Med Afrika avses i motionen Afrika söder om Sahara som
omfattar 48 självständiga länder. De afrikanska länderna norr
om Sahara med kust mot Medelhavet är alltså inte
medräknade.
En dyster bild
Bilden av Afrika präglas i stor utsträckning av krig,
fattigdom och svält. Visserligen finns det länder och
områden i Afrika där det råder fredliga förhållanden, där
utvecklingen snabbt går framåt och där det finns ett visst
välstånd, men i huvudsak är bilden riktig. Afrika har
omfattande och svåra problem.
Trots dessa ljusare inslag som skulle kunna poängteras är det viktigt att
konstatera att Afrika är i en sämre situation än vad man rimligtvis kunde
förvänta.
Även om framsteg har gjorts, medellivslängden har ökat och utbildnings-
nivån likaså, kommer man inte ifrån att utvecklingen borde ha gått väsentligt
snabbare fram. Erfarenheter från andra delar av världen visar att det går att
på en generation gå från absolut fattigdom till ett relativt välstånd.
Afrika betraktas ibland som ett särfall i jordens utveckling. Det finns helt
enkelt mycket fördomar om Afrika. En är föreställningen, ofta rotad i ett
rasistisk synsätt, att afrikanerna skulle ha svårare att utvecklas och att
Afrika
på något sätt vore dömt att vara fattigare och lägre utvecklat än övriga
världen. Att å andra sidan ständigt finna ursäkter för Afrikas bristande
utveckling bygger i grunden på samma fördom. Det är tvärtom viktigt att ha
samma synsätt på Afrika som på andra delar av världen. Även utifrån mycket
hopplösa utgångspunkter går det att få till stånd en snabb utveckling. Det kan
inte vara rimligt att länder i decennier skall fortsätta på en förödande låg
levnadsstandard.
En missgynnad kontinent
Det är sant att Afrika är missgynnat i många hänseenden.
Klimatet, sjukdomarna och ofruktsamma jordar gör villkoren
besvärligare.
Afrika har också utsatts för en hårdare behandling av utomstående, framför
allt européer. Slavhandeln var den första och mest grymma formen av
europeisk påverkan. Uppemot 13 miljoner slavar beräknas ha skeppats över
Atlanten. Till detta kommer den arabiska och interna slavhandeln. Förutom
det ohyggliga lidandet för slavarna själva och deras nära och kära påverkade
det utvecklingen på hela kontinenten. Fasta bosättningar och organiserat
samhällsliv försvårades av slavjägarnas räder.
Kolonialismen var en annan del av Europas negativa påverkan på Afrika.
Även om kolonialismen hade vissa goda sidor, vilket t.ex. Nelson Mandela
poängterar, innebar den ändå fundamentalt att ett främmande lands statsmakt
utövade kontroll över afrikanska folk. Inte sällan skedde det under
förnedrande, förtryckande och rent av brutala former.
När kolonierna avvecklades kom socialismen. Den hade sina rötter både i
Västeuropas socialistiska tänkande och i Sovjetblockets påverkan. Resultatet
för nya självständiga stater blev förödande. Genom kolonialismen hade man
redan en olämplig struktur med omfattande statsstyrning. Genom socialismen
kom statsdirigerandet att flyttas över i nya former som, liksom i Östeuropa,
hindrade en sund utveckling. I Afrika blev dock konsekvenserna än mer
förödande.
Den europeiska påverkan har således inte varit av godo. Det gäller dock nu
att komma över gångna tiders negativa faktorer och koncentrera sig på det
som gör det möjligt att utveckla Afrika i snabb takt. Endast genom en snabb
välståndsökning finns det möjlighet att komma till rätta med fattigdomen och
underutvecklingens problem.
Krig - det mest akuta
problemet
En tredjedel av Afrikas länder befinner sig nu i krigstillstånd
som berör närmare fyrtio procent av befolkningen på
kontinenten. Krigen och oroligheterna föröder mänskligt liv
och försvårar eller omöjliggör normal utveckling. En stor del
av de krigförande staternas resurser ägnas
krigsansträngningar.
Krig är inte något unikt för Afrika, det har vi sett den gångna våren.
Däremot är Afrika den kontinent som i störst utsträckning påverkas av krig.
