ni andra som är sociala i huvudet!
och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur
(Gunnar Ekelöf 1961, En natt i Otocac)
Inledning
Denna dikt är utgångspunkten för Sven-Eric Liedmans
historiska exposé över ordet och begreppet "solidaritet".
Liedman pekar på hur ordet solidaritet tvingar oss att tänka
efter. Om välgörenhet och allmosor framstår som solidaritet
utarmas begreppet. Solidaritetens grund är att vi ser oss
själva i andra, att det faktum att jag själv råkar vara född i ett
förhållandevis rikt land, där rätten till utbildning och hälsa är
självklar, inte leder till inställningen att andras fattigdom är
självvald.
För Vänsterpartiet är solidariteten, här hemma och internationellt, den
bärande tanken. Vi har alla samma ansvar för att utjämna skillnader länder
och människor emellan. I våra ansträngningar för att åstadkomma en hållbar
utveckling med rättvis fördelning av jordens resurser behövs många
instrument. En handelspolitik som inte missgynnar de fattigaste länderna,
restriktioner för att hejda det internationella kapitalets rovdrift,
skuldlättnader
och en biståndspolitik där partnerskapsidén tillämpas fullt ut utgör dessa
redskap. En "hållbar" solidaritet och biståndspolitik bygger på "att se sig
själv i andra".
Fattigdom och orättvisor i
världen
Under de senaste decennierna kan åtskilliga framsteg noteras
för mänskligheten som helhet. Vissa sjukdomar har nästan
helt kunnat utrotas, läskunnigheten har ökat och på många
håll har ett demokratiskt styrelseskick ersatt långlivade
diktaturer.
Trots dessa glädjande resultat, går det inte att blunda för att klyftorna i
världen har ökat. I den rapport om mänsklig utveckling som UNDP, FN:s ut-
vecklingsprogram, lämnar varje år ges följande siffror:
Vid 1990-talets slut har de globala skillnaderna ökat, mellan länder och
inom länder. Vid en genomgång av inkomstklyftan mellan den femtedel av
världens befolkning som bor i de rikaste länderna och den femtedel som bor i
de fattigaste, kan man se att den rikaste femtedelen
1. står för 86 % av världens konsumtion,
2. konsumerar 45 % av allt kött och all fisk i världen, jämfört med endast 5 %
för den fattigaste femtedelen,
3. förbrukar 58 % av all energi, medan den fattigaste femtedelen förbrukar
mindre än 4 %,
4. har 74 % av alla telefonlinjer, medan den fattigaste femtedelen har 1,5 %,
5. äger 87 % av världens fordonspark, medan den fattigaste femtedelen äger
mindre än 1 %.
Ytterligare några siffror:
6. Världens 200 rikaste personer fördubblade sin nettoförmögenhet 1994-
1998 till 8 biljoner kronor.
7. Världens tre rikaste miljardärer har större tillgångar än BNI för de minst
utvecklade länderna och deras 600 miljoner invånare sammanlagt.
8. Det är de rika länderna i Europa och USA som idag har tillgång till
Internet, den senaste UNPD-rapporten visar att förekomsten av Internet i
tredje världen är marginell.
Sverige har i modern tid som stat huvudsakligen spelat en
mycket positiv roll för mänskliga rättigheter, demokrati och
för att minska orättvisorna i världen. I vissa politiska
situationer har vårt land kunnat ha en betydelse som vida
överstiger den som ett litet land vanligtvis kan uppnå. Det är
med stolthet, delaktighet och glädje som vi nu, långt efteråt,
kan se hur Sverige aktivt bidrog till självständighet för flera
länder i södra Afrika och de dåvarande portugisiska
kolonierna. En omfattande forskningsrapport har presenterats
som visar på hur det svenska humanitära stödet till
befrielserörelserna i dessa länder växte fram. Den svenska
riksdagens klara ställningstagande våren 1969 blev en
bekräftelse på ett djupt folkligt engagemang. (Tor Sellström,
Sweden and National Liberation in Southern Africa: Volume
1, Formation of a popular opinion 1950-70, Nordiska
Afrikainstitutet, 1999.)
