För Kristdemokraterna är solidariteten med omvärlden en av
grundprinciperna. Människovärdet är universellt och kan
därför inte relativiseras av geografiska gränser, vare sig man
lever i Sverige eller i övriga världen. Oberoende av faktorer
som ras, kön, ålder, religion osv har varje människa ett och
samma värde. Det måste vara allas ansvar och plikt att verka
för att respekten för människovärdet tryggas i alla delar av
världen. Ett av de verktyg som används för att uppnå detta
mål är det internationella biståndet, vilket Sverige ger såväl
bilateralt som multilateralt.
Våra biståndsansträngningar är primärt en fråga om solidaritet med fattiga
och utsatta grupper. I en värld så full av kunskap finns det inget försvar för
att mer än två miljarder människor tvingas framleva sina liv i yttersta misär.
Men biståndet ligger också i vårt eget intresse. En värld där fattigdomen
befästs i stora regioner kan enbart leda till ökade spänningar och därmed
problem även för vårt eget land.
Ökad prioritering av
biståndet
Målet för biståndet måste vara att skapa en långsiktigt
hållbar utveckling för alla människor i alla länder och
kulturer, att ge dem ett värdigt liv och en framtidstro. Om
detta mål ska kunna nås krävs en internationell kraftsamling.
Det är bara genom gemensamma ansträngningar som vi kan
ge fler människor möjlighet att leva ett värdigt liv utan svält,
fruktan och för tidig död. FN rekommenderar sina
medlemsländer att avsätta 0,7 % av bruttonationalprodukten
(BNP) till bistånd. Det är inte orimligt att hävda att ett stort
antal länder kan klara sig med "endast" 99,3 % av sina totala
inkomster. Statistiken visar emellertid att samtliga länders
bistånd uppgick 1997 till endast 0,25 % av BNI.
Enprocentsmålet får inte förpassas till
historieböckerna
Sverige har under många år haft en hög biståndsprofil och
framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 fastlades
av en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till
1 % av vårt lands bruttonationalprodukt (BNP). Det är
beklagligt att målet bara har uppnåtts två gånger sedan dess.
De gånger det har uppnåtts har varit med icke-socialistiska
regeringar och senast 1992 när Alf Svensson var
biståndsminister, då man nådde rekordnivån 1,03 %. Den
nuvarande socialdemokratiska regeringens biståndspolitik,
som för övrigt utarbetats i samarbete med Vänstern och
Miljöpartiet som tidigare kritiserat regeringen för att inte
sträva mot enprocentsmålet, innebär att utbetalningar för
biståndet 1999 riskerar att hamna under "skammens gräns"
0,7 % av BNI trots ambitionerna att nå 0,705 %. Riksdagens
utrikesutskott har med skärpa i betänkanden påpekat att
denna procentsats inte får underskridas. Regeringen har
sedan planerat en tillväxttakt för biståndet på ca 0,01 % per
år. För att nå det av regeringen uttalade enprocentsmålet
skulle det med denna tillväxttakt ta närmare 30 år.
Regeringen skriver i årets budgetproposition att ambitionen är att uppnå
enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger.
Vad man då frågar sig är hur god ekonomin skall vara för att dessa
förutsättningar skall anses föreligga, eftersom regeringen idag ofta
poängterar att det går bra för Sverige och att den svenska ekonomin är god.
Man kan inte tolka detta på annat sätt än att viljan att återgå till
enprocentsnivån saknas och att Socialdemokraterna i det närmaste förpassat
enprocentsmålet till historieböckerna. Det är enligt vårt synsätt mycket
olyckligt. Ytterst handlar det om vilken människosyn man har. För ett rikt
land som Sverige borde det vara en självklarhet att ge även den som föds i
fattigdom en möjlighet till god hälsa och utbildning och att kunna påverka
sin framtid. Genom den nu valda låga biståndsnivån sänder regeringen ut
signaler om att man å ena sidan har lämnat ambitionen att nå
enprocentsmålet och å andra sidan att behovet att hjälpa och bistå har
minskat, trots att så naturligtvis inte är fallet.
Regeringens biståndsbegränsningar
Ytterligare tecken på nedprioritering av biståndet är de
utgiftstak som drabbade biståndet orimligt hårt under vårens
budgetförhandlingar, med såväl regeringens som Vänsterns
och Miljöpartiets goda minne. Under året har 2,9 miljarder
utlovade medel hållits inne för att inte spränga utgiftstaken,
vilket motsvarar hela 30 % av den totala biståndsbudgeten.
Utgiftsbegränsningarna har fått svåra konsekvenser för
biståndet där ett flertal projekt fått läggas på is och där man
tvingats dra ner på utlovade insatser. Det är skandal att
utlovad hjälp i t ex Bangladesh, där tusentals människor fått
lida av vattenöversvämningar, har uteblivit. Ett flertal
svenska biståndsorganisationer har i skarpa ordalag
protesterat mot regeringens biståndspolitik och det ödesdigra
utgiftstaket. Vi avvisar bestämt regeringens ovana att
använda biståndet som ett dragspel för utgiftstaken, då vi
anser att just biståndet är i speciellt behov av långsiktig
planering och kontinuitet. Även nästkommande budgetår har
regeringen pekat ut biståndet som särskilt lämpat för
utgiftsbegränsningar. Vi kristdemokrater vänder oss starkt
mot denna politik. För övrigt är det meningslöst att höja
biståndsramarna om man samtidigt inte får använda sig av
anslagen.
Målet att bli världens främste
biståndsgivare
Värnandet om mänskliga rättigheter måste vägledas av
principen om människors lika värde oavsett ras, kön, religion
eller språk. Det globala bekämpandet av fattigdomen via
utvecklingsbistånd måste därför även i fortsättningen inta en
central och självklar plats i den svenska statsbudgeten.
Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett föredöme
för andra länder och därigenom ge förutsättningar för att
resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar.
Kristdemokraternas strävan och målsättning är därför att
Sverige återtar sin plats som en av världens främsta
biståndsgivare. I vårt budgetförslag föreslår vi därför att
biståndsramen för de kommande tre åren ska höjas med
totalt 4,255 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag
och därmed utgöra ett gott avstamp mot enprocentsnivån i
början av nästa sekel. Vi når nästa år 0,78 % av BNI, för att
sedan de två följande åren uppnå 0,80 % respektive 0,82 %
med vårt förslag. Dessutom måste Sida fortsättningsvis få
använda sig av de angivna anslagen vilket ytterligare höjer
de reella biståndssatsningarna.
Biståndspolitiska principer
inför 2000-talet
Solidaritet med världens fattiga
I en tid som kännetecknas av en ansträngd ekonomi riskerar
solidariteten att avta. I vårt land har den tidigare
"ekonomiska krisen" främst drabbat de svaga grupperna. Det
är därför inte förvånande att viljan att ge bistånd över
gränserna minskar. Det är i tider som dessa som den
grundläggande biståndstanken sätts på prov, nämligen
solidariteten med de svaga: att vi alla har ett gemensamt
ansvar för varandra, att alla hör samman och bebor en jord
som är odelbar. Det är den tanken, den visionen, som
engagerar och bär hundratusentals människor i vårt land till
att göra stora insatser för våra systrar och bröder i de fattiga
länderna. För kyrkor, folkrörelser, föreningar och
hjälporganisationer är solidaritetstanken en självklarhet. Vi
som politiker måste därför gemensamt både kämpa för att
göra den visionen mer levande och också praktisera den!
För säkerhetens skull
När hotbilden från det kalla kriget övergått till samarbete och
samförstånd har andra hot mot vår säkerhet börjat göra sig
gällande. I många länder är det inte längre militära hot som
utgör den största säkerhetsrisken utan i än större utsträckning
människors omänskliga livsvillkor. Ekonomiska och sociala
orättvisor leder förr eller senare till oro och utgör en latent
risk för inre konflikter. Ju mer vi kan främja en demokratisk,
social och ekonomisk utveckling i världen, desto mindre blir
risken för väpnade konflikter. Internationellt
biståndssamarbete kan här utgöra en nyckel till fred och
hindra att konflikter utbryter. Befolkningsfrågan, som är
starkt länkad till de säkerhetspolitiska aspekterna, ger också
motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i försöken
att förhindra en kommande global katastrof. Biståndets
demokratistöd och konfliktförebyggande verksamhet kan
även effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu
svaga demokratier och därmed också bidra till fred, stabilitet
och framtidstro.
