Världspolitiken går också i trender. På 1960- och 70-talen drevs en stark opinion i många länder för "en ny ekonomisk världsordning". Ungefär samtidigt skedde en avkolonialisering och många självständiga stater såg dagens ljus. I Afrika handlade det om att slita de bojor som hållit en hel kontinent fången under århundraden.
Det fanns en optimism i den del av världen där man sedan länge haft demokrati och ekonomiska privilegier. Det fanns också på Afrikakontinenten stora förhoppningar och naturligtvis en överdriven tro på att den förändring man eftersträvade och många hoppades på skulle gå mycket snabbt.
Tyvärr blev det inte så. Världspolitikens dominerande nationer hade starka intressen på den tiden i kontinenten men allteftersom har de vänt sina intressen åt annat håll. Just nu upplever man att Världssamfundet FN och de tongivande länderna "vänt Afrika ryggen".
Förtvivlat nödrop
För bara ett par veckor sedan (21 september 1999) uttalade den katolska biskopskonferensen i Kongo-Brazzaville sin djupaste sorg över vad man just nu genomlever i detta svårt sargade land. "Tragedin är den längsta och den grymmaste i vårt lands historia: ett onödigt hopplöst krig med oöverskådliga materiella och mänskliga konsekvenser."
Så formulerar biskoparna sitt upprop i fem punkter med följande lydelse:
1. Våra ungdomar, som samtidigt medverkar till och är offer för dessa återkommande krig, är den del av befolkningen som drabbas hårdast. Ungdomar från olika fraktioner ställs mot varandra. Strider och dör i hundratal.
2. I ett stort antal blir flickorna och kvinnorna våldtagna, förnedrade och fråntagna all sin kvinnliga värdighet.
3. De svagaste grupperna, barnen, de gamla, de sjuka, dör i stort antal.
4. Döden själv står förtvivlad hos alla människor på flykt i skogarna utan mat och mediciner.
5. Begravningsplatserna i alla våra byar har kraftigt utökats med nya gravar.
Så fortsätter uppropet med ett konstaterande att befolkningen nu lever i en fullständig moralisk förvirring. Man talar om "vandrande skelett" som återvänder till Brazzaville och de fruktansvärda övergrepp som både rebellerna och den reguljära armén är ansvariga för. Det betyder att hundratusentals människor befinner sig i en situation av yttersta fattigdom och militärt hot.
Den systematiska plundringen och massiva förstörelsen ser ut att utplåna allt av mänskligt värde. De aviserade fredsförhandlingarna ser ut att dröja. Det innebär att varje dag känner ytterligare den stora majoriteten av befolkningen en övergivenhet. Utan hjälpinsatser är man hänvisad till att gömma sig i skogarna i de södra delarna av landet.
Så avslutas uppropet med att man vädjar till att det snart måste bli ett eld- upphör-avtal och att hjälporganisationerna sätter i gång sina insatser för att undsätta den förtvivlade befolkningen.
Samlad aktion för Central- och Västafrika
Nästan parallellt med Sydafrikas första demokratiska val sammanföll katastroferna i dåvarande Östra Zaire och staten Rwanda. Svenska biståndsorganisationer - i detta fallet flera kristna samfund och deras motsvarigheter i Norge - gick ut i en aktion för dessa områden under fältropet "Låt Afrika leva". Vid flera kongresser och samfundskonferenser gjordes uttalanden med uppmaningar till både den svenska och norska regeringen att agera. De många uttalandena togs välvilligt emot av dessa nordiska regeringar men ledde inte till att man med kraft aktiverade sig för att bryta det svåra läget och som nu har utmynnat i närmast en total mänsklig katastrof.
Det är hög tid för den svenska regeringen att med full kraft agera i det samarbetsorgan som man är satt att verka i. Det må vara FN, EU eller Nordiska rådet. Där så mycket brist på mänsklig hänsyn råder behövs en samlad aktion för att nå ett resultat. Till saken hör att tidigare kolonialmakter har visat föga förståelse för att hjälpa till.
