Inledning
För Kristdemokraterna är solidariteten med omvärlden en av grundprinciperna. Människovärdet är universellt och kan därför inte relativiseras av geografiska gränser, vare sig man lever i Sverige eller i övriga världen. Oberoende av faktorer som ras, kön, ålder, religion osv har varje människa ett och samma värde. Det måste vara allas ansvar och plikt att verka för att respekten för människovärdet tryggas i alla delar av världen. Ett av de verktyg som används för att uppnå detta mål är det internationella biståndet, vilket Sverige ger såväl bilateralt som multilateralt.
Våra biståndsansträngningar är primärt en fråga om solidaritet med fattiga och utsatta grupper. I en värld så full av kunskap finns det inget försvar för att mer än två miljarder människor tvingas framleva sina liv i yttersta misär. Men biståndet ligger också i vårt eget intresse. En värld där fattigdomen befästs i stora regioner kan enbart leda till ökade spänningar och därmed problem även för vårt eget land.
Ökad prioritering av biståndet
Målet för biståndet måste vara att skapa en långsiktigt hållbar utveckling för alla människor i alla länder och kulturer, att ge dem ett värdigt liv och en framtidstro. Om detta mål ska kunna nås krävs en internationell kraftsamling. Det är bara genom gemensamma ansträngningar som vi kan ge fler människor möjlighet att leva ett värdigt liv utan svält, fruktan och för tidig död. FN rekommenderar sina medlemsländer att avsätta 0,7 % av bruttonationalprodukten (BNP) till bistånd. Det är inte orimligt att hävda att ett stort antal länder kan klara sig med "endast" 99,3 % av sina totala inkomster. Statistiken visar emellertid att samtliga länders bistånd uppgick 1997 till endast 0,25 % av BNI.
Enprocentsmålet får inte förpassas till historieböckerna
Sverige har under många år haft en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 fastlades av en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt lands bruttonationalprodukt (BNP). Det är beklagligt att målet bara har uppnåtts två gånger sedan dess. De gånger det har uppnåtts har varit med icke-socialistiska regeringar och senast 1992 när Alf Svensson var biståndsminister, då man nådde rekordnivån 1,03 %. Den nuvarande socialdemokratiska regeringens biståndspolitik, som för övrigt utarbetats i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet som tidigare kritiserat regeringen för att inte sträva mot enprocentsmålet, innebär att utbetalningar för biståndet 1999 riskerar att hamna under "skammens gräns" 0,7 % av BNI trots ambitionerna att nå 0,705 %. Riksdagens utrikesutskott har med skärpa i betänkanden påpekat att denna procentsats inte får underskridas. Regeringen har sedan planerat en tillväxttakt för biståndet på ca 0,01 % per år. För att nå det av regeringen uttalade enprocentsmålet skulle det med denna tillväxttakt ta närmare 30 år.
Regeringen skriver i årets budgetproposition att ambitionen är att uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger. Vad man då frågar sig är hur god ekonomin skall vara för att dessa förutsättningar skall anses föreligga, eftersom regeringen idag ofta poängterar att det går bra för Sverige och att den svenska ekonomin är god. Man kan inte tolka detta på annat sätt än att viljan att återgå till enprocentsnivån saknas och att Socialdemokraterna i det närmaste förpassat enprocentsmålet till historieböckerna. Det är enligt vårt synsätt mycket olyckligt. Ytterst handlar det om vilken människosyn man har. För ett rikt land som Sverige borde det vara en självklarhet att ge även den som föds i fattigdom en möjlighet till god hälsa och utbildning och att kunna påverka sin framtid. Genom den nu valda låga biståndsnivån sänder regeringen ut signaler om att man å ena sidan har lämnat ambitionen att nå enprocentsmålet och å andra sidan att behovet att hjälpa och bistå har minskat, trots att så naturligtvis inte är fallet.
Regeringens biståndsbegränsningar
Ytterligare tecken på nedprioritering av biståndet är de utgiftstak som drabbade biståndet orimligt hårt under vårens budgetförhandlingar, med såväl regeringens som Vänsterns och Miljöpartiets goda minne. Under året har 2,9 miljarder utlovade medel hållits inne för att inte spränga utgiftstaken, vilket motsvarar hela 30 % av den totala biståndsbudgeten. Utgiftsbegränsningarna har fått svåra konsekvenser för biståndet där ett flertal projekt fått läggas på is och där man tvingats dra ner på utlovade insatser. Det är skandal att utlovad hjälp i t ex Bangladesh, där tusentals människor fått lida av vattenöversvämningar, har uteblivit. Ett flertal svenska biståndsorganisationer har i skarpa ordalag protesterat mot regeringens biståndspolitik och det ödesdigra utgiftstaket. Vi avvisar bestämt regeringens ovana att använda biståndet som ett dragspel för utgiftstaken, då vi anser att just biståndet är i speciellt behov av långsiktig planering och kontinuitet. Även nästkommande budgetår har regeringen pekat ut biståndet som särskilt lämpat för utgiftsbegränsningar. Vi kristdemokrater vänder oss starkt mot denna politik. För övrigt är det meningslöst att höja biståndsramarna om man samtidigt inte får använda sig av anslagen.
Målet att bli världens främste biståndsgivare
Värnandet om mänskliga rättigheter måste vägledas av principen om människors lika värde oavsett ras, kön, religion eller språk. Det globala bekämpandet av fattigdomen via utvecklingsbistånd måste därför även i fortsättningen inta en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett föredöme för andra länder och därigenom ge förutsättningar för att resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar. Kristdemokraternas strävan och målsättning är därför att Sverige återtar sin plats som en av världens främsta biståndsgivare. I vårt budgetförslag föreslår vi därför att biståndsramen för de kommande tre åren ska höjas med totalt 4,255 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag och därmed utgöra ett gott avstamp mot enprocentsnivån i början av nästa sekel. Vi når nästa år 0,78 % av BNI, för att sedan de två följande åren uppnå 0,80 % respektive 0,82 % med vårt förslag. Dessutom måste Sida fortsättningsvis få använda sig av de angivna anslagen vilket ytterligare höjer de reella biståndssatsningarna.
Biståndspolitiska principer inför 2000-talet
Solidaritet med världens fattiga
I en tid som kännetecknas av en ansträngd ekonomi riskerar solidariteten att avta. I vårt land har den tidigare "ekonomiska krisen" främst drabbat de svaga grupperna. Det är därför inte förvånande att viljan att ge bistånd över gränserna minskar. Det är i tider som dessa som den grundläggande biståndstanken sätts på prov, nämligen solidariteten med de svaga: att vi alla har ett gemensamt ansvar för varandra, att alla hör samman och bebor en jord som är odelbar. Det är den tanken, den visionen, som engagerar och bär hundratusentals människor i vårt land till att göra stora insatser för våra systrar och bröder i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, föreningar och hjälporganisationer är solidaritetstanken en självklarhet. Vi som politiker måste därför gemensamt både kämpa för att göra den visionen mer levande och också praktisera den!
För säkerhetens skull
När hotbilden från det kalla kriget övergått till samarbete och samförstånd har andra hot mot vår säkerhet börjat göra sig gällande. I många länder är det inte längre militära hot som utgör den största säkerhetsrisken utan i än större utsträckning människors omänskliga livsvillkor. Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller senare till oro och utgör en latent risk för inre konflikter. Ju mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk utveckling i världen, desto mindre blir risken för väpnade konflikter. Internationellt biståndssamarbete kan här utgöra en nyckel till fred och hindra att konflikter utbryter. Befolkningsfrågan, som är starkt länkad till de säkerhetspolitiska aspekterna, ger också motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i försöken att förhindra en kommande global katastrof. Biståndets demokratistöd och konfliktförebyggande verksamhet kan även effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu svaga demokratier och därmed också bidra till fred, stabilitet och framtidstro.
