Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet.
Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan
värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar
utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har
ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En
positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna
och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges
intresse. Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin
kan stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan
långsiktigt motverkas. Krigsriskerna minskar. Och sist men
inte minst - den enskilda människan åtnjuter större
möjligheter att påverka sin livssituation. Därför måste även
demokratins idéer spridas över världen.
Människors lika värde oavsett nationalitet skall alltid hävdas. Ur respekten
för den enskilda människan växer internationalismen. Varje människa har
rätt till ett värdigt liv. I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet
liberalernas engagemang för tredje världen. Solidaritet och medmänsklighet
blir självklart om man ser de människor som finns bakom de siffror som
beskriver fattigdom och lidande. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan
människor i de rika och fattiga delarna av världen, men även inom enskilda
länder. Massfattigdomen som vi känner den idag måste utrotas. Detta
uppmanar bland annat till ett ökat bistånd.
Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra
skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som
möjligt av varje satsad krona. I själva verket är effektivitet särskilt
angelägen
just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga
och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att
mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i
förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande
hänsyn, till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen, tillåts
styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika
länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de utestänger u-
landsprodukter från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt
bistånd. Samtidigt kan yttre hjälp aldrig ersätta inre reformer. Därför är
samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar en central
fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga
reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället - genom villkor
och innehåll - främjar och underlättar ekonomiska och politiska förändrings-
processer kan det spela en avsevärd strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel
snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i
minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som
anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor
vi vill hjälpa.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns
individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det
finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att
bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora
biståndsbelopp.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är
inte ett medel att skapa utveckling utan en del av själva utvecklings-
begreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan
förtryck. Sådana system är i längden utvecklingsbefrämjande också i
ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem.
Det skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt
om i världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få
uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins idéer.
Hög tid för översyn av
biståndet
Sverige bedriver bistånd för att bekämpa fattigdom,
förebygga krig och väpnade konflikter, minska lidande,
förebygga flykt, förhindra miljökatastrofer etc. Allt sker i
syfte att människors livschanser ska öka. De specifika
biståndsmålen är resurstillväxt, ekonomisk och social
utjämning, ekonomisk och politisk självständighet,
demokratisk samhällsutveckling, framsynt hushållning med
naturresurser och omsorg om miljön samt jämställdhet
mellan könen.
Erfarenheter vi har av över 35 års offentligt utvecklingssamarbete visar att
de biståndspolitiska målen bör prövas på nytt. Folkpartiet liberalerna har
under en längre tid krävt av regeringen att en utredning tillsätts med uppdrag
att se över Sveriges biståndspolitik. Den utredning om de biståndspolitiska
målen som regeringen tidigare aviserat bör komma till stånd snarast, även
om en riksdagsmajoritet vid förra riksmötet avslog en folkpartimotion med
detta krav. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen bör det övervägas
att stryka det s.k. oberoendemålet. I formell mening är det självklart att u-
länder liksom andra länder skall vara ekonomiskt och politiskt självständiga,
men detta mål kan inte nås med bistånd, utan genom att av världssamfundet
accepterade folkrättsliga regler upprätthålls. Ett huvudmål för en liberal u-
landspolitik är att de fattiga länderna skall integreras i en världsekonomi, där
frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utveckling.
Protektionism i alla dess former skall bekämpas. Handelns betydelse som
utvecklingsmotor måste betonas långt starkare än vad som traditionellt skett i
svensk debatt.
Under senare år har den utvecklingsteoretiska debatten gått i andra och
mer fruktbara banor. Nu betonas samverkan och internationella kontakter. I
dag riskerar oberoendemålet att skapa oklarhet kring synen på u-länderna
och världsekonomin.
Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt bör granskas i
samband med en bredare översyn av de svenska biståndsmålen. Det bör då
övervägas om detta mål helt kan strykas.
Två andra mer begränsade förändringar som kan övervägas är:
att tydligare markera att det är en uthållig resurstillväxt som skall efter-
strävas,
att komplettera demokratimålet med främjande av mänskliga rättigheter
som vi anser alltid ska vara en grundläggande utgångspunkt i svensk
biståndspolitik.
Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar
"bombarderas" med tusentals projekt innebär stora
påfrestningar för mottagarlandets förvaltning. Formerna för
överföring av biståndsresurser skall vara enkla och admini-
strativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till
hela program snarare än projekt - i kombination med tydliga
krav på politikens innehåll. Det kräver också ökad
internationell givarsamordning.
En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder
som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är
att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård, primärutbildning eller
rättsreformer.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett
rimligt mått av förtroende för den politik som förs - den ekonomiska
politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså
med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet,
i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är
förödande i all hjälpverksamhet.
Många misstag har tidigare begåtts på denna punkt. Vi motsätter oss att det
svenska egenintresset - snarare än vår bedömning av vad som faktiskt är bäst
för mottagarna - får styra biståndets innehåll och utformning. Även om
Sverige i ett internationellt perspektiv har en mera återhållen inställning
måste en sådan kommersialisering av biståndspolitiken minimeras.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella bistånds-
verksamhet tyder på att investeringar i "det mänskliga kapitalet" det vill säga
undervisning och hälsa gett goda resultat - bättre än insatser på andra
områden såsom industri och jordbruk där bl.a. snedvridna subventioneringar
av produktion varit ett bekymmersamt inslag.
Demokratimålet
Demokrati är den enda styrelseform som är värdig
människor att leva under. Även om inte demokrati skulle ge
ökad rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna
anser vi att alla människor har rätt att välja sina ledare.
Världen står inför en historisk chans. Då land efter land söker sig mot
demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri
förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan att hjälpa dem som står
för mänskliga rättigheter.
Demokrati är också den enda styrelseform som garanterar att de flesta
medborgares intressen tas till vara. Politiker som vill bli omvalda måste
naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt.
