Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet! och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur
(Gunnar Ekelöf 1961, En natt i Otocac)
Inledning
Denna dikt är utgångspunkten för Sven-Eric Liedmans historiska exposé över ordet och begreppet "solidaritet". Liedman pekar på hur ordet solidaritet tvingar oss att tänka efter. Om välgörenhet och allmosor framstår som solidaritet utarmas begreppet. Solidaritetens grund är att vi ser oss själva i andra, att det faktum att jag själv råkar vara född i ett förhållandevis rikt land, där rätten till utbildning och hälsa är självklar, inte leder till inställningen att andras fattigdom är självvald.
För Vänsterpartiet är solidariteten, här hemma och internationellt, den bärande tanken. Vi har alla samma ansvar för att utjämna skillnader länder och människor emellan. I våra ansträngningar för att åstadkomma en hållbar utveckling med rättvis fördelning av jordens resurser behövs många instrument. En handelspolitik som inte missgynnar de fattigaste länderna, restriktioner för att hejda det internationella kapitalets rovdrift, skuldlättnader och en biståndspolitik där partnerskapsidén tillämpas fullt ut utgör dessa redskap. En "hållbar" solidaritet och biståndspolitik bygger på "att se sig själv i andra".
Fattigdom och orättvisor i världen
Under de senaste decennierna kan åtskilliga framsteg noteras för mänskligheten som helhet. Vissa sjukdomar har nästan helt kunnat utrotas, läskunnigheten har ökat och på många håll har ett demokratiskt styrelseskick ersatt långlivade diktaturer.
Trots dessa glädjande resultat, går det inte att blunda för att klyftorna i världen har ökat. I den rapport om mänsklig utveckling som UNDP, FN:s ut- vecklingsprogram, lämnar varje år ges följande siffror:
Vid 1990-talets slut har de globala skillnaderna ökat, mellan länder och inom länder. Vid en genomgång av inkomstklyftan mellan den femtedel av världens befolkning som bor i de rikaste länderna och den femtedel som bor i de fattigaste, kan man se att den rikaste femtedelen
1. står för 86 % av världens konsumtion,
2. konsumerar 45 % av allt kött och all fisk i världen, jämfört med endast 5 % för den fattigaste femtedelen,
3. förbrukar 58 % av all energi, medan den fattigaste femtedelen förbrukar mindre än 4 %,
4. har 74 % av alla telefonlinjer, medan den fattigaste femtedelen har 1,5 %,
5. äger 87 % av världens fordonspark, medan den fattigaste femtedelen äger mindre än 1 %.
Ytterligare några siffror:
6. Världens 200 rikaste personer fördubblade sin nettoförmögenhet 1994- 1998 till 8 biljoner kronor.
7. Världens tre rikaste miljardärer har större tillgångar än BNI för de minst utvecklade länderna och deras 600 miljoner invånare sammanlagt.
8. Det är de rika länderna i Europa och USA som idag har tillgång till Internet, den senaste UNPD-rapporten visar att förekomsten av Internet i tredje världen är marginell.
Sverige har i modern tid som stat huvudsakligen spelat en mycket positiv roll för mänskliga rättigheter, demokrati och för att minska orättvisorna i världen. I vissa politiska situationer har vårt land kunnat ha en betydelse som vida överstiger den som ett litet land vanligtvis kan uppnå. Det är med stolthet, delaktighet och glädje som vi nu, långt efteråt, kan se hur Sverige aktivt bidrog till självständighet för flera länder i södra Afrika och de dåvarande portugisiska kolonierna. En omfattande forskningsrapport har presenterats som visar på hur det svenska humanitära stödet till befrielserörelserna i dessa länder växte fram. Den svenska riksdagens klara ställningstagande våren 1969 blev en bekräftelse på ett djupt folkligt engagemang. (Tor Sellström, Sweden and National Liberation in Southern Africa: Volume 1, Formation of a popular opinion 1950-70, Nordiska Afrikainstitutet, 1999.)
