Globaliseringen inrymmer stora möjligheter - integration,
ekonomisk tillväxt och social utveckling - och ger
förutsättningar för att nå fred, demokrati och kulturella
framsteg. Globaliseringen ställer oss också inför de
ödesfrågor som följer av växande inkomstklyftor, ökad
belastning på miljön och den potentiella risken för att länder
eller regioner med etniska och nationalistiska argument
exploaterar vad som uppfattas som globaliseringens hot.
Därför krävs ett starkare internationellt, politiskt, ekonomiskt
och etiskt ramverk som prioriterar både ekonomisk och
mänsklig utveckling.
Globaliseringen skapar ett omvandlingstryck som påverkar rika såväl som
fattiga, länder och regioner såväl som byar och kommuner. Globaliseringen
ökar insikten om att verksamheten i en del av världen får konsekvenser för
resten; insikten om vårt ömsesidiga globala beroende växer.
Globaliseringen gynnar de rika länderna. Världens rikaste femtedel har
idag 74 gånger så hög inkomst som världens fattigaste femtedel, jämfört med
30 gånger så hög 1960. Varje sekund tjänar ägaren till dataföretaget
Microsoft, Bill Gates, 11 000 kronor. Samtidigt lever mer än 1,3 miljarder
människor på mindre än en dollar per dag.
Det är de rika länderna som har makten i de stora ekonomiska
organisationerna, som WTO, Internationella valutafonden etc. Det är de rika
länderna som har tillgång till den växande informationstekniken och som tar
patent på den biologiska mångfalden i utvecklingsländerna, för att använda
den i medicinsk forskning. Idag finns ca 80 procent av Internetanvändarna i
de industrialiserade länderna, där 15 % av världens invånare bor. I Sydasien,
med 20 % av världens befolkning har mindre än en procent tillgång till
Internet. En amerikan behöver spara en genomsnittlig månadslön för att köpa
en dator, medan en medelinkomsttagare från Bangladesh måste spara åtta
årslöner. Allt detta sagt samtidigt som två miljarder människor fortfarande
lever utan elektricitet.
Den ekonomiska krisen i Asien fick följder långt bortom ländernas egna
gränser. Troligen blir världens samlade produktion reducerad med över
17 000 miljarder kronor mellan 1998-2000 på grund av Asienkrisen. Men
trots att de fattigaste länderna drabbades hårdast av krisen har de mycket litet
inflytande i de ekonomiska organisationer som avgör deras framtid.
Befolkningen i G7-länderna (Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan,
Storbritannien och USA) representerar tillsammans bara 11,8 procent av
världens befolkning, men ändå fattar G7 avgörande beslut för jordens
resterande 88,2 procent. Den ekonomiska och politiska makten, liksom andra
resurser, är ojämnt fördelade.
Världsekonomin är fortfarande organiserad på ett sätt som gör att en stor
del av befolkningen ställs utan möjligheter att göra en rimligt produktiv
arbetsinsats. Detta är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser, förutom att
det medför att de drabbade inte heller får anständiga livsvillkor.
En värld, som kännetecknas av växande klyftor mellan rika och fattiga, där
förödelsen av livsmiljöer accelererar parallellt med befolkningsökningen, är
inte heller långsiktigt hållbar och därför instabil. Stora spänningar inom eller
mellan samhällen ökar osäkerheten. Därför måste en politik för ökad
säkerhet alltid sträva efter hållbar utveckling och rättvis fördelning. Det
gäller inom samhällen och mellan länder, regionalt och globalt men också
över tiden, mellan generationer. Hållbar säkerhet handlar om att bekämpa
fattigdom och orättvisor, om att skapa demokratiska, jämställda och
miljömässigt livskraftiga samhällen, om att väva samman människor,
kulturer och nationer.
Vad som ovan sagts om behovet av ett starkare internationellt politiskt,
ekonomiskt och etiskt ramverk bör ges regeringen till känna.
Världens fattiga drabbas hårdast av de försörjningsmässiga och
miljömässiga överlevnadshoten. De fattiga drabbas alltid värst när katastrofer
drabbar samhällen, oavsett om dessa är naturkatastrofer eller om de är
resultatet av miljöförstöring, krig eller konflikter.
Trots att levnadsförhållandena i de fattiga länderna aldrig förbättrats så
snabbt som nu fortsätter antalet fattiga att öka. Brist på egen jord är en av de
viktigaste faktorerna bakom fattigdomen. Även om befolkningsökningen inte
är en orsak till fattigdom, förstärker den fattigdomen och är ett symptom på
fattigdom och på kvinnors utsatta och maktlösa position.
FN:s befolkningsfond UNFPA skriver i sin årliga rapport om tillståndet för
världens befolkning 1999 att jordens befolkning nu inte ökar i den takt man
tidigare räknat med beroende på att världens kvinnor föder allt färre barn.
Detta beror i sin tur på bättre utbildning, bättre hälsovård och på att kvinnor
i
större utsträckning får möjlighet att bestämma över sina egna liv. En annan
förklaring till att takten i befolkningstillväxten sjunker är skrämmande;
hiv/aids-epidemin sprider sig nämligen allt snabbare. Aids är nu den
vanligaste dödsorsaken i Afrika och den fjärde vanligaste dödsorsaken i
världen.