De går i ett band från Indiska oceanens kust i Somalia och Eritrea snett över
Centralafrika ner till Kongo och Angola vid Atlanten. Därutöver pågår
långvariga inbördeskrig i Västafrika. I dessa krigförande länder försvåras
eller omöjliggörs en sund utveckling. Resurserna inriktas på krigföringen och
människor drabbas hårt direkt och indirekt.
Ett första steg för att skapa förutsättningar för ett ökat välstånd i regionen
måste därför vara att få stopp på de pågående krigen. FN måste omedelbart
prioritera fredsfrämjande insatser i Afrika. Det är obegripligt att
säkerhetsrådet med sitt ansvar för internationell fred och säkerhet är och har
varit så passivt i de afrikanska krigen under flera år. Redan FN:s skandalösa
uppträdande i samband med folkmordet i Rwanda har fått Afrikas folk att
misströsta om FN. Organisationens fortsatta passivitet i Afrika är
uppseendeväckande.
Det brukar ibland anföras att kostnaderna för fredsfrämjande insatser
skulle bli höga. Det är sant, men kostnaden för att inte ingripa är mycket
högre. Befolkningen i de krigsdrabbade länderna betalar ett oerhört högt pris
för denna passivitet.
Det internationella bistånd som går till Afrika bör naturligtvis främst
inriktas på att undanröja det mest fundamentala hindret mot utveckling på
hela kontinenten, nämligen krigen.
Vid naturkatastrofer eller hungersnöd mobiliseras numera snabbt tillräck-
liga humanitära insatser. Att förebygga genom fredsfrämjande insatser bör
naturligtvis vara än högre prioriterat.
Afrikansk freds- och
säkerhetsordning
Den viktigaste uppgiften efter det omedelbara
fredsfrämjandet är att skapa en afrikansk freds- och
säkerhetsordning som gör det möjligt att förebygga
stridigheter och bygga samhällen i frihet och fred. Den
afrikanska situationen påminner inte så lite om den Europa
tidigare befann sig i. I ett historiskt perspektiv är Europa den
blodigaste av alla kontinenter. Här har de flesta och de mest
förödande krigen utkämpats. I Europa har vi dock lärt oss att
det finns en möjlighet att komma förbi de ständiga krigen
genom ett fast, organiserat och förpliktande samarbete
mellan länderna.
I Afrika behövs mer än någonsin en effektiv freds- och säkerhetsordning.
Den måste självklart bygga på de afrikanska ländernas eget samarbete med
stöd av FN, Europeiska unionen och USA. Det kan vara naturligt att Europa
känner stor tveksamhet att ingripa i Afrikas affärer. Det förgångnas
erfarenhet pekar på att det inte varit särskilt lyckligt. Likväl måste såväl EU
som USA känna ett ansvar för att understödja de goda krafterna i Afrika.
Detta ansvar gäller både finansiellt och genom annat stöd till fredsbevarande
insatser och en beredskap att delta själva.
Att få stopp på krigen och möjliggöra samtal mellan de krigförande
parterna är första prioritet, men det räcker inte med detta. Det måste också
byggas en organisation för att förebygga framtida konflikter. Sverige bör
inom EU och i FN ta initiativ till en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Det kan inte Sverige ensamt klara av. Det krävs att vi samverkar inom
Europa och tillsammans med USA för att hjälpa de afrikanska länderna att
skapa en sådan ordning. Men situationen brådskar. Det går inte för Afrika att
utvecklas om uppemot 40 procent av dess invånare lever i krigförande
länder, där alla ansträngningar inriktas på att vinna de pågående konflikterna.
Etablerandet av gemensamma institutioner kan också befrämja de ofta
eftersatta frågorna om mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter
Genom upprättandet av en afrikansk motsvarighet till
Europarådet, kan arbetet för mänskliga rättigheter
underlättas. I Europa efter andra världskriget var
Europarådet den första gemensamma
samarbetsorganisationen som hade som huvuduppgift just att
fastslå normer för och bevaka utvecklingen mot mänskliga
rättigheter och demokrati.
På samma sätt är det viktigt att det i Afrika skapas kraftfulla samarbets-
organisationer som stöder och hjälper de enskilda länderna att utveckla och
hålla fast vid mänskliga rättigheter och demokrati. Här kan biståndsgivare
göra en insats genom att stimulera sådant samarbete och få till stånd
mekanismer som gör att avsteg från principerna påtalas och utsätts för
fördömanden både inom den egna kontinenten och från omvärlden.