Enprocentsmålet
Riksdagen antog 1961 den berömda propositionen 100, om enprocentsmålet, samma år som den diktsamling av Gunnar Ekelöf som ovan citerats kom ut! Enprocentsmålet är viktigt för att säkra medel till det internationella utvecklingssamarbetet. Men det är också en viktig politisk signal. Under hela 1990-talet finns en nedåtgående trend bland OECD-västländer vad gäller biståndet. Även Sverige har sparat på biståndet, vilket orsakat konkreta problem. För år 1999 uppgick biståndet till 0,705 %, för år 2000 skall det uppgå till 0,72 %, för år 2001 till 0,73 % och 0,74 % år 2002 osv. Andelen ökar således, men i mycket långsam takt. I utrikesutskottets yttrande våren 1999 slås fast:
Utskottet har tidigare anfört att kunskapen om och stödet för enprocentsmålet är väl befäst i riksdagen och den allmänna opinionen. Samtidigt är en återgång till enprocentsmålet också en internationellt betydelsefullt symbolfråga, varför den även av det skälet bör prioriteras. Utskottet framhöll också att det är dess bestämda mening att en återgång till enprocentsmålet bör ske så snart det statsfinansiella läget så tillåter.
Denna bedömning delas av regeringen som i budgetpropositionen skriver "Ambitionen är att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet för biståndsramen när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger". Svensk ekonomi är för närvarande inne i en positiv utveckling med en allt bättre statsfinansiell situation som resultat. Detta bör också avspeglas i vårt engagemang för att aktivt bidra till att minska fattigdomen i världen. Vänster- partiet menar att ett successivt uppfyllande av den biståndspolitiska ambitionen måste ha stark prioritet i kommande budgetarbete.
Biståndsmålen
Det har länge förts en diskussion om de nuvarande sex biståndspolitiska målen är ändamålsenliga. Frågan om nationell självständighet är en brännande politisk fråga för de få kvarvarande folk som lever under ockupation, exempelvis folken i Östtimor och Västsahara. Men flertalet av de folk som på 1960- och 1970-talen stred för nationellt oberoende har sedan flera år uppnått detta mål och brottas idag med en rad nya och ofta svåra problem. Fattigdomsbekämpning är ett övergripande mål, medan däremot det partnerskap som skall genomsyra vårt utvecklingssamarbete i dag inte återspeglas bland målen. Därför är det beklagligt att den biståndspolitiska översyn som regeringen aviserade redan tidigt i år ännu inte kommit till stånd. Men vi utgår från att den nu, såsom också framgår av propositionen, snarast skall tillsättas. Vänsterpartiet har tidigare i motioner ställt kravet på en biståndspolitisk utredning om målen. Nu är det angeläget att framhålla betydelsen av att en sådan utredningen inte begränsar sig till ny målformulering, utan också har ett brett angreppssätt, där globaliserad handel, handelsvillkor och stopp för krigsmaterielexport också ingår. Självklart måste uppfyllelsen av barnperspektivet i biståndet också komma med i bilden. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Globalisering och handelspolitik
Bistånd är en nödvändig och väsentlig del av en politik för global rättvisa. Än viktigare i detta arbete är strukturerna inom världshandeln. Det grundläggande felet med dagens värld är inte att biståndet är för litet, även om vi också anser det. Felet är att biståndet behövs. Därför måste vi få en internationell ordning som gör att handeln understödjer biståndspolitiken och som har som målsättning att på längre sikt göra biståndet onödigt.
De rika länderna måste öppna sina marknader ytterligare, så att de fattiga länderna får tillträde till dem. U-ländernas behov måste vara styrande. EU visar en alltför stor slutenhet mot omvärlden, vilket missgynnar u-länderna och i stället gynnar en produktion som inte alltid är effektiv och rationell. EU måste minska tullar och överge protektionismen.