Enprocentsmålet
Riksdagen antog 1961 den berömda propositionen 100, om
enprocentsmålet, samma år som den diktsamling av Gunnar
Ekelöf som ovan citerats kom ut! Enprocentsmålet är viktigt
för att säkra medel till det internationella
utvecklingssamarbetet. Men det är också en viktig politisk
signal. Under hela 1990-talet finns en nedåtgående trend
bland OECD-västländer vad gäller biståndet. Även Sverige
har sparat på biståndet, vilket orsakat konkreta problem. För
år 1999 uppgick biståndet till 0,705 %, för år 2000 skall det
uppgå till 0,72 %, för år 2001 till 0,73 % och 0,74 % år 2002
osv. Andelen ökar således, men i mycket långsam takt. I
utrikesutskottets yttrande våren 1999 slås fast:
Utskottet har tidigare anfört att kunskapen om och stödet för enprocentsmålet
är väl befäst i riksdagen och den allmänna opinionen. Samtidigt är en
återgång till enprocentsmålet också en internationellt betydelsefullt
symbolfråga, varför den även av det skälet bör prioriteras. Utskottet framhöll
också att det är dess bestämda mening att en återgång till enprocentsmålet
bör ske så snart det statsfinansiella läget så tillåter.
Denna bedömning delas av regeringen som i
budgetpropositionen skriver "Ambitionen är att Sverige åter
skall uppnå enprocentsmålet för biståndsramen när de
statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger".
Svensk ekonomi är för närvarande inne i en positiv
utveckling med en allt bättre statsfinansiell situation som
resultat. Detta bör också avspeglas i vårt engagemang för att
aktivt bidra till att minska fattigdomen i världen. Vänster-
partiet menar att ett successivt uppfyllande av den
biståndspolitiska ambitionen måste ha stark prioritet i
kommande budgetarbete.
Biståndsmålen
Det har länge förts en diskussion om de nuvarande sex
biståndspolitiska målen är ändamålsenliga. Frågan om
nationell självständighet är en brännande politisk fråga för de
få kvarvarande folk som lever under ockupation, exempelvis
folken i Östtimor och Västsahara. Men flertalet av de folk
som på 1960- och 1970-talen stred för nationellt oberoende
har sedan flera år uppnått detta mål och brottas idag med en
rad nya och ofta svåra problem. Fattigdomsbekämpning är
ett övergripande mål, medan däremot det partnerskap som
skall genomsyra vårt utvecklingssamarbete i dag inte
återspeglas bland målen. Därför är det beklagligt att den
biståndspolitiska översyn som regeringen aviserade redan
tidigt i år ännu inte kommit till stånd. Men vi utgår från att
den nu, såsom också framgår av propositionen, snarast skall
tillsättas. Vänsterpartiet har tidigare i motioner ställt kravet
på en biståndspolitisk utredning om målen. Nu är det
angeläget att framhålla betydelsen av att en sådan
utredningen inte begränsar sig till ny målformulering, utan
också har ett brett angreppssätt, där globaliserad handel,
handelsvillkor och stopp för krigsmaterielexport också ingår.
Självklart måste uppfyllelsen av barnperspektivet i biståndet
också komma med i bilden. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Globalisering och
handelspolitik
Bistånd är en nödvändig och väsentlig del av en politik för
global rättvisa. Än viktigare i detta arbete är strukturerna
inom världshandeln. Det grundläggande felet med dagens
värld är inte att biståndet är för litet, även om vi också anser
det. Felet är att biståndet behövs. Därför måste vi få en
internationell ordning som gör att handeln understödjer
biståndspolitiken och som har som målsättning att på längre
sikt göra biståndet onödigt.
De rika länderna måste öppna sina marknader ytterligare, så att de fattiga
länderna får tillträde till dem. U-ländernas behov måste vara styrande. EU
visar en alltför stor slutenhet mot omvärlden, vilket missgynnar u-länderna
och i stället gynnar en produktion som inte alltid är effektiv och rationell. EU
måste minska tullar och överge protektionismen.
