med anledning av skr. 1999/2000:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1999
Inledning
Under verksamhetsåret 1999 har EU tagit de kanske största stegen mot
vad vi kan kalla en federal statsbildning, beslutet om en gemensam
militär styrka för de så kallade Peterbergsuppgifterna samt inrättandet av
den gemensamma valutan euro vid början av året. Den 1 maj trädde
också Amsterdamfördraget i kraft, något som ytterligare motverkar den
gröna tanken om decentralisering av makten. Detta verkar också vara en
insikt som delas av befolkningen - valdeltagandet i sommarens EU-
parlamentsval blev endast 38 procent. Vissa skyllde på det fina vädret,
men de flesta bedömare är ense om att EU känns längre och längre bort
från medborgarens vardag. Denna känsla av alienation från makten är en
naturlig reaktion på den process som idag finns inom EU-systemet, att
likt en magnet suga åt sig mer och mer makt. Samma maktmagnet ger
däremot inte bort något av sin makt, trots att det hänvisas till en
subsidiaritetsprincip. Subsidiaritetsprincipen menar att besluten ska fattas
på den bäst lämpade nivån. Uppenbarligen verkar den mest lämpade
nivån nästan alltid vara EU-nivån. Sällan eller aldrig anses denna nivå
vara närmare medborgarna, utvecklingen verkar ensidigt till en högre
överstatlig nivå. Denna utveckling är inte svår för medborgarna att se och
då finner man heller ingen anledning att delta i en process som
omyndigförklarar den egna kapaciteten att fatta beslut om framtiden. Det
är inte fel på medborgarna, det är fel på systemet.
Den process som driver på för ytterligare maktkoncentration till EU ska
ges dess rätta namn, federalism. Om detta kan man ha olika åsikter. Miljö-
partiet de grönas syn är att federalismen är oförenlig med en demokratiskt
och ekologiskt hållbar utveckling. Den utveckling som beskrivs i regeringens
skrivelse bör betecknas med uttrycket federalism, detta skulle vitalisera den
svenska EU-debatten.
De globala miljöhoten
I Amsterdamfördraget lyftes målet om det hållbara samhället upp som ett
prioriterat mål för unionen, likställt med andra verksamhetsmål. Detta
välkomnade vi i Miljöpartiet, men problemet är att än så länge har
resultatet varit magert. Den viktigaste händelsen under verksamhetsåret
var något som dessvärre undgick de flesta mediernas bevakning,
publiceringen av Europeiska miljöbyråns rapport "Miljön i Europeiska
Unionen vid sekelskiftet". Rapporten innehåller nyttig, men dessvärre
föga upplyftande information om miljötillståndet i unionen. Av 15
utvalda miljöfrågor visar bedömningen att tillståndet nu är alarmerande,
men även att med dagens åtgärdsnivå så kommer resultatet att ytterligare
försämras! Att regeringen i sin skrivelse väljer att inte kommentera eller
redogöra för denna utveckling är otillräckligt.
Det kanske mest avgörande för den framtida miljösituationen är att mänsk-
ligheten väljer att ta itu med klimatproblematiken. Vi har kunnat se en
oroande och onaturlig ökning av jordens medeltemperatur under den senare
hälften av 1900-talet. Alla seriösa experter är ense om att denna ökning till
största delen är orsakad av utsläppen av så kallade växthusgaser, i synnerhet
koldioxid. EU-länderna har i Kyotoprotokollet åtagit sig att minska sina
utsläpp med 8 procent till 2008-2012. Hur detta ska gå till återstår däremot
att se. En miniminivå på koldioxidskatt har diskuterats, men inte heller detta
verksamhetsår har man lyckats komma överens. Detta är ytterst beklagligt
och bristen på insikt och vilja till åtgärder från EU:s medlemsstater är
oansvarigt och nutidsegoistiskt. Nu spår Europeiska miljöbyrån istället en
ökning med 6 procent av EU:s koldioxidutsläpp fram till år 2010.