Ett effektivt bistånd
Kristdemokraterna har de senaste åren förespråkat att 1 % av
BNI skall avsättas till biståndsinsatser. Men enprocentsmålet
är inte enbart ett finansiellt mål. Det finns ingen mening med
att sända ut biståndsmedel i projekt som inte kan ge önskade
effekter utan biståndet måste även ha ett kvalitativt mål. Det
bör därför ställas krav på ett effektivt bistånd som väl
motsvarar viljeinriktningen på utvecklingssamarbetet. Därför
är det viktigt att upprätta tydliga instrument vad gäller
styrning, genomförande, samordning och uppföljning av
biståndet. Kristdemokraterna anser att det bör genomföras
löpande oberoende utvärderingar av biståndet, både vad
gäller projektens utformning och av dem som genomför
projekten. Det är även viktigt att kontrollera hur pengarna
används, till exempel så att de inte fastnar hos korrupta
regimer utan att nå fram till folket.
Målet är att bistånd inte skall behövas
längre
Det bör tydliggöras att det slutliga målet med internationellt
bistånd är att det en dag inte längre skall behövas. Då utsatta
mål som att välfärd har uppnåtts eller att en hållbar
utveckling har garanterats, antingen i enskilda
samarbetsländer eller inom olika regioner, bör biståndet
avvecklas och övergå till en internationell handels- och
samarbetsrelation. Men detta får aldrig ske så länge det finns
stora behov bland fattiga och utstötta i världen. Det är svårt
att inom överskådlig framtid se några möjligheter att
avveckla biståndet till vissa hårt drabbade regioner och
länder. En viss reserv och beredskap för internationellt
katastrofbistånd kommer dessutom alltid att behövas.
Informationskampanj
Enligt de senaste undersökningarna ökar biståndsviljan bland
det svenska folket. Frågor som handlar om förtroende för
biståndets genomförande följer samma positiva trend. Under
1990-talet har den långsiktiga trenden dock varit att man
anser att biståndsanlagen bör minskas. Eventuellt håller
trenden på att vända, men vi är fortfarande långt ifrån de
höga siffrorna från 1970-, 80- och början av 90-talet. Den
relativt kraftiga nedgången i opinionen under de senaste åren
kan säkerligen till betydande del förklaras av den
ekonomiska lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten.
Kritiken mot biståndet och ifrågasättandet av dess
effektivitet kan också vara en bidragande orsak. Att
regeringen sedan väljer att nedprioritera biståndet och inte
längre verkar sträva efter att nå enprocentsmålet sänder även
det ut signaler om att biståndet inte är lika viktigt längre.
Biståndsviljan måste stärkas
Kristdemokraterna anser att det är hög tid att nu genomföra
en bred och omfattande informationskampanj i Sverige om
biståndet och dess möjlighet att förändra livsvillkoren till det
bättre för de fattigaste i världen. Förra året genomfördes av
Sida en informationssatsning på demokrati och mänskliga
rättigheter inom utvecklingssamarbetet som fick ett stort
observationsvärde även om budskapet inte alltid gick fram.
Kristdemokraterna menar att det är hög tid att även sprida
kunskap om hur biståndet bidragit till att skapa förut-
sättningar för ekonomisk tillväxt, sänkt barnadödlighet, ökad
tillgänglighet av friskt vatten, ökad genomsnittslivslängd
samt möjliggjort utbildning för miljontals barn.
Informationskampanjen bör även visa på vilket sätt svenska medborgare
påverkas av globaliseringen - som fattigdom, epidemier, konflikter och
naturkatastrofer runt om i världen - och hur internationellt bistånd kan
förbättra även vår vardagliga tillvaro. Det finns ett tydligt samband mellan
fattigdom och krig där en systematisk ojämlikhet som riktas mot speciella
grupper utgör en grundläggande konfliktorsak. Vi i Sverige påverkas direkt
av olika konflikthärdar, antingen via ekonomiska omvälvningar eller genom
stora flyktingströmmar. Det är viktigt att inse att i dagens värld påverkar allt
oss alla. Vi gynnas direkt av att fattigdom och konflikter bekämpas runt om i
världen.
Kristdemokraterna önskar därmed avsätta 50 miljoner utöver regeringens
anslag till information under anslagsposten A1.2 bilateralt utvecklings-
samarbete. Av dessa medel bör även en betydande del användas för
information om barnens situation i vårt närområde i Öst- och Centraleuropa.
Satsningen bör riktas mot bättre informationsmaterial i skolorna där
biståndslitteraturen i viss mån är föråldrad. Information bör även riktas mot
media som kontinuerligt minskar sina anslag för omvärldsbevakning. I
princip bör informationsspridning vara en integrerad del av hela utvecklings-
samarbetet inom Sida.
De enskilda
organisationerna
De enskilda organisationerna, ramorganisationerna, utgör
enligt Kristdemokraterna en ytterst viktig del av det
bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem
en unik position som måste utnyttjas på ett bättre sätt i det
svenska utvecklingssamarbetet. Det rör såväl samråd kring
landstrategier som möjligheterna att bygga upp starka civila
samhällen. Dessutom är ramorganisationernas folkliga
förankring stor och deras effektivitet känd, vilket gör att folk
litar på att pengarna kommer fram.
Ramorganisationerna är bland de som drabbats hårdast av utgiftstaken.
Planerade och utlovade projekt har fått ställas in. Även om regeringen nu
ökar budgetramarna med ca 30 miljoner för de enskilda organisationerna
under anslagsposten A1.2, blir det trots detta inga reella höjningar under år
2000 då de disponibla medlen inte ökar. Detta beror bland annat på den
överbudgetering som alltid görs inom biståndet och att ramorganisationerna
har blivit bättre på att använda sina anslagna pengar. Kristdemokraterna
anser att ramarna måste ökas kraftigt och anslår sammanlagt 1 030 miljoner
kronor för ramorganisationerna nästa år, vilket är 150 miljoner kronor mer än
regeringen.
Samråd med de enskilda
organisationerna
De enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och
kompetens kan med fördel användas i planeringen och
genomförandet av nationella såväl som internationella
biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på
lokalnivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs
på riksnivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för
projekt och andra insatser är tydligare på lokalnivå. Samråd
med de enskilda organisationerna bör därför ske
kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband
med landstrategiarbetet, vilket skedde på fyrpartiregeringens
tid.
Framväxt av det civila samhället
En fördel med att i större utsträckning utnyttja de enskilda
organisationerna är deras direkta kontakter både med
motsvarande organisationer och med de folkliga gräsrötterna
i samarbetsländerna. Då upprättandet av ett fungerande
demokratiskt samhälle till hög grad bygger på ett fungerande
civilt samhälle, är bistånd kanaliserat via enskilda
organisationer ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett
demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition. De
enskilda organisationerna, med sina ofta väl utbyggda
nätverk, har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel
når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
Fattigdomsbekämpning
Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete är
att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Fattigdomsbekämpningen ska enligt regeringen intensifieras,
både i det multilaterala och i det bilaterala biståndet. Målet
är detsamma som satts upp av OECD, dvs att halvera
världens fattiga före år 2015. Regeringen har många vackra
ord om fattigdomsbekämpningen, men man brister i några av
de mest fundamentala programmen.
Det är viktigt att se de oerhörda kontrasterna mellan den fattiga och den
rika världen. Av de barn som dör före sin femte födelsedag, bor 98 % i
utvecklingsländer. Bland människor som är hivsmittade befinner sig 95 % i
fattiga områden. Av de miljontals som årligen dör av tuberkulos och malaria
bor alla utom några tusen i den fattiga världen. Gapet mellan den rika och
den fattiga världen växer, speciellt mellan de allra rikaste och de allra
fattigaste.