Ett effektivt bistånd
Kristdemokraterna har de senaste åren förespråkat att 1 % av BNI skall avsättas till biståndsinsatser. Men enprocentsmålet är inte enbart ett finansiellt mål. Det finns ingen mening med att sända ut biståndsmedel i projekt som inte kan ge önskade effekter utan biståndet måste även ha ett kvalitativt mål. Det bör därför ställas krav på ett effektivt bistånd som väl motsvarar viljeinriktningen på utvecklingssamarbetet. Därför är det viktigt att upprätta tydliga instrument vad gäller styrning, genomförande, samordning och uppföljning av biståndet. Kristdemokraterna anser att det bör genomföras löpande oberoende utvärderingar av biståndet, både vad gäller projektens utformning och av dem som genomför projekten. Det är även viktigt att kontrollera hur pengarna används, till exempel så att de inte fastnar hos korrupta regimer utan att nå fram till folket.
Målet är att bistånd inte skall behövas längre
Det bör tydliggöras att det slutliga målet med internationellt bistånd är att det en dag inte längre skall behövas. Då utsatta mål som att välfärd har uppnåtts eller att en hållbar utveckling har garanterats, antingen i enskilda samarbetsländer eller inom olika regioner, bör biståndet avvecklas och övergå till en internationell handels- och samarbetsrelation. Men detta får aldrig ske så länge det finns stora behov bland fattiga och utstötta i världen. Det är svårt att inom överskådlig framtid se några möjligheter att avveckla biståndet till vissa hårt drabbade regioner och länder. En viss reserv och beredskap för internationellt katastrofbistånd kommer dessutom alltid att behövas.
Informationskampanj
Enligt de senaste undersökningarna ökar biståndsviljan bland det svenska folket. Frågor som handlar om förtroende för biståndets genomförande följer samma positiva trend. Under 1990-talet har den långsiktiga trenden dock varit att man anser att biståndsanlagen bör minskas. Eventuellt håller trenden på att vända, men vi är fortfarande långt ifrån de höga siffrorna från 1970-, 80- och början av 90-talet. Den relativt kraftiga nedgången i opinionen under de senaste åren kan säkerligen till betydande del förklaras av den ekonomiska lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten. Kritiken mot biståndet och ifrågasättandet av dess effektivitet kan också vara en bidragande orsak. Att regeringen sedan väljer att nedprioritera biståndet och inte längre verkar sträva efter att nå enprocentsmålet sänder även det ut signaler om att biståndet inte är lika viktigt längre.
Biståndsviljan måste stärkas
Kristdemokraterna anser att det är hög tid att nu genomföra en bred och omfattande informationskampanj i Sverige om biståndet och dess möjlighet att förändra livsvillkoren till det bättre för de fattigaste i världen. Förra året genomfördes av Sida en informationssatsning på demokrati och mänskliga rättigheter inom utvecklingssamarbetet som fick ett stort observationsvärde även om budskapet inte alltid gick fram. Kristdemokraterna menar att det är hög tid att även sprida kunskap om hur biståndet bidragit till att skapa förut- sättningar för ekonomisk tillväxt, sänkt barnadödlighet, ökad tillgänglighet av friskt vatten, ökad genomsnittslivslängd samt möjliggjort utbildning för miljontals barn.
Informationskampanjen bör även visa på vilket sätt svenska medborgare påverkas av globaliseringen - som fattigdom, epidemier, konflikter och naturkatastrofer runt om i världen - och hur internationellt bistånd kan förbättra även vår vardagliga tillvaro. Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och krig där en systematisk ojämlikhet som riktas mot speciella grupper utgör en grundläggande konfliktorsak. Vi i Sverige påverkas direkt av olika konflikthärdar, antingen via ekonomiska omvälvningar eller genom stora flyktingströmmar. Det är viktigt att inse att i dagens värld påverkar allt oss alla. Vi gynnas direkt av att fattigdom och konflikter bekämpas runt om i världen.
Kristdemokraterna önskar därmed avsätta 50 miljoner utöver regeringens anslag till information under anslagsposten A1.2 bilateralt utvecklings- samarbete. Av dessa medel bör även en betydande del användas för information om barnens situation i vårt närområde i Öst- och Centraleuropa. Satsningen bör riktas mot bättre informationsmaterial i skolorna där biståndslitteraturen i viss mån är föråldrad. Information bör även riktas mot media som kontinuerligt minskar sina anslag för omvärldsbevakning. I princip bör informationsspridning vara en integrerad del av hela utvecklings- samarbetet inom Sida.
De enskilda organisationerna
De enskilda organisationerna, ramorganisationerna, utgör enligt Kristdemokraterna en ytterst viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik position som måste utnyttjas på ett bättre sätt i det svenska utvecklingssamarbetet. Det rör såväl samråd kring landstrategier som möjligheterna att bygga upp starka civila samhällen. Dessutom är ramorganisationernas folkliga förankring stor och deras effektivitet känd, vilket gör att folk litar på att pengarna kommer fram.
Ramorganisationerna är bland de som drabbats hårdast av utgiftstaken. Planerade och utlovade projekt har fått ställas in. Även om regeringen nu ökar budgetramarna med ca 30 miljoner för de enskilda organisationerna under anslagsposten A1.2, blir det trots detta inga reella höjningar under år 2000 då de disponibla medlen inte ökar. Detta beror bland annat på den överbudgetering som alltid görs inom biståndet och att ramorganisationerna har blivit bättre på att använda sina anslagna pengar. Kristdemokraterna anser att ramarna måste ökas kraftigt och anslår sammanlagt 1 030 miljoner kronor för ramorganisationerna nästa år, vilket är 150 miljoner kronor mer än regeringen.
Samråd med de enskilda organisationerna
De enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och kompetens kan med fördel användas i planeringen och genomförandet av nationella såväl som internationella biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på lokalnivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs på riksnivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt och andra insatser är tydligare på lokalnivå. Samråd med de enskilda organisationerna bör därför ske kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband med landstrategiarbetet, vilket skedde på fyrpartiregeringens tid.
Framväxt av det civila samhället
En fördel med att i större utsträckning utnyttja de enskilda organisationerna är deras direkta kontakter både med motsvarande organisationer och med de folkliga gräsrötterna i samarbetsländerna. Då upprättandet av ett fungerande demokratiskt samhälle till hög grad bygger på ett fungerande civilt samhälle, är bistånd kanaliserat via enskilda organisationer ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition. De enskilda organisationerna, med sina ofta väl utbyggda nätverk, har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
Fattigdomsbekämpning
Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Fattigdomsbekämpningen ska enligt regeringen intensifieras, både i det multilaterala och i det bilaterala biståndet. Målet är detsamma som satts upp av OECD, dvs att halvera världens fattiga före år 2015. Regeringen har många vackra ord om fattigdomsbekämpningen, men man brister i några av de mest fundamentala programmen.
Det är viktigt att se de oerhörda kontrasterna mellan den fattiga och den rika världen. Av de barn som dör före sin femte födelsedag, bor 98 % i utvecklingsländer. Bland människor som är hivsmittade befinner sig 95 % i fattiga områden. Av de miljontals som årligen dör av tuberkulos och malaria bor alla utom några tusen i den fattiga världen. Gapet mellan den rika och den fattiga världen växer, speciellt mellan de allra rikaste och de allra fattigaste.
Sedan 1975 har konsumtionen i världen fördubblats, vilket medfört en ökad välfärd för en stor del av befolkningen. En dryg miljard människor har emellertid inte alls fått ta del av förbättringarna. Denna femtedel av världsbefolkningen svarar i dag för 1,3 % av den årliga konsumtionen av varor och tjänster. Det är att jämföra med den rikaste femtedelen som tar för sig 86 % av den totala konsumtionen. Även i fattiga länder med ekonomisk tillväxt växer klyftorna. Den fattigaste delen av befolkningen ges i regel inte möjlighet att ta del av tillväxtens frukter. Klyftorna i världen växer således. Fördelningen av jordens resurser är orättfärdig.