Samtidigt är det bland de fattigaste som befolkningsökningen fortsätter att
vara starkast (länder i södra Afrika, södra Asien och i viss mån
Latinamerika) och det är också bland de fattiga som alla slags sjukdomar
snabbast sprider sig. Ännu saknar en femtedel av u-landsbefolkningen
hälsovård och därmed förmodligen preventivmedel. Enligt UNFPA är
sexuell och reproduktiv hälsa (där preventivmedelsrådgivning ingår) och
skolgång nyckelområden för att alla ska kunna göra "fria och välinformerade
val" vid familjebildning.
Världen blir alltmer urban. År 2005 väntas mer än halva jordens
befolkning bo i städer. Människor flyr fattigdomen på landsbygden för att
söka arbete, utbildning och högre levnadsstandard i städerna. Men flyttvågor
från landsbygden in till storstäderna skapar en ökande fattigdom också där.
Jordens tillgängliga åkerarealer minskar dramatiskt. En orsak är den
snabba urbaniseringen, som årligen lägger stora områden av jordens
bördigaste åkermark under asfalt och betong. Till detta kommer den ständiga
jordförstöringen genom bland annat ökenutbredningen, jord som sköljs bort i
bergstrakter samt översvämningar i lågländerna på grund av skogsskövlingar.
Biståndet från världens rika länder till världens fattiga är ett uttryck för
solidaritet och rättvisa och för det gemensamma ansvaret att, efter förmåga,
medverka till att lösa globala problem.
Behovet av internationellt bistånd är oändligt mycket större än vad som
kan tillfredsställas över den svenska statsbudgeten. Att dimensionera
biståndet efter behoven är därför orealistiskt. I stället tvingas vi politiskt
besluta om hur mycket av våra samlade resurser vi är beredda att avsätta som
vårt bidrag till att lösa de stora globala problemen.
Det svenska biståndet uppgår till ca 3 procent av det samlade offentliga
biståndet i världen. Enskilda program, länder, FN-organ där Sverige är en
stor biståndsgivare är emellertid väldigt beroende av de svenska insatserna.
Centerpartiet anser, av flera skäl, att det är angeläget att biståndsmålet på en
procent av BNI stegvis återupprättas. Sverige är i jämförelse med de flesta
andra länder ett oerhört rikt och välmående land. Det internationella
utvecklingssamarbetet hör till vårt lands viktigaste och mest konkreta
utrikespolitiska verksamheter. Det är en självklarhet att Sverige skall ta på
sig sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning. Att uppfylla
enprocentsmålet i biståndet handlar i hög grad om Sveriges anseende i det
internationella samfundet. Vad som ovan sagts om att återupprätta
biståndsmålet på en procent av BNI bör ges regeringen till känna.
Det svenska internationella
utvecklingssamarbetets
inriktning
De biståndspolitiska målen
Riksdagens övergripande mål för det svenska internationella
utvecklingssamarbetet är att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. Därutöver kompletteras målet med sex delmål
vilka ska bidra till:
- resurstillväxt,
- ekonomisk och politisk självständighet,
- ekonomisk och social utjämning,
- demokratisk samhällsutveckling,
- framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön,
- jämställdhet mellan kvinnor och män.
Riksdagens instrument för att genomföra politiken är att
upprätta mål och riktlinjer, samt ge ekonomiska och
organisatoriska ramar. Regeringen kan därutöver bland annat
genom regleringsbrev och landstrategiprocesser styra och
följa upp utvecklingssamarbetet.
Den strategi, Shaping the 21st Century: The Contribution of Development
Cooperation, som alla viktiga biståndsgivare antagit, är en global, gemensam
utgångspunkt och plattform för 2000-talets utvecklingssamarbete. Den
bygger i huvudsak på 1990-talets FN-konferenser och har
fattigdomsbekämpning som övergripande mål. Målet är uppdelat i ett antal
mätbara delmoment, de s k internationella utvecklingsmålen. Eftersom
strategin har en bred uppslutning delas ansvaret för genomförandet och
uppföljningen av den, gemensamt av både fattiga och rika länder.
Utvecklingssamarbetet måste syfta till att stödja de fattiga ländernas egna
ansträngningar att förändra sina samhällen. Biståndet måste i högre grad
bygga på ömsesidiga åtaganden och likvärdiga villkor. Stödet måste innebära
att människor och länder ges möjlighet att själva förändra sin situation. Vad
som ovan sagts om utvecklingssamarbetets övergripande inriktning bör ges
regeringen till känna.
Centerpartiet efterlyser den utlovade utredningen om biståndspolitiken.
Det finns all anledning att se över politiken med utgångspunkt i de snabba
omvärldsförändringarna. Utredningen bör snarast tillsättas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Riksdagens revisorer har, på eget initiativ, granskat utvecklingssamarbetet
och därvidlag funnit vissa brister i Sidas konsultupphandling och att Sida i
praktiken inte tillämpat den upphandlingspolicy man själv utarbetat. Riksdag
och regering har tidigare uttalat att Sida inte bör upphandla konsulttjänster
för genomförande av arbetsuppgifter av myndighetskaraktär. Revisorerna har
i sin granskning funnit att Sida, för att löpande följa upp specifika projekt
inför de årliga genomgångarna, använder s k närkonsulter.