Detta behandlades ingående av riksdagen i juni 1998, då regeringens skrivelse Öppen handel - rättvisa villkor, diskuterades. Den svenska position som då vann riksdagens gillande måste nu föras ut och framföras i kommande WTO-förhandlingar, oavsett vad EU-länderna kommer överens om som gemensam position. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Frågan om investeringar inom ramen för en ny WTO-runda har varit föremål för diskussion. Det har funnits en mycket stark och berättigad kritik mot de förhandlingar om ett investeringsavtal som skedde inom OECD. Kritiken riktade sig både mot form och innehåll. MAI-avtalet i den form det förelåg hösten 1998 hade stora brister.
Kritiken mot att internationella investeringar över huvud taget regleras är däremot mycket liten. Investeringar i världshandeln måste regleras för att vi ska kunna bryta med den ordning som gäller idag - att det internationella kapitalet bestämmer utan att behöva ta hänsyn till demokratiskt fattade beslut.
Därför anser Vänsterpartiet att det är en framgång att OECD-förhand- lingarna om ett internationellt investeringsavtal avslutades. Vår förhoppning är att WTO-förhandlingarna skall leda till en reglering av internationella investeringar som tar sin utgångspunkt i goda arbetsvillkor, uthållig, utveckling, demokrati och rättvisa villkor för u-länderna. Det var en framgång att MAI-avtalet stoppades och förhandlingarna i de frågor detta berörde flyttades från OECD till WTO. Det finns en rad förslag till åtgärder för att stärka de små och fattiga ländernas förhandlingsposition. Några av dessa är:
a) Möjlighet till rättshjälp
b) Tillsättandet av en ombudsman som svarar på klagomål och undersöker orättvisor
c) Stöd till policyforskning
d) Större förlitande på regional solidaritet och regionala institutioner
Detta vill vi ge regeringen till känna. Ett annat viktigt bidrag för att understödja tredje världen är att införa rättvisemärkning så att konsumenterna själva kan utöva inflytande på de fattiga ländernas handelsvillkor.
Skuldavskrivningar
Det finns över femtio länder som har skulder de aldrig kan betala. De femtiotvå länder som enligt Jubel 2000 är i behov av skuldavskrivning, har en sammanlagd skuld på 370 miljarder US-dollar. Regeringarna söder om Sahara spenderar fyra gånger så mycket på skuldåterbetalning som på hälsovård. I Tanzania går 35 % av budgeten till skuldbetalningar.
Afrikanska länders skuldbörda 1997
Tabell 1: ()
Skuldtjänst = skuldbetalningar (räntor + amorteringar)
Källa: Country Data, Worldbank, www.worldbank.org/data/countrydata.html
I flera länder i Afrika är utlandsskulderna avsevärt större än exporten. Detta gäller t.ex. Angola, som är ett oerhört rikt land med stora naturtillgångar. Enligt World Development Report är Angolas utlandsskuld tre gånger större än exporten. I Zambia och Tanzania var utlandsskulden mellan fyra och fem gånger större än exporten. Zimbabwes skuld var dubbelt så stor som exporten, även Moçambiques utlandsskuld översteg flera gånger värdet av exporten.
När det gäller det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) är det hittills endast klart att ett fåtal länder kan erhålla skuldavskrivningar, däribland Uganda, Bolivia, Guayana, Mali och Mozambique. HIPC- initiativet är otillräckligt och medför inga radikala förändringar för världens fattiga.
En reflektion man inte kan undgå att göra är att när det borde handla om skuldlättnader är i stället fråga om att ge biståndsmedel till banker. Banker och finansiella institutioner som själva i hög grad bär skulden till att många fattiga länder idag tvingas släpa på tunga skuldbördor. Här torde en diskussion om vem som i egentligen bär skulden - bankerna eller de fattiga länderna - var motiverad. Borde inte de banker som inlett, anfört och drivit fram denna lånecirkus få stå sitt kast och låta biståndsmedlen användas till utvecklingsprojekt? Vidare bör man ifrågasätta om det är en klok politik att bevilja skuldlättnader när det gäller regimer som bryter mot demokratiska och mänskliga rättigheter. Anslaget till ekonomiska reformer, d.v.s. skuldlättnader, ligger utanför landramen. Rimligen borde anslagen till ekonomiska reformer från effektivitetssynpunkt och utifrån demokratiaspekter samordnas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
När det gäller stödet till ekonomiska reformer i biståndsbudgeten knyts dessa till olika strukturanpassningsprogram över vilka Världsbanken haft ett stort inflytande. Det har dock visat sig att bankens strukturanpassningsåtgärder, även om sådana varit behövliga i många fall, varit helt missriktade och förstärkt krisen i de berörda länderna.