Om det svenska biståndet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot
ska få bestående effekter krävs att det sker i en demokratisk atmosfär. Av
dessa skäl bör demokratimålet bli överordnat inom biståndspolitiken.
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan
substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att
några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes.
Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon
vidare relevans för fattiga länder.
Länge intogs en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater.
Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens
tredje väg. Många hyllade Röda khmerernas ideal. Även sedan en viss upp-
stramning skett under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemo-
kratiska regeringen angelägen om att biståndet inte skulle användas som på-
tryckningsmedel till förmån för politisk demokrati.
Denna vår syn innebär inte att vi blundar inför de svårigheter detta innebär
i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala
funktioner och problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika
våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för.
Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt,
eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där
förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de
svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta
bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot
värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd
varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida
som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse
utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller upp-
byggnad av rättssystem, som bl a bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och
demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor
tillförsäkras grundläggande rättigheter.
Inom Sida har ett arbete som syftat till att definiera demokratibiståndets
innehåll genomförts. Det är positivt att det nu finns ett handlingsprogram för
fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta arbete kan dock inte anses
avslutat med detta dokument. Fortfarande krävs en djupare analys av
skillnaden mellan demokrati och frågor som berör mänskliga rättigheter i
största allmänhet. Det fortsatta arbetet bör mynna ut i en definition av
demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är
viktigt att slå fast att det är en skillnad mellan det demokratibistånd vars
primära mål är att bygga upp demokratins ramverk och dess primära aktörer,
såsom partier och aktiva opinionsbildande organisationer och det som skulle
kunna kallas bistånd för demokrati vars sekundära syfte är människors
deltagande i olika organisationer etc. Svenskt bistånd är i dag i hög grad
koncentrerat till denna andra inriktning, d v s vad som här kallas bistånd för
demokrati. Från Folkpartiets sida anser vi att denna tyngdpunkt bör
förskjutas till ett mera balanserat stöd till de olika delarna av en fungerande
demokrati. Regeringen bör få i uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram till
hur så kan ske.
Demokratibiståndets
utformning
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall
vara entydigt även till länder, där vi har starka
exportintressen, såsom Kina.
Om demokratibistånd ska bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller
stater som ej tillåter flerpartisystem skall biståndet ske genom enskilda
organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets
omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I
denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta
anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad
utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma
debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat
i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna - inte
hos deras regeringar. Vi bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder
vars regimer inte strävar efter demokratisering.
Stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom t. ex. politiska
aktörer, lokal självstyrelse, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem
bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om
demokratin som styrelseform och förhållningssätt.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier har länge
varit begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Partinära
organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte
har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om
internationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till
organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan
identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt
skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i
Sverige - som ofta har likartade samarbetspartner i mottagarlandet - bör
ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade anslag i förhållande till
regeringens förslag.
Ett effektivt sätt att hålla kvar människor i förtryck är att förbjuda eller
försvåra kommunikation med människor som lever i frihet. I och med
Internet och möjligheten att fritt kommunicera över gränser har ett nytt vapen
mot diktaturer uppstått.
Informationstekniken kan vara användbar i strävan att fredligt sprida
demokratiska rättigheter till fler människor och bör bli ett viktigt inslag i
svenskt demokratibistånd.
Regeringen bör i en särskild rapport - eller på annat lämpligt sätt - varje år
för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter
i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt
att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till
riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion.
Detta bör ges regeringen till känna.
Mänskliga rättigheter
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Varje människas frihet och lika värde omfattar alla
människor och således varje individ i världen utan åtskillnad
av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk
eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung,
egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla
människors lika värde hänger oupplösligt samman med att
ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående
eller andra anledningar.
Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och
rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika
länder runt om i världen. I vissa länder diskrimineras exempelvis människor
på grund av sitt kön, sin sexuella orientering eller på grund av sitt ursprung.
De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I vissa
länder riskerar människor exempelvis förföljelse, tortyr och/eller att
"försvinna" på grund av sin religion eller på grund av att de engagerar sig i
sitt lands samhällsutveckling. Att se på men tiga över kränkningar av de
mänskliga rättigheterna oavsett i vilken omfattning de sker eller var
någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de
mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett
var de äger rum.
Individens fri- och rättigheter får aldrig på bekostnad av ett eventuellt
samhällsexperiment eller en så kallad "ism", såsom nazism, kommunism,
nationalism och/eller socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekundär
betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunism och
nazism åsidosatt människans fri- och rättigheter och hur man i ideologins
namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Trakasserier, tortyr och förföljelse är just trakasserier, tortyr och
förföljelse
oavsett om det är invånaren i Indien, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien
som utsätts för dessa kränkningar.
Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba strävar
människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form
av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att, på så sätt, påverka och medverka
till sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden
från makthavare om att deras invånare ännu inte skulle "vara mogna" att
åtnjuta dessa rättigheter, och som en legitimering just för att förneka sina
invånare dessa fri- och rättigheter, får aldrig accepteras eller godtas.
Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag
kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt vilse-
ledande.
De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade
halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av "traditionellt"
slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes
personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det
politiska livet, saknade relevans "under socialismen". I stället gjorde dessa
regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag - rätt till
arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska - dessa
"sociala rättigheter" uppfylldes i allmänhet sämre "under socialismen" än i
demokratiska marknadsekonomier. "Sociala rättigheter" av det slag som
dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom
av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde
gentemot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder,
vara absoluta, medan "sociala rättigheter" alltid är beroende av tillgång till
olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla omständig-
heter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till
en
opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning
med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.
Mänskliga rättigheter har inga gränser och är därför överordnade de
territoriella gränserna, detta har tydligt inblandningen i Kosovo visat.