Som revisorerna mycket riktigt noterar har Sida att följa
verksförordningens övergripande krav på kostnadseffektivitet och de
allmänna kraven på en objektiv och opartisk handläggning. Centerpartiet
instämmer i revisorernas förslag att ge oberoende utvärderare i uppdrag att se
över Sidas konsultupphandling, studera Sidas tillämpning av lagen om
offentlig upphandling vid upphandlingar på biståndsområdet, se över Sidas
interna upphandlingsförfarande samt undersöka i vilken mån Sida använder s
k närkonsulter för att klara av myndighetsuppgifter. Vad som ovan anförts
om att ge en oberoende utvärderare i uppdrag att se över Sidas
upphandlingsverksamhet och Sidas nyttjande av s k närkonsulter bör ges
regeringen till känna.
Bilateralt utvecklingssamarbete
Det svenska internationella utvecklingssamarbetet är till två
tredjedelar bilateralt, dvs det sker direkt mellan Sverige och
enskilda utvecklingsländer. Sida är den myndighet som
ansvarar för den övervägande delen av det bilaterala
internationella utvecklingssamarbetets genomförande.
Det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet sker med ett stort antal
länder, nära 120 stycken. Den största delen, ca 34 % går till Afrika och de tre
största mottagarländerna, Mocambique, Tanzania och Sydafrika, ligger alla i
Afrika. Ämnesmässigt är social utveckling, infrastruktur och näringsliv,
humanitärt bistånd (katastrofbistånd) samt demokrati och mänskliga
rättigheter de största områdena.
Under 1999 förmedlar Sida närmare 1,3 miljarder kronor via enskilda
organisationer. Årligen får nära 300 enskilda organisationer statligt stöd till
utvecklingsprojekt, enligt 80/20-principen: om organisationen svarar för
20 % av finansieringen skjuter Sida till resterande 80 %. En stor del av det
humanitära biståndet går också via enskilda organisationer.
Det bilaterala svenska biståndet bör enligt Centerpartiets uppfattning i
högre grad än hittills koncentreras på att ge människor på den lokala nivån
bättre möjlighet att i första hand tillgodose sina grundläggande behov. Det
innebär en generell inriktning till förmån för småskalighet i biståndet med
tyngdpunkt på landsbygdsutveckling, hållbar utveckling och miljö, anpassad
teknik och hjälp till självhjälp. Det innebär också fortsatt stöd till
utbildning
och hälso- och sjukvård. Bistånd som särskilt kommer kvinnor till del bör
prioriteras. Slutligen bör tydligare än vad som sker idag markeras att
demokrati och respekten för mänskliga rättigheter är en förutsättning för en
långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Vad som ovan anförts om den
övergripande inriktningen på det bilaterala utvecklingssamarbetet bör ges
regeringen till känna.
Enskilda organisationer och deras
betydelse för uppbyggandet av det
civila samhället
Samtidigt som vi ska ställa krav på mottagarländerna
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter är det enligt
vår uppfattning viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet
av det civila samhället. Utan ett starkt civilt samhälle kan
aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling uppnås.
Folkrörelserna och de enskilda organisationerna fyller enligt
vår uppfattning en oerhört viktig funktion i en sådan
utveckling.
Många utvecklingsländer befinner sig i en liknande situation som Sverige
gjorde vid tiden för bildandet av de svenska folkrörelserna. Folkrörelser och
enskilda organisationer kan därför tjäna som förebilder i uppbyggandet av
det civila samhället.
Det är viktigt att uppmuntra ungdomsorganisationerna i biståndsarbetet.
Svenska ungdomsorganisationers engagemang och kunskaper om det
internationella utvecklingssamarbetet måste tas till vara och stimuleras.
Deras åsikter måste ges utrymme och tillåtas påverka den långsiktiga
planeringen av hur det svenska internationella utvecklingssamarbetet skall
utvecklas. Att idéer och projekt som ungdomsorganisationerna driver eller
vill starta ges finansiellt och annat stöd är en viktig del i detta.
De enskilda organisationernas ofta mycket konkreta verksamhet, bland
annat i form av biståndsinsamlingar, stärker det svenska biståndets
förankring i samhället. Enskilda organisationer har ofta väl så goda
förutsättningar som statliga organ för att nå ut med ett lokalt inriktat
bistånd.
Genom att samarbeta med organisationer i mottagarländerna främjar de en
pluralistisk utveckling. Insamlings- och informationsverksamheten i Sverige
bidrar till att öka kunskapen och medvetenheten om internationella
utvecklingsproblem. Folkbildningens roll i biståndet bör uppmärksammas.
Kombinationen av egen ansträngning och komplettering med Sidamedel
skapar goda incitament för aktiva enskilda organisationer. Modellen är därför
viktig att bevara. Sverige bör dra nytta av de enskilda organisationernas
möjligheter och vilja till insatser så långt detta är möjligt.
