Informationsteknik har länge varit ett kärt ämne att ha visioner om. Men,
det är riktigt spännande först när man börjar se de tekniska
förutsättningarna för att börja förverkliga visionerna.
Informationssamhället, Kunskapssamhället, K-samhället, eller vad annars
man vill kalla den tid vi står inför, erbjuder mängder med spännande
möjligheter, men också viktiga utmaningar för oss politiska beslutsfattare.
Tekniken ska stå i människans tjänst. Nya och bättre tekniska lösningar
och snabbare kommunikationer ska bidra till att förbättra människors vardag.
Centerpartiet ser informationstekniken som en av de stora möjligheterna till
att skapa förutsättningar för nya jobb och boende i hela landet.
Informationssamhället kommer att krympa avstånd och människor kommer
att kunna prioritera livsmiljö i stället för att välja boende efter var man kan
få
arbete. Vi är övertygade om att det kommer att innebära att fler människor
väljer att bosätta sig närmare naturen utanför de stora metropolerna.
Tekniken lägger också grunden för mer kommunikation mellan människor.
Det personliga mötet kan aldrig ersättas, men väl underlättas. Genom att
affärsmöten i högre grad kan skötas över nätet får människor tid över till
möten människor emellan. I ett samhälle där alla människor måste lära sig
nya saker hela livet ger tekniken en möjlighet att tillgodogöra sig
utbildningen när som helst och var som helst. Det livslånga lärandet behöver
inte innebära långa resor och internatboende på högskolor i andra delar av
landet i samma omfattning som tidigare.
Genom modern teknik demokratiseras tillgången till kunskap och
möjligheten att uttrycka sig. Alla människor ges möjlighet att publicera sig
själva och ta del av det enorma utbud av information som redan finns och
ständigt växer. Allt fler människor blir "prosumenter" - sådana som både
producerar och konsumerar information.
Den tekniska utvecklingen är spännande och erbjuder möjligheter, som vi
idag inte ens kan föreställa oss, men den innehåller också risker. Den kanske
största risken är att nya klyftor skapas mellan det nya samhällets överklass,
som har tillgång till information och kunskap, och dem som inte har
motsvarande möjligheter. Centerpartiets vision om den tekniska utvecklingen
innebär att den ska komma alla till del och erbjuda alla människor, i hela
landet och i alla åldrar, nya möjligheter - en digital allemansrätt.
I denna motion behandlar Centerpartiet tre viktiga komponenter för att
åstadkomma denna digitala allemansrätt: infrastrukturen, utbildningen och
rättsordningen. Med hänsyn till den debatt som just nu förs i Sverige ligger
tonvikten naturligt på den första delen - hur vi ska åstadkomma den
nödvändiga infrastrukturen för att skapa lika tillgänglighet för alla invånare i
hela landet och skapa ett samhälle där alla är tillgängliga.
2 Den digitala infrastrukturen
En heltäckande digital infrastruktur, tillgänglig för alla medborgare, är ett
nödvändigt steg för att kunna förverkliga idén om en digital allemansrätt.
Redan i dag diskrimineras stora delar av befolkningen när det gäller
tillgång till t.ex. ISDN, och än mer ADSL, som just nu testas. Den
kantring av Sverige som skett de senaste decennierna kan i ett längre
perspektiv visa sig vara en lätt krängning i jämförelse med den kantring
som sker i ett ojämlikt IT-samhälle. Det är en av statens grundläggande
uppgifter att garantera lika tillgång till infrastrukturen för alla
medborgare. Inte heller när det gäller den digitala infrastrukturen kan
staten undandra sig detta ansvar, även om utbyggnaden givetvis bör ske i
samverkan med andra aktörer.
2.1 Behovet av en digital infrastruktur
Mängden information som förmedlas mellan människor, mellan
människor och maskiner eller mellan maskiner, ökar exponentiellt. I en
tid där allt mer av kommunikationen sker digitalt ökar också kraven på
en infrastruktur som förmår hantera de informationsvolymer det är frågan
om.
Bara för de tjänster som i dag finns tillgängliga på en massmarknad börjar
infrastrukturen bli ansträngd, och för vanliga konsumenter är det knappast
överkomligt att köpa en tillräckligt snabb anslutning för att utnyttja
möjligheterna.
Genom den tekniska utvecklingen sker en ständig utveckling mot en
integrerad distributionsform för en mängd olika informationstjänster. Tcp/ip
förefaller bli det för alla tjänster dominerande protokollet, d.v.s. formen för
hur datorer utbyter information. Denna utveckling innebär också att kraven
på infrastrukturen blir allt större. Detta kan belysas genom kapacitetskraven
för några vanliga tjänster:
Tabell 1: (Kapacitet )
Tabell: några tjänsters krav på överföringskapacitet
Samtidigt måste det framhållas att dessa tjänster endast är de
informationstjänster som människor utnyttjar. I allt högre grad börjar
maskiner utbyta allt mer information, till nytta för människor. De riktigt
stora informationsvolymerna i framtiden kommer människorna
förmodligen aldrig att se.
Ökande kapacitetskrav måste mätas mot de kapaciteter som i dag
tillhandahålls genom vanliga kanaler. Den vanligaste kanalen för hushållens
datakommunikation håller snabbt på att bli otillräcklig och otidsenlig. Det
behövs nya kanaler för att föra över stora mängder data och möjliggöra
morgondagens integrerade tjänster.
Inom en ganska snar framtid kommer med säkerhet bredbandstjänster att
efterfrågas i stor skala. De tekniker som kan komma i fråga bör värderas
utifrån detta. Några vanliga lösningars kapacitet illustreras nedan:
Tabell 2: (Kapacitet )
# Kapaciteten delas mellan flera mottagare
Tabell: Några kommunikationslösningars kapacitet
Med befintlig infrastruktur, eventuellt förstärkt och förbättrad, är det
möjligt att uppnå ADSL-kapacitet över teleledningarna. Ytterligare
kapacitetsökningar förutsätter att nätet struktureras om. ADSL erbjuder
heller inte bredband i båda riktningarna, något som strider mot idén om
"prosumenter" som vi beskrivit ovan.
Centerpartiets slutsats är entydig: Det är hög tid att planera för 2000-talets
digitala infrastruktur.
2.2 IT-infrastrukturutredningen
Nyligen har statens infrastrukturutredare avlämnat sitt betänkande
Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85). Utredaren diskuterar
förhållandet mellan olika typer av stimulans för utbyggnad av bredband,
som han menar kan delas upp i tre slags åtgärder: (1) Att avstå från
insatser överhuvudtaget, (2) Att stimulera efterfrågan, samt (3) Att
stimulera utbudssidan, d.v.s. tillgången till infrastruktur. Utredningen
förordar modell (2) - att stimulera efterfrågan för att skapa en fungerande
marknad för infrastruktur. Samtidigt avvisas icke-handlingslinjen och en
storskalig utbyggnad på statligt initiativ bedöms som för dyr och tekniskt
osäker.
Utredningen definierar bredband som minst 2 Mbit/s i båda riktningarna,
till och från konsumenten. Denna definition utesluter således flera
kopparbaserade tekniker, som bygger på en lägre kapacitet i återförings-
kanalen.