Vidare borde åtgärder och program för det aktuella landet, inte bara diskuteras med regeringen, utan även med parlament och företrädare för det civila samhället. Det är frågor som i högsta grad berör alla och därför måste ha en viss folklig acceptans om de skall lyckas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Biståndsberoende och effektivitet i biståndet
Inte sällan diskuteras och debatteras begreppet "biståndsberoende". Det är uppenbart att debattörer i dessa sammanhang lägger in mycket olika betydelser i begreppet. Ofta knyts det till andra begrepp som t.ex. effektivitet. Riksdagen tog i sin skrivelse, skr. 1998/99 RR9, Utvecklingssamarbetets styrning, genomförande och uppföljning av biståndet, upp några aspekter på begreppet biståndsberoende och biståndets effektivitet. I detta sammanhang ställde sig Vänsterpartiet i en kommittémotion bakom revisorernas bedömning när de förklarade "att regeringen får i uppdrag att se över formerna för att stärka en utvärderingsfunktion som är mer oberoende från biståndsorganisationen" och "att regeringen i ökad omfattning nyttjar de organ som har till uppgift att granska och utvärdera effektiviteten av statlig verksamhet för att utvärdera insatser på biståndsområdet". De skäl revisorerna framförde var att stora offentliga utgifter måste bli föremål för ordentliga utvärderingar. Det skulle också, enligt revisorerna, öka riksdagens möjligheter till oberoende beslutsunderlag.
Vänsterpartiet ställde sig bakom revisorernas utlåtande på denna punkt (se särskild motion) och pekade på den stora betydelse det har att biståndet används effektivt och kommer de fattigaste länderna till godo. Exempel på korruption och misslyckade biståndsprojekt får ofta stor publicitet och då inte sällan på ett sådant sätt att det misskrediterar biståndsverksamheten som sådan.
Biståndsviljan
Sedan 1975 genomförs på Sidas uppdrag varje år en undersökning om svenskarnas biståndsvilja. Den senaste utförd av SCB för 1998 visar en klar ökning av människor som är positivt inställda. 57 % anger att de vill öka eller bibehålla anslagen på nuvarande nivå, jämfört med 53 % för 1997 och cirka 45 % för 1996.
Vad gäller tilltron till olika insatser är förtroendet påtagligt högt för enskilda organisationer. Glädjande nog ökar också förtroendet för FN och Sida, medan förtroendet för EU:s bistånd är lågt. I en annan undersökning från TEMO har man tittat på svenskarnas inställning till olika myndigheter. Från att 1993 ha funnits ungefär lika många med positiv som negativ inställning gentemot Sida finns idag en markant övervikt för de med positiv inställning. Fortfarande gäller dock att förtroendet för Sida är lägre än för vissa andra myndigheter, som polisen eller Naturvårdsverket.
I en tredje undersökning, Sidas basundersökning som SIFO genomfört, från juni 1998 framkommer tydligt hur större delen (84 %) av den svenska befolkningen känner en plikt att hjälpa dem som har det sämre och tror att svenskt bistånd gör nytta (72 %). Senaste undersökningen våren 1999 förstärker dessa positiva resultat.
I dessa undersökningar framträder ett annat intressant drag. Viljan att hjälpa är stor vid stora katastrofer, som den i Kosovo, orkanen Mitch, jordbävningen i Turkiet osv. Detta gäller både att ge ekonomiska bidrag och att, som i fallet Kosovo, anse att Sverige skall ta emot fler flyktingar än vad regeringen åtagit sig att göra. Generellt är det också mycket tydligt att den genomsnittliga svensken vill att biståndet huvudsakligen skall gå till katastrofhjälp och inte som nu till utvecklingsinsatser. Det finns sannolikt ett klart samband med att situationen i u-länder uppfattas som ännu värre än den faktiskt är, och den stora uppmärksamhet som media ägnar åt katastrofer.
