. Men vår jord klarar inte av en värld
med 6 miljarder människor som lever enligt västerländska mått, utan
produktions- och konsumtionsmönstren måste göras mer ekologiskt hållbara.
Vi kristdemokrater anser att Sverige och övriga FN-länder måste öka
biståndet med framför allt ekologiskt hållbara produktionsmetoder.
3.4 IT och bistånd
Den digitala revolutionen har gett världen nya och förbättrade kom-
munikationssystem, men även helt nya produktions- och
utvecklingsmöjligheter. Det finns enorma möjligheter förknippade med
IT-utvecklingen, men också en del faror. Den största faran är att det kan
skapa nya klyftor mellan dem som har tillgång till Internet och dem som
står utanför. Gapet växer fort både inom och mellan länder. Idag finns
flera hundra miljoner Internetanvändare runtom i världen. Antalet ökar
med 200 000 per dag. Men antalet konton ökar främst i OECD-länderna
och i ett litet antal utvecklingsländer. Majoriteten av världens befolkning
står därför helt vid sidan av den nya tekniken.
Gapet vad gäller tillgång till den nya tekniken har många orsaker.
Bristerna i infrastrukturerna är påtagliga, liksom kostnaderna för att vara
uppkopplade. Det är här biståndet kommer in i bilden, och västvärlden och
FN har ett stort ansvar för att inte IT-revolutionen ska skapa nya klyftor. Vi
kristdemokrater anser att Sverige tillsammans med övriga länder i FN bör
lägga fram riktlinjer för hur IT-användningen kan ökas och breddas till
utvecklingsländer, och därefter avsätta tillräckliga medel i form av riktade
biståndssatsningar.
IT-revolutionen kan, om rätt utnyttjad, erbjuda mycket goda möjligheter i
fattigdomsarbetet. Aktiviteter som distansutbildning med hjälp av IT och
telemedicin samt över huvud taget tillgången till telefoni och Internet i
fattiga byar kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social
utveckling. Ett flertal pilotprojekt bekräftar detta. För att sprida IT till
utvecklingsländerna behövs det ett effektivt samarbete mellan näringslivet,
de nationella regeringarna och internationella organisationer, däribland FN.
Sverige som en världens ledande IT-nationer har ett givet ansvar för att
upprätta sådana nätverk och gemensamma satsningar.
3.5 Hindra spridningen av bl a malaria och hiv/aids
Under senaste årtionden har innovationer inom medicin och hälsovård
burit med sig en dramatisk ökning av livslängden och minskad dödlighet.
Tyvärr har inte alla regioner i världen fått del av dessa framgångar.
Bristen på primärvård är en av de största anledningarna till att fattiga
människor förblir fattiga. Trots att 56 miljarder US dollar varje år
spenderas på läkemedelsforskning, omfattar enbart 10 % av detta sådana
hälsoproblem som drabbar 90 % av jordens befolkning. Resultaten är
talande. Det kan nämnas att malaria dödar två liv varje minut, mestadels
barn under 5 år och gravida kvinnor. Vi kristdemokrater anser att Sverige
mer effektivt bör stödja den av WHO ledda kampanjen mot malaria.
Det finns många sjukdomar som enkelt skulle kunna bekämpas om
läkemedelsindustrin i västvärlden i högre grad även riktade uppmärk-
samheten mot de fattigas sjukdomar. Industrin saknar idag incitament att
investera i sådan läkemedel då de ekonomiska vinsterna anses alltför små.
Här behövs därför stora satsningar från regeringar i samarbete med
läkemedelsindustrin för att öka forskningen mot de fattigas sjukdomar och
förbättra distributionskanalerna till utvecklingsländerna. Det är bekläm-
mande att Sverige och Sida inte deltar i ett sådant viktigt program som The
Global Alliance for Vaccines och Immunization (GAVI) som sker i
partnerskap mellan WHO, UNICEF, Världsbanken, privata finansiärer,
nationella regeringar mm och läkemedelsföretag. Vi anser att samarbetet
mellan FN, nationella regeringar och läkemedelsindustrin måste intensifieras
för att öka forskningen och produktionen mot de fattigas sjukdomar.