Sedan 1975 har konsumtionen i världen fördubblats, vilket medfört en
ökad välfärd för en stor del av befolkningen. En dryg miljard människor har
emellertid inte alls fått ta del av förbättringarna. Denna femtedel av
världsbefolkningen svarar i dag för 1,3 % av den årliga konsumtionen av
varor och tjänster. Det är att jämföra med den rikaste femtedelen som tar för
sig 86 % av den totala konsumtionen. Även i fattiga länder med ekonomisk
tillväxt växer klyftorna. Den fattigaste delen av befolkningen ges i regel inte
möjlighet att ta del av tillväxtens frukter. Klyftorna i världen växer således.
Fördelningen av jordens resurser är orättfärdig.
Vi kristdemokrater menar att den rika världen måste ta ett större ansvar för
de fattigaste människornas alarmerande situation. Nedan följer några mycket
viktiga områden, där vi anser att regeringen inte lägger tillräckligt stor
kraft.
Skuldavskrivning
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt
problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör dessa
länders möjlighet att utvecklas. I framför allt de fattigaste
länderna överskrider i många fall räntekostnaderna för lånen
intäkterna från dessa länders export. För att de värst
skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för
en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling
och tillväxt. För att klara detta krävs att de länder som
genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar
genom ökade resursflöden och skuldlättnader. I detta måste
Sverige ta ett större ansvar.
Kristdemokraterna anser att skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa
länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Världsbanken har börjat
acceptera vissa avskrivningar. Vid G8-mötet i Köln i somras beslutades om
radikala avskrivningar av de fattigare ländernas skulder, vilket även Sverige
anser sig stödja. Hittills har dock lite gjorts. I år har Sverige ännu inte
använt
en enda krona för skuldavskrivningar, trots att nästan 500 miljoner kronor
har budgeteras för denna post. Regeringen avsätter för nästa år 665 miljoner
till skuldavskrivningar, men Kristdemokraterna menar att det är alldeles för
lite och det finns inga garantier för att de kommer att genomföras. Vi anser
därför att budgetposten för Ekonomiska reformer under anslagsposten A1.2
bilateralt samarbete, där skuldavskrivningen ingår, bör uppgå till 1 130
miljoner kronor och att en plan upprättas så snart som möjligt för de
fattigaste ländernas skuldavskrivningar. Sverige bör vara ett föredöme i det
internationella samfundet och leda den globala opinionen.
Hälsoforskningen
Över 700 miljoner människor lever i högt skuldsatta fattiga
länder, där en kombination av extrem fattigdom och svåra
finansiella problem skapar ett speciellt svårt lidande. Den
rika världen blundar ofta för dessa länders enorma problem.
De svåra förhållandena i dessa länder ökar dramatiskt och
beräknas omfatta 1,5 miljarder människor år 2030, trots att
den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer
välfärden och hälsonivån för den rika världen. Vad som
främst är oroande är att den globala hälsoforskningen i allt
större utsträckning inriktas på de rika ländernas problem. Det
internationella systemet misslyckas ofta med att möta de
vetenskapliga och teknologiska behoven bland världens
fattigaste och avsätter relativt lite pengar för forskning till
deras gagn. De fattigaste länderna har inte råd med dyra
mediciner och läkemedelsföretagen tenderar att inrikta sin
forskning på att hitta botemedel för de rikas sjukdomar.
Företagen vill ha ekonomisk utdelning för sina investeringar
och finner inte att de fattiga länderna utgör några lukrativa
marknader.
Detta innebär t ex att en sjukdom som malaria dödar nästan 2,5 miljoner
människor varje år, framför allt i de fattigaste tropiska länderna i Afrika
söder om Sahara. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns
stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Det borde
därmed finnas en stor vilja att investera i sådan forskning men det gör det
inte. Många läkemedelsföretag anser inte att det finns någon marknad för
vaccinet eller några pengar att tjäna. Ett än värre problem än malaria är aids
där två tredjedelar av världens 33 miljoner hivsmittade bor i de fattigaste
länderna. Rika länder kan i viss mån kontrollera epidemin genom olika
mediciner som är alldeles för dyra för de fattiga. Vaccinforskningen inom
detta område koncentreras helt på de specifika problemen i USA och Europa,
och inte på de tropiska förhållandena i Afrika. Liknande problem gäller för
en tredje folkepidemi, nämligen tuberkulos, som dödar mer än 2 miljoner
människor varje år.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle räddas om hälsoforskningen
även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar. Mycket tyder på att
problemet inte är begränsningar inom vetenskapen utan snarare företagens
ovilja att rikta forskningen mot dessa problem och rika länders oförmåga att
investera i sådana forskningsprogram. Internationella organisationer som
WHO och FAO får inte tillräckligt med bidrag för att själva bedriva
forskningen. Kristdemokraterna menar att tiden nu är kommen att utarbeta en
strategi för samarbete mellan den rika och den fattiga världen vad gäller
hälsoforskningen. Sverige och andra biståndsgivarländer måste tillsammans
med de internationella organisationerna garantera att det finns marknader för
vaccin mot t ex malaria, tuberkulos och aids. De rika länderna kan vara de
stora beställarna av vaccinen från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på
så sätt räddas i framtiden.
IT-strukturen för de fattiga länderna
Det är alldeles uppenbart att en helt ny global ekonomi växer
fram, där kunskap och information är de viktigaste
produktionsfaktorerna. Den snabba framväxten av
informations- och kommunikationsteknologi ger stora
förändringar på marknaderna och i de globala
handelsmönstren. För de länder som vill hänga med i
utvecklingen krävs det en hög kapacitet både vad gäller
institutionell och individuell nivå. Ett effektivt utnyttjande av
IT-utvecklingen skulle t ex öppna stora möjligheter för
utvecklingsländerna att "hoppa över" vissa steg av de
traditionella utvecklingsfaserna. Det skulle skapa
förutsättningar för en kraftig utveckling på sociala och
ekonomiska områden där brist på kapital, kunskap och lokal
kapacitet är påtagliga hinder för tillväxt. Ett effektivt
utnyttjande av IT-utvecklingen kan innebära ett genombrott
för hälsovård, utbildning och företagsamhet i de fattigaste
länderna.
Majoriteten av befolkningen i utvecklingsländerna har ingen tillgång till IT
eller övrig telekommunikation. För övrigt har cirka 2 miljarder människor
ingen tillgång till elektricitet. Om inte sådana hinder för de fattigaste
länderna kan övervinnas och bekämpas kommer uppdelningen mellan den
rika och den fattiga världen att ytterligare befästas. Tillgången till den nya
framväxande globala ekonomin kan skapa enorma klyftor vilka i
förlängningen kan leda till regionala kriser, konflikthärdar samt sociala och
ekonomiska problem.
Med undantag av några få stora internationella organisationer - IDCR,
UNDP och Världsbanken - har biståndsgivare varit förvånansvärt
långsamma med att anta de möjligheter som IT-revolutionen ger för de
fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT och dess
utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna menar därför att regeringen bör
ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta en strategi för att öka
IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Det privata näringslivets roll är
avgörande i detta sammanhang. Sida bör sedan söka samarbete med andra
länder, t ex inom EU-biståndet, för att gemensamt rikta insatserna och
investeringarna. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de
nuvarande utvecklingsprogrammen.
Ett helhetstänkande i
länderstrategierna
Relationerna mellan den rika och fattiga världen delas ofta
upp i olika ämnesområden, såsom t ex bistånds-, handels-
och invandrarpolitik. Ofta kommer det motstridiga signaler
från den rika världen då man inom vissa områden prioriterar
öppenhet och generositet, medan man inom andra områden
är betydligt mer protektionistisk och återhållsam. För den
fattiga världen ses däremot relationerna med västvärlden i ett
helhetsperspektiv och ofta får man höra att de rika ger med
ena handen och tar tillbaka med den andra. Om Sverige
menar allvar med den globala solidariteten, får detta
tänkande därför inte begränsas till enbart den strikta
biståndspolitiken. Ett helhetstänkande måste genomsyra
relationerna med världens fattiga så att inte olika
politikområden motverkar varandra.
Utvecklingsländerna upplever sig idag orättvist behandlade av den rika
världens politik för internationell handel. Den globala ekonomin tenderar att
göra små fattiga länders position på marknaden än svårare, om inte dessas
egenintressen respekteras i internationella förhandlingar, framförallt inom
WTO. Samtidigt är den globala frihandeln ofta det bästa sättet för dessa
länder att få igång en positiv dynamisk utveckling genom export.