Kränkningar av mänskliga rättigheter kan och skall heller inte längre döljas
eller rättfärdigas som "en stats inre angelägenhet". De förslag som Carlsson/
Ramphal-rapporten "Our global neighbourhood" för fram och som rör
ändringar av FN-stadgan bör få stöd av Sverige i FN. När grova kränkningar
av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum
med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet kan inte FN
förhålla sig passivt. De föreslagna ändringarna av FN-stadgan på denna
punkt bör få Sveriges fulla stöd. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra
skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör göras dels genom de
internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka,
såsom exempelvis FN, EU och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala
samarbete med andra länder.
Demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett mål bland andra
för svensk biståndspolitik, utan måste vara det centrala målet. Det handlar då
både om människors grundläggande fri- och rättigheter och om att demokrati
i sista hand är förutsättningen för att alla andra mål för biståndet skall kunna
förverkligas och leda till en bestående och hållbar utveckling. Det är
demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya
förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.
Rättsstatens betydelse för
utveckling
Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten.
Utveckling kan sägas bygga på tre pelare - först respekten
för demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och
verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig
demokrati och respekt av människors rättigheter. För det
andra bör den bygga på frihandel och marknadsekonomi. En
fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som
bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling.
För det tredje handlar det om institutionsbyggande. Statens uppgift är att
förse människorna med ekonomiska och social resurser så att de kan agera på
en marknad. Men staten skall också skapa ett rättsligt ramverk. Det är
nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls,
att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valuta-
politiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd m m. Det måste finnas
av makten oberoende juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för
att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de
mänskliga rättigheterna och för en fungerande marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss
förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett
institutionellt legalt ramverk. Historiskt sett har det varit en av förutsätt-
ningarna för att västerlandet har haft en kraftig ekonomisk och social
utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt
kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt
motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara
entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och
radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till
organisationer på detta område är av strategisk betydelse - både för att
främja demokrati och för att åstadkomma det som numera går under
benämningen "good governance". Effektiva rättssäkra förvaltningar som
styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella
lojaliteter,
egenintressen och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska
kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat
och en marknadsekonomi främjas.
Ekonomiska reformer
Demokrati och marknadsekonomi går hand i hand. I ett nära
samspel utgör de tillsammans en av de allra viktigaste
förutsättningarna för utveckling.
Trots att flera nya demokratier gör framsteg inom det som rör
grundläggande mänskliga rättigheter så är ett vanligt hinder för en ny
demokrati de tidigare, och allt som oftast ej demokratiskt valda, regimernas
ekonomiska politik. I dag ser vi i en majoritet av de nya demokratierna en
många gånger komplex situation som hindrar den av folket valda regimen att
kunna leverera och uppvisa resultat för medborgarna inom en rad, främst
sociala, sektorer som utbildning och hälsovård. Flera av de bakslag vi
kommer att se för demokratiseringsprocesser på flera håll i världen kommer
till viss del att bero på den ekonomiska bakbundenhet som de nya
demokratierna hamnar i. Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talens
demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätigt fokus som ett av de
största hindren till utveckling för fattiga länder.
Det är nödvändigt med ekonomiska reformprogram i majoriteten av de
länder där svenskt bistånd är verksamt, och detta sker också i högre eller
mindre grad i dag.
Folkpartiet ser det som en prioriterad uppgift för det svenska biståndet att
stödja ekologiskt och socialt uthålliga ekonomiska reformprocesser. Under
1999 fick svenskt bistånd bevittna hur anslagsposten för ekonomiska
reformer (inkluderat budgetstöd och skuldlättnader) drastiskt hölls inne som
en följd av regeringens utgiftstak för biståndet. Flera länder där det var tänkt
att Sverige skulle ge nytt eller fortsatt stöd till en pågående reformprocess,
fick lov att vänta. Detta trots att det svenska bidraget skulle ha fört flera
länder betydligt närmare det s.k. HIPC-initiativet för att uppnå större
skuldlättnader.
Förutom att Folkpartiet understryker vikten av att mer kraftfullt stödja
ekonomiska reformer i de nya demokratierna så vill vi också påtala vikten av
att insatser stöds för att länderna själva ska besitta mer kapacitet och
kompetens om skuldfrågor och ekonomiska reformer. Detta för att bl.a.
erhålla en bättre nationell skuldanalys och förhandlingsposition i t.ex. Paris
och London-klubben. Denna form av kompletterande stöd bör ges högre
uppmärksamhet. Förutom de internationella initiativ som stöds bör
ytterligare intresse inriktas på regionala inititativ. Ett intressant exempel på
ett sådant initiativ är det regionala MEFMI-institutet med säte i Zimbabwe
där mobilisering av kompetens och kapacitet inom det makroekonomiska
området pågår för länderna i södra Afrika.
Miljöbistånd
Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket
angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på
vår jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida
generationers livschanser. Däremot varierar miljöproblemen
kraftigt mellan olika länder och regioner. I den rika delen av
världen är det största hotet en kraftig överkonsumtion av
naturresurser medan bristen på desamma, till exempel mat
och färskvatten, är de dominerande problemen i u-länderna.
Den avgörande orsaken till de globala miljöproblemen är den ojämna
fördelningen av resurser. Fattigdomen och den kraftiga befolkningsökningen
ökar hotet om en överbefolkad värld och därmed riskeras också chanserna till
en hållbar utveckling, det vill säga en process där hänsyn tas till både sociala
och miljömässiga frågor.
I många u-länder tvingar fattigdomen fram en rovdrift och en livsföring
som tär på naturresurserna. Kombinationen av fattigdom och överbefolkning
ökar trycket på skogar, mark- och kustområden. Bistånd med ett långsiktigt
miljöperspektiv spelar en viktig roll för att förändra regelsystem för
investeringar i miljöskydd. Dessutom underlättar frihandel överförandet av
miljövänlig teknik till utvecklingsländerna.