Ungefär 50 miljoner människor har sedan tidigt 1970-tal blivit smittade av
hiv. 16 miljoner har dött av det. Under 1999 smittades hela 5,6 miljoner och
hälften av dem är under 25 år. Av nära 36 miljoner som idag lever med
hiv/aids bor mer än 23 miljoner i Afrika söder om Sahara. I de värsta
områdena i södra Afrika är 40 % av gravida kvinnor hiv-smittade. Det
beräknas år 2010 finnas 40 miljoner föräldralösa barn i Afrika som en följd
av hiv/aids. Problemet är inte längre en hälsofråga, utan även en samhälls-,
säkerhets-, utvecklings- och framför allt en överlevnadsfråga för hela
generationer av folk.
Sverige måste tillsammans med övriga länder i FN arbeta fram en explicit
målsättning för att hindra spridningen av hiv/aids. Information om sjuk-
domen måste spridas mer effektivt i framför allt de värst drabbade
regionerna, vilket även omfattar bättre och ökad utbildning samt sexual-
undervisningen.
4 Mänskliga rättigheter
Tillsammans med uppgiften att upprätthålla den internationella freden
och främja den sociala och ekonomiska utvecklingen, ville FN:s
grundare även åstadkomma en normativ världsordning. Detta resulterade
1948 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Där slås
det fast vissa universella rättigheter som varje människa besitter oavsett
nationalitet, hudfärg, ålder eller kön.
För kristdemokraterna är det viktigt att bejaka rättigheternas absoluta
värde, framför allt då det från vissa FN-länders håll fortfarande talas om
mänskliga rättigheter som kulturellt betingade och att dessa frågor tillhör
staters inre angelägenheter. Vissa gemensamma värden måste genomsyra
relationer mellan länder och folk, för människovärdets skull, men framför
allt för att göra det lättare att leva med varandra på denna jord.
De mänskliga rättigheterna uppfylls ej på många håll i världen, vilket bl a
leder till konflikter och massflykt. Brott mot mänskliga rättigheter kan även
vara ett direkt hinder för social och ekonomisk utveckling.
4.1 Globaliseringen och mänskliga rättigheter
Globaliseringen har inneburit en revolution i arbetet för de mänskliga
rättigheterna. De ökade kommunikations- och informationsmöjligheterna
har gjort att få platser i världen kan undgå omvärldens uppmärksamhet.
Det blir allt svårare för regeringar och folkgrupper att avskärma sig och i
hemlighet förtrycka andra människor. Människorättsorganisationer har
vuxit fram i dramatisk takt, framför allt i utvecklingsländer, under det
senaste årtiondet, liksom kontakter och informationsutbytet dem emellan.
Globaliseringen, och nationalstaternas delvis minskade makt, har medfört
att människors rättigheter sätts än mer i centrum. Insikten av att det behövs
vissa gemensamma globala standarder sprids snabbt. Samtidigt som staters
och regeringars möjligheter att via effektiva institutioner främja och försvara
människors rättigheter måste förstärkas, så ökar bl a de internationella
företagen och andra icke-statliga aktörer sitt inflytande och makt över
vanliga människors vardag.
Vi kristdemokrater anser därför att det behöver arbetas fram ett betydligt
mer effektivt samarbete mellan FN, nationella regeringar, näringslivet och
NGO:er för att främja och försvara mänskliga rättigheter. Företagens roll är
avgörande. Förutom att tillämpa ILO-konventionerna om bl a arbetsrättsliga
standarder och förbud mot skadligt barnarbete, så har företag ett allt större
samhällsansvar, framför allt i utvecklingsländer där flest brott sker mot
mänskliga rättigheter och där de besitter en allt större makt på bekostnad av
nationalstatens. De kan spela betydande roller gentemot värdlandets regering
för främjandet av mänskliga rättigheter, men även för värderingar och
samhällsnormer på regionala och lokal nivå. Sverige måste såväl nationellt
som tillsammans med andra FN-länder öka sitt samarbete med de inter-
nationellt verksamma företagen för att mer effektivt främja mänskliga
rättigheter.
4.2 Ökade satsningar för kvinnor och barn
De människor som oftast drabbas av brott mot de mänskliga rättigheterna
är kvinnor och barn. Vi möts ständigt av rapporter från ett flertal länder
som är FN-medlemmar om hur mänskliga rättigheter kränks grovt i deras
länder. Framför allt är våldet mot kvinnor en mycket angelägen fråga.