Vi kristdemokrater menar att den rika världen måste ta ett större ansvar för de fattigaste människornas alarmerande situation. Nedan följer några mycket viktiga områden, där vi anser att regeringen inte lägger tillräckligt stor kraft.
Skuldavskrivning
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör dessa länders möjlighet att utvecklas. I framför allt de fattigaste länderna överskrider i många fall räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export. För att de värst skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. För att klara detta krävs att de länder som genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar genom ökade resursflöden och skuldlättnader. I detta måste Sverige ta ett större ansvar.
Kristdemokraterna anser att skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Världsbanken har börjat acceptera vissa avskrivningar. Vid G8-mötet i Köln i somras beslutades om radikala avskrivningar av de fattigare ländernas skulder, vilket även Sverige anser sig stödja. Hittills har dock lite gjorts. I år har Sverige ännu inte använt en enda krona för skuldavskrivningar, trots att nästan 500 miljoner kronor har budgeteras för denna post. Regeringen avsätter för nästa år 665 miljoner till skuldavskrivningar, men Kristdemokraterna menar att det är alldeles för lite och det finns inga garantier för att de kommer att genomföras. Vi anser därför att budgetposten för Ekonomiska reformer under anslagsposten A1.2 bilateralt samarbete, där skuldavskrivningen ingår, bör uppgå till 1 130 miljoner kronor och att en plan upprättas så snart som möjligt för de fattigaste ländernas skuldavskrivningar. Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen.
Hälsoforskningen
Över 700 miljoner människor lever i högt skuldsatta fattiga länder, där en kombination av extrem fattigdom och svåra finansiella problem skapar ett speciellt svårt lidande. Den rika världen blundar ofta för dessa länders enorma problem. De svåra förhållandena i dessa länder ökar dramatiskt och beräknas omfatta 1,5 miljarder människor år 2030, trots att den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den rika världen. Vad som främst är oroande är att den globala hälsoforskningen i allt större utsträckning inriktas på de rika ländernas problem. Det internationella systemet misslyckas ofta med att möta de vetenskapliga och teknologiska behoven bland världens fattigaste och avsätter relativt lite pengar för forskning till deras gagn. De fattigaste länderna har inte råd med dyra mediciner och läkemedelsföretagen tenderar att inrikta sin forskning på att hitta botemedel för de rikas sjukdomar. Företagen vill ha ekonomisk utdelning för sina investeringar och finner inte att de fattiga länderna utgör några lukrativa marknader.
Detta innebär t ex att en sjukdom som malaria dödar nästan 2,5 miljoner människor varje år, framför allt i de fattigaste tropiska länderna i Afrika söder om Sahara. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Det borde därmed finnas en stor vilja att investera i sådan forskning men det gör det inte. Många läkemedelsföretag anser inte att det finns någon marknad för vaccinet eller några pengar att tjäna. Ett än värre problem än malaria är aids där två tredjedelar av världens 33 miljoner hivsmittade bor i de fattigaste länderna. Rika länder kan i viss mån kontrollera epidemin genom olika mediciner som är alldeles för dyra för de fattiga. Vaccinforskningen inom detta område koncentreras helt på de specifika problemen i USA och Europa, och inte på de tropiska förhållandena i Afrika. Liknande problem gäller för en tredje folkepidemi, nämligen tuberkulos, som dödar mer än 2 miljoner människor varje år.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle räddas om hälsoforskningen även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar. Mycket tyder på att problemet inte är begränsningar inom vetenskapen utan snarare företagens ovilja att rikta forskningen mot dessa problem och rika länders oförmåga att investera i sådana forskningsprogram. Internationella organisationer som WHO och FAO får inte tillräckligt med bidrag för att själva bedriva forskningen. Kristdemokraterna menar att tiden nu är kommen att utarbeta en strategi för samarbete mellan den rika och den fattiga världen vad gäller hälsoforskningen. Sverige och andra biståndsgivarländer måste tillsammans med de internationella organisationerna garantera att det finns marknader för vaccin mot t ex malaria, tuberkulos och aids. De rika länderna kan vara de stora beställarna av vaccinen från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på så sätt räddas i framtiden.
IT-strukturen för de fattiga länderna
Det är alldeles uppenbart att en helt ny global ekonomi växer fram, där kunskap och information är de viktigaste produktionsfaktorerna. Den snabba framväxten av informations- och kommunikationsteknologi ger stora förändringar på marknaderna och i de globala handelsmönstren. För de länder som vill hänga med i utvecklingen krävs det en hög kapacitet både vad gäller institutionell och individuell nivå. Ett effektivt utnyttjande av IT-utvecklingen skulle t ex öppna stora möjligheter för utvecklingsländerna att "hoppa över" vissa steg av de traditionella utvecklingsfaserna. Det skulle skapa förutsättningar för en kraftig utveckling på sociala och ekonomiska områden där brist på kapital, kunskap och lokal kapacitet är påtagliga hinder för tillväxt. Ett effektivt utnyttjande av IT-utvecklingen kan innebära ett genombrott för hälsovård, utbildning och företagsamhet i de fattigaste länderna.
Majoriteten av befolkningen i utvecklingsländerna har ingen tillgång till IT eller övrig telekommunikation. För övrigt har cirka 2 miljarder människor ingen tillgång till elektricitet. Om inte sådana hinder för de fattigaste länderna kan övervinnas och bekämpas kommer uppdelningen mellan den rika och den fattiga världen att ytterligare befästas. Tillgången till den nya framväxande globala ekonomin kan skapa enorma klyftor vilka i förlängningen kan leda till regionala kriser, konflikthärdar samt sociala och ekonomiska problem.
Med undantag av några få stora internationella organisationer - IDCR, UNDP och Världsbanken - har biståndsgivare varit förvånansvärt långsamma med att anta de möjligheter som IT-revolutionen ger för de fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT och dess utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna menar därför att regeringen bör ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta en strategi för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Det privata näringslivets roll är avgörande i detta sammanhang. Sida bör sedan söka samarbete med andra länder, t ex inom EU-biståndet, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de nuvarande utvecklingsprogrammen.
Ett helhetstänkande i länderstrategierna
Relationerna mellan den rika och fattiga världen delas ofta upp i olika ämnesområden, såsom t ex bistånds-, handels- och invandrarpolitik. Ofta kommer det motstridiga signaler från den rika världen då man inom vissa områden prioriterar öppenhet och generositet, medan man inom andra områden är betydligt mer protektionistisk och återhållsam. För den fattiga världen ses däremot relationerna med västvärlden i ett helhetsperspektiv och ofta får man höra att de rika ger med ena handen och tar tillbaka med den andra. Om Sverige menar allvar med den globala solidariteten, får detta tänkande därför inte begränsas till enbart den strikta biståndspolitiken. Ett helhetstänkande måste genomsyra relationerna med världens fattiga så att inte olika politikområden motverkar varandra.
Utvecklingsländerna upplever sig idag orättvist behandlade av den rika världens politik för internationell handel. Den globala ekonomin tenderar att göra små fattiga länders position på marknaden än svårare, om inte dessas egenintressen respekteras i internationella förhandlingar, framförallt inom WTO. Samtidigt är den globala frihandeln ofta det bästa sättet för dessa länder att få igång en positiv dynamisk utveckling genom export. Kristdemokraterna vill därför verka för fortsatta frihandelssträvanden, men med stor lyhördhet gentemot utvecklingsländernas önskemål och behov. Sverige bör utforma omfattande länderstrategier, präglade av ett helhetstänkande, för sina relationer med utvecklingsländerna.