Frågan om demokrati och mänskliga rättigheter har också en säkerhets-
skapande dimension. Vi vet att demokratier inte för krig med varandra och
att det dessutom ger ett samhällsklimat som minskar spänningar mellan olika
grupper inom ett land. Därför är en stimulering av demokratiskt samarbete i
Afrika en central uppgift.
Ett första steg kunde vara att inom eller utom SADEC söka etablera ett fast
och förpliktande samarbete vad avser mänskliga rättigheter och demokrati
mellan de visserligen bräckliga demokratiska länderna i södra Afrika.
Europarådet, med sin parlamentariska dimension och med sina normer och
domstol, kan vara en lämplig förebild.
Förutom etablerandet av institutioner som främjar fred och mänskliga
rättigheter kan freden underlättas genom att de biståndsströmmar som går
från västvärlden till de afrikanska länderna omdirigeras. En grundläggande
regel måste vara att inget stöd skall ges till statsmakter som för anfallskrig.
Långsiktiga hot mot
utvecklingen
Vanstyre
Om krigen är det största och det mest akuta problemet så
måste man tyvärr konstatera att den utvecklingspolitik som
har förts i huvuddelen av Afrika inte varit särskilt
framgångsrik ens under fredliga förhållanden. Den stora
majoriteten av kontinentens länder tillhör fortfarande
låginkomstländernas krets. Fattigdom, sjukdom och svält är
fortfarande det dominerande problemet.
Att från Europas sida fortsätta med biståndsprogram som har pågått i uppåt
30-40 år och som hittills har gett mycket magert resultat kan inte vara rimlig
politik. Om Afrika utvecklas det kommande tredjedels seklet som det har
gjort det gångna så är perspektivet mycket dystert.
Därför gäller det att nu på ett helt annat sätt skapa incitament för en god
och snabb standardökning i Afrika.
Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma
som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller något slags
egna afrikanska vägar. Vi vet av erfarenhet att endast marknadsekonomi kan
ge välstånd till de breda folklagren. Den bygger på de faktorer som skänkt
välstånd till länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri
företagsamhet och frihandel i kombination med utbildning för alla inom
ramen för ett rättssamhälle. Fundamentalt handlar det om att öppna
möjligheterna för den enskilde afrikanen att skapa välstånd för sig och de
sina.
Ofta förhindras detta genom statsmakterna som inte primärt är intresserade
av att främja utvecklingen utan av att behålla den egna makten. Den
afrikanska socialismen är det största utvecklingshindret. Men det finns också
andra. Inte sällan är regeringar kleptokratiska, den som är vid makten skor
sig för att skapa sig en förmögenhet så snabbt som möjligt. Både socialism
och kleptokrati kan förvärras av biståndsflöden. Det handlar helt enkelt om
hur noga man kontrollerar att de pengar som statsmakten i ett land tillförs
faktiskt används för utveckling och inte för att hindra utvecklingen.
Världsbanken konstaterar i en banbrytande studie att bistånd som tillförs en
regim som för en politik som hindrar utvecklingen medför en försämring av
situationen.
Det står alltmer klart att bistånd till en regim som förhindrar utvecklingen
inte bara är bortslösade utan direkt skadliga. Det säger sig självt att det
aldrig
kan vara riktigt att i ett u-land stärka de mest utvecklingsfientliga krafterna,
som tyvärr inte sällan just är den centrala statsmakten.
När Europa var förrött efter andra världskriget gav USA ett mycket
förnämligt erbjudande för återuppbyggnaden av den krigshärjade och
utfattiga kontinenten. Det var Marshallhjälpen, som hade tre väsentliga
ingredienser. För det första var det en generös hjälp som stimulerade
utvecklingen på bred front. För det andra var den tidsbegränsad till fyra år.
Det handlade alltså inte om ett fortgående penningflöde utan om att komma
igång - en hjälp till självhjälp. Poängen var att Europa fick hjälp med
igångsättningen men att den fortsatta utvecklingen måste bygga på egna
ansträngningar. För det tredje gavs Marshallhjälpen inte direkt till enskilda
länder utan ett villkor var att organiserat samarbete skapades mellan
mottagarländerna. I själva verket var det ett embryo till det europeiska
samarbetet och den integration som har fortsatt alltsedan dess.