Det är viktigt att kvinnofrågorna får en större betydelse i det
internationella samarbetet och att man följer upp alla de aktionspunkter
som det beslutades om vid kvinnokonferensen i Peking.
Det är djupt beklämmande att världen vid 2000-talets inledning inte har
lyckats avskaffa slaveri. Det finns tydliga bevis på att handeln med framför
allt kvinnor och barn ökar, t.o.m. i västerländska samhällen. Antalet
människor som årligen köps och säljs uppgår till mellan 700 000 och två
miljoner. Den allra största delen är sexhandel med kvinnor och barn som
köps eller lockas med falska löften för att säljas till prostitution eller annat
sexuellt utnyttjande i väst. En annan del är utnyttjandet av människor som
arbetskraft under slavliknande förhållanden, liksom barnsoldater som
kidnappas in i slaveri. Vi kristdemokrater anser att det nu behövs en
kraftsamling inom FN för att bekämpa all denna slavhandel.
4.3 Handlingsprogram för mänskliga rättigheter
Vid FN-konferensen i Wien 1993 uppmanades alla FN:s medlemsländer
att skriva nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.
Endast ett fåtal av medlemsländerna har verkställt denna plan. Trots att
Sverige säger sig ha en hög MR-profil har man inte lyckats fullgöra
denna modesta begäran. Istället är regeringen inte sen med att kritisera
andra länders brott mot mänskliga rättigheter samtidigt som man varje år
skriver glädjerapporter till FN:s högkommisarie om MR-situationen i
Sverige.
Det vore önskvärt om Sverige efterliknade grannlandet Norge, som under
den kristdemokratisktledda regeringsperioden presenterade ett omfattande
och självkritiskt handlingsprogram där 50% behandlade inrikes och 50%
utrikespolitiska förhållanden. Vi svenska kristdemokrater anser att
regeringen snarast bör skriva ett handlingsprogram för de mänskliga rättig-
heterna inom Sveriges inrikes- och utrikespolitik.
5 Reformer av FN
FN kan ensamt inte hantera alla ovanstående utmaningar som världen
står inför, utan det är främst upp till medlemsländerna och deras
befolkningar att uppfylla sitt ansvar. Däremot behövs det ett starkt och
effektivt FN för att hjälpa medlemsländerna att lösa problemen och
uppnå de mål som regeringarna har beslutat sig för. Det behövs ett
reformerat och moderniserat FN anpassat till dagens samhälle och
utmaningar.
Generalsekreteraren Kofi Annan har sett en reformering av FN-systemet
som sin viktigaste uppgift. Han har även tagit en rad initiativ som delvis
redan har lett till ett mera effektivt FN. Men många av reformerna måste
medlemsländerna besluta om, och här brister på flera områden den politiska
viljan.
5.1 Effektivisering av FN som organisation
Vissa beslut om fokuseringen på FN:s kärnverksamheter, införandet av
enhetlig ledningsstruktur och en bättre samordning i mottagarländerna,
har redan genomförts i reformprocessen. Även inom FN:s fackorgan har
betydande förändringar ägt rum. Men trots detta är det mycket som
kvarstår att göra. Reformdiskussionerna måste breddas och bl a
managementfrågorna måste få större plats.
Konsensusprincipen är FN:s styrka men blir också lätt dess svaghet.
Styrelsearbetet inom flera FN-organ är mycket ineffektivt och dess
sammansättning och storlek gör det svårt att fokusera på avgörande frågor
och fatta effektiva beslut. Ett annat problem rör selekteringen av högre
chefer, framför allt de högsta chefsposterna. De kandidater som förekommer
har ofta en bred erfarenhet från politik och diplomati med detta ger inga
garantier för att de är lämpliga som ledare för stora och komplexa
internationella organisationer. Dessutom är organisationskulturen starkt
hierarkisk, vilket leder till konkurrens om makten inom organisationen,
begränsad kreativitet och initiativtagande samt ett utpräglat revirtänkande.
Vi kristdemokrater anser att Sverige mer framskjutet bör hävda betydelsen
av en total översyn av managementfrågor inom FN:s organisationer. Annars
finns det en betydande risk att FN mister god och handlingskraftig personal
och får allt svårare att rekrytera personal till alla olika
specialistfunktioner.