Sida har till uppgift att sprida information om och bedriva visst opinionsarbete för svenskt utvecklingssamarbete. Inom ramen för detta görs åtskilliga kampanjer, men också långsiktigt samarbete med skolor och ungdomsorganisationer. Det skulle vara bra att göra en översyn av skolböcker och inom ramen för lärar- och journalistutbildning ge möjlighet att bearbeta de internationella frågorna bättre. På just detta område är det synnerligen lämpligt att använda sig av de akademiker i Sverige som själva har sitt ursprung i Afrika, Latinamerika och Asien och därmed sannolikt också bättre möjligheter att ge ökad kunskap om dessa områden.
Om vi ser tillbaka på den svenska biståndshistorien står det alldeles klart att det gehör och det breda stöd som svenska biståndsinsatser haft i hög grad berott på ett omfattande folkbildningsarbete, där man studerat förhållanden i enskilda länder eller regioner och internationella relationer i allmänhet. Bakom svenska biståndsinsatser har funnits breda kunskaper och djupa insikter vilket lett till engagemang och till en stark biståndsvilja. Ett stöd till folkbildningen är därför väl motiverat. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Bistånd och demokrati
Djupa sociala orättvisor grundar sig ofta på förtryck. Fördjupade sociala motsättningar skapar oförsonlighet och intolerans. När sociala motsättningar övergår i väpnad konflikt cementeras denna oförsonlighet och dröjer sig länge kvar efter det att fred uppnåtts. Benägenheten att se våldet som en lösning på konflikter och sociala svårigheter lever kvar. Det krävs ett omfattande arbete för att vinna respekt för mänskliga rättigheter. I december 1996 slöts i Guatemala, liksom tidigare i El Salvador, fred mellan gerillan och regeringen. Likafullt är respekten för demokratin fortfarande ringa, de sociala förhållandena svåra och kriminaliteten och våldsbrotten många. I Colombia pågår fortfarande ett regelrätt krig mellan regeringen och gerillan.
Sverige medverkade till fred i Guatemala. Svenskt bistånd bidrog till omvandlingen av gerillan i El Salvador till politiskt parti. Sverige har på olika sätt försökt att medverka till fred i Colombia. Dessa ansträngningar till fred och demokrati måste fortsätta. Men demokrati och mänskliga rättigheter vinns inte bara för att fred ingås. Därefter krävs långvariga och tålmodiga insatser för att demokratin skall bli etablerad och respekterad. Det svenska stödet till demokratiutveckling blir därför allt viktigare.
En del av detta utgör riksdagens egna direkta deltagande i biståndsarbete, där seminarier för parlamentariker från Centralamerika och södra Afrika och förvaltningsbistånd till nationalförsamlingen i Vietnam ingår. Medel till svenska politiska partier att bistå demokratiska organisationer i länder som försöker bygga sig ett demokratiskt politiskt system, är en annan viktig kanal när det gäller att stärka arbete för demokrati. Detsamma gäller den svenska riksdagens deltagande i valövervakning i olika länder i världen. Det svenska biståndet till demokratiutveckling bör sålunda öka.