Miljöhoten har bytt karaktär från att främst ha varit en fråga om synliga
och omedelbara utsläpp med regional eller nationell karaktär till att bli både
globala och diffusa. Idag är individernas levnadsmönster i alla världens
länder det största globala hotet.
I Rio de Janeiro hölls 1992 en FN-konferens med uppföljning i Kyoto
1997 som antog ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge
vägledning för en hållbar utveckling i både i- och u-länder. Bland annat
fastställdes att dagens produktions- och konsumtionsmönster är ohållbara. De
ger upphov till stora och ökade mängder avfallsprodukter vilket i sin tur
genererar problem som till exempel klimatpåverkan, uttunning av ozonlagret,
försurning, förorenat vatten med mera. Samtliga individer måste därför se
över sina konsumtions- och produktionsmönster för att bidra till att skapa en
hållbar utveckling.
För att Sverige skall kunna agera i miljöfrågor på ett trovärdigt sätt är det
nödvändigt att vi lever som vi lär. Det är inte trovärdigt att å ena sidan
plädera för miljöanpassade åtgärder i utvecklingsländer och samtidigt behålla
en ohållbar utveckling i den industrialiserade delen av världen. Av Agenda
21-dokumentet framgår tydligt att det krävs mer av industrialiserade länder
som till exempel Sverige. Detta är naturligtvis rimligt.
Ett effektivt miljöbistånd måste vara långsiktigt. Det innebär att den
inhemska befolkningen måste vara starkt delaktig i demokratiska besluts-
processer och att fattigdomen måste bekämpas.
Mat- och vattenförsörjning är två viktiga verksamhetsområden inom
miljöbiståndet, vilket innebär åtgärder inom jordbruk, skogsbruk, marin
miljö, färskvattenförsörjning, avfall/avlopp samt transporter, energiförsörj-
ning och befolkningsfrågor. Ett annat viktigt område är kapacitetsutveckling,
det vill säga forskning och utbildning samt utveckling av rättssystem och
institutioner. Förstärkt kompetens inom ämnet miljöekonomi ses som särskilt
viktigt.
Biståndsinsatser för att komma åt u-ländernas urbaniseringsproblem är
nödvändiga. Skall målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas
krävs dock kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas regeringar för
att hantera den snabba omdaning av samhällena som urbaniseringen innebär.
Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur med mera saknar
förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna acceptabelt sätt.
Ett tryggt boende är oerhört väsentligt för den enskilda människan. Ett
bristfälligt boende kan, förutom konsekvenserna för den enskilda individen,
leda såväl till ohälsa som konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga
insatser, inte minst då vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på
dessa områden. Vi föreslår därför ytterligare anslag på 10 miljoner kronor till
HABITAT.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer
och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på
bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera
miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter. Därför
är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program för
hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning,
till
etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och kontroll
etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt stöd till
folkrörelsearbete.
Vatten
Vatten präglar den globala miljön och det är också vattnet
som format planeten. Det dominerande inslaget i livets
materia är just vatten.
I Sverige behöver vi knappast oroa oss för att vattnet ska sina. Tvärtom har
vi ibland problem med att det stiger i älvar och att snösmältningen orsakar
stora vattenflöden. I andra delar av världen ser det helt annorlunda ut. I Kina,
där en femtedel av jordens befolkning lever, är vattenbristproblemen mycket
akuta. Även i ett flertal länder i Afrika och Mellanöstern råder vattenbrist.
För människorna i dessa länder innebär det att vattnet är ransonerat och att de
fattiga får lägga ut en stor del av sina pengar på att köpa vatten som fraktas
till byarna i tankbilar.
Eftersom vatten i själva verket är en förutsättning för vår existens är det
viktigt att se till att det inte sinar, slösas bort eller förorenas. Förorenat
vatten
är ett mycket stort hälsoproblem som för med sig konsekvenser med dödlig
utgång. En fjärdedel av jordens befolkning har inte tillgång till rent vatten.
Varje dag dör därför omkring 25 000 människor av vattenrelaterade
sjukdomar.
Ett exempel på hur människan har slösat och haft för dålig kunskap om
vattnet går att hämta från de forna sovjetrepublikerna Uzbekistan och
Kazakstan. De båda republikerna gränsar till vad som tidigare var världens
näst största innanhav, Aralsjön. Efter nästan 40 års misshushållning och stora
föroreningsproblem har 70 procent av vattnet försvunnit. Framför allt är det
de stora konstbevattningarna till bomullsfälten som har lett bort vattnet från
tillflödena så att Aralsjön krympt ihop till mindre än hälften av den
ursprungliga ytan. Samtidigt besprutades bomullen med pesticider i stora
mängder vilket medförde att vattnet också förorenades.
Den ekologiska katastrofen kring Aralsjön har gjort att befolkningen runt
omkring har drabbats av hälsoproblem. Ett stort antal barn föds med
missbildningar, mödra- och barnadödligheten har ökat. Cancer, njur- och
leversjukdomar, allergier och tbc har också ökat. Nästan 90 procent av
barnen i Aralsjöområdet har någon form av kronisk sjukdom.
Vatten är en källa till liv men också till sjukdom, krig och död. När flera
länder hämtar vatten från samma vattendrag är risken större för konflikter.
Det mest kända exemplet är kanske kampen om Nilen. Om Etiopien
använder mer vatten drabbas Sudan och Egypten direkt.
Men det faktum att flera stater delar på samma vattenhål behöver i och för
sig inte omedelbart leda till konflikter. En del länder är mycket medvetna om
att det är viktigt med internationellt samarbete och att det handlar om att
hitta
gemensamma lösningar. Om inte annat så för sin egen överlevnads skull.