Kristdemokraterna vill därför verka för fortsatta frihandelssträvanden, men
med stor lyhördhet gentemot utvecklingsländernas önskemål och behov.
Sverige bör utforma omfattande länderstrategier, präglade av ett
helhetstänkande, för sina relationer med utvecklingsländerna.
Biståndsinsatser för hållbar
utveckling
Det torde vara en självklarhet att den fattiga världen måste få
möjligheter att höja sitt ekonomiska välstånd. Men om denna
utveckling skall ske krävs det ett kraftfullt agerande för
biståndsinsatser för en hållbar utveckling. Globaliseringen
integrerar inte bara handel och finansiella marknader, utan
även konsumtion och konsumentmarknader. Att ökad
internationell handel och investeringar hjälper till att få
hjulen i rullning i fattiga länder är positivt. Problemet är att
de livsstilar som nu sprids inte är långsiktigt hållbara. Redan
Rio-konferensen 1991 slog fast att västvärldens
konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för miljö
och klimat. Om utvecklingsländernas befolkning anammar
dessa vanor, hotar en ekologisk kollaps. Det avfall och de
föroreningar som skulle bli konsekvenserna, skulle snabbt
kväva oss alla. Ändå är det just dessa produktions- och
konsumtionsmönster som nu överförs i snabb takt.
Svaret på dilemmat tillväxt kontra hållbarhet är givetvis inte att förneka
utvecklingsländerna deras självklara rätt till utveckling och en bra standard.
Tvärtom. Men deras tillväxt måste ske genom ett mycket intelligentare sätt
att använda energi och material. Om länder som Kina och Indien baserar sin
fortsatta industri på kolkraft kommer miljökonsekvenserna lokalt, regionalt
men också globalt att bli katastrofala. Det finns idag långt effektivare teknik
än den konventionella för att möta merparten av konsumenternas behov. Om
man istället satsade på alternativ energiteknik - som till exempel solceller
och vätgas - skulle mycket stora miljövinster göras. Det allt tätare
samarbetet mellan olika länder skulle kunna öppna helt nya möjligheter att
överföra både kunnande och teknik till utvecklingsländerna som är
ekologiskt hållbart. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för
ett sådant samarbete samt att vi i vår egen region inte ger tillräcklig
stimulans
åt miljöanpassad teknik och design. Kristdemokraterna menar att
biståndsverksamheten delvis bör ses över så att den i högre utsträckning
inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad tillväxt i utvecklingsländerna.
Barn och bistånd
Sverige har tillsammans med FN:s övriga medlemsstater
genom den så kallade barnkonventionen förbundit sig att
verka för barnens rätt till en dräglig tillvaro oavsett nationell
tillhörighet. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska
sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka
förverkliga barnens rättigheter. När resurserna inte räcker
till krävs internationellt samarbete." WHO har beräknat att
antalet föräldralösa barn enbart i Afrika kommer att vara 9
miljoner år 2000. Många av dem har blivit föräldralösa på
grund av aids. Även i flera andra delar av världen finns ett
stort antal föräldralösa barn. Dessa utsatta barns situation
måste få en ökad uppmärksamhet av det internationella
samhället.
Etikcertifiering mot barnarbete
Kristdemokraterna välkomnar den översyn som inletts av
Utrikesdepartementet av barnfrågor i det internationella
utvecklingssamarbetet liksom att barnfrågorna skall få en
mer sammanhållen policy och att ett barnperspektiv skall
utvecklas för det multilaterala och det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Viktigt är också den uppföljning av
barntoppmötet 1990, det särskilda möte med FN:s
generalförsamling (UNGASS 2001), som sker år 2001. En
annan fråga där barnens situation måste förbättras gäller
frågan om barnarbete. När vi diskuterar barnarbete är det
angeläget att komma ihåg att barnarbete utgör en avgörande
inkomstkälla för många familjer i utvecklingsländerna.
Många barn deltar även på ett konstruktivt sätt i
familjejordbruken. Däremot får barnarbetet inte hindra den
viktiga skolgången eller möjligheterna för dem att utvecklas
i takt med sin uppväxt. Det har tidigare diskuterats om en
"etikcertifiering" av företag. Kristdemokraterna menar att en
sådan certifiering speciellt skulle omfatta företag där
minderåriga barn ej arbetar under otillbörliga förhållanden
och får rimligt med betalning. En speciell märkning av
godkända företag, liksom miljöcertifiering, skulle indirekt
peka ut de företag som bryter mot barnkonventionen. En
sådan etikcertifiering skulle bidra till förbättrade
levnadsförhållanden för barn och kan därför anses vara en
form av bistånd. Arbetet för att stödja barn med
funktionshinder liksom frågan om barnsoldater är andra
exempel på viktiga frågor där barnens behov särskilt behöver
lyftas fram.
Barn i Öst- och Centraleuropa
Inom detta område har Kristdemokraterna skrivit en särskild
motion, En generation i fara. Här följer en sammanfattning
av den motionen och hur mycket medel utöver regeringens
förslag som anslås i vårt budgetalternativ till insatser för
barn i vårt närområde i Öst- och Centraleuropa.
Cirka 150 miljoner barn i forna Sovjetunionen och länderna i Öst- och
Centraleuropa växer idag upp i samhällen präglade av en politisk osäkerhet
och framför allt av en social och ekonomisk kris. Så sent som i april 1999
utkom Unicef med en bok om utvecklingen i dessa länder ur barnens
perspektiv, Generation in Jeopardy (En generation i fara). Det beskrivs hur
ett mycket stort antal familjer, genom en ekonomi i fritt fall, hamnat i
djupaste fattigdom. Det talas om häpnadsväckande ökningar av dödligheten
främst när det gäller vuxna män, sönderfall av sociala system, effekterna av
radioaktiv strålning och annan miljöförstörelse och en alarmerande ökning av
brottsligheten. Rapporten lyfter fram barnmisshandel och olika former av
utnyttjande av barn, hemlösa barn som tillbringar sin tid på gatan, barn på
institution och barn som inte har någon ordnad skolgång eller inte går i
skolan alls.
Kristdemokraterna ser med allvarlig oro på att få insatser görs riktade mot
barnen i vårt närområde. Det är i det närmaste en skandal. Samtidigt skär
regeringen ner på stödet till Öst- och Centraleuropa. Kristdemokraterna vill
varna för att en hel generation i våra grannländer riskerar att växa upp i en
misär som inte bara utgör ett hot mot barnen och deras framtida samhällen
utan även mot stabiliteten i vårt eget land. Kristdemokraterna vill, förutom
att Sverige verkar för upprättandet av långsiktiga strategier och
informationskampanjer i samarbete med länder i EU, med Unicef och i
grannlandssamarbetet, satsa 100 miljoner utöver regeringens budgetförslag i
anslagsposten B1 Samarbete med Central- och Östeuropa.
Bättre internationell
katastrofberedskap
Katastrofen i Turkiet, men också flyktingkrisen i Kosovo,
visar med stor tydlighet behovet av en väsentligt stärkt
beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på
flera plan. För det första att kraftfullt stärka kapaciteten för
att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade. När
det gäller jordbävningar har vi i dag god kunskap om de
viktigaste riskområdena. Beklagligt ur beredskapssynpunkt
är att flertalet av dessa områden ligger i fattiga länder. För
det andra behöver vi intensifiera forskningen kring
naturkatastrofer och deras orsaker. Även om kunskapen
numera är relativt bred kring både risker och geografi skulle
beredskapen avsevärt kunna stärkas genom ökade
forskningsinsatser. Lika viktigt är fortsatt
kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess
konsekvenser. För det tredje är det nödvändigt att kraftfullt
verka för en bättre samordning av den internationella
beredskapen för större katastrofer. Hur man än betraktar
stora humanitära kriser finns det inget försvar för den
bristfälliga beredskap och organisation som för närvarande
karaktäriserar det internationella samhället.
Det är främst brister i koordinering och samordning, samt bristen på
finansiella resurser att användas omedelbart, som är de stora problemen.