Som ett led i utvecklingen av politiken föreslår utredaren ett antal åtgärder:
- Samordning av statens nät. Utredaren vill förbättra tillgången till ett
öppet nät genom att inrätta "SweNet AB" som får utnyttja ledning från i
första hand Svenska Kraftnät och, om möjligt, Banverket, men även t.ex.
hos Vägverket och Vattenfallsbolagen.
- Ett öppet stomnät som förbinder alla Sveriges kommuner. I den mån
detta inte sker på marknadsmässig bas bör staten kunna gå in med
garantilån eller med ersättning i en offentlig upphandling för till-
handahållen kapacitet i de delar av landet där det behövs.
- Ett nationellt strukturprogram. Med detta avser utredaren ett statligt
ansvar för sammanhållande och övervakande funktioner för att tillse att
nätet är säkert och tillgängligt till priser som stämmer med regional- och
näringspolitiska syften. Staten bör om möjligt undvika att etablera sig som
investerare och ägare på detta område.
- Ett kommunalt försörjningsansvar. Kommunerna måste, enligt
utredaren, bära det huvudsakliga ansvaret för accessnätet, d.v.s.
förbindelserna fram till konsumenterna. Det behöver i sig inte innebära att
kommunerna måste bygga eller äga ett sådant nät, utan att de tar ansvar för
att det kommer till stånd på bästa möjliga sätt.
- Stimulans till kanalisation vid annat grävningsarbete. Genom
stimulans till dem som har ledningsrätter att lägga ner rör vid grävarbete -
kanalisation - blir det billigare i ett senare skede att dra fram fasta
förbindelser.
- IT-investeringar som regionalpolitiskt företagsstöd. Utredaren
föreslår att det ska bli möjligt att använda det regionalpolitiska stödet för
investering i IT-infrastruktur. För detta är den nuvarande ramen om ca 3
miljarder kronor otillräcklig.
- Projektstöd och upphandlingsstöd. En möjlighet är att PTS får medel
att upphandla en regionalpolitiskt motiverad nätutbyggnad i vissa delar av
landet, som sedan bl.a. ledning byggd med företagsstöd kan anknytas till.
- Försöksverksamhet med IT-stöd till funktionshindrade. Utredaren
föreslår att Hjälpmedelsinstitutet och landstingen eller kommunerna får
medel för försöksverksamhet med bredbandskommunikationer till
funktionshindrade.
- Offentliga efterfrågeprogram. De offentliga organen bör systematisera
och offentliggöra sin efterfrågan på bredbandstjänster i särskilda program
för att ge underlag för nätbyggares planering av investeringar.
- En central statlig bredbandsfunktion. Denna ska tillse att
konkurrensen främjas, övervaka regelsystemet och föreslå förändringar i
detta för att förverkliga intentionerna i utredningen.
För att finansiera åtgärderna sätter utredningen en egen ram om minst 12
miljarder kronor. Huvuddelen bör användas för stöd till "gles bygd" i
någon mening.
Av utredningens föreslagna ram på lite drygt 12 miljarder kronor beräknas
6,6 miljarder kronor användas till upphandlingsstöd för lokala nät, 1,1
miljarder kronor för upphandling av stomnät och ytterligare 3,6 miljarder
som stöd till kanalisation. Samtidigt konstateras att stödet till glesbygden för
att åstadkomma ett bredbandsnät skulle behöva vara minst 15 miljarder, med
optimistiska grundantaganden. Enligt utredaren visar räkneexemplet att
"bidraget inte säkert täcker bokstavligen hela glesbygden. Stödet till de
glesare delarna bör åtminstone inledningsvis koncentreras till tätorterna där
man kan nå många till relativt låg kostnad per abonnent, exempelvis
kommunernas andra-, tredje- och fjärdeorter.
2.3 Utredningen är otillräcklig
Det finns flera invändningar att rikta mot utredningen och de slutsatser
som dras. Den kanske allvarligaste invändningen är att den inte gör en
samhällsekonomisk konsekvensanalys av de förslag som berörs. Således
uppfattas i utredningen en investering i en finmaskig digital infrastruktur
endast som en kostnad. Sett ur detta perspektiv är självfallet utredningens
föreslagna satsningar på ca 12 miljarder en mindre kostnad än ett utbyggt
nät i storleksordningen 55-60 miljarder kronor. Emellertid innebär inte
ett mindre belopp att investeringen automatiskt är samhällsekonomiskt
mer lönsam. 50 väl investerade miljarder kommer alltid att vara
samhällsekonomiskt bättre än en delvis felaktig satsning på 12 miljarder.
Utredningen gör inte heller någon särskilt trovärdig analys av de framtida
behoven. Som grund för behovsanalysen ligger en rapport från NUTEK, där
författarna själva konstaterar att kapacitetsbehoven ofta underskattas och att
vi överraskas av ny teknik. Detta hindrar dock inte rapportförfattarna från att
slå fast att skattningen av 25 Mbit/s som en övre gräns för behovet står sig
och snarare behöver minskas än ökas. Mot bakgrund av den utveckling som
pågår och kommer att pågå ett bra tag framöver inom IT-området vill
Centerpartiet varna för sådana försök att uppskatta en bortre gräns för
behovet. Infrastrukturen måste byggas så att den är skalbar och kan
överträffa också dessa gissningar. Vi vill också påpeka att andra aktörer gör
andra uppskattningar om behovet och tror på en fortsatt exponentiell ökning
av efterfrågan på kapacitet.
Utan att i detalj kommentera utredarens förslag kan vi avslutningsvis
konstatera att det måste betraktas som anmärkningsvärt att utredarens kanske
viktigaste förslag är att frågan bör utredas (SOU 1999:85, s. 127) . Det måste
ifrågasättas om utredarens direktiv kan anses uppfyllda med detta.
2.4 Regeringens politik
I budgetpropositionen meddelar regeringen sin avsikt att förelägga
riksdagen en proposition om IT våren 2000, och att det i den kommer att
finnas förslag rörande utbyggnad av infrastrukturen. Vi kan dock redan
nu konstatera att med detta avser regeringen i första hand ett öppet
stomnät som knyter samman alla landets kommuner.
Regeringen har alltför länge stått passiv inför den tekniska utvecklingen
och de möjligheter, men även risker, som IT-samhället bär med sig. En
proposition våren 2000 kan återspeglas på allvar i budgetarbetet först hösten
2000 och insatser kan därmed komma först 2001. Centerpartiet menar att
Sverige måste ha högre ambitioner än så.
Det finns stora vinster i att ha världens bästa infrastruktur för digitala
kommunikationer och att vara först med att skapa tillgänglighet till bredband
på bred front. Det förutsätter att staten också vågar göra stora satsningar för
att skapa tillgänglighet för hushåll och företag i hela landet. Ett öppet
stomnät är ett bra steg, men det hjälper inte småföretagaren i Vinslöv att
kommunkontoret i Hässleholm har bredband.
I en fråga som kan beskrivas som den enskilt viktigaste frågan för
ekonomisk utveckling i hela Sverige de kommande åren har regeringen valt
att stå passiv och avvaktande. Centerpartiet efterlyser mod och visionärt
ledarskap som sträcker sig mycket längre än vad regeringen vill och orkar.