Förutom internationellt samarbete är ett annat mycket bra sätt att förbättra
vattensituationen i världen att använda biståndspengar till att öka kunskapen
om vatten och höja den hygieniska standarden. Kunskap är viktig. Det gäller
att vara rädd om det vatten vi har för vi vet med säkerhet att det inte går att
fylla på nytt.
Sida har under flera decennier arbetat för att förbättra kunskapen om vatten
och höja den hygieniska standarden. Men fortfarande behövs stora insatser.
Därför vill Folkpartiet avsätta ytterligare 100 miljoner kronor för
miljöbistånd för bland annat vattenfrämjande åtgärder.
Befolkningsfrågan
Sverige har goda kunskaper vad gäller frågor som rör sexuell
och reproduktiv hälsa. Svenskt bistånd bör ekonomiskt
kunna stödja internationella enskilda organisationer som
driver bra projekt inom detta område. Vårt bilaterala arbete
beträffande befolkningsfrågan går dock att förbättra. Det är
angeläget att satsningar på frågor som rör sexuell och
reproduktiv hälsa medvetet förs in i de bilaterala
förhandlingarna så att konkreta projekt kan sättas igång i
programländerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vet att dessa programländer, som samtliga har en stor befolknings-
ökning, brottas med mycket stora sociala, ekonomiska och även politiska
problem. Genom ett ökat bilateralt samarbete skulle vi kunna bidra med
viktiga insatser. Ett bilateralt samarbete innebär också att svensk bistånds-
personal engageras direkt i arbetet med befolkningsfrågor för att därmed öka
kunskaperna inom detta område.
U-länderna står idag själva för en mycket hög andel av kostnaderna för
sina projekt som rör frågor om sexuell och reproduktiv hälsa. För att nå ut till
alla par i barnafödande ålder måste bidragen från den rika världen
fördubblas. För bland annat detta satsar vi ytterligare 40 miljoner kronor till
FN:s befolkningsfond UNFPA.
Befolkningsfrågor handlar även om den enskildes möjlighet och rättighet
att styra över sitt liv. Framför allt måste kvinnors rätt till att få makt och
kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav att kvinnan själv bestämmer
över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar att ta ansvar för
sina barn är idag långt ifrån självklara. Åtskilliga kvinnor hindras dagligen
från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen eftersom de
förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas därmed också
möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och blir bestulna
på sina livschanser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en
dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste
utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en
konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Vi föreslår att ytterligare 20 miljoner kronor satsas på särskilda jämställd-
hetsinsatser.
För att nå ut till familjer och enskilda om möjligheter att skydda sig mot
oönskade graviditeter krävs ökade informationsinsatser. Såväl män som
kvinnor behöver informationen. Det är dessutom viktigt att preventivmedel
finns tillgängligt. I dag får kvinnor i bästa fall råd av barnmorskor och
genom barn- och mödravårdcentraler. Men för tonåringar och män behövs
särskilda insatser via andra kanaler som till exempel genom skolor,
universitet, arbetsplatser och militärförläggningar.
Hälsa
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig
uppgift för biståndet. Barnen är bland de mest utsatta för
lidanden. Miljontals barn dör varje år på grund av brist på
behandling som kanske skulle kostat några kronor. Barnen
måste ges en särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.
Bland de största hälsoproblemen märks infektionssjukdomarna. För att
stoppa infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Rent vatten och
ordnad latrin är kostnadseffektiva och enkla åtgärder. Men detta kan vara ett
oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Kampen mot infektionssjuk-
domarna försvåras dock inte bara på grund av brist på pengar. Antibiotika-
resistens har blivit ett reellt problem.
Vissa sjukdomar är på väg att elimineras - polio, spetälska, stelkramp,
vissa masksjukdomar. 8 av 10 barn i världen har vaccinerats mot sex sjuk-
domar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och tuberkulos.
Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom vaccination.
Malaria är ett av världens största gissel. Sverige bör aktivt stödja WHO i
kampen mot denna sjukdom.
Hiv/aids utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Det är viktigt att
förebygga hiv/aids genom information om spridningssätt och rekommen-
dation om kondomanvändning. Folkpartiet anslår ytterligare 35 miljoner
kronor till UNAIDS.
Även ett ökande tobaksbruk, alkoholkonsumtionen och annat drogmiss-
bruk utgör stora hälsoproblem för u-landsbefolkningar. Sverige bör aktivt
stödja WHO i dess kamp mot tobaksbruket.
Kvinnor dör av farliga och olagliga aborter. Länder där abort är förbjudet
eller på annat sätt inskränkt, har ett högt antal illegala aborter. WHO har
uppskattat att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen
årligen. Varje år avlider över en halv miljon kvinnor i anslutning till
graviditet och förlossning. I vissa områden, främst i tredje världen, beror
närmare hälften av dessa dödsfall på följderna av illegal och oftast osäker
abort. Det betyder att mellan 400 och 500 kvinnor dör varje dag av sviterna
av illegal abort.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att
reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand
genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad,
tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade
graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha
tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt
kunna behandla illegala aborter.
Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är
förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna
rätten till abort när den är hotad.
Kvinnlig könsstympning förekommer fortfarande i flera u-länder. Kvinnlig
könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska
som psykiska skador. Genom att kvinnlig könsstympning också förorsakar
komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande
barn. WHO, UNICEF och UNFPA har vädjat till alla länder och deras ledare
att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig omskärelse. Sverige bör i
sitt biståndsarbete göra kraftfulla insatser dels för att förebygga att kvinnor
och flickor utsätts för dessa ingrepp, dels för att skapa vård- och
rehabiliteringsresurser.
Folkpartiet anslår ytterligare 20, 30 och 40 miljoner kronor till respektive
FN-organ.
Jämställdhet mellan kvinnor
och män
Det svenska biståndet bör främja ökad jämställdhet mellan
kvinnor och män, dels eftersom det är en mänsklig rättighet,
dels eftersom kvinnors medverkan behövs för att uppnå
utveckling. Biståndet bör genomsyras av ett genusperspektiv.