Diskussionen om en bättre samordning har förts i omgångar sedan 1960-
talet. Alla talar om koordinering men ingen vill bli koordinerad. Sverige bör
inta en mer offensiv hållning i det internationella världssamfundet för att
åstadkomma något av ett genombrott på detta område. Dessutom bör
regeringen anslå betydligt mer pengar till det humanitära biståndet. Läget för
år 2000 är prekärt. Av de planerade anslagen på 1 000 miljoner kronor är
redan en stor del intecknat vilket gör att några större resurser för humanitärt
bistånd under år 2000 inte finns. Dessutom finns det en mycket liten
beredskap och reserv för nya katastrofer. Kristdemokraterna anser detta
ytterst oroväckande och anslår 135 miljoner kronor mer än regeringen för det
humanitära biståndet under anslagsposten A1.2 Bilateralt utvecklings-
samarbete.
Miljöfrågor
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder ett
begrepp förknippat med miljö och utveckling. Aldrig tidigare
i historien hade en internationell konferens samlat ett så stort
antal deltagande stats- och regeringschefer som Rio-
konferensen. Sällan har så många löften och utfästelser om
förbättringar av den globala miljön givits, så många
utfästelser skrivits under, så många förhoppningar tänts. Och
utan tvekan har Rio-konferensen haft stor betydelse och
bidragit till att miljömedvetandet i världen påtagligt ökat. I
juni 1997, det vill säga fem år efter Rio, samlades återigen
världens ledare, nu i New York, till den så kallade
UNGASS-konferensen. Konferensens huvudsakliga syfte var
att analysera i vilken utsträckning de deltagande staterna i
Rio levt upp till sina utfästelser och löften givna fem år
tidigare.
Länderna i den så kallade G 77-gruppen, som består av världens 133
fattigaste länder, redovisade i tal efter tal sin besvikelse över att de rika
länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992, till exempel när det
gäller att följa FN:s rekommendation att ge 0,70 % av sin BNP till jordens
fattigaste länder. G 77-länderna konstaterade att konsekvenserna av de rika
ländernas uteblivna resurstillskott blivit en försämrad miljö. Ändå kvarstår
de rika ländernas krav på de fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in
resurser för att komma till rätta med sina miljöproblem.
Överallt i världen kan vi konstatera att miljöproblemen växer. Skogs-
avbränningar i Indonesien, i syfte att nå snabba kortsiktiga vinster, växande
öknar som innebär en årlig kapitalförlust på 42 miljarder dollar och som
drabbar 900 miljoner människor, förtunnat ozonskikt som höjer jordens
temperatur och orsakar snabbare avsmältning vid polerna är några exempel.
Miljöproblemen är globala och gränsöverskridande. Att bekämpa dem
kräver internationellt samarbete där varje land måste bidra utifrån sin egen
ekonomiska bärkraft. De globala miljökonventionernas ökande betydelse för
den nationella och internationella normbildningen motiverar inte bara fortsatt
stöd, som regeringen skriver, utan enligt kristdemokratisk mening ett utökat
stöd från svensk sida. Med andra ord, ansvaret för de växande
miljöproblemen kan inte lämpas över på de resurssvaga fattiga länderna, utan
måste i större utsträckning utkrävas av de rika länderna.
Demokrati - en
förutsättning för hållbar
utveckling
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska
utvecklingen i mottagarländerna. Det är därför en absolut
nödvändighet att en del av biståndet ges som ett riktat
demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokratin.
Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat
rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga
institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra
former av antidemokrati begränsar biståndets möjligheter att
nå sina mål och måste därför bekämpas.
Ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en
demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer
finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också
organisationer i mottagarländerna. De enskilda organisationerna med sina
ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel
når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under en treårig försöksverksamhet haft
möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i de fattiga länderna
i
avsikt att främja och stärka demokratin. Detta bistånd har i liten skala med
gott resultat bidragit till demokratiutvecklingen i mottagarländerna, och det
är glädjande att vår hemställan om en fortsättning på detta
demokratistärkande arbete vunnit positivt gehör. Regeringen skulle dock
kunna använda sig betydligt mer av de svenska politiska partierna vad gäller
demokratiuppbyggnad. Att bygga upp en demokrati med ett flerpartisystem
kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella och stabila
demokratier. Sida borde i sina demokratiprojekt i större utsträckning utnyttja
den kompetens många svenska politiker och politiska partier besitter.
En viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och
valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av fyrparti-
regeringen 1994. IDEA har för närvarande 18 länder och fem internationella
enskilda organisationer som medlemmar. IDEA:s målsättning är att främja
och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att
medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av regler och
riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser samt genom att främja
öppna och regelmässiga valprocedurer.
Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling
som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Viktigt är
att Sverige i sina globala kontakter fortsättningsvis informerar om IDEA:s
verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet får fler
medlemsländer och en bredare internationell förankring.
Näringslivsstöd
En av konsekvenserna av det svenska biståndet är återflödet i
form av kapital till svenskt näringsliv genom order och
uppdrag. Detta återflöde är till stor del beroende av den
internationella konkurrensförmågan som svenska företag kan
visa upp. Återflödet, i dag cirka 40 %, får självklart inte bli
ett självändamål för att ge bistånd. Å andra sidan måste
svenskt näringsliv få samma möjligheter och villkor som
andra länder när det gäller att konkurrera om bilaterala såväl
som multilaterala projekt. Vi behöver konkurrensneutralitet.
Sedan måste även svenska företag själva bli bättre på att
konkurrera och ta för sig på dessa internationella
biståndsmarknader.
Projektexportsekretariatet
1994 upprättade fyrpartiregeringen UD:s
projektexportsekretariat (PES). Huvudskälet var att
regeringen fann ett behov av att experter med insikt och
erfarenhet från det multilaterala biståndsområdet kunde bistå
svenska företag genom information, utbildning och
kunskapsöverföring. Avsikten var att möjliggöra för svenska
företag att slå sig in på den stora marknad som de
multilaterala FN-organen, inklusive Världsbanken,
representerar. En analys av de svenska företagens andel av
dessa uppköp har visat att denna marknad ännu inte i
tillräcklig grad har uppmärksammats av svenska företag.
Främsta orsaken till detta är dålig kunskap om
organisationernas struktur och synsätt. Potentialen är stor
och borde med hänsyn tagen till det faktum att Sverige är en
stor givare till aktuella organisationer vara lättåtkomlig.
Då den socialdemokratiska regeringen tog över 1994 utnyttjades inte PES
till dess fulla potential. Inte förrän förra året kom verksamheten riktigt
igång.
Idag fungerar verksamheten bra och omfattar breda områden, kanske ibland
alltför många organisationer. Vad som bland annat är viktigt i nuläget är att
ta fram bra omfattande statistik för hur mycket upphandling som sker, inom
vilka sektorer, och hur stora andelar svenska företag har på de internationella
upphandlingsmarknaderna.
Bättre information om EU:s
upphandlingar
Inom EU upphandlar Europeiska kommissionen i betydande
omfattning varor och tjänster för sina biståndsinsatser. Enligt
Riksdagens revisorer behövs det ett bättre system i Sverige
för information och statistik om EU:s upphandlingssystem
för att underlätta för svenska företag att delta i olika
anbudsupphandlingar. Kristdemokraterna menar att det
behövs en huvudansvarig aktör för information och statistik
och att PES bör ges ett vidgat mandat och större resurser att
även omfatta EU-biståndets upphandling av varor och
tjänster.
Bristen på framgång i upphandlingen beror dessutom på restriktioner
betingade av svenska tjänsteexportsförordningens regler avseende
kostnadstäckning och dess beräkning. Kristdemokraterna uppmanar härmed
regeringen att undanröja dessa hinder som försvårar för svenska företagare
att konkurrera om upphandlingen av biståndsprojekt.