Barnperspektiv och jämställdhet
Sedan några år tillbaka framgår det av budgetpropositionerna att barnperspektivet när det gäller den svenska biståndsverksamheten är väl tillgodosett. Så förhåller det sig även i år. Det bör bli en god tradition att hålla fast vid. Likafullt finns det en sida av det svenska biståndet och även EU:s bistånd som ofta kommer i skymundan, och det gäller åtgärder för sexuell och reproduktiv hälsa. Brister i detta avseende är ett oerhört problem i många av tredje världens länder, och de som drabbas hårdast är unga människor och i synnerhet unga kvinnor. Här krävs insatser när det gäller sexualupplysning, kunskaper om och tillgång till preventivmedel och möjligheter till legala aborter. Det borde utgöra en viktig del av det svenska biståndet, och det är en viktig fråga för Sverige att driva hårdare i såväl EU som FN. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sedan 1996 utgör frågan om att befrämja jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de sex mål Sverige ställt upp för utvecklingssamarbetet. Det är en viktig markering för att både konkret stoppa diskriminering mot kvinnor och förbättra deras villkor och för att driva jämställdheten som en utvecklingsfaktor. Mycket har gjorts för att ta fram handlingsprogram, driva på en uppföljningen av FN:s kvinnokonferens i Peking och för att omsätta principer i landstrategier m.m. Men mycket återstår att göra. I en genomgång av Sidas utvärderingsrapporter under åren 1997-98 konstaterades att endast 65 % av studierna tar upp frågan och att kvalitén på analysen är låg (Evaluating Gender Equality - Policy and Practice av Lennart Peck 3/98). Oftast saknas jämställdhetsaspekten när resultat och mål diskuteras.
I andra sammanhang har beskrivits hur lite kvinnors intressen har befrämjats av biståndet. I en uppsats av Mirjam Westin "Makt och Kön i det afrikanska jordbruket" från Umeå universitet vårterminen 1999 visas att biståndsgivarna i stor utsträckning tagit över de europeiska kolonisatörernas könsfördomar och inte sett hur det framför allt är kvinnorna som är jordbrukare i länderna söder om Sahara.
En fri och öppen handel är en viktig faktor för att åstadkomma utveckling. Men i kapitlet "Liberaliserad handel drabbar kvinnor värst" i Afrikagruppernas årskrönika 1999" Handel och Företag, visar Eva Haxton hur kvinnorna missgynnas genom att männen oftast står som ägare till jorden. Det är bara männen som beviljas lån och det blir därmed männen som får inkomsterna vid försäljningar, medan kvinnorna får stå för odlingen och arbetet.
Det finns dock positiva exempel på bistånd där kvinnor kunnat öka sin ekonomiska självständighet och stärka sin ställning genom egen småföretagsamhet. Ett sådant exempel är Grameen Bank i Bangladesh. Denna typ av exempel på kvinnlig företagsamhet skulle kunna vara ett bra verksamhetsfält när det gäller svenska biståndsinsatser för att stärka kvinnornas ställning. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Funktionshindrade
Uppskattningsvis har 10 % av världens befolkning ett funktionshinder och majoriteten av dem bor i ett utvecklingsland. Såsom regeringens budgetproposition framhåller är kvinnor med funktionshinder en särskilt utsatt grupp. Den beräknas till cirka 500 miljoner och av dessa är det få som berörs av det svenska biståndet. Sverige har aktivt drivit handikappfrågor i det internationella samarbetet och bland annat varit initiativtagare till att de s.k. standard- reglerna införts.
Genom den särskilda FN-rapportören Bengt Lindqvist har Sverige spelat en viktig roll. När detta mandat nu går ut, reses många frågor. Skall Sverige agera för en ny mandatperiod? FN:s resurser har hittills varit helt otillräckliga och bygger på frivilliga bidrag. FN-rapportören har till sin hjälp haft en referensgrupp, Panel of Experts, som vid Ecosoc:s sammanträde i februari år 2000 skall diskutera "Promotion of Disability Policy within the UN-system after the year 2000". Förre socialministern Bengt Lindkvist är också inbjuden att rapportera till MR-kommissionen i april år 2000, vilket i sig är en stark markering av frågornas betydelse.