Alla biståndsinsatser bör bygga på en förståelse för mäns och
kvinnors olikartade behov, tillgång till resurser och
inflytande i varje specifik situation.
Bistånd kan främja jämställdhet genom att undanröja vissa av de praktiska
hindren för kvinnors jämlika deltagande i samhällslivet. I första hand handlar
det om att ge flickor och kvinnor möjlighet till utbildning, men det kan även
handla om exempelvis installation av brunnar samt uppbyggnad av hälso-
centraler.
Det pågående arbetet med att inom biståndet verka för ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män bör intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser
riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt del-
tagande i planering, genomförande och utvärdering av enskilda bistånds-
insatser.
Inom EU bör vi i enlighet med Amsterdamfördraget verka för att de beslut
som tagits om jämställdhet, framför allt genom EU:s jämställdhetsprogram,
verkligen genomförs inom alla verksamhetsområden, och även återspeglas i
den nya Lomékonventionen.
Enskilda organisationer
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör själva
basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande
biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete
genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor
erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att
arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är
kostnadseffektiv och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt
förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de
engagerade människorna i Sverige och deras
samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av
folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de
områden där organisationerna har extra stor kompetens, som
exempelvis demokratifrågor och speciella humanitära
insatser.
Återuppbyggnadsarbetet efter orkanen Mitchs förödelse i Centralamerika
förra året är ett tydligt exempel på förmågan hos enskilda organisationer att
snabbt nå fram med hjälp och påvisar nödvändigheten av att ta civila
samhället till hjälp under en sådan process. Flertalet svenska organisationer
som arbetar i Centralamerika anpassade på ett flexibelt sätt sin verksamhet
efter katastrofen för att stödja återuppbyggnadsarbetet. Att det kunde ske
snabbt var tack vare organisationernas nära förbindelser med central-
amerikanska enskilda organisationer. Genom den NGO-konferens som ägde
rum i anslutning till regeringskonferensen om Centralamerikabiståndet i
Stockholm i våras fick också civila samhället en viktig roll i det fortsatta
återuppbyggnadsarbetet.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom
olika enskilda organisationer måste tas till vara och på olika sätt stödjas och
uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa
enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag,
solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc
skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det
svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det
gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet
hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras
verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna
och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten hos inte minst den
yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det
oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en
viktig roll i det arbetet.
De budgetnedskärningar som gjorts under senare år av den socialdemo-
kratiska regeringen har drabbat många enskilda organisationer hårt. Att låta
utgiftstaket till så stor del drabba biståndet skapar också en ryckighet i
arbetet som går ut över kvalitén och förstör organisationernas relationer med
sina samarbetspartner i utvecklingsländerna.
Folkpartiet föreslår ett ökat anslag till posten enskilda organisationer med
ytterligare 215 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Samspelet mellan bistånds-
och flyktingpolitiken
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära
sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga
flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande
åtgärder mest angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs
omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering
och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom
katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet även i ett
läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i
fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser,
antingen tragedierna inträffar i Bosnien eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett
samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan
biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen
att ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt
utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting
söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre,
tryggare eller rikare framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling
kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att
försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll över sin
befolkningsutveckling. Behovet av sådana insatser är mycket stort men
insatserna verkar främst på något längre sikt. På kortare sikt kan en
genomsnittlig standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom
stimulera till migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för
människor i tredje världen förhindras. Den satsning på bistånd som främjar
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters
rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett
flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av
biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar
sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört
stora
anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-
länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa
länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer kunnat upplösas
genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska
repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som
erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora
biståndsinsatser.
Vid massflykt och repatriering kämpar UNHCR och andra internationella
hjälporgan ständigt med otillräckliga och framför allt sena resurser. Störst
nytta kan ofta göras genom snabba och flexibla insatser. Vi föreslår en
höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens förslag med 20
miljoner kronor.
EU och u-länderna
Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett
ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. EU
bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och
Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och
social utveckling för människorna där. Den viktigaste
utvecklingshjälpen är frihandel. Europa bör gå i spetsen i
kampen för global frihandel.
Unionen bör inte minst eftersträva nära och förtroendefulla relationer till
den muslimska världen. Islam är numera, på grund av invandringen, en stor
religion också i Europa och eftersom vår världsdel gränsar till muslimska
områden i Nordafrika och Västasien är det i hög grad ett europeiskt intresse
att ha så goda förbindelser som möjligt med länderna där. Sannolikt är en
snabbare demokratisk och ekonomisk utveckling i dessa områden den bästa
vägen att hejda utvecklingen mot ökad fundamentalism.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av
de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora
möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta
resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av bistånds-
samarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och
beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
Förhandlingar om nästa Lomékonvention har inletts av EU. Folkpartiet
anser att det är oerhört viktigt att Sverige aktivt deltar i dessa
förhandlingar.
Trots EU:s handelsavtal med AVS-länderna som ger dem tullfrihet på många
varor, tillämpar även EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU
har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland bedömer den
som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att
bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde
till marknaden är nödvändig. Sverige bör verka för att EU driver på så att
världens teko-kvoter försvinner samt går ett steg längre och snarast möjligt
avskaffar kvoterna inom teko-området.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som
jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer.
Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt
allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område
där u-länderna kan bli konkurrenskraftiga gentemot i-världen. EU:s
gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom
att detta jordbruk subventioneras. Sverige måste, även av detta skäl, verka
för en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är speciellt
viktigt då man inom WTO har påbörjat en diskussion om en ökad
liberalisering på jordbruksområdet. Då får inte EU vara den som bromsar för
att försvara sitt eget jordbruk till varje pris. Sverige måste också gå i täten
i
kampen för att EU-ländernas tullar och även kvoter inom jordbruksområdet
försvinner. Sverige bör med kraft driva dessa frågor vid Loméförhand-
lingarna.