2.5 Alternativen för en infrastrukturutbyggnad
I debatten förs fram flera olika alternativ för att bygga ut infrastrukturen.
En vanlig åsikt är också att teknikerna bör konkurrera, för att vaska fram
den bästa tekniken. Perspektivet förefaller emellanåt underligt, då en del
debattörer utgår från att teknisk utveckling kan gå förbi fysikens lagar.
Det framstår som tydligt att det finns en bästa teknik, vilket också bör
vara utgångspunkten för statens intresse för infrastrukturen. Vi berör
nedan helt kort några tekniker för att transportera information.
- Snabbare koppartekniker
I denna grupp ryms ett flertal s.k. DSL-tekniker (Digital subscriber line).
Främst diskuteras i dag ADSL, som medger överföringskapaciteter upp
till ca 8 Mbit/s. Det finns också snabbare tekniker, som VDSL, med vilka
man kan nå upp till kanske 35-50 Mbit/s.
Gemensamt för DSL-teknikerna är att de är snabbare till än från abonnen-
ten. Eftersom signalerna sänds elektriskt i koppartråd sker en dämpning,
varför avståndet mellan abonnenten och kopplingsstationen måste begränsas.
En kapacitetsökning innebär att delar av nätet måste omstruktureras för att
korta ledningarna.
På kort sikt framstår ADSL givetvis som attraktivt. Som bas för en lång-
siktig infrastrukturpolitik är det emellertid mer tveksamt, då investeringar
måste göras om varje gång efterfrågan på kapacitet ökar.
- Kabel-TV och överföring via elnätet
Flera operatörer erbjuder i dag Internet via kabel-TV eller elnätet,
antingen på kommersiell grund eller i form av försök. Kapaciteten för
dessa tekniker är också begränsad genom dämpningen i nätet och därför
att flera kunder måste dela på samma kapacitet. Det är givetvis till fyllest
för tjänster som inte sker i realtid, men för tidskritiska applikationer
måste man kunna nyttja hela den tillgängliga kapaciteten för eget bruk.
Åtminstone kabel-TV-lösningar kan ses som tveksamma ur konkurrens-
synpunkt, då kunderna knyts till en viss leverantör. Det förefaller inte heller
för närvarande att finnas något intresse av att låta konsumenterna bli
producenter av information genom snabba returkanaler.
- Radio och satellit
Genom att överföra information över radio kan man undvika att gräva
ned nya kablar. Radio- och satellitlösningar kan också nå mycket hög
kapacitet. I de frekvenser som i dag auktioneras ut i USA på det s.k. Ka-
bandet säljs frekvensomfång motsvarande en datakapacitet på 1,5 Gbit/s.
Utrymmet i etern är dock begränsat. Redan i dag råder brist på tillgängliga
frekvenser för att överföra information, vilket är en bidragande orsak till
intresset för att gå från analoga till digitala sändningar, som utnyttjar
utrymmet effektivare. Eftersom radiovågor sprids är de mest användbara då
de delas mellan flera abonnenter. Ett alternativ är också att ge varje abonnent
en egen frekvens, vilket dock kraftigt skulle förstärka den brist på frekvenser
som redan råder.
För att nå riktigt höga kapaciteter måste såväl radio- som satellitöver-
föringar ske vid mycket höga frekvenser. Signalernas förmåga att "gå runt
hörn" och deras räckvidd minskar då kraftigt, varför basstationerna måste stå
tätt och bindas samman av en fast infrastruktur.
Framtiden är i hög grad en fråga om mobil kommunikation. Centerpartiet
menar att detta bör uppmuntras genom att frigöra utrymme för mobila
lösningar och att storskaliga radiolösningar därför inte bör införas för
överföringar mellan fasta punkter.
? Optisk fiber
Sett till kapaciteten är optisk fiber oöverträffbar. I varje fiber ryms mer
än hela det frekvensutrymme som kan ianspråktas i etern. I optisk fiber
går signalerna dit de ska och omfattas inte av spridningsproblem. Mycket
höga hastigheter kan därmed uppnås. Joel Birnbaum, Hewlett Packard
Laboratories, har myntat uttrycket "The Tera Era" för att beskriva en
framtid där kommunikation sker i Terabit/s, vilket ovillkorligen
förutsätter optisk fiber. Oaktat om behoven någonsin blir så stora, så
kommer fiber att vara en realitet när efterfrågan på kapacitet på bred
front uppgår till 100 Mbit/s.
Nackdelen med optisk fiber är självfallet att den måste läggas ut.
Kostnaden går att minska genom innovativa lösningar, som att blåsa fibern
genom befintliga rör, eller att spinna den runt elledningar. Rå fiber är i sig
mycket billigt. Den stora kostnaden är att lägga ut den, en kostnad som
knappast lär minska i framtiden.
2.6 En heltäckande politik för digital infrastruktur
Centerpartiet menar att en politik för digital infrastruktur måste utgå från
tre huvudprinciper:
- Likvärdighet i hela landet
Med den potential informationstekniken har att förändra samhället, såväl
decentraliserande som centraliserande, måste det betecknas som ett
ovillkorligt krav att likvärdig teknik görs tillgänglig till likvärdiga villkor
i hela landet. Detta handlar främst om att tillförsäkra gles- och landsbygd
likvärdiga villkor, men har också visat sig vara ett behov i mer
tätbebyggda områden som t.ex. domineras av villabebyggelse, där de
kommersiella aktörerna inte ser marknadsmöjligheter i dag.
Enligt IT-kommissionen ser företag vid etablering i dag i första hand till
data- och telekommunikationerna. Först därefter bedöms andra faktorer, som
fysisk infrastruktur, kommunal service samt kultur- och fritidsutbud. En
fortsatt och fördjupad klyfta mellan olika delar av landet vad avser tillgång
till digital infrastruktur kan således få förödande konsekvenser.
? Skalbarhet för att möta framtida behov
Eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att på ett trovärdigt sätt
bedöma de framtida kommunikationsbehoven, måste infrastrukturen
planeras så att den är skalbar och kan möta också kraftigt ökade behov i
framtiden.
Infrastrukturen bör därmed byggas så att den inte är beroende av storskalig
omplanering och stora nyinvesteringar för att höja kapaciteten. Som ett
exempel på detta kan nämnas olika kopparbaserade tekniker, där höjd
kapacitet kräver kortare förbindelser mellan abonnent och kopplingsstation.
Ett nytt kapacitetssteg kräver således att förbindelserna omstruktureras till
stora kostnader.
? Konkurrens och valfrihet
Kundernas möjligheter att välja mellan olika kommersiella aktörer måste
garanteras. Infrastrukturen måste vara öppen för alla aktörer för att detta
ska kunna uppnås. På så sätt kan en fungerande tjänste- och
operatörsmarknad skapas, där olika tilläggstjänster liksom taxesystem
och prissättning blir konkurrensmedel. Det är inom tjänstemarknaden
som mervärden och tillväxt skapas, varför denna konkurrens är viktig att
värna.
