Svensk biståndspolitik har alltsedan den egentliga starten
1962 inriktats på att hjälpa länder i tredje världen till en
bättre framtid. Den ideologiska grundvalen var inte sällan de
kollektiva skuldkänslor för den föregivna utsugning som
dessa länder folk utsatts för av sina forna kolonialherrar.
På grundval av detta och kombinerad med en gammal god svensk
humanitär- och missionstradition utvecklades svensk biståndspolitik under
sina första 25 år i en tämligen ensidig och negativ riktning. Socialistiska
planekonomier prioriterades under det att planmässig fattigdomsbekämpning
och demokratiutveckling eftersattes konsekvent.
Det senaste decenniets biståndspolitik har varit mer lyckosam. Tydligare
mål och successivt bättre utvärdering präglar idag biståndet även om många
problem återstår. Att det traditionella biståndet kompletterats med särskilt
stöd till den smärtsamma transitionsprocessen i de forna kommunistdikatu-
rerna i Central- och Östeuropa är naturligt och väsentligt.
Ingen kan påstå att stödpolitiken som helhet är direkt kontraproduktiv,
även om fog finns för ett ifrågasättande av effekterna av de gigantiska kre-
diter som västvärlden bestått i huvudsak Ryssland. Man kan väl hävda att
såväl EU:s som Sveriges politik i huvudsak gör gott. Såväl förebyggande
projekt som brandkårsutryckningar har generellt sett större träffsäkerhet än
under 60-och 70-talens storvulna och missriktade välvilja. Likväl saknas
fortfarande ett avgörande perspektiv i svenska biståndsinsatser. Demokrati-
målet är enligt min mening vällovligt, men måste för att angripa de verkliga
problemen kombineras med ännu ett övergripande mål för biståndspolitiken.
Arbetet för institutionella förändringar och implementation av dessa kräver
att de nuvarande målen för biståndspolitiken kompletteras med ett
korruptions- och rättsstatsmål.
Att det svenska biståndet inte - direkt eller indirekt - försnillas av korrupta
regimer är ett självklart mål även för nuvarande politik. Likväl måste mer av
biståndsinsatserna fokuseras på den direkta kampen mot korruption på alla
nivåer i de biståndsprojekt som Sverige och EU stöder. Uppbyggnaden av
rättsstatens institutioner och tillämpningen av lagar och regler som gör
investeringar och näringsverksamhet meningsfulla och någorlunda förutsäg-
bara måste stå i centrum för svensk politik.
Demokrati är inte ett tillräckligt mål för svensk
biståndspolitik. Arbete för att skapa institutioner och
ändamålsenlig lagstiftning räcker inte heller till. Ett land kan
ha lagar och regler av aldrig så progressiv och korrekt natur
utan att det hjälper. Även tillämpningen av lagstiftningen
och de reella möjligheterna att bl a genom skatteuppbörd och
indrivning se till att ingångna avtal följs är helt avgörande.
För att skapa förutsättningar för investeringar i nya företag och nya jobb
krävs fasta spelregler och förutsägbara villkor. Korruption och ett oförut-
sägbart rättsväsende tillhör de främsta infrastrukturella hindren för en positiv
utveckling i många av de länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete.
Med en kraftfull svensk politik på detta område skulle förutsättningarna
kunna vara något bättre än dagens.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare ett mål för svensk biståndspolitik
såväl bi- som multilateralt.