Detta behandlades ingående av riksdagen i juni 1998, då regeringens
skrivelse Öppen handel - rättvisa villkor, diskuterades. Den svenska position
som då vann riksdagens gillande måste nu föras ut och framföras i
kommande WTO-förhandlingar, oavsett vad EU-länderna kommer överens
om som gemensam position. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Frågan om investeringar inom ramen för en ny WTO-runda har varit
föremål för diskussion. Det har funnits en mycket stark och berättigad kritik
mot de förhandlingar om ett investeringsavtal som skedde inom OECD.
Kritiken riktade sig både mot form och innehåll. MAI-avtalet i den form det
förelåg hösten 1998 hade stora brister.
Kritiken mot att internationella investeringar över huvud taget regleras är
däremot mycket liten. Investeringar i världshandeln måste regleras för att vi
ska kunna bryta med den ordning som gäller idag - att det internationella
kapitalet bestämmer utan att behöva ta hänsyn till demokratiskt fattade
beslut.
Därför anser Vänsterpartiet att det är en framgång att OECD-förhand-
lingarna om ett internationellt investeringsavtal avslutades. Vår förhoppning
är att WTO-förhandlingarna skall leda till en reglering av internationella
investeringar som tar sin utgångspunkt i goda arbetsvillkor, uthållig,
utveckling, demokrati och rättvisa villkor för u-länderna. Det var en
framgång att MAI-avtalet stoppades och förhandlingarna i de frågor detta
berörde flyttades från OECD till WTO. Det finns en rad förslag till åtgärder
för att stärka de små och fattiga ländernas förhandlingsposition. Några av
dessa är:
a) Möjlighet till rättshjälp
b) Tillsättandet av en ombudsman som svarar på klagomål och undersöker
orättvisor
c) Stöd till policyforskning
d) Större förlitande på regional solidaritet och regionala institutioner
Detta vill vi ge regeringen till känna. Ett annat viktigt bidrag
för att understödja tredje världen är att införa
rättvisemärkning så att konsumenterna själva kan utöva
inflytande på de fattiga ländernas handelsvillkor.
Skuldavskrivningar
Det finns över femtio länder som har skulder de aldrig kan
betala. De femtiotvå länder som enligt Jubel 2000 är i behov
av skuldavskrivning, har en sammanlagd skuld på 370
miljarder US-dollar. Regeringarna söder om Sahara
spenderar fyra gånger så mycket på skuldåterbetalning som
på hälsovård. I Tanzania går 35 % av budgeten till
skuldbetalningar.
Källa: Country Data, Worldbank,
www.worldbank.org/data/countrydata.html
I flera länder i Afrika är utlandsskulderna avsevärt större än
exporten. Detta gäller t.ex. Angola, som är ett oerhört rikt
land med stora naturtillgångar. Enligt World Development
Report är Angolas utlandsskuld tre gånger större än
exporten. I Zambia och Tanzania var utlandsskulden mellan
fyra och fem gånger större än exporten. Zimbabwes skuld
var dubbelt så stor som exporten, även Moçambiques
utlandsskuld översteg flera gånger värdet av exporten.
När det gäller det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries)
är det hittills endast klart att ett fåtal länder kan erhålla
skuldavskrivningar,
däribland Uganda, Bolivia, Guayana, Mali och Mozambique. HIPC-
initiativet är otillräckligt och medför inga radikala förändringar för världens
fattiga.
En reflektion man inte kan undgå att göra är att när det borde handla om
skuldlättnader är i stället fråga om att ge biståndsmedel till banker. Banker
och finansiella institutioner som själva i hög grad bär skulden till att många
fattiga länder idag tvingas släpa på tunga skuldbördor. Här torde en
diskussion om vem som i egentligen bär skulden - bankerna eller de fattiga
länderna - var motiverad. Borde inte de banker som inlett, anfört och drivit
fram denna lånecirkus få stå sitt kast och låta biståndsmedlen användas till
utvecklingsprojekt? Vidare bör man ifrågasätta om det är en klok politik att
bevilja skuldlättnader när det gäller regimer som bryter mot demokratiska
och mänskliga rättigheter. Anslaget till ekonomiska reformer, d.v.s.
skuldlättnader, ligger utanför landramen. Rimligen borde anslagen till
ekonomiska reformer från effektivitetssynpunkt och utifrån
demokratiaspekter samordnas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
När det gäller stödet till ekonomiska reformer i biståndsbudgeten knyts
dessa till olika strukturanpassningsprogram över vilka Världsbanken haft ett
stort inflytande. Det har dock visat sig att bankens
strukturanpassningsåtgärder, även om sådana varit behövliga i många fall,
varit helt missriktade och förstärkt krisen i de berörda länderna.