Klart är dock att FN behöver mer resurser för att bedriva dessa frågor, vare sig modellen är att förlänga mandatet för en särskild rapportör eller att agera för att skapa en ny FN-konvention. En ytterligare idé som nämnts är att instifta en ny institution, en internationell handikappombudsman. Under alla omständigheter måste särskilda uppföljningsmekanismer komma till, och ett handikappsekretariat som följer upp och samordnar insatser internationellt och nationellt är önskvärt. De svenska handikapporganisationerna spelar en mycket viktig roll genom sitt samarbete inom SHIA. Sverige bör därför stödja tillkomsten av ett internationellt handikappsekretariat. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Miljö och hållbar utveckling
Biståndspolitik är avsedd att stimulera ekonomisk utveckling och bekämpa fattigdom. Men med ekonomisk utveckling följer även ett ansvar för en hållbar utveckling, vilket innebär att en ekonomisk utveckling inte kan se ut hur som helst. Snabba framsteg på kort sikt kan medföra svårigheter och problem på lång sikt - och problem som på andra håll än den ekonomiska utvecklingen. För Sidas del får arbetet med miljöfrågor en allt större betydelse såväl i form av speciella projekt som en integrerad del i andra projekt. Saneringen av Viktoriasjön är ett aktuellt exempel.
För några år sedan gjordes upptäckter av PCB och dioxiner och en hel rad andra giftiga ämnen i många djurarter i Arktis. Det handlar om fisk, säl och isbjörn. Med största sannolikhet gäller det även för människorna i Arktis, vilka befinner sig högst upp i kedjan när det gäller anrikning av giftiga ämnen. Förgiftningarna av isbjörnar har gått så långt att man befarar att vissa isbjörnar blivit tvåkönade till följd av förgiftning, vilket givit anledning att frukta för artens fortbestånd. Gifterna i Arktis kommer dock i allmänhet inte från det industrialiserade väst utan från tredje världens länder där man fortfarande använder sig av en mängd miljögifter för att klara sin dagliga - kortsiktiga - försörjning när det gäller födoämnen. Sålunda utgör användningen av miljögifter - inte sällan producerade i den utvecklade delen av världen - på returen ett hot mot de rika länderna på norra halvklotet. Följaktligen borde forskning och produktion när det gäller att ersätta de gifter som används i de fattiga länderna i syd kraftigt understödjas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
En annan sida av biståndspolitiken är exportkrediterna till projekt avsedda att stimulera den ekonomiska utvecklingen. Här har sedan många år Världsbankens stöd till stora dammprojekt fått mycket kritik, eftersom effekterna av dem inte stått i överensstämmelse med angivna avsikter. I dag håller man på att bygga en stor damm i Turkiet, det s.k. Ilisu-projektet. Det är svårt att av svenska företag få veta något om huruvida Sverige givit exportkrediter till detta projekt, vilket i så fall kommer att få negativa effekter på hälsotillståndet för befolkningen i området, på kulturella förhållanden och på relationerna till grannländerna m.m. För övrigt kan tilläggas att Ilisu-projektet även strider mot Världsbankens "liberala" kriterier när det gäller krediter till stora dammbyggen (se särskild motion). Detta vill vi ge regeringen till känna.
Bistånd till enskilda länder - några exempel
Sverige har långa och goda relationer med länder i Afrika. De bygger på långt samarbete och ömsesidigt förtroende. Likafullt är situationen i Angola i dag katastrofal beroende på det krig som sedan länge förts av Unita och Jonas Savimbi, vars regim i södra Angola byggdes upp av den gamla apartheidregimen i Sydafrika. Trots de stora svårigheterna i dag måste Sverige tålmodigt understödja en utveckling mot fred.
Det långvariga och tålmodiga stödet till Guinea-Bissau från befrielsekampens år har varit förutsättningen för de medlingsinsatser Sverige kunnat göra under de inbördes strider som utbrutit under det senaste året. Dessa hade inte varit möjliga utan det långvariga svenska biståndet.
Moçambique genomgår i dag en positiv ekonomisk och politisk utveckling. Även i detta fall har det svenska biståndet spelat en positiv roll. Förutsättningen för detta har varit den tålmodighet Sverige uppvisat. Detsamma gäller för det ofta omdebatterade Bai-Bangprojektet i Vietnam.