Regeringen benämner i sin skrivelse EU:s linje som "offensiv" när det
gäller internationella förhandlingar. Tyvärr måste vi konstatera att denna
"offensiva" linje endast gäller i förhandlingar med andra parter, inte när det
gäller att genomföra de nödvändiga åtgärderna för att nå sina egna
åtaganden. Från Miljöpartiet de gröna har vi under året saknat en tuff svensk
strategi för att införa nödvändiga ekonomiska incitament i klimatfrågan.
Utöver detta behövs också en strategi för att avveckla de subventioner som
finns för kolindustrin som bidrar med en avsevärd mängd av unionens
utsläpp av koldioxid.
Skrivelsen visar också med all önskvärd tydlighet de projekt som bedrivs
inom EU och som motverkar den hållbara utvecklingen. Sverige har tilldelats
bidrag från Transeuropeiska nätet för transporter (TEN) som bland annat
syftar till en utbyggnad av vägnätet inom EU. Sverige fick under 1999 14,8
miljoner euro för infrastrukturprojekt varav flera direkt kommer att bidra till
en ökning av koldioxidutsläppen. Att det i skrivelsen inte skrivs en enda rad
om miljöhänsynen inom dessa projekt eller miljönyttan över huvud taget
visar hur tragiskt dålig miljöhänsynen är i dagens EU-politik.
Integreringsrapporter
I och med att en hållbar utveckling i Amsterdamfördraget blev ett mål för
unionens alla verksamhetsområden så genomfördes integreringsrapporter
för inre marknaden inom transport, fiske, industri, energi och
jordbrukssektorn. Dessa strategier för integrering av miljöfrågorna är
väldigt skiftande i sina ambitioner, men den gemensamma komponenten
är den låga kvaliteten. Integreringsrapporterna saknar en grundlig analys
av sektorernas miljöpåverkan och därmed följer också en vag och otydlig
åtgärdsplanering. De övergripande och långsiktiga
miljöintegreringsrapporter som ska beslutas om på toppmötet i Göteborg
under Sveriges ordförandeskap kan inte ha dessa sektorsrapporter som
riktmärke, ambitionen måste sättas betydligt högre än så. De förändringar
som krävs för en ekologiskt hållbar samhällsutveckling kan inte dras i
långbänk mycket längre.
Förnybara energikällor
Regeringens skrivelse ger en översiktlig beskrivning av de svårigheter
man haft med kommissionens plan för reglering av den inre marknaden
för förnybar energiproduktion. Kommissionens ovilja eller oförmåga att
göra upp en tydlig sådan plan är uppseendeväckande och fördröjer
ytterligare arbetet med att nå en minskning av de icke-förnybara
energikällornas dominans på energimarknaden. Det intressanta är
emellertid det som regeringen inte skriver om, nämligen behovet av en
helhetssyn på regleringen av den inre marknaden. Det räcker inte att
skapa ett stödsystem för den förnybara energins intåg på den inre
marknaden, de strukturfel som finns inbyggt i marknaden måste åtgärdas.
Ett sådant är kravet på icke-diskriminering, något som försvårar en aktiv
stödform för detta. En viktig del i helhetsbilden är avsaknaden av
regleringar för stöd till den icke-förnybara energisektorn, stöd som
Miljöpartiet de gröna anser inte vara acceptabla om man vill nå de
uppsatta målen för utsläpp av växthusgaser.
Den kanske mest avgörande komponenten för en hållbar energiförsörjning
är en minskning av dagens konsumtionsnivåer. Potentialen för detta finns,
men berörs inte i skrivningen. EU:s program för detta, SAVE, skulle kunna
spela en positiv roll i detta arbete, men det omnämns inte. För att i
fortsättningen kunna få en bättre översikt bör det finnas med en genomgång
av de existerande åtgärderna på EU-nivå för energieffektivisering samt de
summor som detta arbete omfattar. Det bör även redovisas hur mycket av
dessa medel som satsas i Sverige.