Vad som ovan anförts om de enskilda organisationerna och folkrörelserna
bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll som
landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd. Den envisa
fokuseringen på landramar och stat-till-stat-samarbete har direkt eller
indirekt blivit ett stöd till auktoritära och korrupta regimer, tungrodda och
ineffektiva byråkratier och till stora olönsamma statliga företag. Resultatet
har i flera fall blivit allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier.
Centerpartiet kan notera att de senaste åren inneburit att vår syn på
biståndspolitiken vunnit ökat gehör och bredare acceptans. Det är med
tillfredsställelse vi noterar att regeringen närmar sig en mer behovsfokuserad
biståndspolitik, om än i alltför långsam takt och i otillräcklig omfattning.Vi
kan också konstatera att Sidas verksamhet de senaste åren utvecklats i en
klart positiv riktning. Mycket återstår dock att göra. Miljöproblem,
klimatfrågor, ökenspridning och livsmedelsförsörjning är problemområden i
stort behov av samlade grepp och gränsöverskridande samarbetsformer.
Livsmedelsförsörjning
Att utvecklingsländerna själva klarar
livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt
avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen och
möjligheten till utveckling. Att själv klara sin försörjning har
även betydelse för självkänslan och identiteten hos länderna
och deras befolkningar. Centerpartiet anser därför att än
större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till
ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den
nationella livsmedelsförsörjningen. Bönderna måste kunna få
en rimlig avsättning för sina produkter.
Ett omfattande livsmedelsbistånd från exempelvis EU försvårar denna
strävan. Centerpartiet anser därför att livsmedelsbistånd enbart bör utgå som
en del av ett katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer.
Den ojämna fördelningen av jordbruksmarken är på många håll i Afrika det
största strukturella hindret. Brukningsrätt kan inte ersätta den trygghet och
långsiktighet som kännetecknar ägandeformen. Stöd till jordreformer bör
sålunda spela en framträdande roll i det svenska biståndet till
landsbygdsutveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Ekonomiska reformer
Skuldkrisen, som till stor del orsakades av ett lättsinnigt
utbud av lån när världen översvämmades av oljemiljarder
under 1970- och 80-talen, är ett av de största hindren för
utveckling i många av tredje världens länder. Lånepengarna
gick inte som avsetts till vägar, skolor och
industriinvesteringar utan hamnade alltför ofta hos det
ledande skiktet eller slarvades bort på dåliga projekt.
Pengarna kom inte de behövande till del och ledde heller inte
till avsedd tillväxt. Det är dubbelt tragiskt eftersom många av
de extremt fattiga länderna egentligen har goda
produktionsförutsättningar och är rika på naturtillgångar.
Skuldavskrivningar kan tillsammans med institutionella reformer i
länderna och samordning av biståndsanslagen leda till verklig förändring.
Centerpartiet välkomnar Världsbankens och IMF:s gemensamma initiativ
(HIPC) som syftar till att lätta skuldbördan för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna. Det är bra att man bestämt sig för att blåsa nytt liv i
skuldfrågan och satt upp ett antal delmål till år 2015. Ett av målen är att
halvera fattigdomen. Centerpartiet anser att det är bra som ett steg på vägen,
men vill understryka att det övergripande målet alltjämt måste vara att utrota
fattigdomen.
HIPC-initiativet är dock otillräckligt. Ökade svenska resurser på detta
område skulle ge regeringen större trovärdighet i arbetet med att få till stånd
de globala beslut om substantiella avskrivningar av de fattiga ländernas
skulder, som bl.a. kampanjen Jubel 2000 driver. Detta bör ges regeringen till
känna.
Demokrati och mänskliga rättigheter
som villkor för biståndet
Nittiotalet har inneburit att antalet demokratier och
marknadsekonomier vuxit avsevärt. Antalet länder har ökat
som en följd av Sovjetunionens uppsplittring och som ett
resultat av delningar av länder, fredligt eller genom krig. I
Asien, Afrika och Sydamerika har ett omfattande antal
länder kastat av sig diktaturens ok och formats till
fungerande demokratier. Antalet länder på väg mot
demokrati har också ökat, framför allt i Afrika. Demokratin
har sin svagaste ställning i Asien samt i Mellanöstern och
Nordafrika.
Utan en fri debatt, ett fungerande flerpartisystem och reella möjligheter för
oppositionen att arbeta är det svårt att förhindra ineffektivitet, korruption
och
nepotism i samhällsstrukturen och brott mot de mänskliga rättigheterna. Ett
levande civilt samhälle är, som ovan anförts, en förutsättning för en
demokratisk utveckling.
Centerpartiet anser att inslaget av villkor bör öka i det bilaterala biståndet.
Det gäller särskilt avseende demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och
rättvis fördelning. Länder som erhåller svenskt bistånd skall sträva efter en
rättvis fördelning och solidaritet i det egna landet. Skattesystemen måste vara
så utbyggda att de medger en omfördelning mellan rika och fattiga också i
mottagarlandet. Vad som ovan sagts om demokrati och mänskliga rättigheter
som villkor för biståndet bör ges regeringen till känna.
Resultaten av Sveriges insatser för att främja demokrati, mänskliga
rättigheter och social utveckling måste kontinuerligt utvärderas. Vårt bistånd
måste främja förändring, om inte är det bättre att insatserna avvecklas.
