Den 1 januari 1988 infördes ett register för fritidsbåtar. Enligt lagen
skulle varje svensk båt som inte går i yrkesmässig trafik registreras om
1. båten drevs med segel eller motor och skrovet hade en största längd av
minst fem meter eller
2. båten drevs med en motor vars propelleraxeleffekt eller motsvarande
översteg tio kilowatt eller med flera motorer vars sammanlagda effekt
översteg nämnda tal.
Registreringsplikten inträdde då båten första gången sjösattes eller då den
utrustades med segel eller motor. Registret fördes av Sjöfartsverket och läns-
styrelserna. Båtarna tilldelades en registerbeteckning som bestod av tre
bokstäver och två siffror. Den anbringades väl synlig på båda sidorna av
båten.
Ändamålet med ett båtregister är att ge underlag för kontroll av ordning
och säkerhet till sjöss och att kunna planera trafiken med fritidsbåtar.
Registret skall även användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande skatter, tullar och
indrivning.
Den årliga avgiften per registrerad båt har varit 30 kr.
Riksdagen beslutade i december 1992 på förslag av trafikutskottets
borgerliga majoritet (bet. 1992/93:Tu10) och i enligt med proposition
1992/93:102 att avveckla fritidsbåtsregistret fr.o.m. 1992 års utgång.
Som skäl för avveckling av registret har bl.a. hävdats att detta skulle
underlätta båtstölder och försäkringsbedrägerier. Ett annat argument var att
det inte bar sina kostnader.
Sistnämnda argument är i och för sig korrekt. Detta beror emellertid på den
missbedömning av antalet registreringsbara fritidsbåtar som gjordes vid
registrets införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då till ca 400 000. Den
verkliga siffran visade sig emellertid vara enbart ca 300 000. Det var således
genom att basera en orimligt låg årsavgift - 30 kr per båt - på ett orealistiskt
antal båtar som registret blev en dålig affär för statskassan.
Detta togs sedan av motståndarna, som nästan uteslutande var båt-
branschen närstående intressen, till intäkt för att slopa båtregistret. Argument
som myndighetsövergrepp, integritetsbrott och överbyråkratisering är där-
emot påståenden som saknar all grund. Bl.a. har Riksskatteverket vid ett
flertal tillfällen upptäckt att ett inte oväsentligt antal lyxbåtar smugglats in
i
landet.
Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott till sjöss, såsom
bl.a. hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana avarter har visat sig lättare att
hantera med ett båtregister som är en absolut förutsättning för att över-
huvudtaget kunna identifiera stulna båtar.
Berörda myndigheter som Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Sjö-
polisen och Sjöräddningen ställer sig positiva till ett båtregister. Sjöpolisen
anser att stulna båtar bara kan spåras genom någon form av register-
beteckning samtidigt som man noterar att såväl fartsyndare som tjuvar och
rånare kunnat gripas tack vare registret. Enligt sjöräddningen har registret
också underlättat efterspaningen av försvunna båtar. Ett avskaffande av
båtregistret innebär också ett påtagligt avbräck för exekutionsväsendet i dess
uppgift att hitta utmätningsbar egendom.
De skäl för en avveckling av fritidsbåtsregistret som departementschefen
och trafikutskottets borgerliga majoritet anförde vilar på en synnerligen
bräcklig grund. För det första motsatte sig en rad tunga remissinstanser som
Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Generaltullstyrelsen, Rikspolis-
styrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands
län, Larmtjänst AB, Svenska stöldskyddsföreningen m.fl. att fritidsbåt-
registret avvecklades. För det andra anförde ett mindre antal remissinstanser
att någon form av frivillig registrering "synes önskvärd". Enbart ett fåtal
organisationer, med starka kopplingar till båtbranschen, ansåg att fritids-
båtsregistret "i sin nuvarande form bör upphöra".