Den utbyggnad som i dag sker av bredbandsinfrastrukturen, där
kommersiella aktörer tar på sig investeringarna, innebär att de också
avkräver kunderna motprestationer, som att för lång tid framöver binda sig
vid samma operatör. Denna form av lokala infrastruktur- och tjänstemonopol
motverkar en sund marknad, med snabb tjänsteutveckling och prispress.
Centerpartiets slutsats av detta är att staten måste ta ett ansvar för att
infrastrukturen kommer till stånd. En statligt ägd infrastruktur är den enda
garanten för likvärdighet i hela landet och för fungerande tjänste- och
operatörskonkurrens. Infrastrukturen bör bestå av optisk fiber till hushållen
och företagen. Ingen annan teknik kan konkurrera med optisk fiber vad gäller
kapacitet och skalbarhet. Höjd kapacitet kan uppnås genom att byta hård-
och mjukvara hos operatör och abonnent, medan infrastrukturen som sådan
kan ligga fast.
Enligt de underlag som IT-infrastrukturutredningen begärt kan en
heltäckande digital infrastruktur antas kosta upp till 80 miljarder inklusive
aktiva komponenter. Om möjligt bör dock staten inte axla ansvaret för dessa,
som fortlöpande utvecklas. Kostnaden beräknas enligt underlagen till 55-60
miljarder kronor exklusive de aktiva komponenterna. Vi avstår från att
närmare diskutera den exakta utformningen av förslagen, utan hänvisar
direkt till underlagen, som återfinns på IT-infrastrukturutredningens webb-
plats:
- Kostnadskalkyler för utbyggnad av höghastighetsnät i landsbygd och
glesbygd (Enator, 1999) < http://www.itinfrastruktur.gov.se/rapport18.htm >
- Beräkning av investeringskostnaden för en utbyggnad av stomnät och
stadsnät (Öhrlings, 1999) < http://www.itinfrastruktur.gov.se/rapport17.htm >
2.7 Förslag till riksdagsbeslut
Centerpartiet menar att staten bör stå som ägare till en heltäckande digital
infrastruktur, byggd på fiber till hushållen och företagen. Denna bör
finansieras antingen genom abonnemangsavgifter eller genom
koncessionsavgifter för operatörerna, som i sin tur får ta ut avgifterna av
konsumenterna. Båda modellerna har för och nackdelar och en statlig
utredare bör få i uppdrag att belysa hur detta ska ske.
En sådan utredning bör också belysa den fysiska och logiska
infrastrukturen för att göra en effektiv infrastruktur, som samtidigt tillåter
kunderna att individuellt välja operatörer och tjänsteleverantörer. Den bör då
utgå från de ovan nämnda underlagen till IT-infrastrukturutredningen.
Riksdagen bör nu uttala ambitionen att snabbt (inom en femårsperiod)
bygga en heltäckande digital infrastruktur enligt vad som ovan skisserats och
uppdra åt regeringen att snabbutreda de närmare tekniska och ekonomiska
förutsättningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
För att utbyggnaden snabbt ska komma i gång bör riksdagen i enlighet
med detta också bemyndiga regeringen att inrätta ett nytt helägt statligt
bolag för att upphandla den nödvändiga infrastrukturen och för att
tillhandahålla denna på lika villkor till alla operatörer. Ett sådant bolag bör
dock inte få tillstånd att själv bedriva operatörsverksamhet. En övre gräns för
den kostnaden kan i dag bedömas till 60 miljarder kronor. Bolaget bör
huvudsakligen låna upp kapitalet för utbyggnaden. Riksdagen bör bemyndiga
regeringen att anvisa 10 miljarder kronor för det föreslagna bolagets
aktiekapital. Centerpartiet anvisar i särskild motion medel för att täcka
kostnaderna för bolagets första verksamhetsår.
3 Utbildning för en digital allemansrätt
Sverige har en mycket bra position inför morgondagens samhälle. Våra
invånare är datormogna och de flesta människor kommer närmast
dagligen i kontakt med datorer. Ändå finns det många som fortfarande
missgynnas. Datoranvändningen följer välkända sociala och ekonomiska
mönster. LO har tydligt demonstrerat detta i sin rapport Dator, klass och
kön:
Tabell 3: (Dator på jobbet och i hemmet (procent) LO
TCO SACO )
Källa: Dator, klass och kön, LO 1998
IT har också en mycket tydlig bundenhet till ålder. Yngre använder
datorer mer än äldre. Av äldre LO-medlemmar (65-80 år) är det ytterligt
få som använder datorer.
I ett samhälle som i allt större utsträckning förutsätter datorvana, inte bara i
arbetslivet, utan också i vardagen och för att ta del av allt fler offentliga
tjänster, är det avgörande att denna vana finns hos alla, inte bara hos dem
som är yngre eller har kvalificerade arbeten.
3.1 Ett kunskapslyft inom IT
Den mycket starka position Sverige har, främst när det gäller
ungdomarnas kunskaper om IT, bör, i enlighet med beskrivningen ovan,
kompletteras med insatser för att ge alla invånare i Sverige möjlighet att
bekanta sig med tekniken.
Ett kunskapslyft inom IT bör formuleras, på det sätt som statsmakterna
formulerade målet om ett kunskapslyft inom engelska för några decennier
sedan. Detta kunskapslyft handlar inte i första hand om teknik. Paradoxalt
nog handlar det inte heller om att lära ut något annat ämne. Snarare handlar
det om att alla människor ska ha förtrogenhet med den kontaktyta mot andra
tjänster som informationstekniken utgör.
Det finns givetvis också en mängd specifika kunskaper som måste
förmedlas till många människor - hur man använder program för att leta
efter information på Internet eller för att skicka och ta emot e-post.
Mot bakgrund av informationsteknikens snabba utveckling, som enligt alla
bedömningar kommer att fortsätta under det närmaste decenniet, finns skäl
att anta att morgondagens gränssnitt, d.v.s. formen för kommunikation
mellan människan och datorn, kommer att vara dramatiskt annorlunda.
Samtidigt kommer tekniken att bli en del av vardagen för alla människor på
ett helt annat sätt än i dag. Den avgörande insatsen som kan göras inom
ramen för ett kunskapslyft är i så fall att få människor att kliva över vad som
kan beskrivas som "tekniktröskeln". De människor som inte klivit över den
om tio år lär få det avgjort besvärligare i kunskapssamhället.
Regeringen bör därför formulera målet om ett kunskapslyft inom IT. I
samband med detta bör regeringen också bjuda in en mängd aktörer som kan
vara behjälpliga i detta arbete. Självfallet är skolans huvudmän en viktig
aktör, liksom alla de folkrörelser som organiserar människor i alla åldrar,
över hela landet. Också företagarnas organisationer och fackföreningarna bör
engageras. Regeringen bör för ett sådant kunskapslyft också ha beredskap att
stödja insatserna ekonomiskt. Detta bör ges regeringen till känna.