Det finns anledning att erinra sig dessa europeiska erfarenheter när vi ser
på Afrika.
I stället för ett bistånd som fortsätter decennium efter decennium bör man
koncentrera sig på en mer kortvarig och bred igångsättning av egna
utvecklingsansträngningar. Det är länderna själva som i allt väsentligt måste
skapa sin egen utveckling. Den kan inte skapas av utomstående krafter.
Biståndet skall också utformas så att det stimulerar och kanske till och med
tvingar fram samarbete mellan länderna. Det var vad som skedde i Europa
och det är vad som i särskilt stor utsträckning behövs i Afrika där krig och
konflikter blir allt vanligare.
När det gäller frågan om hur generös hjälpen skall vara finns det anledning
att titta tillbaka på de gångna decenniernas erfarenhet.
Att fortsätta med biståndsflöden under decennier verkar inte rimligt. Det
traditionella biståndet måste omvandlas så att en snabb utveckling verkligen
kommer till stånd.
Risken med biståndberoende är att det skiljer regimen från sitt eget folk.
Regimen kan genom biståndet bli oberoende av det egna folkets beslut och
ansträngningar. För åtskilliga afrikanska regimer har det länge varit viktigare
att hålla sig väl med utländska biståndsgivare än att bygga upp ett förtroende
hos det egna folket. Regimen har kunnat framställa sig som de goda gåvornas
givare gentemot det egna folket istället för att vara ett av folket valt sätt
att
arrangera landets egna samhällsförhållanden.
Oavsett hur usla regimerna är har västvärlden dock ett ansvar för att kunna
hjälpa befolkningen vid akuta katastrofer. Detta stöd bör dock om möjligt
vara utformat så att det inte leder till ett långvarigt beroende.
Otillräcklig sjukvård och
utbildning
Sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem som både är
en orsak till och ett resultat av underutvecklingen. I vissa
länder minskar medellivslängden och understiger på sina håll
t.o.m. 50 år. Aids, malaria, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka
och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i
stora delar av kontinenten. Aidskatastrofen i Afrika har ännu
inte gått att bromsa. Av totalt 33 miljoner hivsmittade
människor i världen finns 22 miljoner i Afrika söder om
Sahara. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har
redan sjunkit med nästan tio år. Hela familjer drabbas hårt
när de arbetsföra blir sjuka och barnen tvingas stanna hemma
från skolan och arbeta på åkrarna. I södra Afrika har ca 2,2
miljoner barn blivit föräldralösa på grund av aids.
Förutom det direkta lidande och den skada som sjukdomarna orsakar
försvårar de också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv.
Människor som lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att ha den energi
och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de
förödande konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna
borde ha utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera
problemen med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på
resurser. Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga
upp en grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både
social och ekonomisk utveckling.
Erfarenheter från alla länder som utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga
satsningar på hälso- och sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska
sjukdomar. Det förekommer försök med olika typer av aidsmedicin på
befolkningsgrupper i Afrika men när medicinen väl är färdigutvecklad är den
alldeles för dyr för att kunna användas där. Mönstret går igen när det gäller
vacciner och mediciner mot tropiska sjukdomar. Det är inte ekonomiskt
lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som
nästan bara förekommer i världens fattigaste länder.
En lösning på detta problem kan vara en modell som den amerikanske
Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika
länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin.
Exempelvis skulle EU kunna lova att köpa ett effektivt malariavaccin till
Afrikas 25 miljoner nyfödda varje år om ett effektivt sådant vaccin utveck-
las. Vidare kan också ett minimipris per dos garanteras.
De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men
poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän ett
effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning
och utveckling och för risken av misslyckade projekt.
Även om direkta svältsituationer numera har blivit alltmer sällsynta så
råder på många håll fortfarande undernäring och felnäring. En stor andel av
barnen utvecklas långsamt till följd av brister i näringsintaget under de första
levnadsåren.
Utbildningen är också en nyckelfråga. I Sverige innebar 1842 års folk-
skolestadga en dramatisk förändring i så måtto att en hel befolkning inte bara
skulle ges möjlighet att utbilda sig utan också genom skolplikten faktiskt fick
en skyldighet att göra det.