Kemikalier
På kemikaliepolitikens område har mycket energi ägnats åt att behålla de
svenska undantagen för vissa kemikalier. Tyvärr är detta symptomatiskt
för mycket av det miljöarbete som tar upp tid och arbete, nämligen en
kamp för att behålla vissa av de tuffare regler som Sverige hade innan
medlemskapet i EU. Detta ger ingen bra grund för gemensamma visioner
och åtgärder för att minimera mängden kemikalier i kretsloppet.
Miljöpartiets bedömning av det arbete regeringen bedrivit på kemikalie-
området är blandat. För vissa ämnen har man lyckats förlänga undantags-
reglerna samtidigt som vissa regler numera är gemenskapsregler. Systemet
med undantagsregler för kemikalier är emellertid inte hållbart i längden
eftersom det med all önskvärd tydlighet visar på bristerna inom EU-
reglementet. Istället för att lägga energi på att arbeta fram undantag krävs det
nya grepp i kemikaliepolitiken, något som borde vara en prioritet även under
det svenska ordförandeskapet. Detta måste samtidigt kompletteras med ett
arbete för att permanenta de svenska undantagen.
Miljöpartiet de gröna vill att kemikalier ska lyftas ur reglerna för den inre
marknaden och att EU istället inför en "positivlistning" där kemikalier som
man kan tillåta i framtiden finns listade. Vi vill också att man inom EU
implementerar i praktiken det generationsmål för unionens politik som
antagits i enlighet med Esbjergsdeklarationen 1995. Detta innebär att man
inom en generations tidsperiod (25 år) ska ha eliminerat utsläpp av kemiska
ämnen för att på sikt få ner nivåerna av naturligt förekommande ämnen till
nära bakgrundsvärden och nära noll för av människan tillverkade syntetiska
ämnen. Rent kvantitativt innebär detta en minskning av kemikalier med 75
procent till år 2015. Ytterligare en viktig byggsten i EU:s kemikaliepolitik
ska vara införandet av en substitutionsprincip i enlighet med den vi införde i
Sverige 1990, vidare användandet av ekonomiska styrmedel i form av
avgifter, beskattning samt Voluntary Agreements mellan olika aktörer på
kemikalieområdet. Sverige bör också pröva "miljögarantin" gentemot sina i
vissa fall tuffare regler på kemikalieområdet.
WTO, handel och miljö
En av de större händelserna under verksamhetsåret var WTO:s minister-
konferens i Seattle under december månad. Sveriges talan i WTO förs
numera av EU-kommissionen, något som resulterat i att Sverige numera
måste först förhandla om gemensamma ståndpunkter inom EU. Detta
skulle kunna resultera i positiva resultat om man inom EU kommit
överens om gemensamma ståndpunkter grundade på solidaritet och en
ekologiskt hållbar utveckling. Miljöpartiet de gröna agerade i EU-
nämnden samt under den offentliga hearing som organiserades för en
total omdaning av systemet inom WTO.
I regeringens skrivelse beskylls misslyckandet i Seattle på organisations-
former och bristande kompromissvilja hos andra WTO-länder. Den kanske
mest bidragande orsaken berörs inte nämnvärt, nämligen den mobilisering
som det civila samhället bestående av solidaritets- och miljöorganisationer
organiserade i samband med mötet. Denna mobilisering välkomnas av
Miljöpartiet de gröna då WTO:s maktbefogenheter och inverkan på den
globala arenan numera finns i den offentliga debatten. WTO är inte längre en
osynlig drivkraft för en orättvis världsordning. Krav på miljöklausuler och
sociala klausuler är ett krav från den gröna rörelsen sedan länge; först nu
finns det på agendan.