3.2 IT i skolan
Genom de stora insatser som gjorts i skolan har nu i det närmaste alla
elever tillgång till datorer. Tillgången skiljer sig dock klart åt mellan
kommuner och mellan skolor. Det är också oklart i vilken utsträckning
datorerna integreras i den ordinarie utbildningen eller hur de annars
används. Skolverket publicerar sedan ett antal år statistik kring skolans
datorer. Det är en kvantitativ analys, som är nog så användbar och borde
utgöra ett viktigt redskap i kommunerna. Emellertid är den kvantitativa
beskrivningen otillräcklig för att bedöma insatser som behöver göras t.ex.
inom fortbildningen eller inom lärarutbildningen. Skolverket bör därmed
få ett uppdrag att till statistiken över skolans datorer knyta kvalitativa
analyser. Detta bör ges regeringen till känna.
Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i såväl hanteringen av datorer
som IT-pedagogik. Även om tekniken inte ska överskattas (och definitivt inte
ses som en potentiell besparing), ger erfarenheten vid handen att den är
mycket värdefull inom många ämnen, där engagerade lärare med kunskap
om möjligheter och begränsningar handleder användningen. Varje lärare
måste under utbildningen ha stött på IT-pedagogik och kunna använda IT
som ett instrument i undervisningen. Det bör ankomma på regeringen att, i
den fortsatta beredningen av Lärarutbildningskommitténs slutbetänkande,
göra nödvändiga överväganden kring hur detta bör genomföras. Detta bör
ges regeringen till känna.
3.3 Regeringens IT-satsning
Den satsning regeringen nu genomför för att underlätta för skolor att
skaffa anslutning till Internet utgår från ett felaktigt perspektiv - att varje
arbetsplats med Internet kostar lika mycket. Därigenom kommer stora
skolor i befolkningstäta områden att överkompenseras, medan små skolor
i främst glesbygd, där Internetanslutningar också är dyrare, att
missgynnas. Regeringens satsning bidrar således inte till likvärdiga
villkor i hela landet. Vi noterar att Centerpartiets förslag om en digital
infrastruktur skulle lösa problemet.
Satsningen på Internetanslutningar till skolor bör mot denna bakgrund
omprövas. I avvaktan på fiberanslutningar till hemmen, skolorna och
arbetsplatserna bör stöd till anslutning ges i form av ett grundbidrag för
anslutning. Stödet bör inte utgår per elev, utan öka efter behovet av
anslutningskapacitet, med andra ord i distinkta steg efter behovet av snabbare
teknik. Detta bör ges regeringen till känna.
3.4 IT på arbetsplatserna
Möjligheten att skapa incitament för arbetsgivare att investera i teknisk
utrustning för att möjliggöra distansutbildning för de anställda, också
utanför de ordinarie arbetsuppgifterna, bör belysas.
Det förutsätter att arbetsmarknadens parter finner överenskommelser om
incitament både för företagen att erbjuda möjligheten och för anställda att
utnyttja den. Specifikt för IT gäller också att arbetsmarknadens parter har ett
ansvar för att vidareutveckla de anställdas yrkesroller, där IT bör vara en
naturlig del. Den offentliga sektorn, som varit sent ute med introduktionen av
modern teknik som stöd i många yrken, har ett särskilt ansvar för att nu visa
på möjligheterna.
Det bör framhållas att de erfarenheter som gjorts av IT-stöd i t.ex. hem-
tjänsten eller den nära sjukvården visar att det finns stora produktivitets-
vinster att göra. Det bör således vara möjligt för kommuner och landsting att
erbjuda bättre service till samma kostnad i många fall.
Ett viktigt incitament för arbetsgivarna torde ligga i en översyn av
regelverket för investeringar i kunskapskapital, både vad gäller investering
och redovisning. Regeringen bör låta utreda detta. Detta bör ges regeringen
till känna.
3.5 Distansutbildning
Distansutbildning är en metod som bör användas för att understödja de
övriga satsningar som görs. Sverige har en lång tradition av distans-
utbildning, först med brevkurser och i dag ofta med distanskurser på
universitetsnivå, där IT-stöd ingår som en naturlig del.
Distansutbildningen bör utvecklas så att den i än större utsträckning
omfattar all utbildning. Det kan vara en kommunal fråga, där t.ex. nya
former för undervisningen i grund- och gymnasieskola kan prövas och
eleverna kan läsa på distans någon dag i veckan. Genom ett uppdrag till
Skolverket bör sådana projekt initieras och utvärderas. Detta bör ges
regeringen till känna.
Distansutbildning på högskolenivå är i dag missgynnad jämfört med den
utbildning som ges vid lärosätena. Skälet till detta är den lägre
genomströmningen på distanskurser, vilket leder till att högskolorna går
miste om prestationsdelen i ersättningen för studenterna. Detta antas
huvudsakligen bero på att människor tar del av distansutbildning av andra
skäl än att avlägga examen, t.ex. för att de behöver de kunskaper som
förmedlas, utan intresse av de akademiska poängen. Resurstilldelnings-
systemet måste förändras så att det tar hänsyn till denna skillnad i genom-
strömning. Centerpartiet återkommer till frågan i sin utbildningspolitiska
motion.
Nyligen har en ny myndighet för distansutbildning inrättats i Härnösand.
Denna bör ges ett bredare mandat och utvecklas till en ny distanshögskola,
med rätt att examinera och ge hela utbildningar som leder till en examen. En
sådan distanshögskola, förenad med förbättringar för alla högskolor som
genomför distansutbildning, skulle kunna bidra positivt till att skapa
ytterligare konkurrens om distansutbildningen i landet.
En distanshögskola bör köpa sina kurser från andra lärosäten - i Sverige
och utomlands - och bidra till utvecklingen av metoder och teknik för
distansutbildning. Distanshögskolans kurser bör i stor utsträckning erbjudas
som samverkansprojekt mellan högskolan, Utbildningsradion och lokala
utbildningsarrangörer.
Det produceras i Sverige enorma mängder kunskap genom föreläsningar,
lektioner och distansutbildningar. I huvudsak kommer denna kunskapsmängd
få människor till del genom deltagande i utbildningar. Genom utbyggnaden
av ett bredbandsnät som når alla medborgare skulle också innehållet i
utbildningar kunna göra det, till en försumbar merkostnad för utbildnings-
producenten. Det kan givetvis handla om att direktsända föreläsningar, men
också om att tillhandahålla fasta kurser över nätet. Alla medborgare bidrar
genom skatten till att finansiera utbildningarna och borde därigenom kunna
ta del av dem. Ett mål om att all offentligt finansierad utbildning ska göras
tillgänglig på nätet bör därför fastställas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Det får ankomma på regeringen att göra närmare överväganden kring
formerna för detta och hur målet ska uppnås.
4 En rättsordning som underlättar
Det fria flöde av information mellan människor och maskiner, också över
gränser, som informationstekniken möjliggör, ställer också speciella krav
på lagstiftningen. Alltför ofta hindras IT-utvecklingen av lagstiftning
som är bunden till viss teknik. Som ett exempel på detta kan nämnas
tryckfrihetsförordningen, där tryckfriheten är bunden till vissa former av
tekniskt framställda produkter. Hemsidor, chattar och annat kan inte med
automatik antas omfattas av yttrandefrihet.