I Afrika är analfabetismen fortfarande utbredd. Det är inte bara den äldre
generationen som saknar skolunderbyggnad utan även en alltför liten grupp
av de unga får grundläggande utbildning i konsten att läsa, skriva och räkna.
Det säger sig självt att det är svårt att få till stånd en utveckling i ett land
där de flesta inte har någon utbildning alls. Att ta till sig ny kunskap och nya
idéer om man inte ens kan läsa, skriva eller räkna är naturligtvis näst intill
omöjligt.
Det finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan. Det
måste gälla alla även flickorna. Barn och ungdom skall inte arbeta eller vara
soldater utan faktiskt gå i skolan. Inte heller detta handlar om stora insatser
utan mer om en förmåga att organisera samhället så att detta faktiskt blir
möjligt.
Skuldavskrivning skulle möjligen vara ett sätt att få till stånd en bred
satsning på både hälsovård och utbildning. Villkoret för skuldavskrivning
kunde vara att man inom relativt få år faktiskt fick till stånd en allmän
hälsovård och utbildning för varje barn och ungdom och dessutom helst
också utbildning för vuxna analfabeter.
Vad skall omvärlden göra?
Den första långsiktiga åtgärden är att i verklig mening öppna
upp för Afrikas länder att fritt få exportera sina varor och
tjänster till de utvecklade länderna. Europeiska unionen och
övriga i-länder skall undanröja sina handelshinder, inte minst
när det gäller jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva
frågan om avskaffade tullar och handelshinder gentemot u-
länderna i WTO. Därmed läggs en långsiktig grund för sunda
handelsförhållanden, vilket är en god grund för en både
snabb och långsiktig välståndsökning.
När det gäller tillförsel av externt kapital för att finansiera
infrastrukturprojekt är detta i grunden inget särskilt stort bekymmer så länge
det förs en riktig politik. Upplåning av staten är endast nödvändigt för sådana
projekt som inte kan marknadsfinansieras, främst vissa satsningar på vägar,
vatten och avlopp.
Flödet av privat kapital för att finansiera god utveckling i u-länder är inte
begränsat. I-ländernas samlade pensionskapital är av den storleksordningen
att också ringa andelar av detta som kan användas för mera riskabla
investeringar gott och väl kan finansiera t.ex. utvecklingen i Afrika. Ett
nettoflöde av privat kapital på hundra miljarder dollar årligen till Afrika i
form av direktinvesteringar, portföljinvesteringar och i mer begränsad
omfattning lån till specifika projekt vore naturligtvis möjligt också på kort
sikt. Det är inte pengarna i sig som är problemet utan att få till stånd goda
investeringsprojekt inom ramen för en sund politik i u-landet som helhet.
Fram till början av 1980-talet kunde ju ingen tro att det skulle vara möjligt
att investera privat i Kina, ett utfattigt och gravt vanstyrt land som utsatts
för
avsiktlig svält och förstörelse genom Det stora språnget och
kulturrevolutionen. När den rätta utvecklingsviljan finns är det möjligt också
för mycket fattiga länder att få till stånd en snabb utveckling som kan
finansieras genom god tillgång på privat kapital från omvärlden.
Skall det bli möjligt att få till stånd en sådan god cirkel där en god politik
drar till sig kapital och därmed möjliggör en fortsatt och förstärkt utveckling
måste dock den nuvarande trenden brytas.
För det krävs en specifik satsning på ett par tre faktorer.
Skuldbördan
För det första måste den förlamning som sker i åtskilliga av
de afrikanska länderna genom en skuldbörda som inte kan
betalas undanröjas. För nya regimer är den gamla regimens
skulder som en kvarnsten kring halsen som ofta omöjliggör
en ny och framgångsrik politik.
Att skriva av de skulder som Afrika har är i allt väsentligt inte en fråga om
resurser. Europa, i meningen EU och Efta, bör kunna ta ett särskilt ansvar för
att finansiera en skuldavskrivning i Afrika i samverkan med övriga i-länder.
Det viktiga med skuldavskrivningarna är att de sker på ett sådant sätt att de
faktiskt främjar utvecklingen och inte göder korruption och vanstyre.