Ett annat problem för utvecklingsländerna är EU:s regel om att minst 55
procent av en varas värde ska härstamma från ursprungslandet. Detta
förhindrar att utvecklingsländerna med sin billiga arbetskraft blir attraktiva
för s k ihopsättnings-industrier. Det försvårar också tillverkning av en rad
produkter då u-länderna ofta är beroende av komponent-import. För att ge
utvecklingsländerna en chans att finna en väg bort från biståndsberoende
måste handeln uppmuntras. EU bör se över regeln om ursprungsland.
En oroande hög andel av EU:s bistånd är livsmedelsbistånd. Syftet har ofta
varit att bli av med EU:s eget livsmedelsöverskott. Effekten för mottagaren
är dock förödande eftersom det riskerar att slå ut deras egna jordbruk.
Biståndet har minskat men det bör upphöra helt och endast tillämpas vid
krissituationer.
EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati.
Denna leder till att utbetalningar många gånger försenas, vilket försvårar
genomförandet av biståndsinsatser. Sverige bör verka för att EU:s bistånd i
ökad utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd.
Stödet till länderna i Central- och Östeuropa är mycket viktigt och det är
bra att EU satsar en stor andel av biståndet på det. De nya demokratierna i
Europas närhet är värda allt stöd samtidigt som behovet fortfarande är
oerhört stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna känner sympati för
EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha
mycket att lära av EU inom detta område. Men vi känner också en oro för att
de fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för biståndsinsatser från
EU:s
sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges fattigdomsinriktade bistånd.
Regeringen bör verka för att en balans mellan AVS-staterna samt de nya
demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s biståndsgivning.
Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang,
verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s
rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI ska avsättas till bistånd.
Folkpartiet liberalerna anser även att kontoret som hanterar EU:s
katastrofbistånd, ECHO, bör läggas i Sverige.
Bistånd till Östeuropa
Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa
handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger
framhållit, inte om samma saker som samarbetet med
länderna i tredje världen. Det grundläggande i Öst- och
Centraleuropa är att bryta den förlamning som decenniers
kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan
Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.
Det viktigaste är att länderna i Öst- och Centraleuropa så fullständigt som
möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och
integreras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder.
EU bör vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i
Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Ryssland, Ukraina och
Vitryssland är fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med
sin grund i Romfördraget, hålls levande.
Samarbete och bistånd i många former kommer att vara nödvändigt under
lång tid framåt, i första hand för att möjliggöra en snar integrering av
länderna i Öst- och Centraleuropa i det europeiska samarbetet. Samtidigt vill
vi uttrycka vår oro för att det bilaterala såväl som det multilaterala biståndet
till dessa länder i alltför hög utsträckning används till att finansiera
anpassningen till gemenskapens aquis, på bekostnad av insatser till att
förbättra ländernas sociala sektor.
Budgetpropositionen,
enprocentsmålet och
begränsningsbelopp
Under 1990-talet har svenskt bistånd sänkts från nivån 1 %
till 0,7 % av bruttonationalinkomsten. Folkpartiet säger nej
till denna ständiga nedprioritering av biståndet. Att biståndet
enligt regeringens förslag endast skall uppgå till 0,72 procent
av BNI år 2000 är oacceptabelt.
Vi föreslår att biståndet höjs med 1500 miljoner kronor år 2000. Den totala
biståndsramen uppgår därmed till 0,80 procent av BNI. Vi föreslår att
biståndet även höjs successivt åren därefter. Vi har reserverat utrymme för
fortsatta stegvisa höjningar under åren 2001 och 2002. Vi anslår 2200
respektive 2600 miljoner kronor utöver regeringens anslag för åren 2001 och
2002. Med vårt förslag kommer den totala biståndsramen att uppgå till 0,84
respektive 0,86 procent av BNI för åren 2001 och 2002, att jämföra med
regeringens alternativ där biståndet stannar vid 0,73 respektive 0,74 procent
av BNI. Den ökningstakt Folkpartiet föreslår innebär att biståndet åter når en
procent av BNI år 2009, alltså inom en tioårsperiod. Med regeringens
föreslagna ökningstakt dröjer det minst 30 år innan enprocentsmålet uppnås.
Mer bistånd ger mer, men är ändå alltid för lite i förhållande till de globala
behoven. Effektivare bistånd ger också mer, men inte mer utrymme för
mindre bistånd eftersom behoven alltid är större än allt bistånd man kan få
fram. Folkpartiet liberalerna håller fast vid att enprocentsmålet för det totala
svenska u-landsbiståndet skall vara något mer än bara vackra ord. För oss är
det ett moraliskt grundat åtagande mot de fattiga länderna som åter bör
uppfyllas snarast möjligt. I en situation med enorma behov av katastrofhjälp
och omfattande behov av bistånd till stöd för demokratiska och ekonomiska
reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår u-hjälp.
Biståndsminister Pierre Schori anförde i våras att företagna begränsningar
avseende utvecklingssamarbetet inte innebar att några pengar försvann, utan
att de blev disponibla nästa år. I budgetpropositionen framkommer dock att
av de 2900 miljoner kronor som stoppades av årets biståndsutbetalningar
återges enbart drygt 2000 miljoner kronor nästa år. Det saknas alltså 900
miljoner kronor för att regeringen skall fullfölja sina utlovade åtaganden.