Vidare borde åtgärder och program för det aktuella landet, inte bara
diskuteras med regeringen, utan även med parlament och företrädare för det
civila samhället. Det är frågor som i högsta grad berör alla och därför måste
ha en viss folklig acceptans om de skall lyckas. Detta vill vi ge regeringen
till
känna.
Biståndsberoende och
effektivitet i biståndet
Inte sällan diskuteras och debatteras begreppet
"biståndsberoende". Det är uppenbart att debattörer i dessa
sammanhang lägger in mycket olika betydelser i begreppet.
Ofta knyts det till andra begrepp som t.ex. effektivitet.
Riksdagen tog i sin skrivelse, skr. 1998/99 RR9,
Utvecklingssamarbetets styrning, genomförande och
uppföljning av biståndet, upp några aspekter på begreppet
biståndsberoende och biståndets effektivitet. I detta
sammanhang ställde sig Vänsterpartiet i en kommittémotion
bakom revisorernas bedömning när de förklarade "att
regeringen får i uppdrag att se över formerna för att stärka en
utvärderingsfunktion som är mer oberoende från
biståndsorganisationen" och "att regeringen i ökad
omfattning nyttjar de organ som har till uppgift att granska
och utvärdera effektiviteten av statlig verksamhet för att
utvärdera insatser på biståndsområdet". De skäl revisorerna
framförde var att stora offentliga utgifter måste bli föremål
för ordentliga utvärderingar. Det skulle också, enligt
revisorerna, öka riksdagens möjligheter till oberoende
beslutsunderlag.
Vänsterpartiet ställde sig bakom revisorernas utlåtande på denna punkt (se
särskild motion) och pekade på den stora betydelse det har att biståndet
används effektivt och kommer de fattigaste länderna till godo. Exempel på
korruption och misslyckade biståndsprojekt får ofta stor publicitet och då
inte sällan på ett sådant sätt att det misskrediterar biståndsverksamheten som
sådan.
Biståndsviljan
Sedan 1975 genomförs på Sidas uppdrag varje år en
undersökning om svenskarnas biståndsvilja. Den senaste
utförd av SCB för 1998 visar en klar ökning av människor
som är positivt inställda. 57 % anger att de vill öka eller
bibehålla anslagen på nuvarande nivå, jämfört med 53 % för
1997 och cirka 45 % för 1996.
Vad gäller tilltron till olika insatser är förtroendet påtagligt högt för
enskilda organisationer. Glädjande nog ökar också förtroendet för FN och
Sida, medan förtroendet för EU:s bistånd är lågt. I en annan undersökning
från TEMO har man tittat på svenskarnas inställning till olika myndigheter.
Från att 1993 ha funnits ungefär lika många med positiv som negativ
inställning gentemot Sida finns idag en markant övervikt för de med positiv
inställning. Fortfarande gäller dock att förtroendet för Sida är lägre än för
vissa andra myndigheter, som polisen eller Naturvårdsverket.
I en tredje undersökning, Sidas basundersökning som SIFO genomfört,
från juni 1998 framkommer tydligt hur större delen (84 %) av den svenska
befolkningen känner en plikt att hjälpa dem som har det sämre och tror att
svenskt bistånd gör nytta (72 %). Senaste undersökningen våren 1999
förstärker dessa positiva resultat.
I dessa undersökningar framträder ett annat intressant drag. Viljan att
hjälpa är stor vid stora katastrofer, som den i Kosovo, orkanen Mitch,
jordbävningen i Turkiet osv. Detta gäller både att ge ekonomiska bidrag och
att, som i fallet Kosovo, anse att Sverige skall ta emot fler flyktingar än vad
regeringen åtagit sig att göra. Generellt är det också mycket tydligt att den
genomsnittliga svensken vill att biståndet huvudsakligen skall gå till
katastrofhjälp och inte som nu till utvecklingsinsatser. Det finns sannolikt ett
klart samband med att situationen i u-länder uppfattas som ännu värre än den
faktiskt är, och den stora uppmärksamhet som media ägnar åt katastrofer.