Biståndsinsatser för hållbar utveckling
Det torde vara en självklarhet att den fattiga världen måste få möjligheter att höja sitt ekonomiska välstånd. Men om denna utveckling skall ske krävs det ett kraftfullt agerande för biståndsinsatser för en hållbar utveckling. Globaliseringen integrerar inte bara handel och finansiella marknader, utan även konsumtion och konsumentmarknader. Att ökad internationell handel och investeringar hjälper till att få hjulen i rullning i fattiga länder är positivt. Problemet är att de livsstilar som nu sprids inte är långsiktigt hållbara. Redan Rio-konferensen 1991 slog fast att västvärldens konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för miljö och klimat. Om utvecklingsländernas befolkning anammar dessa vanor, hotar en ekologisk kollaps. Det avfall och de föroreningar som skulle bli konsekvenserna, skulle snabbt kväva oss alla. Ändå är det just dessa produktions- och konsumtionsmönster som nu överförs i snabb takt.
Svaret på dilemmat tillväxt kontra hållbarhet är givetvis inte att förneka utvecklingsländerna deras självklara rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Men deras tillväxt måste ske genom ett mycket intelligentare sätt att använda energi och material. Om länder som Kina och Indien baserar sin fortsatta industri på kolkraft kommer miljökonsekvenserna lokalt, regionalt men också globalt att bli katastrofala. Det finns idag långt effektivare teknik än den konventionella för att möta merparten av konsumenternas behov. Om man istället satsade på alternativ energiteknik - som till exempel solceller och vätgas - skulle mycket stora miljövinster göras. Det allt tätare samarbetet mellan olika länder skulle kunna öppna helt nya möjligheter att överföra både kunnande och teknik till utvecklingsländerna som är ekologiskt hållbart. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för ett sådant samarbete samt att vi i vår egen region inte ger tillräcklig stimulans åt miljöanpassad teknik och design. Kristdemokraterna menar att biståndsverksamheten delvis bör ses över så att den i högre utsträckning inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad tillväxt i utvecklingsländerna.
Barn och bistånd
Sverige har tillsammans med FN:s övriga medlemsstater genom den så kallade barnkonventionen förbundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnens rättigheter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt samarbete." WHO har beräknat att antalet föräldralösa barn enbart i Afrika kommer att vara 9 miljoner år 2000. Många av dem har blivit föräldralösa på grund av aids. Även i flera andra delar av världen finns ett stort antal föräldralösa barn. Dessa utsatta barns situation måste få en ökad uppmärksamhet av det internationella samhället.
Etikcertifiering mot barnarbete
Kristdemokraterna välkomnar den översyn som inletts av Utrikesdepartementet av barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbetet liksom att barnfrågorna skall få en mer sammanhållen policy och att ett barnperspektiv skall utvecklas för det multilaterala och det bilaterala utvecklingssamarbetet. Viktigt är också den uppföljning av barntoppmötet 1990, det särskilda möte med FN:s generalförsamling (UNGASS 2001), som sker år 2001. En annan fråga där barnens situation måste förbättras gäller frågan om barnarbete. När vi diskuterar barnarbete är det angeläget att komma ihåg att barnarbete utgör en avgörande inkomstkälla för många familjer i utvecklingsländerna. Många barn deltar även på ett konstruktivt sätt i familjejordbruken. Däremot får barnarbetet inte hindra den viktiga skolgången eller möjligheterna för dem att utvecklas i takt med sin uppväxt. Det har tidigare diskuterats om en "etikcertifiering" av företag. Kristdemokraterna menar att en sådan certifiering speciellt skulle omfatta företag där minderåriga barn ej arbetar under otillbörliga förhållanden och får rimligt med betalning. En speciell märkning av godkända företag, liksom miljöcertifiering, skulle indirekt peka ut de företag som bryter mot barnkonventionen. En sådan etikcertifiering skulle bidra till förbättrade levnadsförhållanden för barn och kan därför anses vara en form av bistånd. Arbetet för att stödja barn med funktionshinder liksom frågan om barnsoldater är andra exempel på viktiga frågor där barnens behov särskilt behöver lyftas fram.
Barn i Öst- och Centraleuropa
Inom detta område har Kristdemokraterna skrivit en särskild motion, En generation i fara. Här följer en sammanfattning av den motionen och hur mycket medel utöver regeringens förslag som anslås i vårt budgetalternativ till insatser för barn i vårt närområde i Öst- och Centraleuropa.
Cirka 150 miljoner barn i forna Sovjetunionen och länderna i Öst- och Centraleuropa växer idag upp i samhällen präglade av en politisk osäkerhet och framför allt av en social och ekonomisk kris. Så sent som i april 1999 utkom Unicef med en bok om utvecklingen i dessa länder ur barnens perspektiv, Generation in Jeopardy (En generation i fara). Det beskrivs hur ett mycket stort antal familjer, genom en ekonomi i fritt fall, hamnat i djupaste fattigdom. Det talas om häpnadsväckande ökningar av dödligheten främst när det gäller vuxna män, sönderfall av sociala system, effekterna av radioaktiv strålning och annan miljöförstörelse och en alarmerande ökning av brottsligheten. Rapporten lyfter fram barnmisshandel och olika former av utnyttjande av barn, hemlösa barn som tillbringar sin tid på gatan, barn på institution och barn som inte har någon ordnad skolgång eller inte går i skolan alls.
Kristdemokraterna ser med allvarlig oro på att få insatser görs riktade mot barnen i vårt närområde. Det är i det närmaste en skandal. Samtidigt skär regeringen ner på stödet till Öst- och Centraleuropa. Kristdemokraterna vill varna för att en hel generation i våra grannländer riskerar att växa upp i en misär som inte bara utgör ett hot mot barnen och deras framtida samhällen utan även mot stabiliteten i vårt eget land. Kristdemokraterna vill, förutom att Sverige verkar för upprättandet av långsiktiga strategier och informationskampanjer i samarbete med länder i EU, med Unicef och i grannlandssamarbetet, satsa 100 miljoner utöver regeringens budgetförslag i anslagsposten B1 Samarbete med Central- och Östeuropa.
Bättre internationell katastrofberedskap
Katastrofen i Turkiet, men också flyktingkrisen i Kosovo, visar med stor tydlighet behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första att kraftfullt stärka kapaciteten för att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade. När det gäller jordbävningar har vi i dag god kunskap om de viktigaste riskområdena. Beklagligt ur beredskapssynpunkt är att flertalet av dessa områden ligger i fattiga länder. För det andra behöver vi intensifiera forskningen kring naturkatastrofer och deras orsaker. Även om kunskapen numera är relativt bred kring både risker och geografi skulle beredskapen avsevärt kunna stärkas genom ökade forskningsinsatser. Lika viktigt är fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser. För det tredje är det nödvändigt att kraftfullt verka för en bättre samordning av den internationella beredskapen för större katastrofer. Hur man än betraktar stora humanitära kriser finns det inget försvar för den bristfälliga beredskap och organisation som för närvarande karaktäriserar det internationella samhället.
Det är främst brister i koordinering och samordning, samt bristen på finansiella resurser att användas omedelbart, som är de stora problemen. Diskussionen om en bättre samordning har förts i omgångar sedan 1960- talet. Alla talar om koordinering men ingen vill bli koordinerad. Sverige bör inta en mer offensiv hållning i det internationella världssamfundet för att åstadkomma något av ett genombrott på detta område. Dessutom bör regeringen anslå betydligt mer pengar till det humanitära biståndet. Läget för år 2000 är prekärt. Av de planerade anslagen på 1 000 miljoner kronor är redan en stor del intecknat vilket gör att några större resurser för humanitärt bistånd under år 2000 inte finns. Dessutom finns det en mycket liten beredskap och reserv för nya katastrofer. Kristdemokraterna anser detta ytterst oroväckande och anslår 135 miljoner kronor mer än regeringen för det humanitära biståndet under anslagsposten A1.2 Bilateralt utvecklings- samarbete.