Bättre relation till näringslivet
Vi kristdemokrater är övertygade om att det svenska
näringslivet genom sin kompetens och erfarenhet också kan
spela en större roll än hittills när det gäller exempelvis
småföretagsverksamhet och breddat näringsliv i de fattiga
länderna. Härvidlag borde de i programländerna integrerade
ambassaderna spela en viktig roll. De främsta anledningarna
till att fyrpartiregeringen drev igenom förslaget om
integrerade ambassader i de viktigaste mottagarländerna
1993 var dels att öka effektiviteten, dels att stärka
möjligheterna till koordinering mellan ambassadens
bistånds- och handelsenhet. Rätt skött kan ett fungerande
samarbete tveklöst leda till att svensk exportindustri genom
sin konkurrenskraft får engagemang i biståndsprojekt. Dessa
projekt kan finansieras antingen med hjälp av biståndsmedel
och/eller med företagens eget investeringskapital.
I samband med att modellen med landstrategier började tillämpas 1994
som ett viktigt underlag i en långsiktig biståndsrelation utgjorde näringslivet
en viktig del i utformandet av dessa strategier. Genom en rådgivande
diskussion kunde representanter för näringslivet med erfarenhet från aktuellt
mottagarland på ett tidigt stadium bidra till att Sida och UD fick en
breddning och fördjupning av kunskapen om landet i fråga.
Enligt uppgift har denna del av landstrategiarbetet tonats ned vilket vi
finner anmärkningsvärt och beklagligt då en viktig och tillgänglig kompetens
enligt vårt synsätt inte tillvaratas optimalt.
Krediter
För att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna
bör ett system införas som bygger på extra förmånliga
krediter. Den tidigare fyrpartiregeringen föreslog och införde
under en försöksperiod så kallade biståndskrediter. Då var
den huvudsakliga inriktningen att krediter skulle riktas till
låginkomstländer med låg respektive medelstor skuldbörda. I
första hand skulle krediterna utgöra finansiering av
infrastrukturprojekt. Vi noterar nu med tillfredsställelse att
den socialdemokratiska regeringen ändrat inställning till
denna form av kreditgivning. Vi är övertygade om att
biståndskrediter tillsammans med införandet av en
garantigivning inom biståndet blir till nytta för
mottagarländerna och kan komma att spela en viktig roll för
uppbyggnaden av bland annat ett fungerande näringsliv. Vår
förhoppning är att Sida, som nu har ansvaret för delar av
denna hantering, på ett mera positivt sätt kan fullgöra denna
uppgift. Sida har ju tidigare varit föga entusiastisk till denna
typ av biståndsinsatser.
Jämställdhetsinsatser
De grupper i utvecklingsländer som främst drabbas av
fattigdom, sjukdom och tidig död är kvinnor och barn.
Kvinnornas rättigheter kränks alltför ofta. De får sällan
tillgång till utbildning. Deras liv ses ofta som mindre värda
än männens och diskrimineringen är hög. FN:s kvinnofond
Unifem fyller en viktig funktion i jämställdhetsarbetet.
Fonden bygger upp kvinnoorganisationer och ökar deras
kapacitet. Man arbetar bl a för kvinnornas ekonomiska
rättigheter och för ett ökat deltagande av kvinnor i den
politiska processen och beslutsfattandet. Vidare samarbetar
man med länder som rapporterar till CEDAW, Convention
on Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, och man stöder arbetet mot kvinnovåld. På initiativ
av den internationella kvinnokonferensen i Beijing och av
FN:s generalförsamling finns nu en särskild fond för stöd av
aktioner mot kvinnovåld. Svenska Unifemkommittén arbetar
inom det området med ett flertal viktiga och intressanta
projekt.
Kristdemokraterna anser att det är alarmerande att stödet till
jämställdhetsarbetet minskas till 0 kronor för år 2000, under anslaget
Särskilda multilaterala jämställdhetsinsatser, och vi anslår därför 20 miljoner
kronor utöver regeringens förslag.
Funktionshindrade personer
Personer med olika former av funktionshinder utgör
ytterligare en utsatt och marginaliserad grupp i
utvecklingsländer. Ofta nås inte dessa personer av
utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är
funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras
grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att
stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige
åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers
delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är viktigt att Sverige medverkar
till att handikappfrågorna lyfts fram i det internationella samarbetet. Dessa
frågor bör också integreras bättre i det svenska biståndsarbetet. Även inom
detta område gör de enskilda organisationerna en viktig insats, och de bör
därför konsulteras och engageras i nya satsningar.
I Öst- och Centraleuropa och i forna Sovjetunionen diskrimineras
funktionshindrade barn både psykiskt och fysiskt. Vissa barn lämnas på
institutioner, som ofta vansköts, och får ingen skolgång. Här behövs
kraftfulla insatser från Sveriges sida, såväl i EU-samarbetet som i olika FN-
sammanhang.
NGO-ambassadör
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat
NGO-sekretariat med ansvar för kontakten mellan UD och
nationella samt internationella enskilda
biståndsorganisationer. Sekretariatet har varit mycket
uppskattat och utnyttjats flitigt av de enskilda
organisationerna för diskussioner, remissvar, synpunkter och
frågor. Det nätverk som byggts upp under många år har nu
delvis förstörts i och med att regeringen fattat beslut om att
lägga ner verksamheten. I ett frågesvar i riksdagen om
orsaken till nedläggningen svarar Pierre Schori att
"regeringens ambition är att stärka kontakterna med
enskilda organisationer och skapa en ändamålsenlig
organisatorisk form därför". Den socialdemokratiska
formen för ett sådant utvecklat samarbete är tydligen
nedläggning. Vad regeringen har gjort istället är att integrera
dessa kontakter med den övriga verksamheten inom
utrikesförvaltningen, vilket innebär att enskilda
organisationer får vända sig till olika avdelningar beroende
på sakfrågorna. Detta har av organisationerna uppfattats som
negativt då kontakterna har försämrats.
Vi kristdemokrater finner det önskvärt att samarbetet mellan UD och
enskilda organisationer åter får en fast form så fort som möjligt. Vi anser att
det bäst och snabbast löses genom att återupprätta NGO-sekretariatet
inklusive NGO-ambassadör.
Det bilaterala
utvecklingssamarbetet
Mångfalden av det svenska biståndsarbetet framgår tydligt
när man noterar antalet samarbetsländer, vilka omfattar ett
drygt hundratal. Visserligen varierar biståndsinsatserna
kraftigt mellan olika länder, men klart är att kravet på
överblick snarare har skärpts än avtagit under senare år. För
att bibehålla biståndets kvalitet är det nödvändigt med
koncentration och fokusering på i första hand de allra
fattigaste länderna.
För att kunna hantera mångfalden i biståndet på ett effektivt sätt krävs att
målsättningen med och resultatstyrningen av biståndet är väl genomtänkta
innan biståndsverksamheten sväller. Alltför många gånger har misslyckade
projekt grundats på ett för klent beredningsarbete samt att man försökt
"bygga" bort misslyckanden med tillförandet av mer resurser i form av
personal och pengar i stället för att avsluta projektet.
I regeringens proposition framhålls att den nya partnerskapsrelation som
eftersträvas innebär att nya krav ställs på formerna för utvecklings-
samarbetet. Samarbetslandets ansvar betonas och de olika rollerna
tydliggörs. Detta låter självklart rimligt. Det finns dock en risk i detta
resonemang, nämligen att man slutar ställa krav och utforma kriterier för
samarbetet och att man därmed gör avkall på kravet om ett fungerande
system för uppföljning och kontroll.
Kristdemokraterna anser att
- det är av stor vikt att allt biståndssamarbete bygger på etablerande av
övergripande krav och tydliga kriterier,
- åtgärder måste vidtas för att förbättra styrningen och samordningen
inom såväl det bilaterala som det multilaterala biståndet,
- det måste finnas fungerande system för uppföljning och kontroll,
effektiviteten måste förbättras i administrationen.
Det multilaterala
utvecklingsarbetet
Vi lever i en komplex värld, där å ena sidan människor lever
i yttersta förnedring och fattigdom medan andra å andra
sidan framlever sin tillvaro i överflöd. Fattigdomen och den
orättfärdiga fördelningspolitiken är ett av många
frågekomplex som världen brottas med i dag. Andra
problemområden är exempelvis miljöfrågorna,
befolkningsproblematiken, militära konflikter, aids,
skuldproblematiken med flera.
Dessa globala utmaningar tillsammans med det faktum att vi är ömsesidigt
beroende av varandra kräver någon form av institution där alla nationer kan
inrymmas, där alla kan göra sin röst hörd oavsett storlek eller militär styrka
och där dialogformen tillgrips i första hand för att lösa konflikter och
problem.