Sverige bör avhålla sig från att ge omfattande bistånd till länder och via
regimer som inte eftersträvar demokratisering. Det gäller särskilt det bistånd
som går till att bygga ut infrastruktur, näringsliv och statsförvaltning.
Centerpartiet anser att olika former av demokratibistånd till diktaturer endast
bör kunna ges via enskilda organisationer. Landramar till länder vilkas
regimer inte eftersträvar demokratisering bör inte upprättas eller förnyas.
Katastrofbistånd bör dock kunna ges. Det svenska biståndet måste bli mer
flexibelt. Nya angelägna projekt måste kunna startas och samtidigt måste
andra projekt eller landsamarbeten kunna minska i omfattning eller helt
avvecklas.
Sverige får som biståndsgivare aldrig stå neutral i en konflikt mellan
demokrati och diktatur. Auktoritära diktatoriska system innebär att en elit
gynnas på de stora befolkningsgruppernas bekostnad. Centerpartiet anser att
en mer decentraliserad biståndsgivning, som direkt riktar sig till
medborgarna, skulle minska risken för att svenskt bistånd blir ett stöd till
odemokratiska regimer. Sverige bör klargöra att bistånd inte kan ges till
länder som startar krig mot sina grannar. Därför gör vi en omfördelning i
landramarna, bl a när det gäller Etiopien. Vad som ovan sagts om biståndet
till diktaturer och krigförande länder bör ges regeringen till känna.
Korruptionsbekämpning
Motstånds- och befrielserörelser, understödda av Sverige,
har, när de väl tagit makten, tyvärr ofta tenderat att själva bli
korrupta ledare. Särskilt socialdemokratin har haft svårt att
befria sig från dessa bindningar. Det är ett av skälen till att
det svenska biståndet ofta stött en dålig och korrupt regim.
Det är viktigt att frigöra sig från dessa band och tydligt se
skillnaden på en befrielserörelse och ett politiskt parti.
Korruptionen innebär slöseri och dålig hushållning med resurser. Det
driver t ex upp priser och späder på inflation.
I ett land där ett parti kontrollerar staten och ekonomin styrs av en mindre
elit är korruptionen svår att förhindra. Kopplingen mellan svag demokrati
och korruption är klar. En grogrund för korruption är auktoritära politiska
system, skyddade från insyn, där marknadsekonomin successivt ersätter den
statskontrollerade ekonomin. Andra grundläggande orsaker till korruption
och bedrägerier är ekonomisk ojämlikhet, dåligt ledarskap, dåliga
arbetsvillkor, bristande kontroll och dåliga löner.
Sverige bör som biståndsgivare ställa högre krav på mottagarländernas
regeringar vad gäller bra regeringsstyre (good governance) och rationell
ledning av biståndet och kräva tillsättandet av oberoende anti-korruptions-
enheter, införa krav på tydliga och klara regler för redovisning och öppenhet
i biståndsprogram. Detta bör ges regeringen till känna.
Multilateralt
utvecklingssamarbete
Det multilaterala utvecklingssamarbetet omfattar
- FN:s ekonomiska och sociala verksamheter, (FN:s utvecklingprogram
(UNDP), FN:s barnfond (Unicef), FN:s kvinnofond (Unifem), FN:s
befolkningsprogram (UNFPA), FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF),
FN:s narkotikabekämpningsprogram (UNDCP), FN:s
livsmedelsbiståndsprogram (WFP), FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR), FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA),
FN:s aidsprogram (UNAIDS), FN:s industriutvecklingsprogram (Unido)
och multilateral handelsrelaterad verksamhet.) I de flesta organisationer
är Sverige en av de största biståndsgivarna med årsbidrag motsvarande
4-10 % av den totala frivilligfinansierade budgeten.
- Internationella finansieringsinstitutioner och fonder,
(Världsbanksgruppen, de regionala utvecklingsbankerna och övriga
utvecklingsbanker och -fonder.)
- Övrigt multilateralt samarbete (miljö- och konfliktförebyggande insatser
samt särskilda insatser)
- Europeiska utvecklingsfonden.
EU-biståndet
EU:s medlemsländer svarar tillsammans för ca 60 % av
OECD-ländernas samlade utvecklingssamarbete. Drygt 5 %
av det svenska biståndet kanaliseras via EU och de
övergripande målen för EU:s utvecklingssamarbete stämmer
väl överens med svenska målsättningar.
Kommissionen inrättade år 1992 ett kontor för humanitärt bistånd, ECHO
(European Community Humanitarian Office). Unionens humanitära bistånd
har vuxit snabbt och ECHO har blivit en av världens största biståndsgivare.
Medlen kanaliseras dels via FN-organ, dels via enskilda organisationer och
ECHO samarbetar idag med över 170 aktörer. ECHO har sedan starten
förmedlat nödhjälp och återuppbyggnadsbistånd till ett 60-tal länder.
Det finns dock brister i genomförandet av EU-biståndet. Sverige har länge
varit pådrivande i arbetet med att effektivisera och öka kvaliteten i EU:s
bistånd och en utvärdering under våren ger vid handen att det finns fog för
kritiken. Gruppen av utvärderingsexperter ansåg att EU-biståndet var
splittrat, dåligt samordnat och ineffektivt. EU:s biståndsministrar krävde vid
rådsmötet i maj genomgripande förändringar och ålade kommissionen att
utarbeta en handlingsplan för att komma till rätta med bristerna men
utvärderingen skall ses som en början på ett långsiktigt förändringsarbete.