Det finns många exempel i lagstiftningen. Man kan säga att lagstiftaren
överrumplats av de stora omvälvningar som den tekniska utvecklingen fört
med sig, och därför inte hunnit anpassa lagstiftningen. Att anpassa
lagstiftningen till den tekniska nivån just nu förefaller inte heller att vara
en
framkomlig väg, eftersom nästa tekniska steg då riskerar att på nytt göra
lagstiftningen omodern. Den enda vägen är att nu inleda en omfattande
översyn av svensk lagstiftning, i den takt det låter sig göras för att göra
lagstiftningen teknikoberoende.
Regeringen bör därför utfärda ett nytt direktiv till alla kommittéer och
särskilda utredare med uppdrag att belysa befintlig lagstiftning och också att
överväga om, och i så fall vilka, ändringar som behöver göras för att göra
lagstiftningen teknikoberoende. Detta bör självfallet även gälla föreslagen ny
lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
4.1 Integritet och personuppgiftslagen
Ett avgörande inslag i rättsstaten är medborgarens rätt till sitt eget
privatliv. En snabb teknisk utveckling, som gått långt fortare än
regelverket förändrats, riskerar att leda till ökad otrygghet då den
personliga integriteten urholkas. Det framstår som en viktig uppgift att
genom flera olika åtgärder stärka integritetsskyddet för enskilda.
Sedan riksdagen 1997 antog personuppgiftslagen (1998:204) har
Centerpartiet och flera andra riksdagspartier uppmärksammat det orimliga i
en lag som gör människor till lagbrytare i det närmaste så snart de sätter sig
vid en dator. Genom initiativ i konstitutionsutskottet och flera riksdags-
motioner begärde KU 1999 att regeringen skulle intensifiera sitt arbete för ett
modernare personskyddsdirektiv i EU samt att åtgärder görs för att komma
tillrätta med problemen också på kort sikt.
Under sommaren har Datainspektionen lämnat förslag till vissa lättnader i
personuppgiftsförordningen och regeringen lämnat en proposition till
Lagrådet för granskning. Det finns fortfarande stora brister i förslaget, t.ex.
i
det att det krävs en "adekvat skyddsnivå" i det land till vilket
personuppgifterna förs. Det förefaller svårt att garantera detta t.ex. vid
publicering på Internet. Inte heller förslaget att undanta ringa gärningar från
straff är önskvärt. Det riskerar att öppna för ökat godtycke och tar inte
hänsyn till att yttrandefriheten är som mest värdefull när den inte handlar om
harmlösa uppgifter.
Det har redan förekommit signaler om att tillämpningen av lagen har lett
till att myndigheter hänvisat till att vissa sökningar utgör känsliga
personuppgifter och därför inte får göras, t.ex. i diarier. Självfallet är detta
oacceptabelt. En översyn av personuppgiftslagen måste med nödvändighet
utgå från att bevara och stärka offentlighetsprincipen. Den rimligaste formen
för detta framstår i dag som en lagstiftning som bygger på att förbjuda
missbruk i stället för att reglera användning av personuppgifter. Då en
proposition under hösten kommer att föreläggas riksdagen avstår
Centerpartiet nu från yrkanden, men kommer noggrant att följa frågan.
Bortsett från PUL finns andra frågor som rör offentlighet och integritet.
Genom en dom i regeringsrätten 1999 bedömdes s.k. cookie-filer, som lagras
lokalt på en dator av vissa webbplatser, vara allmän handling. Även frågan
om loggar över vilka webbplatser som besökts ska vara offentliga, har varit
föremål för debatt. Det framstår onekligen som problematiskt att hävda att
spår efter vardaglig informationssökning ska vara offentlig handling, särskilt
som många är omedvetna om de spår som lämnas och funktionen kan
stängas av utan repressalier. Man kan också ställa frågan om vanliga
medborgares rätt till integritet då de utnyttjar kommunala datorer, t.ex. vid
bibliotek. Gäller offentlighet även de filer som uppstår av denna
bearbetning? Ett starkt skydd för offentlighetsprincipen förutsätter också ett
starkt skydd för den personliga integriteten. Regeringen bör mot bakgrund av
detta initiera en översyn av 2 kap. RF för att klargöra avgränsningar med
hänsyn till personlig integritet i ljuset av den tekniska utvecklingen. Detta
bör ges regeringen till känna.
I sammanhanget vill Centerpartiet åter uppmärksamma den s.k. bbs-lagen,
eller lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112). I förening
med PUL utgör bbs-lagen, om än ganska bortglömd i dagens debatt, ett
farligt instrument. De båda lagarna torde göra i stort sett alla
Internetleverantörer i Sverige till lagbrytare, då de inte tar bort sidor som
bryter mot PUL, vilket i sin tur gör leverantörerna själva till lagbrytare
enligt
bbs-lagen. Även om lagarna uppenbarligen inte tillämpas till fullo, menar
Centerpartiet att lagar, som inte kan efterlevas och som därför kräver att
myndigheter ser åt sidan även vid uppenbara lagbrott, är direkt
kontraproduktiva. Ett samhälle som förväntar sig att lagar ska följas bör
därför rensa ut sådana lagar. Riksdagen bör därför upphäva bbs-lagen.
4.2 Elektronisk handel
FN:s kommission för handelsrätt (Uncitral) menar att utgångspunkten
bör vara, att när digital kommunikation är lika säker som eller säkrare än
vanlig papperskommunikation, bör den inte särbehandlas. Ståndpunkten
förs fram i en modellag antagen 1996. Det är en rimlig utgångspunkt
också för hur elektronisk handel bör hanteras i Sverige.
4.2.1 Elektronisk handel och skatter
Redan i dag går staten miste om skatteintäkter, främst moms, genom
handel på Internet då användare beställer varor och produkter från länder
utanför EU som inte deklareras. I takt med att användningen ökar
kommer även skattebortfallet att accelerera. Även inom unionen, där
moms erläggs i det land där varan säljs, kommer skattekonkurrensen att
tillta. Genom att söka på Internet kan konsumenterna finna de varor de
eftersöker i länder med lägre moms.
På grund av denna utveckling ökar kraven på samarbete inom
skatteområdet, främst mellan de europeiska länderna. Det finns en risk att
företag i länder med höga skatter på försäljning av information missgynnas
av detta, då konsumenterna lika gärna kan vända sig till företag i andra
länder och köpa informationen.
Enligt det engelska analys- och forskningsinstitutet Institute of Directors,
IOD, riskerar myndigheterna i Storbritannien att redan detta år förlora 10
miljarder pund, eller upp mot en femtedel av den totala försäljningsskatten
till följd av att handel flyttar över på Internet. Risken för motsvarande
situation i Sverige är överhängande mot bakgrund av den datormognad som
finns här.
Enligt analysföretaget IDC kan man räkna med att 25 % av alla
konsumenter handlar på Internet år 2002, och att den elektroniska handelns
omsättning i Sverige då uppgår till 69 miljarder kronor, att jämföra med
knappt 2 miljarder 1998. Om stora delar av Internethandeln flyttar
utomlands innebär detta inte bara påfrestningar för svenska företag, utan
också för staten som går miste om såväl moms som beskattning av
företagens vinster.