Sida har till uppgift att sprida information om och bedriva visst
opinionsarbete för svenskt utvecklingssamarbete. Inom ramen för detta görs
åtskilliga kampanjer, men också långsiktigt samarbete med skolor och
ungdomsorganisationer. Det skulle vara bra att göra en översyn av
skolböcker och inom ramen för lärar- och journalistutbildning ge möjlighet
att bearbeta de internationella frågorna bättre. På just detta område är det
synnerligen lämpligt att använda sig av de akademiker i Sverige som själva
har sitt ursprung i Afrika, Latinamerika och Asien och därmed sannolikt
också bättre möjligheter att ge ökad kunskap om dessa områden.
Om vi ser tillbaka på den svenska biståndshistorien står det alldeles klart
att det gehör och det breda stöd som svenska biståndsinsatser haft i hög grad
berott på ett omfattande folkbildningsarbete, där man studerat förhållanden i
enskilda länder eller regioner och internationella relationer i allmänhet.
Bakom svenska biståndsinsatser har funnits breda kunskaper och djupa
insikter vilket lett till engagemang och till en stark biståndsvilja. Ett stöd
till
folkbildningen är därför väl motiverat. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Bistånd och demokrati
Djupa sociala orättvisor grundar sig ofta på förtryck.
Fördjupade sociala motsättningar skapar oförsonlighet och
intolerans. När sociala motsättningar övergår i väpnad
konflikt cementeras denna oförsonlighet och dröjer sig länge
kvar efter det att fred uppnåtts. Benägenheten att se våldet
som en lösning på konflikter och sociala svårigheter lever
kvar. Det krävs ett omfattande arbete för att vinna respekt för
mänskliga rättigheter. I december 1996 slöts i Guatemala,
liksom tidigare i El Salvador, fred mellan gerillan och
regeringen. Likafullt är respekten för demokratin fortfarande
ringa, de sociala förhållandena svåra och kriminaliteten och
våldsbrotten många. I Colombia pågår fortfarande ett
regelrätt krig mellan regeringen och gerillan.
Sverige medverkade till fred i Guatemala. Svenskt bistånd bidrog till
omvandlingen av gerillan i El Salvador till politiskt parti. Sverige har på
olika sätt försökt att medverka till fred i Colombia. Dessa ansträngningar till
fred och demokrati måste fortsätta. Men demokrati och mänskliga rättigheter
vinns inte bara för att fred ingås. Därefter krävs långvariga och tålmodiga
insatser för att demokratin skall bli etablerad och respekterad. Det svenska
stödet till demokratiutveckling blir därför allt viktigare.
En del av detta utgör riksdagens egna direkta deltagande i biståndsarbete,
där seminarier för parlamentariker från Centralamerika och södra Afrika och
förvaltningsbistånd till nationalförsamlingen i Vietnam ingår. Medel till
svenska politiska partier att bistå demokratiska organisationer i länder som
försöker bygga sig ett demokratiskt politiskt system, är en annan viktig kanal
när det gäller att stärka arbete för demokrati. Detsamma gäller den svenska
riksdagens deltagande i valövervakning i olika länder i världen. Det svenska
biståndet till demokratiutveckling bör sålunda öka.
Barnperspektiv och
jämställdhet
Sedan några år tillbaka framgår det av budgetpropositionerna
att barnperspektivet när det gäller den svenska
biståndsverksamheten är väl tillgodosett. Så förhåller det sig
även i år. Det bör bli en god tradition att hålla fast vid.