De enda instanser som förklarade sig vara kategoriska motståndare till ett
fritidsbåtsregister var sålunda dåvarande ledningen av Kommunikations-
departementet och trafikutskottets borgerliga majoritet. Som praktiskt taget
enda skäl för att slopa ett väl fungerande båtregister, som vid årsskiftet
1992/1993 omfattade ca 300 000 fritidsbåtar, anförde utskottsmajoriteten
(sid. 5 i bet. 1992/93:TU10) att det rörde sig om ett intrång i den enskildes
integritet. På följande sida i samma betänkande skriver man att det frivilliga
register som kunde tänkas inrättas "måste föras med hjälp av automatisk
databehandling".
Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) är huvudman för det frivilliga
fritidsbåtsregister som nu finns tillgängligt. Föreningen uppmanar båtägare
att registrera sin båt i detta register. Som skäl anges att stöldrisken minskar,
att möjligheten ökar att snabbt få tillbaka sin båt om den blir stulen och att
sjöräddningsarbetet underlättas. Detta är exakt samma skäl som åberopades
till fördel för det tidigare existerande obligatoriska båtregistret. Därmed
torde
det en gång för alla vara bevisat att ett så heltäckande båtregister som möjligt
är till stor fördel för samhället. Trots att några särskilda krav på storlek
etc.
inte finns i det frivilliga registret uppgår antalet registrerade båtar till
mindre
än 200.000 enligt senast tillgängliga uppgifter. Denna synnerligen blyg-
samma anslutning skall jämföras med att det totala antalet båtar i Sverige
enligt Svenska Båtunionen uppgår till ca 1,3 miljoner.
Ett båtregister är för övrigt jämförbart med ett bilregister i så måtto att det
krävs "spelregler" såväl på sjön som på vägarna. Sjöräddning, sjöspaning,
narkotikabekämpning, polisinsatser vid båtstölder m.m. kräver varje år stora
ekonomiska resurser, vilka till stor del faller på skattebetalarna. Detta är ett
fullkomligt orimligt förhållande.
Vid tidigare behandling av motioner om båtregister resp. båtavgift/båtskatt
har trafikutskottet konstaterat att alltför många av de båtar som fanns införda
i det statliga registret synes stå utanför det privata. Utskottet har också
slagit
fast att fritidsbåttrafiken är förenad med inte obetydliga kostnader, främst för
sjöräddning, till vars bestridande riksdagen årligen anvisar medel. Trafik-
utskottet har mot denna bakgrund kommit fram till slutsatsen att ett
återinförande av ett fritidsbåtregister bör övervägas. Skatteutskottet har för
sin del ansett att regeringen i samband med överväganden om ett fritidsbåt-
register också borde pröva frågan om en båtskatt. Båda utskotten har givit
regeringen sin uppfattning till känna. I bet. 1998/99:TU6 resp.
1998/99:SkU13 hänvisar utskotten till utredningen Fritidsbåten och
Samhället (SOU1996:170), som föreslagit införande av ett obligatoriskt
statligt fritidsbåtsregister och att regeringen avser återkomma till riksdagen
med ett konkret förslag. Då något sådant förslag fortfarande inte föreligger
och frågans handläggning, trots klara uttalanden från trafik- och skatte-
utskotten, dragit ut på tiden bör riksdagen nu ta definitiv ställning till såväl
återinförande av ett fritidsbåtsregister som införande av båtskatt.
Den avgift/skatt som det i ett inledande skede skall åligga varje båtägare
att betala bör förutom registerkostnaden också ge ett väsentligt bidrag till
samhällets kostnader för upprätthållande av en god sjösäkerhet. Om man
väger samman samhällets totala kostnader för sjösäkerhet etc. och de stora
och obeskattade förmögenhetsvärden som återfinns i ovan angivna båtmassa,
talar starka skäl också för att en regelrätt båtskatt snarast möjligt införs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om årerinförande av ett obligatoriskt fritidsbåts-
register,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
båtavgift/båtskatt.1