Istället för att omgående satsa på en ny handelsrunda bör regeringen nu ta
initiativ till en grundläggande utvärdering av WTO:s relation till andra FN-
konventioner och erkänna dessa som stående över WTO:s regelverk. Det är
inte acceptabelt att frihandel anses stå över gemensamma regler om
miljöskydd och konventioner om biologisk mångfald. I den skrivelse som
antogs i utrikesutskottet inför förhandlingsrundan var dessa krav framförda,
men när sedan EU-kommissionen presenterade sin förhandlingsstrategi hade
dessa krav en betydligt lägre prioritet. Detta berörs dock inte i regeringens
skrivelse - en allvarlig brist som måste korrigeras. Ett exempel på en
motsättning mellan FN-konventioner och WTO:s regelverk handlar om det
så kallade TRIPS-avtalet om immaterialrättigheter. WTO:s regler på detta
område strider mot det avtal som finns inom FN rörande biologisk mångfald
där det stipuleras att varje land har rätt att styra över sina egna
växtgenetiska
resurser. Problematiken innefattar också de övergångsregler som finns för u-
länderna om införandet av TRIPS-regelverket. Här har Miljöpartiet de gröna
flera gånger frågat ansvarigt statsråd Leif Pagrotsky om dessa övergångs-
perioder kommer att förlängas och då fått motstridiga uppgifter. Skrivelsen
från regeringen förtydligar inte detta på något sätt.
GMO (genmanipulerade organismer)
En viktig händelse under verksamhetsåret var det moratorium som
infördes av miljöministerrådet för utsättning av genetiskt modifierade
produkter. Detta omnämns inte ens i skrivelsen, en allvarlig brist som bör
åtgärdas och kommenteras. Tyvärr var det inte den svenska regeringen
som var drivande i denna fråga och innan ministerrådsmötet fick vi
signaler om att Sverige inte skulle stödja en sådan åtgärd. Den svenska
regeringens arbete på detta område kan inte anses tillräckligt och det
krävs en omorientering och ökat engagemang från Sveriges sida för att
återupprätta förtroendet. Den europeiska miljörörelsen ställer sig numera
frågande till vad Sveriges regering menade med att påverka EU i rätt
riktning på miljöområdet. Istället för att vara en offensiv kraft har vi nu
blivit en reaktiv.
Med steg mot ett gemensamt EU-försvar
I skrivelsen finns en redogörelse för det beslut om en gemensam
insatsstyrka som beslutades av stats- och regeringscheferna på toppmötet
i Helsingfors. Detta är en allvarlig utveckling som vi i Miljöpartiet de
gröna har varnat för länge. En militarisering av EU:s verksamhet är något
som tidigare viftats bort som fantasier och skräckscenarios, men som
numera är på gång. De militära institutioner som numera ska inrättas
inom EU kommer att ha kontinuerliga kontakter med Nato, och det finns
oklarheter om en gemensam insats ska avkrävas beslut i FN:s
säkerhetsråd. Detta tillsammans med ett flertal andra komponenter har
gjort att den svenska alliansfriheten har urholkats mer och mer. Med
föråldrade militära lösningar tar EU steget in i det nya årtusendet, istället
för att anpassa sina strukturer till civilt förebyggande av hot anpassade
till dagens situation.
Schengen
EU tog under verksamhetsåret stora steg på vägen mot en gemensam
asyl- och flyktingpolitik i och med det extra toppmötet i Tammerfors.
Det fastslogs att man ska genomföra en total respekt för
Genèvekonventionen, men i regeringens skrivelse benämns inte
inkonsekvensen att samtidigt inrätta ett europeiskt asylsystem. Att
flyktingar endast ska tillåtas söka asyl i ett EU-land är ett uppenbart brott
mot nämnda Genèvekonvention som stipulerar att varje land ska pröva
en inkommen asylansökan. Miljöpartiet är även oroat över den
utveckling som finns gällande den gemensamma yttre gränsen.
Byggandet av Fästning Europa har accelererat på senare år, och det har
numera införts visumtvång i ett flertal länder. Istället för att ge flyende
människor en fristad har man från EU:s sida under året diskuterat lands-
strategier för vissa så kallade transitländer varifrån det kommer många
flyktingar. Strategin är uppenbar: se till så att dessa flyktingar inte tar sig
in i EU. EU:s försök till att ge den gemensamma asyl- och
flyktingpolitiken ett humant ansikte är upprörande och innehållslöst om
inte en genomgående omriktning sker i syfte att ge fler människor en
fristad.