Inte sällan är den orimliga skuldbelastningen just ett resultat av vanstyre
och korruption. Lånade pengar har inte använts för att skapa utveckling och
har därmed inte möjlighet att ge den avkastning som skall betala lånet.
Istället har lån använts för att berika presidenten eller det härskande partiet.
Lån har ibland också använts för att direkt motverka utvecklingen. I
Tanzania genomfördes t.ex. vid början av självständigheten en reform som
slog sönder landsbygdsutvecklingen och lade grunden för en permanent
fattigdom. Denna förödande åtgärd var i stor utsträckning finansierad från
omvärlden, inklusive Sverige.
En generös skuldavskrivning är en viktig åtgärd men den måste bestämt
kombineras med alldeles fasta villkor. För det första får skuldavskrivningen
inte ge utrymme för en ny oansvarig upplåning. Det är lönlöst att göra sig av
med de existerande skulderna för att bygga upp nya. Strävan måste vara att
statsmakterna i länderna inte skall finansiera fortsatta åtaganden genom
upplåning. Den upplåning som behövs för att klara kapitaltillförseln i ett
snabbt växande u-land sker inte genom statsmakten utan direkt i de projekt
som ger utvecklingen. Det ankommer på normala kreditgivare att göra den
riskbedömning som ska ske vid all investering. Det är förvisso både
sannolikt och rimligt att en del projekt inte kommer att lyckas, på samma sätt
som åtskilliga investeringsprojekt i i-länder inte blir framgångsrika.
Konkurser och kreditförluster är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.
Denna risk får dock inte undanröjas genom att statsmakten går in som
garantigivare eller för att täcka förlusterna. Det ankommer på det privata
näringslivet och de privata långivarna att hantera detta. Erfarenheten visar att
man på den privata sidan är beredd att skjuta till kapital också för verkligt
riskfyllda projekt.
Det är dock ofta svårt att från början avgöra om en ny regim kommer att
visa sig så framstegsvänlig som den utlovar. Ett sätt att förhindra att
skuldavskrivning leder till en ansvarslös nyupplåning, kan vara att under
några övergångsår göra lånen ränte- och amorteringsfria. Om den nya
regimen verkligen visar sig hållbart utvecklingsinriktad avskrivs lånen efter
denna prövotid. En utvecklingshämmande regim får däremot ha det
moralstärkande hotet om en återkommande lånebörda hängande kvar.
Rättsstat
Vissa länders svårigheter att attrahera riskkapital löses
förutom genom skuldsanering genom inrättandet av
demokratiska institutioner. Detta ger en förutsägbarhet för
investeringars utfall, och skapar därför stora möjligheter till
marknadsfinansiering.
Den goda utvecklingen kan inte ske om det inte finns en fungerande
rättsstat. Det skall finnas goda lagar och de skall efterlevas. Statsmakten får
inte vara ett instrument för att suga ut eller terrorisera medborgarna. Tvärtom
skall staten vara ett värn för den enskildes frihet och rätt.
Det handlar återigen inte om stora ekonomiska satsningar utan mer om ett
förhållningssätt. Omvärlden kan hjälpa till i den processen genom att
stimulera ett samarbete vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i
Afrika.
Satsningar på skola och
sjukvård
En idé som den brittiska hjälporganisationen Oxfam har
lanserat är att skuldavskrivningar till ett u-lands statsmakt
skall förknippas med mycket bestämda villkor att de pengar
som frigörs i form av uteblivna ränte- och
amorteringskostnader direkt skall användas för satsningar på
nyckelområden. Det är en tankegång som är väl värd att ta
vara på. Det belopp som skuldavskrivningen frigör skulle
kunna villkoras med att motsvarande satsningar görs från
statsmakten på de två mest prioriterade statliga satsningarna,
nämligen grundläggande hälsovård och utbildning för alla
barn och ungdomar. Endast genom satsningar på hälso- och
sjukvård kan epidemiska sjukdomar hejdas och aidstragedin
hindras. Ofta kan detta dessutom kombineras med
utbildningsmålen, då utbildning i hälsofrågor är ett bra steg
för att förbättra hälsostandarden. Skuldavskrivningen kunde
därmed bli ett instrument för att förverkliga den satsning på
fundamentala utvecklingsfaktorer som är nödvändig för att
möjliggöra en snabb och uthållig tillväxt.