Likafullt finns det en sida av det svenska biståndet och även
EU:s bistånd som ofta kommer i skymundan, och det gäller
åtgärder för sexuell och reproduktiv hälsa. Brister i detta
avseende är ett oerhört problem i många av tredje världens
länder, och de som drabbas hårdast är unga människor och i
synnerhet unga kvinnor. Här krävs insatser när det gäller
sexualupplysning, kunskaper om och tillgång till
preventivmedel och möjligheter till legala aborter. Det borde
utgöra en viktig del av det svenska biståndet, och det är en
viktig fråga för Sverige att driva hårdare i såväl EU som FN.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sedan 1996 utgör frågan om att befrämja jämställdhet mellan kvinnor och
män ett av de sex mål Sverige ställt upp för utvecklingssamarbetet. Det är en
viktig markering för att både konkret stoppa diskriminering mot kvinnor och
förbättra deras villkor och för att driva jämställdheten som en
utvecklingsfaktor. Mycket har gjorts för att ta fram handlingsprogram, driva
på en uppföljningen av FN:s kvinnokonferens i Peking och för att omsätta
principer i landstrategier m.m. Men mycket återstår att göra. I en genomgång
av Sidas utvärderingsrapporter under åren 1997-98 konstaterades att endast
65 % av studierna tar upp frågan och att kvalitén på analysen är låg
(Evaluating Gender Equality - Policy and Practice av Lennart Peck 3/98).
Oftast saknas jämställdhetsaspekten när resultat och mål diskuteras.
I andra sammanhang har beskrivits hur lite kvinnors intressen har
befrämjats av biståndet. I en uppsats av Mirjam Westin "Makt och Kön i det
afrikanska jordbruket" från Umeå universitet vårterminen 1999 visas att
biståndsgivarna i stor utsträckning tagit över de europeiska kolonisatörernas
könsfördomar och inte sett hur det framför allt är kvinnorna som är
jordbrukare i länderna söder om Sahara.
En fri och öppen handel är en viktig faktor för att åstadkomma utveckling.
Men i kapitlet "Liberaliserad handel drabbar kvinnor värst" i
Afrikagruppernas årskrönika 1999" Handel och Företag, visar Eva Haxton
hur kvinnorna missgynnas genom att männen oftast står som ägare till
jorden. Det är bara männen som beviljas lån och det blir därmed männen
som får inkomsterna vid försäljningar, medan kvinnorna får stå för odlingen
och arbetet.
Det finns dock positiva exempel på bistånd där kvinnor kunnat öka sin
ekonomiska självständighet och stärka sin ställning genom egen
småföretagsamhet. Ett sådant exempel är Grameen Bank i Bangladesh.
Denna typ av exempel på kvinnlig företagsamhet skulle kunna vara ett bra
verksamhetsfält när det gäller svenska biståndsinsatser för att stärka
kvinnornas ställning. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Funktionshindrade
Uppskattningsvis har 10 % av världens befolkning ett
funktionshinder och majoriteten av dem bor i ett
utvecklingsland. Såsom regeringens budgetproposition
framhåller är kvinnor med funktionshinder en särskilt utsatt
grupp. Den beräknas till cirka 500 miljoner och av dessa är
det få som berörs av det svenska biståndet. Sverige har aktivt
drivit handikappfrågor i det internationella samarbetet och
bland annat varit initiativtagare till att de s.k. standard-
reglerna införts.
Genom den särskilda FN-rapportören Bengt Lindqvist har Sverige spelat
en viktig roll. När detta mandat nu går ut, reses många frågor. Skall Sverige
agera för en ny mandatperiod? FN:s resurser har hittills varit helt
otillräckliga och bygger på frivilliga bidrag. FN-rapportören har till sin hjälp
haft en referensgrupp, Panel of Experts, som vid Ecosoc:s sammanträde i
februari år 2000 skall diskutera "Promotion of Disability Policy within the
UN-system after the year 2000". Förre socialministern Bengt Lindkvist är
också inbjuden att rapportera till MR-kommissionen i april år 2000, vilket i
sig är en stark markering av frågornas betydelse.
Klart är dock att FN behöver mer resurser för att bedriva dessa frågor, vare
sig modellen är att förlänga mandatet för en särskild rapportör eller att agera
för att skapa en ny FN-konvention. En ytterligare idé som nämnts är att
instifta en ny institution, en internationell handikappombudsman. Under alla
omständigheter måste särskilda uppföljningsmekanismer komma till, och ett
handikappsekretariat som följer upp och samordnar insatser internationellt
och nationellt är önskvärt. De svenska handikapporganisationerna spelar en
mycket viktig roll genom sitt samarbete inom SHIA. Sverige bör därför
stödja tillkomsten av ett internationellt handikappsekretariat. Detta vill vi ge
regeringen till känna.