Multilateralt bistånd via FN och EU
Sveriges insatser och inriktning på det bilaterala området är betydelsefullt och måste planeras och genomföras omsorgsfullt. Likväl måste vi konstatera att det är små summor det rör sig om om man jämför med den budget som finns för EU:s respektive FN:s bistånd. För år 1999 omfattade EU:s biståndsbudget 4,5 miljarder euro, d.v.s. cirka 47 miljarder kronor. Det svenska bidraget som utgör cirka 5 % av vår biståndsbudget uppgår år 2000 till 757 miljoner kronor jämfört med 741 miljoner kronor för år 1999. Anledningen till ökningen är att Sveriges medlemsavgift till EU ökat och därmed också det obligatoriska avräkningsbeloppet.
Kritiken mot EU:s biståndspolitik och hantering av själva biståndet har varit och är omfattande. Svårgenomtränglig byråkrati, för få handläggare, dålig kontroll, nyckfullhet i projektbeviljandet har lyfts fram - för att inte tala om kritiken mot att den höga andelen livsmedelsbistånd har fortsatt. Större delen EU:s bistånd går till länderna i Nordafrika (Frankrikes tidigare kolonier) som inte tillhör de fattigaste länderna. Detta strider ytterst mot den svenska biståndspolitikens huvudlinje att bistånd i första hand skall ges till de fattigaste länderna. Sverige bör sålunda verka för att EU-biståndet omorienteras från livsmedelsbistånd till utvecklingshjälp samt inriktas på de fattigaste länderna i Afrika. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Trots att Afrika är den kontinent där fattigdomen ökat och där länderna söder om Sahara är de hårdast drabbade är det dessa länder som fått minst bistånd från EU. En förbättring av samordningen har skett genom att Echo, EU:s organisation för katastrofhjälp, nu ligger under biståndsdirektoratet. Vid utvecklingsrådet i maj 1999 för EU:s biståndsministrar beslöt man att upprätta en handlingsplan för att genomföra behövliga reformer. Sverige arbetar för att se till att reformerna genomförs.
En tänkbar möjlighet att effektivisera EU-biståndet vore att EU bestämde inriktningen av biståndet, exempelvis vattenprojekt, aidsprojekt och att man anslog pengar till dessa. Därefter skulle Sida och Danida eller något annat lands biståndsorgan kunna ansöka om anslag hos EU för lämpliga projekt och genomföra dessa. Därmed skulle EU endast behöva sätta upp mål, anvisa anslag och revidera och utvärdera projekten. Vänsterpartiet anser att Sverige bör verka för att EU-biståndet fördelas på enskilda länders biståndsorgan enligt den modell som anges ovan. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn av skolböcker bör ske när det gäller biståndsfrågor och internationell politik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka insatserna om biståndsfrågor när det gäller skolväsendet i allmänhet samt i synnerhet när det gäller utbildningen av lärare, journalister och i stödet till folkbildningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man i samband med utbildning av lärare och journalister och inom folkbildningen tar till vara de erfarenheter och kunskaper som akademiker från Afrika, Latinamerika och Asien besitter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny målformulering med ett brett angreppssätt, där globaliserad handel, handelsvillkor och stopp för krigsmaterielexport också ingår,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att partnerskapsidén och barnperspektivet i biståndet behandlas genom att de biståndspolitiska målen på nytt formuleras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka de små och fattiga ländernas förhandlingsposition när det gäller internationell handel,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslaget till ekonomiska reformer, dvs. skuld- lättnader, ur effektivitetssynpunkt borde inordnas under landramen och knytas samman med demokratiaspekten när det gäller att bevilja skuldlättnader till olika u-länder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av det svenska biståndet till demokratiutveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åtgärder till stöd för sexuell och reproduktiv hälsa blir en viktig del av det svenska biståndet och en viktig fråga för Sverige att driva hårdare i såväl EU som FN,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till kvinnlig företagsamhet som ett verksamhetsfält när det gäller svenska biståndsinsatser för att stärka kvinnornas ställning i u-länderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja tillkomsten av ett internationellt handikappsekretariat,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att understödja forskning och produktion när det gäller att ersätta de gifter som används i de fattiga länderna och vars spridning drabbar norra halvklotet, främst de arktiska områdena,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att EU-biståndet fördelas på enskilda länders biståndsorgan enligt den modell som föreslås i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1999
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)
Eva Zetterberg (v)