Villkoren för att skuldavskrivningar skall ske kan alltså sammanfattas i
följande punkter:
- landet skall föra en utvecklingsvänlig politik, inriktad på välståndets
grundläggande förutsättningar - marknadsekonomi, demokrati och
rättsstat,
- skuldavskrivningarna får inte gynna misshushållning och korruption,
- statsmakten får inte vara involverad i anfallskrig,
- de resurser som frigörs genom skuldavskrivningarna skall satsas på
grundläggande hälsovård och utbildning,
- ny statsupplåning får endast ske för infrastrukturprojekt som inte kan
marknadsfinansieras.
Biståndets utformning
Långt stöd ger dålig uthållighet, vad gäller resultaten. Bra
bistånd ger resultat snabbt och dåliga resultat blir inte bättre
av att man håller på länge. Utfasningen är inte trevlig för
någondera parten. Därför bör slutdatum alltid fixeras från
början. Bistånd konditionerar i sig behov av mer bistånd. De
länder som har fått mycket bistånd (mer än 250 USD per
invånare) har inte lyckats bättre än andra.
Utvecklingen av projekten bör gå från behovsdrivna projekt via
performance-orienterade till kunskapsbaserade. Behovet av att göra av med
anslagna medel får aldrig bli drivkraften. En fastställd utfasning i takt med
ett lands ekonomiska tillväxt måste finnas, och 10-15 år torde vara den
realistiska utfasningstiden
Man bör inte ge efter för efterfrågetryck eller historiska faktorer - utan
strävan skall vara att låta många projekt tävla med varandra, med avseende
på meriter och uppträdande.
Bistånd skapar dålig ledning och har negativ effekt på institutionerna.
Svaga institutioner ger dålig tillväxt. Bistånd minskar skatteuttaget och leder
till strategier att öka biståndet. Lokala NGO:er strävar efter ökat bistånd och
regeringar vill gärna flagga med ökat bistånd. Mycket bistånd går dessutom
utanför nationalbudgeten (i Tanzania 70 procent) och biståndet minskar
behovet av att prioritera exporten. Ju färre givare per land desto bättre
resultat når man, eftersom givarna inte kan spelas ut mot varandra.
Varför förväntar man sig tillväxt av biståndet? Det ges för närvarande inte
till det ändamålet utan till socialt stöd, hälsa och utbildning. Givarna har
mycket stort inflytande.
Biståndet förhandlas med regeringarna, och det stärker exekutivmakten på
parlamentens bekostnad. Det har därför en demokratiaspekt också. Biståndet
hämmar strävandena hos länderna att själva finna sin utvecklingsstrategi.
Ett lägre bistånd leder däremot till högre skatter och därmed ökade krav
från folken på bra ledning av landet.
Världsbanken har nyligen i sin rapport konstaterat att i ett land med gott
styre leder en ökning av biståndet med 1 % till en tillväxtökning på
0,5 %. Motsvarande biståndsökning till ett land med dåligt styre leder till en
tillväxtminskning med 0,3 %.
En del av problemen med bistånd till korrupta eller misskötta länder kan
avhjälpas genom att biståndet kanaliseras till andra parter än de skadliga
regimerna. Därför bör en ökad andel av biståndet gå till frivilligorganisa-
tioner.
Avveckling av bistånd
Bistånd som inte främjar utvecklingen skall snarast
avvecklas. Det handlar främst om bistånd som ges till
statsmakter som hindrar landets utveckling. (Om detta bör
inte någon oenighet föreligga. Svårigheten ligger i att avgöra
hur landets politik verkligen påverkar utvecklingen.)
Även bistånd som ger god effekt skall successivt avvecklas. Landet självt
måste ta över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner. Det får i längden inte
vara en uppgift för utomstående.
Erfarenheter från de snabbväxande länderna i Asien som på kort tid av-
vecklat fattigdomen visar hur viktig tidsaspekten är i biståndet. Ett kraftfullt
initialt bistånd som ger en god start, men som trappas ned inom en bestämd
tid, är den rekommendation som bestämt ges från dessa länder.
Tidsperspektivet i biståndet har alltså en central betydelse för resultatet.