Det är angeläget att insikten om att informationsteknikens spridning
innebär påfrestningar på de nationella skattesystemen även resulterar i
åtgärder nationellt. Det är nödvändigt att se över den tekniska utvecklingens
påverkan på det svenska skattesystemet och dess påverkan på statens
inkomster. Regeringen bör skyndsamt tillsätta en utredning för att bedöma
dessa konsekvenser och återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
4.2.2 Betalningssystem
Inte minst vad gäller betalningssystem råder för närvarande väsentligt
hårdare restriktioner för betalning i Sverige med kontokort över Internet
än i de flesta andra länder. Det är möjligt att dessa restriktioner är
motiverade, men det bör i så fall studeras huruvida lagstiftningen i
längden är effektiv då även svenska företag kan utnyttja
betalningstjänster förlagda till andra länder. Centerpartiet har tidigare i
riksdagen motionerat om detta, senast i motionen 1997/98:T815. Det
yrkande som avsåg betalningssystem behandlades inte av utskottet i
denna del (1997/98:TU7). Det är dock fortfarande påkallat att låta utreda
det framtida regelverket kring elektroniska betalningar för att underlätta
såväl företags- som konsumenthandel på Internet. Detta bör ges
regeringen till känna.
4.2.3 Kryptering och elektroniska signaturer
Krypteringsfrågorna berör såväl integritetsfrågor som handelsfrågor.
Centerpartiet är i huvudsak till freds med regeringens bedömningar av
situationen i dag i skrivelsen Om kryptografi (skr. 1998/99:116). Mycket av
politiken är också sådant som regleras genom Wassenaar-arrangemanget. Vi
delar emellertid de invändningar IT-kommissionen har mot den förda
politiken, i så måtto att svenska myndigheter för närvarande förefaller välja
en restriktiv tolkning av lagstiftningen och att det är oklart huruvida
regeringen arbetar för generösa regler inom ramen för de fortsatta
Wassenaar-förhandlingarna.
Det är välkommet att regeringen i skrivelsen konstaterar att kryptering för
närvarande inte bör begränsas i Sverige, men det är inte tillräckligt. Eftersom
skyddet för integritet och affärshemligheter kan antas spela en roll för
företags etableringsbeslut och för investeringar i system för elektronisk
handel och informationsutbyte, borde det också göras klart att Sverige inte
heller har för avsikt att i framtiden reglera användningen av kryptering inom
landet. Riksdagen bör som sin mening ge detta regeringen till känna.
Regeringen bör också för svenska myndigheter göra klart att de ska
tillämpa bestämmelserna inom Wassanaar-arrangemanget och inom EG-
rätten så generöst som möjligt så att det inom ramen för gällande regelverk
går att exportera svenska krypteringsprodukter så enkelt och fritt som
möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är slutligen djupt otillfredsställande att riksdagen inte beretts möjlighet
att diskutera den svenska ståndpunkten i de förhandlingar som förts inom
ramen för Wassenaar-arrangemanget. Regeringen har, genom att mörka om
sin egen politik, förhindrat riksdagen från att påverka den förda politiken och
endast ställt riksdagen inför ett fullbordat faktum genom den ovan nämnda
skrivelsen. Centerpartiet menar att Sverige i fortsatta förhandlingar, inom EU
likaväl som inom Wassenaar, måste vara pådrivande för en nedmontering av
de exportrestriktioner som i dag gäller för krypteringsprogram till ett absolut
minimum. Detta bör ges regeringen till känna.
I skrivelserna Elektronisk handel (skr. 1997/98:190) och den ovan nämnda
Om kryptografi redogör regeringen för sin inställning till det arbete som
pågått i EU för att åstadkomma godkännanden av elektroniska signaturer.
Regeringen intar en avvaktande attityd till ett fullständigt godkännande av
elektroniska signaturer, och menar att det är svårt att alltid godkänna
elektroniska signaturer, beroende på formkrav. Det slutliga direktivet har
också utformats så att elektroniska signaturer ska godkännas inom de
områden som staterna bestämt sig för att acceptera. Mot bakgrund av
Uncitrals utgångspunkter, som redogörs för ovan, bör det nu slås fast att
elektroniska signaturer ska godkännas i alla fall då deras äkthet kan avgöras
lika säkert eller säkrare än med traditionella underskrifter. Detta bör ges
regeringen till känna.
4.2.4 Regelverket för elektronisk handel
Handel mellan företag utgör den större delen av den elektroniska
handeln. Utvecklingen av denna har lett till en omfattande verksamhet
för att klargöra vilka regler som gäller och hur de tillämpas. Inom
Toppledarforum påbörjades ett viktigt arbete som nu fortsätter i
Landstingsförbundets, Kommunförbundets och Statskontorets regi.
Bland annat har man utvecklat ramavtal och en mängd specifikationer för
elektronisk handel.
Att utvecklingen har skett "av sig själv" är i sig inget som säger att statliga
ingripanden inte behövs. Tvärtom innebär frånvaron av lagreglering fortsatt
osäkerhet kring vilka regler som kommer att gälla i framtiden och ökar
kraven på att de som är aktiva i elektronisk handel själva sluter avtal, vilket
i
sin tur riskerar att leda till byråkratisering, främst till förfång för mindre
företag.
Centerpartiet menar därför att regeringen bör ta initiativ för att studera de
förändringar av t.ex. avtalsrätten som kan behöva göras för att underlätta
elektronisk handel och minska behovet av bilaterala avtal som i detalj
reglerar affärsförhållandena. En sådan översyn bör också leda till att frågor
som har betydelse för konsumenthandeln, som t.ex. när ett avtal ska anses
vara slutet. Detta bör ges regeringen till känna.
4.2.5 Konsumentfrågor
Centerpartiet har upprepade gånger i riksdagen begärt en översyn av
följderna för konsumenterna vid elektronisk handel. Riksdagen har varje
gång avslagit dem med hänsyn till att man bör avvakta det arbete som
regeringen initierat och driver. Samtidigt sker emellertid ett arbete inom
ramen för EU som kan få långtgående konsekvenser, utan att riksdagen
getts möjlighet att diskutera frågan. I det förslag till utveckling av
Brysselkonventionen som föreslagits av kommissionen föreslås att
konsumenträtten i köparens land ska tillämpas. Ett företag i ett EU-land
som säljer till andra EU-länder kommer därmed att tvingas följa
konsumenträtten i 15 olika länder. Det är säkert möjligt för större företag,
men frågan måste ställas vad det innebär för mindre företag.
Det är eftersträvansvärt att stärka konsumenternas ställning och att finna
regler som ökar tryggheten vid handel över gränserna. Det stärker också den
elektroniska handeln. Dock är det angeläget att försöka finna ett regelverk
som förenar ett stärkt konsumentskydd med att underlätta för handeln, främst
för de små företagen. Detta kan t.ex. ske genom harmonisering av
minimiregler för konsumentskydd inom unionen, vilket minskar
svårigheterna att hålla reda på konsumentlagstiftningen i femton olika länder.
Regeringen bör därför låta utreda effekterna främst för små företag av den
föreslagna förändringen och i samband med detta också belysa alternativa
handlingsvägar för ett förstärkt konsumentskydd. Detta bör ges regeringen
till känna.
Vad avser konsumentfrågorna i övrigt noterar Centerpartiet att flera olika
utredningar tillsatts sedan motionerna 1997 och 1998 skrevs, varför vi nu
avstår från att upprepa yrkandena.