Miljöfrågor
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder ett begrepp förknippat med miljö och utveckling. Aldrig tidigare i historien hade en internationell konferens samlat ett så stort antal deltagande stats- och regeringschefer som Rio- konferensen. Sällan har så många löften och utfästelser om förbättringar av den globala miljön givits, så många utfästelser skrivits under, så många förhoppningar tänts. Och utan tvekan har Rio-konferensen haft stor betydelse och bidragit till att miljömedvetandet i världen påtagligt ökat. I juni 1997, det vill säga fem år efter Rio, samlades återigen världens ledare, nu i New York, till den så kallade UNGASS-konferensen. Konferensens huvudsakliga syfte var att analysera i vilken utsträckning de deltagande staterna i Rio levt upp till sina utfästelser och löften givna fem år tidigare.
Länderna i den så kallade G 77-gruppen, som består av världens 133 fattigaste länder, redovisade i tal efter tal sin besvikelse över att de rika länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992, till exempel när det gäller att följa FN:s rekommendation att ge 0,70 % av sin BNP till jordens fattigaste länder. G 77-länderna konstaterade att konsekvenserna av de rika ländernas uteblivna resurstillskott blivit en försämrad miljö. Ändå kvarstår de rika ländernas krav på de fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in resurser för att komma till rätta med sina miljöproblem.
Överallt i världen kan vi konstatera att miljöproblemen växer. Skogs- avbränningar i Indonesien, i syfte att nå snabba kortsiktiga vinster, växande öknar som innebär en årlig kapitalförlust på 42 miljarder dollar och som drabbar 900 miljoner människor, förtunnat ozonskikt som höjer jordens temperatur och orsakar snabbare avsmältning vid polerna är några exempel.
Miljöproblemen är globala och gränsöverskridande. Att bekämpa dem kräver internationellt samarbete där varje land måste bidra utifrån sin egen ekonomiska bärkraft. De globala miljökonventionernas ökande betydelse för den nationella och internationella normbildningen motiverar inte bara fortsatt stöd, som regeringen skriver, utan enligt kristdemokratisk mening ett utökat stöd från svensk sida. Med andra ord, ansvaret för de växande miljöproblemen kan inte lämpas över på de resurssvaga fattiga länderna, utan måste i större utsträckning utkrävas av de rika länderna.
Demokrati - en förutsättning för hållbar utveckling
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Det är därför en absolut nödvändighet att en del av biståndet ges som ett riktat demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokratin. Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokrati begränsar biståndets möjligheter att nå sina mål och måste därför bekämpas.
Ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också organisationer i mottagarländerna. De enskilda organisationerna med sina ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under en treårig försöksverksamhet haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i de fattiga länderna i avsikt att främja och stärka demokratin. Detta bistånd har i liten skala med gott resultat bidragit till demokratiutvecklingen i mottagarländerna, och det är glädjande att vår hemställan om en fortsättning på detta demokratistärkande arbete vunnit positivt gehör. Regeringen skulle dock kunna använda sig betydligt mer av de svenska politiska partierna vad gäller demokratiuppbyggnad. Att bygga upp en demokrati med ett flerpartisystem kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella och stabila demokratier. Sida borde i sina demokratiprojekt i större utsträckning utnyttja den kompetens många svenska politiker och politiska partier besitter.
En viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av fyrparti- regeringen 1994. IDEA har för närvarande 18 länder och fem internationella enskilda organisationer som medlemmar. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser samt genom att främja öppna och regelmässiga valprocedurer.
Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Viktigt är att Sverige i sina globala kontakter fortsättningsvis informerar om IDEA:s verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet får fler medlemsländer och en bredare internationell förankring.
Näringslivsstöd
En av konsekvenserna av det svenska biståndet är återflödet i form av kapital till svenskt näringsliv genom order och uppdrag. Detta återflöde är till stor del beroende av den internationella konkurrensförmågan som svenska företag kan visa upp. Återflödet, i dag cirka 40 %, får självklart inte bli ett självändamål för att ge bistånd. Å andra sidan måste svenskt näringsliv få samma möjligheter och villkor som andra länder när det gäller att konkurrera om bilaterala såväl som multilaterala projekt. Vi behöver konkurrensneutralitet. Sedan måste även svenska företag själva bli bättre på att konkurrera och ta för sig på dessa internationella biståndsmarknader.
Projektexportsekretariatet
1994 upprättade fyrpartiregeringen UD:s projektexportsekretariat (PES). Huvudskälet var att regeringen fann ett behov av att experter med insikt och erfarenhet från det multilaterala biståndsområdet kunde bistå svenska företag genom information, utbildning och kunskapsöverföring. Avsikten var att möjliggöra för svenska företag att slå sig in på den stora marknad som de multilaterala FN-organen, inklusive Världsbanken, representerar. En analys av de svenska företagens andel av dessa uppköp har visat att denna marknad ännu inte i tillräcklig grad har uppmärksammats av svenska företag. Främsta orsaken till detta är dålig kunskap om organisationernas struktur och synsätt. Potentialen är stor och borde med hänsyn tagen till det faktum att Sverige är en stor givare till aktuella organisationer vara lättåtkomlig.
Då den socialdemokratiska regeringen tog över 1994 utnyttjades inte PES till dess fulla potential. Inte förrän förra året kom verksamheten riktigt igång. Idag fungerar verksamheten bra och omfattar breda områden, kanske ibland alltför många organisationer. Vad som bland annat är viktigt i nuläget är att ta fram bra omfattande statistik för hur mycket upphandling som sker, inom vilka sektorer, och hur stora andelar svenska företag har på de internationella upphandlingsmarknaderna.
Bättre information om EU:s upphandlingar
Inom EU upphandlar Europeiska kommissionen i betydande omfattning varor och tjänster för sina biståndsinsatser. Enligt Riksdagens revisorer behövs det ett bättre system i Sverige för information och statistik om EU:s upphandlingssystem för att underlätta för svenska företag att delta i olika anbudsupphandlingar. Kristdemokraterna menar att det behövs en huvudansvarig aktör för information och statistik och att PES bör ges ett vidgat mandat och större resurser att även omfatta EU-biståndets upphandling av varor och tjänster.
Bristen på framgång i upphandlingen beror dessutom på restriktioner betingade av svenska tjänsteexportsförordningens regler avseende kostnadstäckning och dess beräkning. Kristdemokraterna uppmanar härmed regeringen att undanröja dessa hinder som försvårar för svenska företagare att konkurrera om upphandlingen av biståndsprojekt.
Bättre relation till näringslivet
Vi kristdemokrater är övertygade om att det svenska näringslivet genom sin kompetens och erfarenhet också kan spela en större roll än hittills när det gäller exempelvis småföretagsverksamhet och breddat näringsliv i de fattiga länderna. Härvidlag borde de i programländerna integrerade ambassaderna spela en viktig roll. De främsta anledningarna till att fyrpartiregeringen drev igenom förslaget om integrerade ambassader i de viktigaste mottagarländerna 1993 var dels att öka effektiviteten, dels att stärka möjligheterna till koordinering mellan ambassadens bistånds- och handelsenhet. Rätt skött kan ett fungerande samarbete tveklöst leda till att svensk exportindustri genom sin konkurrenskraft får engagemang i biståndsprojekt. Dessa projekt kan finansieras antingen med hjälp av biståndsmedel och/eller med företagens eget investeringskapital.