Miljö och hållbar utveckling
Biståndspolitik är avsedd att stimulera ekonomisk utveckling
och bekämpa fattigdom. Men med ekonomisk utveckling
följer även ett ansvar för en hållbar utveckling, vilket innebär
att en ekonomisk utveckling inte kan se ut hur som helst.
Snabba framsteg på kort sikt kan medföra svårigheter och
problem på lång sikt - och problem som på andra håll än den
ekonomiska utvecklingen. För Sidas del får arbetet med
miljöfrågor en allt större betydelse såväl i form av speciella
projekt som en integrerad del i andra projekt. Saneringen av
Viktoriasjön är ett aktuellt exempel.
För några år sedan gjordes upptäckter av PCB och dioxiner och en hel rad
andra giftiga ämnen i många djurarter i Arktis. Det handlar om fisk, säl och
isbjörn. Med största sannolikhet gäller det även för människorna i Arktis,
vilka befinner sig högst upp i kedjan när det gäller anrikning av giftiga
ämnen. Förgiftningarna av isbjörnar har gått så långt att man befarar att vissa
isbjörnar blivit tvåkönade till följd av förgiftning, vilket givit anledning att
frukta för artens fortbestånd. Gifterna i Arktis kommer dock i allmänhet inte
från det industrialiserade väst utan från tredje världens länder där man
fortfarande använder sig av en mängd miljögifter för att klara sin dagliga -
kortsiktiga - försörjning när det gäller födoämnen. Sålunda utgör
användningen av miljögifter - inte sällan producerade i den utvecklade delen
av världen - på returen ett hot mot de rika länderna på norra halvklotet.
Följaktligen borde forskning och produktion när det gäller att ersätta de gifter
som används i de fattiga länderna i syd kraftigt understödjas. Detta vill vi ge
regeringen till känna.
En annan sida av biståndspolitiken är exportkrediterna till projekt avsedda
att stimulera den ekonomiska utvecklingen. Här har sedan många år
Världsbankens stöd till stora dammprojekt fått mycket kritik, eftersom
effekterna av dem inte stått i överensstämmelse med angivna avsikter. I dag
håller man på att bygga en stor damm i Turkiet, det s.k. Ilisu-projektet. Det
är svårt att av svenska företag få veta något om huruvida Sverige givit
exportkrediter till detta projekt, vilket i så fall kommer att få negativa
effekter på hälsotillståndet för befolkningen i området, på kulturella
förhållanden och på relationerna till grannländerna m.m. För övrigt kan
tilläggas att Ilisu-projektet även strider mot Världsbankens "liberala"
kriterier när det gäller krediter till stora dammbyggen (se särskild motion).
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Bistånd till enskilda länder -
några exempel
Sverige har långa och goda relationer med länder i Afrika.
De bygger på långt samarbete och ömsesidigt förtroende.
Likafullt är situationen i Angola i dag katastrofal beroende
på det krig som sedan länge förts av Unita och Jonas
Savimbi, vars regim i södra Angola byggdes upp av den
gamla apartheidregimen i Sydafrika. Trots de stora
svårigheterna i dag måste Sverige tålmodigt understödja en
utveckling mot fred.
Det långvariga och tålmodiga stödet till Guinea-Bissau från
befrielsekampens år har varit förutsättningen för de medlingsinsatser Sverige
kunnat göra under de inbördes strider som utbrutit under det senaste året.
Dessa hade inte varit möjliga utan det långvariga svenska biståndet.
Moçambique genomgår i dag en positiv ekonomisk och politisk
utveckling. Även i detta fall har det svenska biståndet spelat en positiv roll.
Förutsättningen för detta har varit den tålmodighet Sverige uppvisat.
Detsamma gäller för det ofta omdebatterade Bai-Bangprojektet i Vietnam.