4.2.6 Domännamnshanteringen
Centerpartiet, liksom flera andra partier, har tidigare fört fram krav om
en översyn av hur domännamn hanteras. Det är mot den bakgrunden
välkommet att regeringen 1998 tillsatte en utredare för att se över
hanteringen (dir. 1998:71). Utredningen ska vara klar i april 2000, varför
Centerpartiet avvaktar utredningen innan vi anlägger ytterligare
synpunkter på domännamnshanteringen.
Det finns emellertid skäl att studera vilka hinder som finns för en (upplevt)
mer rättvis hantering av domännamn gällande andra organisationer än
aktiebolag. NIC-SE, som administrerar domännamnen i Sverige har,
eftersom aktiebolag är den enda organisationsformen som har garanterat
unika namn i Sverige, valt att endast låta aktiebolag registrera sig under
toppdomänen.
Det är uppenbart orimligt att ideella organisationer, stiftelser m.m. som har
rikstäckning inte har motsvarande möjlighet, utan nödgas registrera sig under
en länsbokstav. Utredaren borde därmed ges möjlighet att belysa på vilket
sätt organisationer som i dag endast är registrerade i ett län ska kunna ges
tillträde till toppdomänen .se, t.ex. genom att tillåta ett registrerings-
förfarande som skyddar namnet i hela riket. Detta bör kunna ske genom ett
tilläggsdirektiv till utredningen. Detta bör ges regeringen till känna.
4.3 Intellektuell egendom
Inom EU och det arbete som pågår inom ett antal internationella
organisationer spelar frågor som rör intellektuell egendom och copyright
m.m. en allt viktigare roll. Det är rimligt att frågorna måste lösas i större
sammanhang än enskilda stater för att underlätta informationens fria
rörlighet. Samtidigt innebär detta arbete att riksdagen i mycket stor
utsträckning ställs utanför arbetet, med små möjligheter att informera sig
och att påverka.
Med hänsyn till den vikt som frågorna har för den framtida ekonomin, men
också för yttrande- och offentlighetsprincipernas fortlevnad, vore det rimligt
att regeringen regelbundet informerade och samrådde med riksdagen om
vilken politik Sverige för i dessa organisationer. Regeringen bör alltså få i
uppdrag att för riksdagen presentera förslag till svenska ståndpunkter vad
avser förhandlingar om intellektuell egendom m.m. Denna redogörelse bör
också innehålla en samlad översyn av de bestämmelser regeringen medverkat
till och de effekter dessa bestämmelser kan tänkas få för Sverige. Detta bör
ges regeringen till känna.
4.4 Ökad tillgänglighet för funktionshindrade
Informationsteknik kan, målmedvetet utnyttjad, användas för att höja
livskvaliteten hos människor. Den ovan nämnda IT-utredningen tar upp
de funktionshindrades situation som en grupp som kan vinna mycket på
ökad tillgång till IT-hjälpmedel. Centerpartiet instämmer och vill
påminna om att vi i motionen 1997/98:T815 lyfte just den frågan.
Yrkandena avslogs i 1997/98:SoU16 med hänvisning till den verksamhet
som då initierats i Handikappinstitutets regi och att denna inte borde
föregripas. 1997 presenterade Handikappinstitutet ett förslag till
handlingsprogram för 1998-2000. Ännu har dock inga förslag förelagts
riksdagen.
I Hjälpmedelsinstitutets regi pågår många mycket positiva projekt, som
torde ha mycket att vinna på ett starkare stöd i lagstiftningen. I förslaget
till
handlingsprogram framförde dåvarande Handikappinstitutet att, mot
bakgrund av den betydelse IT kommer att få för det dagliga livet, lagstiftning
framstår som den enda tillgängliga vägen för att säkra en rimlig tillgänglighet
för funktionshindrade och äldre. Vid sidan av en allmän antidis-
krimineringslag för att göra det möjligt för funktionshindrade och äldre att
leva i IT-samhället framförs det i förslaget att speciella bestämmelser om
krav på tillgänglighet eller möjlighet att uppställa sådana krav förs in i lagar
som reglerar IT-området. Det är nu hög tid att tillsätta en utredning med ett
uppdrag att se över tillgängligheten i IT-samhället för funktionshindrade och
äldre. Detta bör ges regeringen till känna.
4.5 Arbetsmarknaden
Centerpartiet har i de tidigare nämnda motionerna 1997/98:T815 och
1998/99:T808 lyft frågan om vilka konsekvenser för arbetsmarknaden
den tekniska utvecklingen får, bl.a. för arbetsmiljöreglerna och frågan
om indelningen i turordningskretsar. AD har t.ex. konstaterat att
hemarbetsplatser kan vara att anse som egna driftsenheter och därmed
som egna turordningskretsar. 1998 avlämnade Distansarbetsutredningen
sitt slutbetänkande Distansarbete (SOU 1998:115). Det finns fortfarande
frågor som kvarstår sedan utredningen lämnat sitt betänkande, t.ex. hur
man genom förändringar i lagstiftning kan uppmuntra och underlätta
utveckling av distansarbetet. I alltför hög grad förefaller utredningen ha
fokuserat på svårigheter och potentiella risker och lämnat möjligheterna
till utveckling åt sidan. I avvaktan på regeringens beredning av
utredningen avstår Centerpartiet dock från att nu upprepa tidigare
yrkanden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbyggnad av den digitala infrastrukturen,
2. att riksdagen bemyndigar regeringen att inrätta ett helägt statligt
bolag för digital infrastruktur,
3. att riksdagen bemyndigar regeringen att anvisa 10 000 000 000
kr för detta bolags aktiekapital,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett kunskapslyft inom IT,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av regelverket för investeringar i
kunskapskapital, 2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uppdrag till Skolverket att initiera och
utvärdera projekt för utvecklad distansutbildning i grundskola och
gymnasium, 1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uppdrag till Skolverket att komplettera
statistiken över skolans datorer med en kvalitativ analys, 1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IT i lärarutbildningen, 1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om satsningen på Internetanslutning till skolor, 1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målet att all offentligt finansierad utbildning
skall vara tillgänglig på Internet, 1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett direktiv till alla statliga kommittéer och
särskilda utredare, 3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av 2 kap. RF, 3
13. att riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om ansvar för elek-
troniska anslagstavlor skall upphöra att gälla, 4
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av effekterna av elektronisk handel,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av betalningssystem på Internet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om framtida reglering av kryptering inom landet, 5
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tolkning av Wassenaar-arrangemanget och EG-
rätten för att underlätta export av svenska krypteringsprodukter, 5
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges agerande i fortsatta förhandlingar om
kryptering inom ramen för Wassenaar-arrangemanget och inom EU, 5
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om elektroniska signaturer,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar för att underlätta elektronisk handel,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentskydd och elektronisk handel,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett tilläggsdirektiv till Domännamnsutredningen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska ståndpunkter i förhandlingar om
intellektuell egendom m.m.,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning för att se över tillgängligheten i IT-
samhället för funktionshindrade och äldre.
Stockholm den 28 september 1999
Lennart Daléus (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)
1 Yrkandena 4, 6-10 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 5 hänvisat till AU.