I samband med att modellen med landstrategier började tillämpas 1994 som ett viktigt underlag i en långsiktig biståndsrelation utgjorde näringslivet en viktig del i utformandet av dessa strategier. Genom en rådgivande diskussion kunde representanter för näringslivet med erfarenhet från aktuellt mottagarland på ett tidigt stadium bidra till att Sida och UD fick en breddning och fördjupning av kunskapen om landet i fråga.
Enligt uppgift har denna del av landstrategiarbetet tonats ned vilket vi finner anmärkningsvärt och beklagligt då en viktig och tillgänglig kompetens enligt vårt synsätt inte tillvaratas optimalt.
Krediter
För att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna bör ett system införas som bygger på extra förmånliga krediter. Den tidigare fyrpartiregeringen föreslog och införde under en försöksperiod så kallade biståndskrediter. Då var den huvudsakliga inriktningen att krediter skulle riktas till låginkomstländer med låg respektive medelstor skuldbörda. I första hand skulle krediterna utgöra finansiering av infrastrukturprojekt. Vi noterar nu med tillfredsställelse att den socialdemokratiska regeringen ändrat inställning till denna form av kreditgivning. Vi är övertygade om att biståndskrediter tillsammans med införandet av en garantigivning inom biståndet blir till nytta för mottagarländerna och kan komma att spela en viktig roll för uppbyggnaden av bland annat ett fungerande näringsliv. Vår förhoppning är att Sida, som nu har ansvaret för delar av denna hantering, på ett mera positivt sätt kan fullgöra denna uppgift. Sida har ju tidigare varit föga entusiastisk till denna typ av biståndsinsatser.
Jämställdhetsinsatser
De grupper i utvecklingsländer som främst drabbas av fattigdom, sjukdom och tidig död är kvinnor och barn. Kvinnornas rättigheter kränks alltför ofta. De får sällan tillgång till utbildning. Deras liv ses ofta som mindre värda än männens och diskrimineringen är hög. FN:s kvinnofond Unifem fyller en viktig funktion i jämställdhetsarbetet. Fonden bygger upp kvinnoorganisationer och ökar deras kapacitet. Man arbetar bl a för kvinnornas ekonomiska rättigheter och för ett ökat deltagande av kvinnor i den politiska processen och beslutsfattandet. Vidare samarbetar man med länder som rapporterar till CEDAW, Convention on Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, och man stöder arbetet mot kvinnovåld. På initiativ av den internationella kvinnokonferensen i Beijing och av FN:s generalförsamling finns nu en särskild fond för stöd av aktioner mot kvinnovåld. Svenska Unifemkommittén arbetar inom det området med ett flertal viktiga och intressanta projekt.
Kristdemokraterna anser att det är alarmerande att stödet till jämställdhetsarbetet minskas till 0 kronor för år 2000, under anslaget Särskilda multilaterala jämställdhetsinsatser, och vi anslår därför 20 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Funktionshindrade personer
Personer med olika former av funktionshinder utgör ytterligare en utsatt och marginaliserad grupp i utvecklingsländer. Ofta nås inte dessa personer av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är viktigt att Sverige medverkar till att handikappfrågorna lyfts fram i det internationella samarbetet. Dessa frågor bör också integreras bättre i det svenska biståndsarbetet. Även inom detta område gör de enskilda organisationerna en viktig insats, och de bör därför konsulteras och engageras i nya satsningar.
I Öst- och Centraleuropa och i forna Sovjetunionen diskrimineras funktionshindrade barn både psykiskt och fysiskt. Vissa barn lämnas på institutioner, som ofta vansköts, och får ingen skolgång. Här behövs kraftfulla insatser från Sveriges sida, såväl i EU-samarbetet som i olika FN- sammanhang.
NGO-ambassadör
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat NGO-sekretariat med ansvar för kontakten mellan UD och nationella samt internationella enskilda biståndsorganisationer. Sekretariatet har varit mycket uppskattat och utnyttjats flitigt av de enskilda organisationerna för diskussioner, remissvar, synpunkter och frågor. Det nätverk som byggts upp under många år har nu delvis förstörts i och med att regeringen fattat beslut om att lägga ner verksamheten. I ett frågesvar i riksdagen om orsaken till nedläggningen svarar Pierre Schori att "regeringens ambition är att stärka kontakterna med enskilda organisationer och skapa en ändamålsenlig organisatorisk form därför". Den socialdemokratiska formen för ett sådant utvecklat samarbete är tydligen nedläggning. Vad regeringen har gjort istället är att integrera dessa kontakter med den övriga verksamheten inom utrikesförvaltningen, vilket innebär att enskilda organisationer får vända sig till olika avdelningar beroende på sakfrågorna. Detta har av organisationerna uppfattats som negativt då kontakterna har försämrats.
Vi kristdemokrater finner det önskvärt att samarbetet mellan UD och enskilda organisationer åter får en fast form så fort som möjligt. Vi anser att det bäst och snabbast löses genom att återupprätta NGO-sekretariatet inklusive NGO-ambassadör.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet
Mångfalden av det svenska biståndsarbetet framgår tydligt när man noterar antalet samarbetsländer, vilka omfattar ett drygt hundratal. Visserligen varierar biståndsinsatserna kraftigt mellan olika länder, men klart är att kravet på överblick snarare har skärpts än avtagit under senare år. För att bibehålla biståndets kvalitet är det nödvändigt med koncentration och fokusering på i första hand de allra fattigaste länderna.
För att kunna hantera mångfalden i biståndet på ett effektivt sätt krävs att målsättningen med och resultatstyrningen av biståndet är väl genomtänkta innan biståndsverksamheten sväller. Alltför många gånger har misslyckade projekt grundats på ett för klent beredningsarbete samt att man försökt "bygga" bort misslyckanden med tillförandet av mer resurser i form av personal och pengar i stället för att avsluta projektet.
I regeringens proposition framhålls att den nya partnerskapsrelation som eftersträvas innebär att nya krav ställs på formerna för utvecklings- samarbetet. Samarbetslandets ansvar betonas och de olika rollerna tydliggörs. Detta låter självklart rimligt. Det finns dock en risk i detta resonemang, nämligen att man slutar ställa krav och utforma kriterier för samarbetet och att man därmed gör avkall på kravet om ett fungerande system för uppföljning och kontroll.
Kristdemokraterna anser att
- det är av stor vikt att allt biståndssamarbete bygger på etablerande av övergripande krav och tydliga kriterier,
- åtgärder måste vidtas för att förbättra styrningen och samordningen inom såväl det bilaterala som det multilaterala biståndet,
- det måste finnas fungerande system för uppföljning och kontroll, effektiviteten måste förbättras i administrationen.
Det multilaterala utvecklingsarbetet
Vi lever i en komplex värld, där å ena sidan människor lever i yttersta förnedring och fattigdom medan andra å andra sidan framlever sin tillvaro i överflöd. Fattigdomen och den orättfärdiga fördelningspolitiken är ett av många frågekomplex som världen brottas med i dag. Andra problemområden är exempelvis miljöfrågorna, befolkningsproblematiken, militära konflikter, aids, skuldproblematiken med flera.
Dessa globala utmaningar tillsammans med det faktum att vi är ömsesidigt beroende av varandra kräver någon form av institution där alla nationer kan inrymmas, där alla kan göra sin röst hörd oavsett storlek eller militär styrka och där dialogformen tillgrips i första hand för att lösa konflikter och problem.
Förenta nationerna (FN) är bärare av dessa förhoppningar och för- väntningar, dock med växlande framgång. Denna institution är unik. I inget annat forum finns världens nationer samlade på villkor som FN-stadgan anger. Här finns möjlighet till yttrande och påverkan utan att hänsyn tas till storlek eller militär styrka.