Revisionsrätten
Revisionsrättens iakttagelser om verksamhetsåret är en allvarlig kritik
mot sättet att handha unionens resurser. Denna kritik var en bidragande
orsak till kommissionens avgång och det var en positiv omskakning av
EU-systemet. Tyvärr har vi inte sett tillfredsställande åtgärder
presenterade från kommissionens sida och saknar en utförligare
redogörelse för den svenska regeringens arbete med denna fråga. Den
allvarliga och omfattande korruption som finns inom EU-systemet bör
bättre lyftas fram i regeringens skrivelse.
Alkoholpolitiken
Regeringens skrivelse om de svenska införselreglerna nämner ingenting
om den väntade kritiken från EU-kommissionen om att dessa undantag
uppenbarligen strider mot EU:s regler för den inre marknaden och att det
är därför som Danmark och Finland tvingats övergå till de betydligt mer
generösa införselreglerna som finns inom resten av EU. Denna fråga är
viktig ur folkhälsosynpunkt, och de regler som finns för Danmark och
Finland kommer nu också gälla för Sverige. Det finns i skrivelsen
ingenting beskrivet om den svenska strategin inför de förhandlingar som
nyligen genomförts, något som har varit en brist. Miljöpartiet vill även se
en redogörelse för hur Sverige nu ska gå vidare och driva på för att
Sverige ska kunna behålla sina restriktivare regler.
Förberedelser inför Sveriges ordförandeskap inom
EU
Det första halvåret 2001 kommer Sverige att vara ordförandeland inom
EU vilket innebär en stor arbetsbörda för den svenska förvaltningen. Den
redogörelse som finns i skrivelsen ger en bra översikt över förberedelse-
arbetet. Regeringen har nu aviserat att man avser att inrätta en
arbetsgrupp med representanter för samtliga riksdagspartier som ska följa
förberedelsearbetet. Miljöpartiet de gröna har tidigare påpekat behovet av
en bättre förankring i riksdagen, i synnerhet då de grundläggande
praktiska förberedelserna med teman för konferenser o dyl redan är
planerade, en process som riksdagens partier borde varit delaktiga i. Vi
välkomnar dock att regeringen nu inlett en process för att förankra
ramprogrammet för ordförandeskapet. Från Miljöpartiet de grönas sida
menar vi att regeringen bör välja att högst prioritera de gemensamma
miljöproblemen och därmed lyfta miljöfrågorna till en högre nivå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en redogörelse för hur regeringen under
verksamhetsåret arbetat för att förverkliga subsidiaritetsprincipen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en redogörelse för den rådande utvecklingen på
miljöområdet baserat på ett antal miljöindikatorer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i kommande årsberättelser redogöra för
miljökonsekvensbeskrivningar av de projekt som planerats inom
ramen för Transeuropeiska nätverket för transporter (TEN),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en redogörelse för de satsningar som genomförs
för att stärka de förnybara energikällornas ställning på den europeiska
marknaden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en redogörelse för de satsningar som genomförts
i Sverige för energieffektiviseringar finansierade med EU-medel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i kommande årsberättelser mer utförligt
redogöra för en svensk kemikaliestrategi inom EU,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska krav vid EU:s arbete inför WTO-
förhandlingarna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att redogöra för den svenska strategin inom EU
för frågor rörande genmanipulerade organismer (GMO),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att redogöra för hur den svenska alliansfriheten
är förenlig med den militära utvecklingen inom EU,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i kommande årsberättelser mer utförligt
redogöra för Revisionsrättens slutsatser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en strategi för hur Sverige skall kunna behålla
sina restriktivare införselregler för alkohol och tobak,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sätta miljöfrågorna överst på dagordningen
under det svenska ordförandeskapet i EU första halvåret 2001.