Riksdagens revisorer har, på eget initiativ, granskat utvecklingssamarbetet
och bland annat samarbetet med EU. Revisorerna har därvidlag konstaterat
att Sida inte har något system för att löpande hålla sig informerad om vad EU
gör på fältet och inte heller några rutiner för att systematiskt informera EU
om svenska insatser. Revisorernas granskning ger även vid handen att
svenska företag och institutioner varit relativt dåligt representerade i
kommissionens upphandlingar av varor och tjänster för biståndsinsatser. Mot
bakgrund bland annat av att Sverige årligen betalar 741 miljoner kronor till
EU:s reguljära biståndsbudget och därutöver drygt 3 miljarder kronor till
Europeiska utvecklingsfonden, borde den svenska regeringen ha incitament
att närmare se över hur samordningen mellan EU:s och det svenska
utvecklingssamarbetet kan utvecklas.
Frågan hur medlemsländerna skall samordna sina biståndsinsatser och hur
EU skall komplettera medlemsländernas bistånd är sedan länge
omdiskuterad. Centerpartiet eftersträvar en bättre samsyn inom EU på
biståndsområdet och välkomnar strävan att uppnå ökad komplementaritet
mellan EU:s gemensamma bistånd och de enskilda medlemsländernas
bilaterala insatser.
Även om det multilaterala biståndet måste fördelas mellan många
medlemsländer är det angeläget att FN förmår göra kraftsamlingar för att
hantera specifika problem, som ökenutbredning och erosion eller
naturkatastrofer. Förutom som givare av multilateralt bistånd kan FN-
organen spela stor roll som samordnare av bilaterala insatser och för att
koordinera många länders och organisationers insatser. FN:s kapacitet att
fungera i rollen som koordinator för länder och organisationer bör vara ett
prioriterat mål i utvecklingen av det multilaterala biståndet. Detta bör ges
regeringen till känna.
Centerpartiet anser att det är angeläget att Sverige aktivt använder sina
medlemskap i olika internationella forum (t ex EU, FN m fl) för att stärka
samarbetena i syfte att skapa fred, jämlikhet och en ekologiskt hållbar värld.
Att också biståndet utvecklas i mer multilateral riktning är viktigt. Det
multilaterala biståndet är viktigt som ett sätt att kraftsamla inför ett
gemensamt ansvar. När flera aktörer kan samordna sina insatser stärks
förutsättningarna för ett effektivt och framgångsrikt bistånd. Många projekt
(t ex infrastruktursatsningar) är kostsamma och kan inte finansieras och ledas
av enskilda länder, men när flera länder går samman skapas tillräckliga
resurser för att genomföra sådana projekt. En ökad samordning är väsentlig
inte minst för att undvika att projekt överlappar varandra och att bistånd
splittras på en stor mängd projekt och givare.
Centerpartiet anser att en större andel av det totala svenska biståndet på
sikt skall vara multilateralt. En förutsättning för ett ökat multilateralt
bistånd
är dock att institutionerna som hanterar detta effektiviseras. Effektivitet,
insyn och transparens måste garanteras i dessa organs (t ex ECHO och FN-
organen) verksamhet. Vad som ovan sagts om det multilaterala biståndet bör
ges regeringen till känna.
IT
Den tekniska utvecklingen i de industrialiserade länderna har
skapat tidigare oanade möjligheter att utbyta och inhämta
information. Samtidigt har u-länderna alltmer halkat efter.
Denna skillnad i information ökar i-ländernas
konkurrensfördelar än mer, något som leder till ännu större
skillnader mellan i- och u-länder.
Skillnaden förstärker dagens orättvisor på många områden; små företag har
svårt att ta del av förändringar i efterfrågan och globala trender, forskare får
jämförelsevis svårare att ta del av internationella resultat och att
kommunicera med kolleger i andra länder, beslutsfattare har inte samma
möjligheter som beslutsfattare i i-länder att kontrollera ekonomi,
naturresurser, socio-ekonomisk data m.m. och multi- och bilaterala
förhandlingar försvåras för den part som befinner sig i ett underläge vad
gäller information.
Rationalisering och automatisering av enkla moment i arbetet har inneburit
att arbetskraftens andel av den totala kostnaden för varor drastiskt sjunkit
inom många områden, som konfektion, TV- och radioproduktion m.m. På
grund av detta har u-ländernas relativa fördel med låga arbetskraftskostnader
minskat betänkligt. Samtidigt innebär den höga ingångskostnaden, kraven på
infrastruktur och kunskap att u-länderna stängs ute från möjligheten att
automatisera i motsvarande grad.
Det svenska deltagandet i att utveckla telekommunikationer är därför
välkommet. Satsningarna bör förstärkas och komma länder i tredje världen
till del. Detta bör ges regeringen till känna.
Bland annat är tillgången till infrastruktur avgörande för länders
utveckling. Väntetiden för en affärsteledon är idag fem år i Ghana.
Världsbanken har konstaterat att investeringar i kommunikation ger högt
utbyte.