Multilateralt bistånd via FN
och EU
Sveriges insatser och inriktning på det bilaterala området är
betydelsefullt och måste planeras och genomföras
omsorgsfullt. Likväl måste vi konstatera att det är små
summor det rör sig om om man jämför med den budget som
finns för EU:s respektive FN:s bistånd. För år 1999
omfattade EU:s biståndsbudget 4,5 miljarder euro, d.v.s.
cirka 47 miljarder kronor. Det svenska bidraget som utgör
cirka 5 % av vår biståndsbudget uppgår år 2000 till 757
miljoner kronor jämfört med 741 miljoner kronor för år
1999. Anledningen till ökningen är att Sveriges
medlemsavgift till EU ökat och därmed också det
obligatoriska avräkningsbeloppet.
Kritiken mot EU:s biståndspolitik och hantering av själva biståndet har
varit och är omfattande. Svårgenomtränglig byråkrati, för få handläggare,
dålig kontroll, nyckfullhet i projektbeviljandet har lyfts fram - för att inte
tala om kritiken mot att den höga andelen livsmedelsbistånd har fortsatt.
Större delen EU:s bistånd går till länderna i Nordafrika (Frankrikes tidigare
kolonier) som inte tillhör de fattigaste länderna. Detta strider ytterst mot den
svenska biståndspolitikens huvudlinje att bistånd i första hand skall ges till
de fattigaste länderna. Sverige bör sålunda verka för att EU-biståndet
omorienteras från livsmedelsbistånd till utvecklingshjälp samt inriktas på de
fattigaste länderna i Afrika. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Trots att Afrika är den kontinent där fattigdomen ökat och där länderna
söder om Sahara är de hårdast drabbade är det dessa länder som fått minst
bistånd från EU. En förbättring av samordningen har skett genom att Echo,
EU:s organisation för katastrofhjälp, nu ligger under biståndsdirektoratet.
Vid utvecklingsrådet i maj 1999 för EU:s biståndsministrar beslöt man att
upprätta en handlingsplan för att genomföra behövliga reformer. Sverige
arbetar för att se till att reformerna genomförs.
En tänkbar möjlighet att effektivisera EU-biståndet vore att EU bestämde
inriktningen av biståndet, exempelvis vattenprojekt, aidsprojekt och att man
anslog pengar till dessa. Därefter skulle Sida och Danida eller något annat
lands biståndsorgan kunna ansöka om anslag hos EU för lämpliga projekt
och genomföra dessa. Därmed skulle EU endast behöva sätta upp mål, anvisa
anslag och revidera och utvärdera projekten. Vänsterpartiet anser att Sverige
bör verka för att EU-biståndet fördelas på enskilda länders biståndsorgan
enligt den modell som anges ovan. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en översyn av skolböcker bör ske när det
gäller biståndsfrågor och internationell politik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att öka insatserna om biståndsfrågor när det
gäller skolväsendet i allmänhet samt i synnerhet när det gäller
utbildningen av lärare, journalister och i stödet till folkbildningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att man i samband med utbildning av lärare och
journalister och inom folkbildningen tar till vara de erfarenheter och
kunskaper som akademiker från Afrika, Latinamerika och Asien
besitter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny målformulering med ett brett angreppssätt,
där globaliserad handel, handelsvillkor och stopp för
krigsmaterielexport också ingår,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att partnerskapsidén och barnperspektivet i
biståndet behandlas genom att de biståndspolitiska målen på nytt
formuleras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka de små och fattiga ländernas
förhandlingsposition när det gäller internationell handel,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att anslaget till ekonomiska reformer, dvs. skuld-
lättnader, ur effektivitetssynpunkt borde inordnas under landramen
och knytas samman med demokratiaspekten när det gäller att bevilja
skuldlättnader till olika u-länder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av det svenska biståndet till
demokratiutveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att åtgärder till stöd för sexuell och reproduktiv
hälsa blir en viktig del av det svenska biståndet och en viktig fråga för
Sverige att driva hårdare i såväl EU som FN,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till kvinnlig företagsamhet som ett
verksamhetsfält när det gäller svenska biståndsinsatser för att stärka
kvinnornas ställning i u-länderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör stödja tillkomsten av ett
internationellt handikappsekretariat,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att understödja forskning och produktion när det
gäller att ersätta de gifter som används i de fattiga länderna och vars
spridning drabbar norra halvklotet, främst de arktiska områdena,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för att EU-biståndet
fördelas på enskilda länders biståndsorgan enligt den modell som
föreslås i motionen.