Förenta nationerna (FN) är bärare av dessa förhoppningar och för-
väntningar, dock med växlande framgång. Denna institution är unik. I inget
annat forum finns världens nationer samlade på villkor som FN-stadgan
anger. Här finns möjlighet till yttrande och påverkan utan att hänsyn tas till
storlek eller militär styrka.
Sverige har under hela FN:s existens bistått organisationen med stora
finansiella resurser. Kristdemokraterna anser att vi bör fortsätta med detta.
Ett starkt FN med goda resurser vad gäller fattigdomsbekämpning,
konfliktlösning och fredsbevarande arbete kan utgöra skillnaden mellan å ena
sidan regionala eller i värsta fall globala militära konflikter och å andra
sidan
varaktig fred.
Kraven på ökad effektivitet och möjlighet till styrning måste framföras,
liksom krav på att multilaterala organisationer måste kunna redovisa resultat
såväl kvalitativt som kvantitativt och att relevanta utvärderingar görs för att
lära av dessa.
EU-biståndet
Kristdemokraterna arbetar för att den rika världens länder
och EU i första hand ska ta ett större ansvar för den framtida
utvecklingen i mindre gynnade områden. Detta har aldrig
varit viktigare än nu, när den globaliserade ekonomin ställer
utvecklingsländerna inför enorma anpassningsproblem.
Globaliseringen rymmer också ett hopp, eftersom en
utvidgad handel kan hjälpa utvecklingsländernas
exportindustrier och även underlätta teknikspridning.
Emellertid kräver detta ett solidariskt ansvarstagande från
EU:s sida ifråga om rättvis handel. Det är i detta perspektiv
Sveriges biståndsarbete måste ses. Även om vi själva kan
göra mycket, måste den svenska biståndspolitiken också
inrikta sig på att föregå med gott exempel för våra
europeiska grannar och resten av västvärlden. Endast om vi
får gehör för solidaritetskravet på internationell nivå kan vi
hoppas på att världens fattigdomsproblem når en lösning.
Utökat internationellt samarbete är därför ett honnörsord för
den kristdemokratiska biståndspolitiken. Sverige bör föregå
med ett gott exempel och öka takten mot enprocentsmålet
och sedan arbeta med att påverka andra medlemsländerna i
EU att närma sig enprocentsnivån för biståndet.
Reformering av det europeiska
biståndssamarbetet
Det europeiska biståndssamarbetet har en central plats bland
de svenska multilaterala insatserna. Genom detta samarbete
kanaliseras ungefär 17 % av medlemsländernas totala
bistånd. Kristdemokraterna anser att samarbetet bör utvidgas
betydligt för en större samordning och effektivisering av
ländernas insatser. Dock måste detta göras på grundval av en
reformerad europeisk biståndspolitik. De utvärderingar av
verksamheten som gjorts visar nämligen på skriande brister i
flera avseenden. Mest iögonfallande är naturligtvis de
bedrägerier som upptäckts inom bl a ECHO.
En stor del av det gemensamma biståndet sker i en sluten verksamhet där
det civila samhället har liten insyn. Detta begränsar möjligheterna att
engagera det privata näringslivet i olika biståndsprojekt och begränsar
möjligheterna för icke-statliga organisationer, med stor erfarenhet och
kompetens i utvecklingssamarbete, att få del av gemensamma biståndsmedel.
Det saknas även en genomarbetad och grundlig policy för gemen-
skapsbiståndet. Bristen på översyn och kontroll leder till stora
effektivitetsproblem och oklara resultat. En stark centralisering gör att
avståndet mellan implementering och beslutsfattande är alldeles för stort.
Landstrategier för en bättre lokal anpassning saknas ofta. Kommunikationen
med medlemsländernas egna insatser är otillräcklig. Det är glädjande att
EU:s utvecklingsråd uppdragit åt kommissionen att ta fram en handlingsplan
för att avhjälpa dessa brister. Ännu återstår dock det mesta att praktiskt
genomföra.
En större koncentration på de
fattigaste länderna
Tyvärr visar rapporter från OECD att en betydligt mindre del
av gemenskapsbiståndet går till de allra fattigaste länderna
jämfört med för tio år sedan. Bara drygt hälften av EU:s
bistånd går till det fattiga södra Afrika och till Asien. Detta
är för lite. Vi anser att Sverige i framtiden måste verka för en
koncentration av gemenskapsbiståndet till bekämpning av
den extrema fattigdomen, i de fall där sådana länder visar
vilja till egna ansträngningar.
I dessa ansträngningar tror vi att man måste ha ett ekologiskt
helhetstänkande. Utvecklingsbiståndet måste alltså syfta till en långsiktigt
hållbar utveckling, och undvika de miljökatastrofer som förknippas med
"mellanstadier" i den ekonomiska utvecklingen. Detta kan göras genom
biståndssamarbete på viktiga teknikområden. Sådant samarbete kan också
skapa förutsättningar för tekniksprång vilka undviker att försätta
utvecklingsländerna i miljöproblem av den typ västvärlden tidigare upplevt.
Såväl västvärlden som utvecklingsländerna måste också inse att en spridning
av det västliga konsumtionsmönstret, såsom det hittills sett ut, till nya
regioner kommer att innebära enorma miljökatastrofer.
En effektivare organisation
Samordningen av biståndet måste bli bättre. Vi hoppas att
kommissionens nuvarande reformarbete kan leda fram till en
klar styrning av det gemensamma biståndet, med en tydligt
specificerad policy som grund för verksamheten. Detta
kräver också en stärkt enhetlig organisation med ansvar för
gemenskapsbiståndet. I sådana organisatoriska frågor är
svenska Sida ledande och bör därför ha möjlighet att påverka
reformerna i rätt riktning. Så har också skett när det gäller t
ex komplementaritetsprincipen.
En annan organisatorisk fråga av största betydelse gäller kontrollen av
biståndets implementering. Här behövs en stark insats av ett oberoende
gransknings- och kontrollinstitut, som skulle ha större möjligheter att
effektivt utvärdera verksamheten på olika nivåer. Ett sådant institut skulle
innebära en betydligt större regelbundenhet i kontrollen av biståndet, vilket
är positivt. Dess oberoende av EU:s institutioner skulle också garantera dess
opartiskhet och frihet att agera.
Komplement till nationell
biståndspolitik och bättre samordning
EU:s biståndsprogram borde utgöra ett komplement till
medlemsländernas bilaterala insatser. Så är det inte idag. Det
är viktigt att man i större utsträckning samordnar och
koordinerar verksamheten så att biståndet utgör ett mervärde
för utvecklingsländerna utan duplicering av insatserna. EU-
biståndet har hittills präglats av att man försöker omfatta allt
i utvecklingssamarbetet, utan prioriteringar och fokusering.
Dessutom finns det nästan ingen samordning alls med FN
och olika multilaterala organisationers biståndsprogram.
Kristdemokraterna menar att det generellt sett måste bli en bättre
samordning mellan FN, EU och det bilaterala biståndet. Dessutom krävs det
en större fokusering på de gemensamma EU-insatserna, vilka bör begränsas
till färre sektorer för ökad effektivitet och specialisering.
Uppföljning och utvärdering
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat det
beklagliga i att det oberoende sekretariatet för analys och
utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som
instiftades under fyrpartiregeringen lagts ner. Detta har fått
till följd att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen
verksamhet. Riksdagens revisorer riktar i sin granskning av
utvecklingssamarbetet (1998/99:2) en betydande kritik mot
olika delar av styrningen, genomförandet, samordningen och
uppföljningen av biståndet. Revisorerna anser att utvärdering
av genomförda insatser utgör en betydelsefull del av den
resultatorienterade styrningen av utvecklingssamarbetet.
Detta ställer krav på oberoende utvärderingar på olika nivåer
för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas
behov av analyser. Revisorerna, liksom Kristdemokraterna,
menar att det finns behov av ytterligare en utvärderingsnivå
för att, med hjälp av oberoende beslutsunderlag, bedöma och
redovisa resultat av utvecklingssamarbetet. Ett speciellt
viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas
upphandling av konsulter.