5.2 Maktfördelning, finansiering och demokrati inom FN
Vad gäller politiskt betingade reformer är en av de viktigaste, och även
svåraste frågorna, att reformera maktfördelningen och demokratin inom
FN, speciellt inom säkerhetsrådet. Det är avgörande för FN:s legitimitet
att säkerhetsrådet breddas och görs mer representativt. Det är i det
närmaste omöjligt att avskaffa vetorätten, men eventuellt kan vissa
kriterier sättas upp för när veton får användas. Att öppna för ökad insyn i
säkerhetsrådet är en annan viktig demokratisk fråga. Vi kristdemokrater
anser att en reformering av säkerhetsrådet enligt ovanstående inriktning
är viktigt och emotser en intensifiering av reformansträngningarna hos
medlemsländerna. Med en ökad samordning av den europeiska
säkerhetspolitiken bör Sverige driva linjen att EU endast behöver tala
med en röst i säkerhetsrådet, och då EU:s ordförandeland, vilket även
skulle kunna främja utvecklingen av en regionalisering av FN-systemet.
Ett problem på både kort och lång sikt är frågan om FN:s finanser.
Speciellt allvarligt är oviljan hos vissa stora bidragsgivare, som USA, att inte
i tid betala sina medlemsavgifter. Den svenska ståndpunkten bör vara att
medlemsstaterna betalar sina bidrag till FN:s budget i tid, fullt ut och utan
villkor. Det är orimligt och odemokratiskt att i det multilaterala samarbetet
ställa politiska villkor för sina inbetalningar. FN bör dock även söka nya
vägar för finansiering, och därmed inte göra sig så beroende av enskilda
länder. Detta omfattar upprättandet av frivilliga fonder och större samarbete
med näringslivet. Sverige bör i högre grad vara med i sådana diskussioner.
5.3 Information och marknadsföring
Trots att FN besitter en stor makt i det internationella samfundet och har
stora möjligheter att påverka utvecklingen i världen, så förknippas FN i
media allt för ofta med negativa händelser och i viss mån misslyckade
operationer. Misslyckandena beror ofta på att FN inte får de resurser som
krävs för uppdraget, samtidigt som man tenderar att skyffla över allt fler
uppgifter på FN, och utan tillräckliga medel sänks naturligtvis kvaliteten
på insatserna. För att öka viljan till mer resurser för FN, behövs en
intensifierad informationsinsats såväl från FN-sekretariatet i sig som från
medlemsländerna. FN behöver marknadsföra sig betydligt bättre, och det
är till stor del medlemsländernas regeringar som bättre behöver sprida
FN:s budskap till sina befolkningar. FN-uppdrag på fältet behöver även
bättre förklaras för människorna i mottagarländerna. Bättre information
behöver spridas via alla möjliga kanaler, bland annat radio, TV,
tidningar, broschyrer och Internet.
Sverige bör som föregångsland öka informationssatsningarna om FN på
hemmaplan, i nordiska sammanhang och inom EU-samarbetet.
5.4 Det civila samhället och folkrörelserna
FN står inför utmaningen att vinna människors stöd runt om i världen.
Tyvärr är det alldeles för få människor som kommer i kontakt med FN-
systemet. FN-tanken bygger på att världens folk är djupt engagerade för
internationellt samarbete. Därför måste bl a folkrörelsernas och de
folkvaldas inflytande stärkas i FN. Deras kunskap och erfarenhet måste
tas tillvara bättre i FN. Det civila samhället måste få delta i fler av FN-
organens möten.
Sverige bör vara drivande i olika reformförslag för hur det civila samhället
kan göras mer delaktigt i FN-arbetet, t ex bör det diskuteras om tre platser
skall avsättas för varje medlemsland i generalförsamlingen - en plats för
regeringen, en för politisk opposition och en för civila samhället.
6 Svenskar i internationell tjänst
Det finns en lång rad svenskar som har tjänstgjort i FN-systemet,
inklusive alla dess underorgan. Erfarenheterna hos dessa svenskar är
många och det finns mycket kompetens att inhämta. Tyvärr är Sverige
inte helt bra på att utnyttja dessa erfarenheter och den kompetensen.