IT kan användas för att avsevärt förbättra möjligheten att förmedla
utbildning till avlägsna platser. På samma sätt som IT kan användas för
distansutbildning i Sverige är det möjligt att koppla ihop lärare, forskare och
institutioner både inom och utom länderna.
Informationsteknik inom jordbrukssektorn i tredje världen har visat sig
vara mycket framgångsrikt. I t ex Kenya och Nigeria använder man datorer
för att förutsäga skörden och följa grödornas tillväxt och i Sri Lanka innebar
telefonförbindelser till centrala marknader att bönderna kunde ta ut högre
priser. Sverige har genom LRF stor kompetens inom området, något som
borde kunna användas i svenskt bistånd för att utveckla landsbygden och
jordbruket.
Redan för några år sedan började ett antal läkare i Storbritannien använda
informationsteknik för att sprida kunskap till länder i Afrika. Med hjälp av
datorer och anslutning till Internet, ofta via långsamma förbindelser, satte de
läkare i afrikanska länder i förbindelser med västerländsk medicinsk expertis
i London och New York. Detta kan tjäna som ett exempel på hur
expertkunskap inom sjukvården kan komma även u-länder till del utan alltför
omfattande insatser.
Även för små näringsidkare, kooperativ i byarna drivna av kvinnor m.m.
kan informationstekniken komma till användning då de kan ges tillgång till
en väsentligt större marknad och kommunikation med konsumenter utanför
den närmaste omgivningen. Även små satsningar kan i det fallet ge stora
resultat.
Sida bör ha som ett uppdrag att belysa hur informationsteknik kan
användas för att förstärka effekterna i biståndet och hur svenskt bistånd i
informationsteknik kan användas för att minska klyftorna mellan världens
fattiga och rika. Detta bör ges regeringen till känna.
Afrika
Afrika är den världsdel som anses ha det sämsta utgångsläget
vad beträffar tillväxt, fattigdomsbekämpning, fred och
säkerhet, levnadsvillkor, folkhälsa m.m. Förhållandena borde
emellertid inte vara så mot bakgrund av ländernas
naturtillgångar och andra produktionsförutsättningar.
Centerpartiet anser att Sverige skall göra allt för att vända
utvecklingen i Afrika. Vi anser att det med rätt strategi också
är fullt möjligt.
Flera av Afrikas länder sjunker ner i allt djupare fattigdom till följd av
dåliga regeringar (poor governance), kortsiktig politik och korruption.
Återbetalningarna av utlandsskulderna leder till att man tvingas försumma
medborgarnas grundläggande behov. Istället för att ständigt motta bistånd,
måste nu ländernas egen kapacitet utvecklas.
Det är angeläget att den ekonomiska politiken ges en tillväxtfrämjande
utformning och att det finns en tillgång till investeringskapital. I de
fattigaste
länderna i Afrika är det jordbrukspolitiken som är den viktigaste delen av
den ekonomiska politiken. Det medför även problem, eftersom jordbruket
ofta är den enda beskattningsbasen. Jordbrukarna är därmed en grupp som
får svara för en orimligt stor del av landets finansiering genom skatter. Detta
tillsammans med en ogynnsam prispolitik - i vissa länder har bönderna fått
mindre än halva världsmarknadspriset för sina grödor - och oklara
ägarförhållanden minskar incitamenten för en framgångsrik
livsmedelsförsörjning.
Under första hälften av nästa århundrade får Afrika dubbelt så många
munnar att mätta och även generellt i världen kommer produktionsresurserna
för livsmedel att vara ansträngda. Inriktningen bör vara att Afrika skall
kunna försörja kontinentens invånare med baslivsmedel även på lång sikt.
Det finns bedömningar som pekar på att produktionsökningen av livsmedel
årligen kan bli dubbelt så stor som befolkningstillväxten om politiken sköts
rätt. Därmed finns förutsättningar för självförsörjning.
Centerpartiet anser att Sverige i utvecklingssamarbetet med de afrikanska
samarbetsländerna bör lyfta fram nödvändigheten av en mer ändamålsenlig
jordbrukspolitik. Erfarenheterna från framgångsrika länder understryker
behoven av satsningar på jordbruket. En fungerande livsmedelsförsörjning,
ökad handel och ökade exportmöjligheter ger upphov till varaktiga
inkomstkällor som ger underlag för fortsatt utveckling. Vad som ovan sagts
om livsmedelsförsörjning och mer ändamålsenlig jordbrukspolitik i Afrika
bör ges regeringen till känna.
Guinea-Bissau
Sveriges långvariga utvecklingssamarbete med det lilla
landet Guinea-Bissau - ett av världens fattigaste och mest
skuldtyngda länder - må historiskt sett inte varit särskilt
effektivt. Däremot tycker Centerpartiet att det är olyckligt att
dra ner biståndsramen så kraftigt som regeringen nu föreslår
för andra året i följd. Det sker när landet befinner sig i ett
ytterligt känsligt men ändå förhållandevis förhoppningsfullt
läge. Just nu ser det ut som om det förestående presidentvalet
skall kunna hållas under ordnade former. Till stor del är detta
resultatet av ett svenskt skickligt diplomatiskt arbete. Därför
är det också olyckligt att Sverige beslutat lägga ner
ambassaden och i stället sköta diplomatin från Dakar.