Riksdagens revisorer vill även understryka behovet av att regeringen
återför resultatet från genomförda utvärderingar till riksdagen. Krist-
demokraterna anser detta som angeläget för att följa vilka utvärderingar som
initierats och genomförts samt resultaten av dessa.
Det är avgörande i sammanhanget att betona vikten av att utvärderingar
som har gjorts sedan följs upp i nästa implementeringsfas. I nuläget görs det
en mängd bra och viktiga utvärderingar, med goda förslag till förbättringar,
men om de sedan påverkar den kommande verksamheten är inte alltid säkert.
Kristdemokraterna menar att man bör se över hur befintliga utvärderingars
rekommendationer återförs in i arbetet.
I en verksamhet som internationellt bistånd representerar är det av särskilt
stor betydelse att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är närmast
hundraprocentig. Om minsta tveksamhet uppstår som gör att trovärdigheten
minskar kan detta resultera i en sviktande biståndsvilja, som på sikt kan leda
till ytterligare minskningar av biståndsanslagen. Därför är kravet på mer av
oberoende analys av det svenska utvecklingssamarbetet av mycket stor
betydelse, liksom att tillgängliga utvärderingar genomsyrar kommande verk-
samhet.
Ekonomiska ramar
Anslagsbelopp och utgiftsutveckling
I tabellerna 1 och 2 redovisar Kristdemokraterna sitt
kostnadsförslag till anslag för år 2000 och till utgiftsområde
7 som helhet. Anslagen för biståndsförvaltning, Nordiska
Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier
överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget för biståndsverksamheten för år 2000 är Kristdemo-
kraternas ram 1,1 miljarder kronor högre än regeringens. Vår ökningstakt är
även högre än regeringens då vi ökar med 1,355 miljarder kronor år 2001
och med 1,8 miljarder kronor år 2002.
Tabell 1 Anslagsbelopp Utgiftsområde 7
Tabell 1: (ANSLAG UO7 år 2000 )
Tabell 2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 7
Tabell 2: (Totalt för utgiftsområde 7
2000 2001 2002 )
Anslagspost A Internationellt
utvecklingssamarbete
I tabell 3 visas anslagen för biståndsverksamheten,
fördelning mellan multilateralt och bilateralt
utvecklingssamarbete. Kristdemokraterna anslår betydligt
mer än regeringen till båda områdena.
I tabell 4 visas hur anslaget inom Multilateralt utvecklingssamarbete A1.1
fördelas. Då bidragen till de internationella finansiella institutionerna, som
Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, är fastställda genom
förhandlingar, föreslås inga förändringar gentemot regeringen. Däremot ökar
vi på de andra posterna.
Tabell 3 Anslaget A 1 Biståndsverksamhet
Tabell 3: (A 1 Biståndsverksamhet (tusental kr)
år 2000 )
Tabell 4 Anslaget A 1.1 Multilateralt
utvecklingssamarbete
Tabell 4: (A1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete (tusental
kr) år 2000 )
Barn i fattiga länder anges av regeringen som en av de mest
prioriterade målgrupperna. Ändå har anslaget till Unicef
sänkts kraftigt. Sedan 1994 har anslaget minskat med en
tredjedel. I år höjs anslaget något, men det är fortfarande
långt under tidigare anslagsnivåer. Det är särskilt
anmärkningsvärt då Unicef brukar anges som ett gott
exempel på effektivitet och goda resultat. Kristdemokraterna
föreslår därför en höjning av 2000 års anslag till Unicef.
Tabell 5 FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet
Tabell 5: (FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 2000
årsbidrag (tusental kr) )
Det är oerhört beklagligt att regeringen i årets
budgetproposition inte bara fortsätter att dra ner på anslagen
till Övrigt multilateralt samarbete utan dessutom minskar
anslagen till 0 kronor på vissa nyckelposter som
miljöinsatser, särskilda insatser för barn i fattiga länder
samt jämställdhetsinsatser. Från 1998 har posten minskat
från 339 miljoner kronor till för år 2000 anslagna 171
miljoner kronor. Kristdemokraterna anser denna kraftiga
nedskärning som mycket olycklig. Vi anslår därför
ytterligare 80 miljoner kronor eller totalt 251 miljoner kronor
till Övrigt multilateralt samarbete.
Tabell 6: (Övrigt multilateralt
utvecklingssamarbete (tusental kr) år
2000 )
Anslagsposten A 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete
I det bilaterala utvecklingssamarbetet har Kristdemokraterna
valt att anslå kraftigt ökade medel gentemot regeringen på
vissa avgörande poster. Framför allt är det anslagen till
Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningar ingår. Här vi
vill tillskjuta ytterligare 465 miljoner kronor för att Sverige
ska föregå med ett gott exempel och leda den internationella
opinionen. Utöver denna post är det ökade anslag till
Humanitärt bistånd och Enskilda organisationer som
prioriteras. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår
omvärld påvisat betydelsen av att vi förbättrar våra
förberedelser för det humanitära biståndet. De enskilda
organisationernas betydelse i biståndsarbetet kan heller inte
nog betonas. Det finns mycket som talar för att det är dessa
organisationer som drar det tyngsta lasset och spelar en
nyckelroll för ett effektivt bistånd.
Inom de särskilda utvecklingsprogrammen (tabell 8) anslår vi mer än
regeringen på program för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom
lägger vi 50 miljoner på informationsinsatser för internationellt bistånd.
Vad gäller landramarna för länder i Afrika, Asien, Latinamerika och
Europa föreslår vi inga ändringar gentemot regeringen.
Verksamhetsområde B Samarbete
med Central- och Östeuropa
Inom denna verksamhet anslår Kristdemokraterna ökade
resurser motsvarande 100 miljoner kronor. Dessa anslag vill
vi öronmärka för insatser riktade mot barnens situation i Öst-
och Centraleuropa, där vi anser att regeringen har satsat
alltför lite. En hel generation står i fara om inte de
internationella insatserna ökas kraftigt inom detta område.
Samarbetet med Öst- och Centraleuropa genomförs i 3-årsprogram och ett
nytt program inleds år 2002. Det finns idag tecken på att insatserna mot vissa
länder i Öst- och Centraleuropa kommer att minska. Kristdemokraterna följer
utvecklingen noga för att se till att insatserna riktade mot barnen, där
behoven är många för en lång tid framöver, ökar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en snabbare återgång till enprocentsnivån,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgiftsbegränsningarna för biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en informationskampanj i Sverige om biståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samråd med de enskilda organisationerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fattigdomsbekämpningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skuldavskrivningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en strategi för samarbete vad gäller hälso-
forskningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en strategi för att öka IT-investeringarna i de
fattigaste länderna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utforma omfattande länderstrategier präglade
av ett helhetstänkande,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biståndsinsatser för hållbar utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etikcertifiering,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upprättandet av långsiktiga strategier och
informationskampanjer om barnens situation i Öst- och Centraleuropa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre internationell katastrofberedskap,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöfrågor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bättre utnyttja de svenska politiska partierna i
demokratiuppbyggnadsprocesser,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre relationer till näringslivet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att undanröja hinder i tjänsteexportförordningens
regler som försvårar för svenska företagare att konkurrera om
upphandling av biståndsprojekt,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre statistik och information om upphandling
av varor och tjänster,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhetsarbetet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att handikappfrågor behöver lyftas fram i det
internationella samarbetet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fast form för samarbetet mellan UD och
enskilda organisationer,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för uppföljning och kontroll i det
bilaterala utvecklingssamarbetet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformering av det europeiska bistånds-
samarbetet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett oberoende gransknings- och kontrollinstitut
för EU-biståndet,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en större koncentration av EU-biståndet till de
fattigaste länderna,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU-biståndet som ett komplement till nationell
biståndspolitik och med en bättre samordning,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning och ett oberoende utvärde-
ringsinstitut av det svenska biståndet,
28. att riksdagen beslutar om underindelningen av anslag A 1 Bi-
ståndsverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 3,
4, 5, 6, 7 och 8),
29. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag för år 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 7
Internationellt bistånd enligt följande uppställning:
30.
Tabell 9: (Anslag (tusental kr) Regeringen
Kristdemokraterna )