Samtidigt lägger den socialdemokratiska regeringen återigen en begränsning
på utgiftsområdet för det internationella utvecklingssamarbetet. Ännu en
gång tvingas tidigare åtaganden skjutas upp och möjligheter att agera vid
hastigt uppkomna situationer försvåras eller omintetgörs. Förtroendet för
svenskt utvecklingssamarbete riskerar att urholkas och biståndets inriktning
och måluppfyllelse försämras allvarligt.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom bistånds-
politiken inte kan motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i
hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i "mänskligt kapital"
har
exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat
läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien
och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till
diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit
humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den
demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i
tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd
är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Budgetanslagen
FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom
FN:s utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås
ytterligare 40 miljoner kronor.
FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar UNRWA anslås ytterligare
20 miljoner kronor. För UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås
ytterligare 20 miljoner kronor.
Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas
med 50 miljoner kronor.
International IDEA är ett institut med säte i Stockholm. Dess syfte är bland
annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs. Folkpartiet
anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket
angelägen. IDEA brottas fortfarande med sena inbetalningar från
stiftarländerna. En garantifond skulle lösa dessa problem. Den skulle kunna
användas för att överbrygga sena inbetalningar från andra länder och
eventuella underskott. Vi föreslår en ökning av delposten Övriga mindre
insatser inom anslaget Övrigt multilateralt samarbete med 20 miljoner kronor
som öronmärks för att International IDEA ska kunna inrätta en garantifond.
Detta belopp ska vara utöver det grundbelopp som institutet förväntas få.
Den globala miljön är en överlevnadsfråga för mänskligheten. Sverige bör
spela en pådrivande roll i det internationella miljöarbetet i synnerhet när det
gäller vattenfrågor. Folkpartiet förslår att multilaterala miljöinsatser får
ytterligare 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag. För övrigt
multilateralt samarbete anslås ytterligare 25 miljoner kronor till utsatta barn
i
fattiga länder. För det totala multilaterala utvecklingssamarbetet anslår
Folkpartiet ytterligare 480 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse
bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att
denna anslagspost höjs med 215 miljoner kronor.
Vi förespråkar en något starkare inriktning på södra Afrika. För Sydafrika
innebär det ett ökat anslag på ytterligare 20 miljoner kronor utöver
regeringens anslag.
Eritrea har många år av krig bakom sig och är nu äntligen på väg att bygga
upp landet under fredliga förhållanden. Landet är i skriande behov av
biståndsinsatser. Samtidigt går utvecklingen alltför långsamt vad gäller
demokratiutvecklingen. Här återstår mycket att göra. Folkpartiet föreslår ett
påslag på 30 miljoner kronor till Eritrea utöver regeringens förslag.
Dessutom föreslås ytterligare 40 miljoner kronor till Mozambique samt 20
miljoner kronor ytterligare till Bangladesh. För Kenya och Zimbabwe, som
inte kan uppvisa några påtagliga demokratiska framsteg, föreslås en sänkning
av biståndet med 35 respektive 55 miljoner kronor.
Mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk
utveckling finner vi det även naturligt att sänka biståndet till Vietnam. Vi
föreslår att Vietnam-ramen sänks med 60 miljoner kronor och att inga nya
åtaganden görs förrän landets regim visar en politisk vilja till demo-
kratisering. Likaså föreslås en sänkning av biståndet till Laos med ytterligare
25 miljoner kronor.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då
landsstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt
fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget
Latinamerika ökas på med 130 miljoner kronor.
Dessutom vill vi öka anslaget till Västbanken/Gaza med ytterligare 40
miljoner kronor. För det totala bilaterala utvecklingssamarbetet anslår
Folkpartiet ytterligare 1020 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget:
Tabell 1. Multilateralt utvecklingssamarbete:
Tabell 1: (UNDP + 40 )
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den utredning om de biståndspolitiska målen
som regeringen har aviserat bör tillsättas snarast,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att göra demokratimålet överordnat delmålen i
det svenska biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om det så kallade oberoendemålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om att handelns betydelse som utvecklingsmotor
måste betonas starkare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett särskilt åtgärdsprogram för demokrati-
biståndet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i de fall bistånd skall bedrivas i diktaturstater,
totalitära stater eller stater som ej tillåter flerpartisystem skall det ske
via enskilda organisationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att undvika bilaterala biståndsengagemang i
länder vars regimer inte strävar efter demokratisering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att informationstekniken bör bli ett viktigt inslag
i svenskt demokratibistånd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen varje år bör ta fram en särskild
rapport för läget i våra mottagarländer beträffande demokrati och
mänskliga rättigheter,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör stödja de i Carlsson/Ramphal-
rapporten föreslagna ändringarna av FN-stadgan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige såväl bilateralt som multilateralt bör
intensifiera arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de
mänskliga rättigheterna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättsstatens betydelse för utveckling,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att mer kraftfullt stödja ekonomiska reformer i
de nya demokratierna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bistånd skall ges i former som inte snedvrider
mottagarländernas ekonomier,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioriteringar av kunskapsöverföring och
investeringar i "det mänskliga kapitalet",
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljö och bistånd,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att satsningar på frågor som rör sexuell och
reproduktiv hälsa bör föras in i de bilaterala förhandlingarna,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hälsoproblemen i u-länderna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barnen måste ges särskild uppmärksamhet i
biståndspolitiken,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett genusperspektiv och att arbetet inom
biståndet med att öka jämställdheten mellan kvinnor och män bör
intensifieras,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av enskilda organisationers bistånds-
arbete,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU och u-länderna,
24. att riksdagen till A1 Biståndsverksamhet för budgetåret 2000
anvisar 1 500 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller
således 13 560 miljoner kronor,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den totala biståndsökningen till 0,80, 0,84
respektive 0,86 % av BNI för åren 2000, 2001 och 2002,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återgång till enprocentsmålet inom en tioårs-
period,
27. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, till riksdags-
beslut i motsvarande delar, bemyndigar regeringen att göra de ut-
fästelser och åtaganden som förordas ovan i motionen beträffande
multi- och bilateralt utvecklingssamarbete enligt tabell 1 och 2.