Konflikten i Kongo är mycket svårare än väntat. FN:s talesman William Paton sade häromdagen att man uppskattade att ca 250 000 människor återvänt till Brazzaville och tre andra större städer. Ytterligare 130 000 flyktingar från förorterna är som han uttryckte det "kvar i bushen under skrämmande omständigheter". Samtidigt kan erinras om att man beräknar att mellan 100 000 och 200 000 människor är på flykt ute på landet dit FN-folk inte nått. Vidare tillade Mr Paton att han bedömer att ytterligare 100 000-tals människor är "allvarligt drabbade i jordbruksområdena".
Ohellig allians
Vad som nu kan iakttagas är att det är tre grupper som härjar: landets armé, ninia-rebellerna och cocoy-rebellerna som för övrigt stöds av landets tidigare president Pascal Lissouba som nu befinner sig i exil i England. Det både obegripliga och tragiska är att alla tre parter får stöd till vapenköp av oljebolagen som har tillgång till de stora oljefälten i Sydatlanten utanför Kongos kust.
Det tragiska är tydligen inte kampen som gäller folkets intresse, eller ens motsättningar mellan folkgrupper, utan den kamp som är iscensatt av intressen som understöds av några få - dvs. de som tjänar på kriget alltmedan utländska oljebolag med franska Elf i spetsen ostört kan pumpa upp olja utan att Kongos folk och land får någon rimlig del av inkomsterna.
Vad som nu erfordras är att de stridande parterna måste besinna sig, komma till förhandling, och oljebolagens profitmotiverade understöd av våldet måste stoppas. Inga demokratiska beslut synes komma åt detta. Därför måste de internationella samfunden sätta press dels på landet ledare, dels på själva den orättfärdiga utsugningen av ett lidande men i grunden egentligen rikt land.
Det synes angeläget att Sveriges regering engagerar sig för detta med den kraft situationen bjuder. I Norge har utrikesministern och regeringen uttalat sin vilja att stödja en fredsprocess. Därmed skulle det kunna finnas ett underlag för ett nordiskt agerande. Detta är särskilt viktigt i en situation då västerländska och delvis svenska medier inte informerar om det våld och lidande som sker i Kongo. För närvarande är det främst ideella organisationer som försöker, med stora risker, bistå ett lidande folk.
Lyft av skuldbördan
En rad olyckliga omständigheter har medfört att världens u- länder dras med stora skulder. Deras befolkningar har över lag blivit allt fattigare. Den ekonomiska tillväxt som tidigare skedde, och där också de enskilda per capita-inkomsterna steg, har brutits under 1980- och 90-talen. I dag är situationen att merparten av det internationella biståndet går åt till att amortera och i en del fall enbart till att förränta skulder som - inte minst genom de orättfärdiga handelsvillkoren - nu drabbat fattiga u-länder.
G 8-konferensen i Köln i juni detta år tog upp frågan om u-ländernas skuldbörda. Man kom till ett delbeslut om att börja lätta på den, och vad som nu behövs är att man samlat lyfter av den skuld som lamslår stora delar av tredje världen.
Sverige bör engagera sig i en sådan samlad aktion som gör det möjligt för tredje världens länder att få en utveckling som stärker både länder och individer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att undanröja u-ländernas skuldbörda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförst om att Sverige engagerar sig i en särskild samlad aktion för att uppnå fred och försoning i de krigsdrabbade länderna i centrala och västra Afrika,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om orättfärdig oljehandel och om ett mer rättfärdigt utbyte för oljekällornas ägarländer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att understödja fredsaktioner som skulle komma den afrikanska kontinenten till del.
Stockholm den 5 oktober 1999
Elver Jonsson (fp)
Birgitta Carlsson (c)
Lennart Kollmats (fp)
Margareta Andersson (c)
Kenth Skårvik (fp)