Sverige har under hela FN:s existens bistått organisationen med stora finansiella resurser. Kristdemokraterna anser att vi bör fortsätta med detta. Ett starkt FN med goda resurser vad gäller fattigdomsbekämpning, konfliktlösning och fredsbevarande arbete kan utgöra skillnaden mellan å ena sidan regionala eller i värsta fall globala militära konflikter och å andra sidan varaktig fred.
Kraven på ökad effektivitet och möjlighet till styrning måste framföras, liksom krav på att multilaterala organisationer måste kunna redovisa resultat såväl kvalitativt som kvantitativt och att relevanta utvärderingar görs för att lära av dessa.
EU-biståndet
Kristdemokraterna arbetar för att den rika världens länder och EU i första hand ska ta ett större ansvar för den framtida utvecklingen i mindre gynnade områden. Detta har aldrig varit viktigare än nu, när den globaliserade ekonomin ställer utvecklingsländerna inför enorma anpassningsproblem. Globaliseringen rymmer också ett hopp, eftersom en utvidgad handel kan hjälpa utvecklingsländernas exportindustrier och även underlätta teknikspridning. Emellertid kräver detta ett solidariskt ansvarstagande från EU:s sida ifråga om rättvis handel. Det är i detta perspektiv Sveriges biståndsarbete måste ses. Även om vi själva kan göra mycket, måste den svenska biståndspolitiken också inrikta sig på att föregå med gott exempel för våra europeiska grannar och resten av västvärlden. Endast om vi får gehör för solidaritetskravet på internationell nivå kan vi hoppas på att världens fattigdomsproblem når en lösning. Utökat internationellt samarbete är därför ett honnörsord för den kristdemokratiska biståndspolitiken. Sverige bör föregå med ett gott exempel och öka takten mot enprocentsmålet och sedan arbeta med att påverka andra medlemsländerna i EU att närma sig enprocentsnivån för biståndet.
Reformering av det europeiska biståndssamarbetet
Det europeiska biståndssamarbetet har en central plats bland de svenska multilaterala insatserna. Genom detta samarbete kanaliseras ungefär 17 % av medlemsländernas totala bistånd. Kristdemokraterna anser att samarbetet bör utvidgas betydligt för en större samordning och effektivisering av ländernas insatser. Dock måste detta göras på grundval av en reformerad europeisk biståndspolitik. De utvärderingar av verksamheten som gjorts visar nämligen på skriande brister i flera avseenden. Mest iögonfallande är naturligtvis de bedrägerier som upptäckts inom bl a ECHO.
En stor del av det gemensamma biståndet sker i en sluten verksamhet där det civila samhället har liten insyn. Detta begränsar möjligheterna att engagera det privata näringslivet i olika biståndsprojekt och begränsar möjligheterna för icke-statliga organisationer, med stor erfarenhet och kompetens i utvecklingssamarbete, att få del av gemensamma biståndsmedel.
Det saknas även en genomarbetad och grundlig policy för gemen- skapsbiståndet. Bristen på översyn och kontroll leder till stora effektivitetsproblem och oklara resultat. En stark centralisering gör att avståndet mellan implementering och beslutsfattande är alldeles för stort. Landstrategier för en bättre lokal anpassning saknas ofta. Kommunikationen med medlemsländernas egna insatser är otillräcklig. Det är glädjande att EU:s utvecklingsråd uppdragit åt kommissionen att ta fram en handlingsplan för att avhjälpa dessa brister. Ännu återstår dock det mesta att praktiskt genomföra.
En större koncentration på de fattigaste länderna
Tyvärr visar rapporter från OECD att en betydligt mindre del av gemenskapsbiståndet går till de allra fattigaste länderna jämfört med för tio år sedan. Bara drygt hälften av EU:s bistånd går till det fattiga södra Afrika och till Asien. Detta är för lite. Vi anser att Sverige i framtiden måste verka för en koncentration av gemenskapsbiståndet till bekämpning av den extrema fattigdomen, i de fall där sådana länder visar vilja till egna ansträngningar.
I dessa ansträngningar tror vi att man måste ha ett ekologiskt helhetstänkande. Utvecklingsbiståndet måste alltså syfta till en långsiktigt hållbar utveckling, och undvika de miljökatastrofer som förknippas med "mellanstadier" i den ekonomiska utvecklingen. Detta kan göras genom biståndssamarbete på viktiga teknikområden. Sådant samarbete kan också skapa förutsättningar för tekniksprång vilka undviker att försätta utvecklingsländerna i miljöproblem av den typ västvärlden tidigare upplevt. Såväl västvärlden som utvecklingsländerna måste också inse att en spridning av det västliga konsumtionsmönstret, såsom det hittills sett ut, till nya regioner kommer att innebära enorma miljökatastrofer.
En effektivare organisation
Samordningen av biståndet måste bli bättre. Vi hoppas att kommissionens nuvarande reformarbete kan leda fram till en klar styrning av det gemensamma biståndet, med en tydligt specificerad policy som grund för verksamheten. Detta kräver också en stärkt enhetlig organisation med ansvar för gemenskapsbiståndet. I sådana organisatoriska frågor är svenska Sida ledande och bör därför ha möjlighet att påverka reformerna i rätt riktning. Så har också skett när det gäller t ex komplementaritetsprincipen.
En annan organisatorisk fråga av största betydelse gäller kontrollen av biståndets implementering. Här behövs en stark insats av ett oberoende gransknings- och kontrollinstitut, som skulle ha större möjligheter att effektivt utvärdera verksamheten på olika nivåer. Ett sådant institut skulle innebära en betydligt större regelbundenhet i kontrollen av biståndet, vilket är positivt. Dess oberoende av EU:s institutioner skulle också garantera dess opartiskhet och frihet att agera.
Komplement till nationell biståndspolitik och bättre samordning
EU:s biståndsprogram borde utgöra ett komplement till medlemsländernas bilaterala insatser. Så är det inte idag. Det är viktigt att man i större utsträckning samordnar och koordinerar verksamheten så att biståndet utgör ett mervärde för utvecklingsländerna utan duplicering av insatserna. EU- biståndet har hittills präglats av att man försöker omfatta allt i utvecklingssamarbetet, utan prioriteringar och fokusering. Dessutom finns det nästan ingen samordning alls med FN och olika multilaterala organisationers biståndsprogram.
Kristdemokraterna menar att det generellt sett måste bli en bättre samordning mellan FN, EU och det bilaterala biståndet. Dessutom krävs det en större fokusering på de gemensamma EU-insatserna, vilka bör begränsas till färre sektorer för ökad effektivitet och specialisering.
Uppföljning och utvärdering
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att det oberoende sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som instiftades under fyrpartiregeringen lagts ner. Detta har fått till följd att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen verksamhet. Riksdagens revisorer riktar i sin granskning av utvecklingssamarbetet (1998/99:2) en betydande kritik mot olika delar av styrningen, genomförandet, samordningen och uppföljningen av biståndet. Revisorerna anser att utvärdering av genomförda insatser utgör en betydelsefull del av den resultatorienterade styrningen av utvecklingssamarbetet. Detta ställer krav på oberoende utvärderingar på olika nivåer för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas behov av analyser. Revisorerna, liksom Kristdemokraterna, menar att det finns behov av ytterligare en utvärderingsnivå för att, med hjälp av oberoende beslutsunderlag, bedöma och redovisa resultat av utvecklingssamarbetet. Ett speciellt viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas upphandling av konsulter.
Riksdagens revisorer vill även understryka behovet av att regeringen återför resultatet från genomförda utvärderingar till riksdagen. Krist- demokraterna anser detta som angeläget för att följa vilka utvärderingar som initierats och genomförts samt resultaten av dessa.