Centerpartiet anser därför att Sverige under en övergångstid
och till dess att läget stabiliserats skall se till att ha en
diplomatisk närvaro i Guinea-Bissau. Detta bör ges
regeringen till känna.
Centerpartiets förslag till
resursfördelning inom utgiftsområde 7
Regeringens hantering av de så kallade
begränsningsbeloppen våren 1999 gav förtroendet för
Sveriges utvecklingssamarbete en allvarlig knäck.
Utrikesutskottet reagerade skarpt på den ryckighet i biståndet
som detta orsakade och betonade särskilt vikten av att
ingångna avtal skulle hållas med särskild betoning på
frivilligorganisationerna och avtal med andra länder.
Den dåvarande biståndsministern lovade att detta skulle vara en
engångsföreteelse och att samtliga innehållna medel (2,9 miljarder) skulle få
utbetalas år 2000. Enligt budgetpropositionen begränsas detta till ca 2,1
miljarder. Hur det kommer att gå med nästa års utgiftstak är svårt att nu veta
men risken är stor att ytterligare medel kommer att skjutas fram i tiden. Om
så sker innebär det i praktiken en mycket kraftig permanent neddragning av
det svenska biståndet. Redan i år är risken mycket stor att vi går under
"skammens gräns" på 0,7 %. Regeringen väljer att vänta och se för att, om så
skulle bli fallet, göra en större utbetalning i slutet av december.
Centerpartiet anser att världens allra fattigaste inte ska stå för att den
svenska budgetkonstruktionen gör att redan beslutade belopp inte får
utbetalas. Vad som ovan anförts om fördelningen av framtida så kallade
begränsningsbelopp bör ges regeringen till känna.
Det är glädjande att Sveriges ökade tillväxt nu leder till att
biståndsanslagen ökar även om vi kan uttrycka en besvikelse över den
långsamma takten. Med regeringens och dess stödpartiers takt kommer det
att ta ytterligare 28 år innan vi är uppe i målet en procent av BNI.
Centerpartiet föreslår för år 2000 en biståndsram på 14 494 miljoner, alltså
en ökning med 195 miljoner kronor. Vad som ovan anförs om att
biståndsramen för år 2000 bör uppgå till 14 494 miljoner bör ges regeringen
till känna.
Vi föreslår följande förändringar i förhållande till budgetpropositionen
Under anslagsposten A l.2:
Afrika, en ökning med 20 miljoner till 1 870 miljoner fördelade på
följande sätt:
Landramen till Etiopien föreslås minskad med 30 miljoner,
Landramen till Guinea Bissau ökas med 20 miljoner,
Landramen till Mocambique ökas med 30 miljoner,
Vad som ovan anförs om förändringar inom anslag A 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete bör ges regeringen till känna.
Särskilda utvecklingsprogram ökas med 30 miljoner fördelade med 20
miljoner till Demokrati och mänskliga rättigheter och 10 miljoner till
Särskilda miljöprogram.
Vad som ovan sagts om ökning av och fördelning inom delposten
Särskilda utvecklingsprogram (anslaget A 1.2) bör ges regeringen till känna.
Anslaget till enskilda organisationer ökas med 50 miljoner och anslaget till
ekonomiska reformer ökas med 95 miljoner.
Vad som ovan anförts om ökning av delposten Enskilda organisationer
(anslag A 1.2) bör ges regeringen till känna.
Vad som ovan anförts om ökning av delposten Ekonomiska reformer
(anslag A 1.2) bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett starkare internationellt politiskt,
ekonomiskt och etiskt ramverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återtagandet av enprocentsmålet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en biståndspolitisk utredning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingssamarbetets övergripande inriktning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge en oberoende utvärderare i uppdrag att se
över Sidas upphandlingsverksamhet och Sidas nyttjande av s.k.
närkonsulter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den övergripande inriktningen på det bilaterala
utvecklingssamarbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktiva enskilda organisationers och folkrörelsers
betydelse i biståndsarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om livsmedelsförsörjning och jordbruk som en
framträdande roll i biståndsarbetet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om globala beslut om substantiella avskrivningar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om demokrati och mänskliga rättigheter som villkor
för biståndet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om restriktioner i biståndet till diktaturer och
krigförande länder,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt korruptionsbekämpning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN:s kapacitet som multilateral
biståndskoordinator för länder och organisationer,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en på sikt ökad andel multilateralt bistånd,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det svenska deltagandet i utvecklingen av
telekommunikationer,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IT som förstärkningseffekt i
utvecklingsbiståndet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre livsmedelsförsörjning och mer
ändamålsenlig jordbrukspolitik i Afrika,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bistånd och diplomatisk närvaro i Guinea Bissau,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fördelningen av framtida så kallade
begränsningsbelopp,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att biståndsramen för år 2000 bör uppgå till
14 494 miljoner kronor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar inom anslag A 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökning av och fördelning inom delposten
Särskilda utvecklingsprogram (anslag A 1.2),
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökning av delposten Enskilda organisationer
(anslag A 1.2),
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökning av delposten Ekonomiska reformer
(anslag A 1.2).