Nedtrappning av ett generöst bistånd måste påbörjas tidigt. Den exakta takten
i avvecklingsprocessen kan behöva avvägas med hänsyn till utvecklings-
nivån. Bistånd med perspektiv att fortgå i decennier är dock inte rimligt ur
utvecklingssynpunkt. Det visar inte minst erfarenheter från länder med stort
och ihållande biståndsberoende.
Det är svårt att ge bistånd som verkligen främjar utvecklingen. Ofta ges
bistånd med utgångspunkt från givarlandets perspektiv. Inte sällan framstår
själva givandet som det viktiga i stället för den utveckling som skall bli
resultatet. I ett avseende är det oundvikligt. Det är givarlandets politiska
struktur som anger biståndets omfattning och i allt väsentligt även dess
inriktning. Vad som inte är oundvikligt är att arbete med bistånd vad avser
strategi och ledning också utformas i ett givarlands miljö. Det är naturligtvis
inte rimligt att utvecklingsfunktionen på Sida är förlagd till Sverige, med
dess stora mentala avstånd till ett u-lands verklighet. För att verkligen förstå
utvecklingens villkor och problem bör man leva så nära dess problem och
möjligheter som låter sig göras.
Vi menar att Sidas centrala utvecklings- och ledningsfunktion bör finnas i
södra Afrika, förslagsvis Mocambique. Ekonomiska och administrativa
funktioner kan dock väl finnas kvar i Sverige.
Erbjudande om nystart
Kombinationen av krig, skuldfälla, aids och en misslyckad
utvecklingspolitik ger ett dystert perspektiv i många
afrikanska länder.
Det behövs en nytändning för att åstadkomma det genombrott av snabb
tillväxt som blir självgenererande och självförstärkande. Vi får inte tappa
perspektivet att det faktiskt är möjligt för ett land att ta sig från absolut
fattigdom till relativt välstånd på en generation. För det behövs inte stora
naturrikedomar eller stora biståndsflöden. Vad som behövs är goda värden
och en samhällsordning som uppmuntrar också den fattige bonden att
förbättra sin lott, att satsa på nya idéer och finna att ansträngning verkligen
ger resultat.
Omvärlden kan göra två saker för att hjälpa till. Det ena är att ta bort
hinder i den internationella handeln så att ett fattigt afrikanskt land får
chansen att bygga upp handel och andra kontakter.
Det andra är att ge en starthjälp. Se till att under en begränsad tid på
kanske fem år bidra till att skapa fred, ta bort förlamande skuldbetalning, se
till att alla barn går i skolan och att det finns en elementär hälsovård till
dem
som behöver. Allt detta inom ramen för ett rättssamhälle.
Sverige skulle tillsammans med likasinnade länder inom eller utom EU
kunna erbjuda en sådan nystart med bestämda villkor till ett antal afrikanska
länder som är beredda att uppfylla sin del av kontraktet.
Alternativet till en sådan nystart vore en fortsättning på den utveckling
som präglat många afrikanska länder de senaste trettio åren. Det perspektivet
är inte upplyftande.
Det är inte pengar som är problemet utan viljan och förmågan till föränd-
ring. Även ett utfattigt u-land med rätt politik och hyggligt goda samhälls-
förhållanden kan attrahera det utländska privata kapital som behövs för en
snabb utveckling.
Vi ska vara beredda att ge starthjälpen. Förutsättningen är att det finns en
ärlig vilja till utveckling.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att biståndet skall ha som övergripande mål att
främja en snabb utrotning av fattigdomen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rättsstaten, respekten för mänskliga
rättigheter, demokrati och marknadsekonomi är centrala målsättningar
i samarbetet med biståndsländerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN skall genomföra en satsning på fred i
Afrika,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en afrikansk freds- och säkerhetsordning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bistånd skall vara kortvarigt och resultat-
inriktat,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling av läkemedel för tropiska sjukdomar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste värna frihandeln genom att
inom EU och WTO ständigt arbeta för lägre tullar och avskaffande av
handelshinder,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa systemet med landramar till förmån
för avtal, där strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och
demokratiutveckling uppställs,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bistånd inte skall ges till länder som för
anfallskrig,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skuldavskrivningar inte får ske så att
misshushållning och korruption främjas,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frigjorda resurser från skuldavskrivningar i
första hand skall användas till grundläggande utbildning och
hälsovård,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll
i biståndet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utformningen av biståndet bör ske i u-
landsmiljö.
14.