Det är avgörande i sammanhanget att betona vikten av att utvärderingar som har gjorts sedan följs upp i nästa implementeringsfas. I nuläget görs det en mängd bra och viktiga utvärderingar, med goda förslag till förbättringar, men om de sedan påverkar den kommande verksamheten är inte alltid säkert. Kristdemokraterna menar att man bör se över hur befintliga utvärderingars rekommendationer återförs in i arbetet.
I en verksamhet som internationellt bistånd representerar är det av särskilt stor betydelse att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är närmast hundraprocentig. Om minsta tveksamhet uppstår som gör att trovärdigheten minskar kan detta resultera i en sviktande biståndsvilja, som på sikt kan leda till ytterligare minskningar av biståndsanslagen. Därför är kravet på mer av oberoende analys av det svenska utvecklingssamarbetet av mycket stor betydelse, liksom att tillgängliga utvärderingar genomsyrar kommande verk- samhet.
Ekonomiska ramar
Anslagsbelopp och utgiftsutveckling
I tabellerna 1 och 2 redovisar Kristdemokraterna sitt kostnadsförslag till anslag för år 2000 och till utgiftsområde 7 som helhet. Anslagen för biståndsförvaltning, Nordiska Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget för biståndsverksamheten för år 2000 är Kristdemo- kraternas ram 1,1 miljarder kronor högre än regeringens. Vår ökningstakt är även högre än regeringens då vi ökar med 1,355 miljarder kronor år 2001 och med 1,8 miljarder kronor år 2002.
Tabell 1 Anslagsbelopp Utgiftsområde 7
Tabell 1: (ANSLAG UO7 år 2000 )
Tabell 2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 7
Tabell 2: (Totalt för utgiftsområde 7 2000 2001 2002 )
Anslagspost A Internationellt utvecklingssamarbete
I tabell 3 visas anslagen för biståndsverksamheten, fördelning mellan multilateralt och bilateralt utvecklingssamarbete. Kristdemokraterna anslår betydligt mer än regeringen till båda områdena.
I tabell 4 visas hur anslaget inom Multilateralt utvecklingssamarbete A1.1 fördelas. Då bidragen till de internationella finansiella institutionerna, som Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, är fastställda genom förhandlingar, föreslås inga förändringar gentemot regeringen. Däremot ökar vi på de andra posterna.
Tabell 3 Anslaget A 1 Biståndsverksamhet
Tabell 3: (A 1 Biståndsverksamhet (tusental kr) år 2000 )
Tabell 4 Anslaget A 1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete
Tabell 4: (A1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete (tusental kr) år 2000 )
Barn i fattiga länder anges av regeringen som en av de mest prioriterade målgrupperna. Ändå har anslaget till Unicef sänkts kraftigt. Sedan 1994 har anslaget minskat med en tredjedel. I år höjs anslaget något, men det är fortfarande långt under tidigare anslagsnivåer. Det är särskilt anmärkningsvärt då Unicef brukar anges som ett gott exempel på effektivitet och goda resultat. Kristdemokraterna föreslår därför en höjning av 2000 års anslag till Unicef.
Tabell 5 FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Tabell 5: (FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 2000 årsbidrag (tusental kr) )
Det är oerhört beklagligt att regeringen i årets budgetproposition inte bara fortsätter att dra ner på anslagen till Övrigt multilateralt samarbete utan dessutom minskar anslagen till 0 kronor på vissa nyckelposter som miljöinsatser, särskilda insatser för barn i fattiga länder samt jämställdhetsinsatser. Från 1998 har posten minskat från 339 miljoner kronor till för år 2000 anslagna 171 miljoner kronor. Kristdemokraterna anser denna kraftiga nedskärning som mycket olycklig. Vi anslår därför ytterligare 80 miljoner kronor eller totalt 251 miljoner kronor till Övrigt multilateralt samarbete.
Tabell 6 Övrigt multilateralt utvecklingssamarbete
Tabell 6: (Övrigt multilateralt utvecklingssamarbete (tusental kr) år 2000 )
Anslagsposten A 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete
I det bilaterala utvecklingssamarbetet har Kristdemokraterna valt att anslå kraftigt ökade medel gentemot regeringen på vissa avgörande poster. Framför allt är det anslagen till Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningar ingår. Här vi vill tillskjuta ytterligare 465 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med ett gott exempel och leda den internationella opinionen. Utöver denna post är det ökade anslag till Humanitärt bistånd och Enskilda organisationer som prioriteras. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår omvärld påvisat betydelsen av att vi förbättrar våra förberedelser för det humanitära biståndet. De enskilda organisationernas betydelse i biståndsarbetet kan heller inte nog betonas. Det finns mycket som talar för att det är dessa organisationer som drar det tyngsta lasset och spelar en nyckelroll för ett effektivt bistånd.
Inom de särskilda utvecklingsprogrammen (tabell 8) anslår vi mer än regeringen på program för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom lägger vi 50 miljoner på informationsinsatser för internationellt bistånd.
Vad gäller landramarna för länder i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa föreslår vi inga ändringar gentemot regeringen.
Tabell 7 Bilateralt utvecklingsarbete
Tabell 7: (Bilateralt utvecklingssamarbete 2000 (tusental kronor) )
Tabell 8 Fördelning särskilda utvecklingsprogram
Tabell 8: (Fördelning särskilda utvecklingsprogram 2000 (tusental kr) )
Verksamhetsområde B Samarbete med Central- och Östeuropa
Inom denna verksamhet anslår Kristdemokraterna ökade resurser motsvarande 100 miljoner kronor. Dessa anslag vill vi öronmärka för insatser riktade mot barnens situation i Öst- och Centraleuropa, där vi anser att regeringen har satsat alltför lite. En hel generation står i fara om inte de internationella insatserna ökas kraftigt inom detta område.
Samarbetet med Öst- och Centraleuropa genomförs i 3-årsprogram och ett nytt program inleds år 2002. Det finns idag tecken på att insatserna mot vissa länder i Öst- och Centraleuropa kommer att minska. Kristdemokraterna följer utvecklingen noga för att se till att insatserna riktade mot barnen, där behoven är många för en lång tid framöver, ökar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en snabbare återgång till enprocentsnivån,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgiftsbegränsningarna för biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en informationskampanj i Sverige om biståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samråd med de enskilda organisationerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fattigdomsbekämpningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skuldavskrivningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för samarbete vad gäller hälso- forskningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utforma omfattande länderstrategier präglade av ett helhetstänkande,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndsinsatser för hållbar utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etikcertifiering,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättandet av långsiktiga strategier och informationskampanjer om barnens situation i Öst- och Centraleuropa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre internationell katastrofberedskap,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöfrågor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bättre utnyttja de svenska politiska partierna i demokratiuppbyggnadsprocesser,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre relationer till näringslivet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undanröja hinder i tjänsteexportförordningens regler som försvårar för svenska företagare att konkurrera om upphandling av biståndsprojekt,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre statistik och information om upphandling av varor och tjänster,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsarbetet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handikappfrågor behöver lyftas fram i det internationella samarbetet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fast form för samarbetet mellan UD och enskilda organisationer,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för uppföljning och kontroll i det bilaterala utvecklingssamarbetet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reformering av det europeiska bistånds- samarbetet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett oberoende gransknings- och kontrollinstitut för EU-biståndet,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en större koncentration av EU-biståndet till de fattigaste länderna,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU-biståndet som ett komplement till nationell biståndspolitik och med en bättre samordning,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och ett oberoende utvärde- ringsinstitut av det svenska biståndet,
28. att riksdagen beslutar om underindelningen av anslag A 1 Bi- ståndsverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 3, 4, 5, 6, 7 och 8),
29. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för år 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt följande uppställning: 30. Tabell 9: (Anslag (tusental kr) Regeringen Kristdemokraterna )
Stockholm den 5 oktober 1999
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)
Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)
Dan Ericsson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Maria Larsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Ingrid Näslund (kd)