I internationella uppdrag är det en viktig princip att tjänstemännen är
objektiva och neutrala. Man är anställd av FN och inte utsänd på uppdrag av
den nationella regeringen. Denna princip bör kvarstå. Däremot har Sverige
en förmåga att överdriva tolkningen av principen så att det knappast råder
någon som helst kontakt mellan officiella svenska representanter och de
svenskar som gör internationell tjänst inom FN-systemet. Bland de flesta
andra FN-medlemsländer sker sådana kontakter intensivt och regelbundet. Vi
kristdemokrater anser att den svenska regeringen omedelbart bör se över sina
kontakter med svenskar som gör internationell tjänst inom FN-systemet.
Detta skulle leda till en bättre "feed-back" och ge oss en bättre chans att
agera på den internationella arenan.
Tyvärr möts de svenskar som har gjort FN-tjänst ofta av likgiltighet då de
återvänder hem till Sverige. Detta anser vi kristdemokrater är oerhört
olyckligt. Istället för att avvisa dessa personers engagemang bör vi utnyttja
deras erfarenheter och kunskaper. Olika kunskapscentrum bör sättas upp
inom Regeringskansliet där man kan samla alla svenskar som har gjort
internationell tjänst. Dessa kan sedan bilda tankesmedjor och utgöra en
kunskapsbank för såväl regering och riksdag som det övriga civila samhället.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för ett helt departement
inom FN-sekretariatet för "tidig-varning", med en egen undergeneral-
sekreterare och direkt koppling till säkerhetsrådet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige snarast ratificerar stadgan om en
internationell permanent brottmålsdomstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för ett globalt program för
att hindra en okontrollerad spridning även av s.k. lätta vapen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för att det snabbt, efter ett
beslut i säkerhetsrådet om fredsfrämjande insats, skall kunna upprättas
ett FN-högkvarter i konfliktregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall verka för en hög beredskap
inom det fredsfrämjande arbetet även för snabba civila insatsstyrkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utbildningsinsatserna måste ökas för att
förstärka de afrikanska ländernas fredsfrämjande kapaciteter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att kombinera negativa ekonomiska
sanktioner med positiva åtgärder för att bl.a. stärka det civila sam-
hället i mottagarlandet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ekonomiska sanktioner bör underordnas ett
tydligt politisk mål,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktade sanktioner mot politiska eliter i mottagar-
landet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inleder en diskussion inom FN om
vilka kriterier som bör gälla vid eventuella framtida humanitära inter-
ventioner,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ytterligare utreda om generalförsamlingen
kan överta ansvaret för fred och säkerhet då säkerhetsrådet misslyckas
med att ta sitt ansvar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör verka för att även FN antar
målet att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom till år
2015,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för handelsliberaliseringar
även inom de områden där utvecklingsländerna har komparativa
fördelar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökning av det internationella biståndet med
framför allt ekologiskt hållbara produktionsmetoder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN bör sätta upp mål för att minska andelen
människor som saknar tillgång till rent vatten och adekvata sanitära
faciliteter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN bör arbeta fram program för hur IT-
användningen kan ökas och breddas till utvecklingsländerna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för ett ökat samarbete
mellan näringslivet och regeringen för gemensamma IT-satsningar
riktade mot utvecklingsländerna,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige mer aktivt bör stödja den av WHO
ledda kampanjen mot malaria,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN bör arbeta fram en explicit målsättning för
att hindra spridningen av hiv/aids,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att öka samarbetet mellan FN, nationella
regeringar och läkemedelsindustrin för att öka forskningen och
produktionen mot de fattigas sjukdomar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige såväl nationellt som tillsammans med
andra FN-länder ökar sitt samarbete med internationellt verksamma
företag för att främja mänskliga rättigheter,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör upprätta ett handlingsprogram för
de mänskliga rättigheterna,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en total översyn av managementfrågorna inom
FN:s organisationer,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör driva linjen att EU endast
behöver tala med en röst i FN:s säkerhetsråd,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN även bör söka nya kompletterande vägar
för finansiering,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör öka informationssatsningarna om
FN,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige upprättar bättre kontakter för
informationsutbyte med de svenskar som arbetar i FN-systemet,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bättre utnyttjar den kompetens och
erfarenhet som svenskar som har arbetat i FN-systemet besitter.