Motion till riksdagen
1999/2000:T601
av Nyström, Elizabeth (m)

Isbrytning


Isbrytning är med hänsyn till våra klimatförhållanden en oundgänglig
verksamhet för att medge vintersjöfart på framför allt hamnarna efter
Norrlandskusten och i Vänern. Vissa svåra vintrar krävs isbrytning även i
andra sydligare delar av landet. Sjöfartsverket har sedan början av 1970-
talet kunnat svara upp till målsättningen att genom isbrytningsservice ge
förutsättningar för året-runt-sjöfart på alla viktiga svenska hamnar.
Denna pålitlighet i villkoren för vintersjöfart har varit av avgörande
betydelse för bl.a. den svenska skogsindustrins exportskeppningar, som
kunnat byggas upp på effektiva sjötransportsystem. Isbrytningens
betydelse för transporterna i nordliga farvatten har också
uppmärksammats av EU. I de riktlinjer som gäller för utvecklingen av
det s.k. TransEuropeiska transportnätverket (TEN-T) har fastlagts att
isbrytning norr om 60:e breddgraden räknas till sådan
infrastrukturverksamhet som går in under TEN-begreppet.
Den svenska infrastrukturen till sjöss - i stort sett Sjöfartsverkets
verksamhetsområde - finansieras, till skillnad från vad som gäller i övriga
Europa, fullt ut med avgifter på sjöfarten. Samtidigt innebär de principer som
riksdagen lagt fast för avgiftssystemets utformning att enhetliga farleds-
avgifter skall tas ut oberoende av kostnaderna för det enskilda farleds-
avsnittet eller kustområdet. I praktiken innebär detta att de trafikstarka
delarna av landet -väst- och sydkusten - får bära kostnader som i allt
väsentligt hänför sig till andra delar av landet. Isbrytningen är det tydligaste
exemplet på detta.
Isbrytningen har självfallet stor regionalpolitisk betydelse för Norrland.
Detta var också anledningen till att statsmakterna fram till i mitten av 1980-
talet finansierade denna verksamhet över statsbudgeten. Sedan dess har
emellertid successivt allt mer av kostnaderna för isbrytningen flyttats över
till avgiftsfinansiering, dock utan att några särskilda isavgifter tas ut. Sedan
flera år tillbaka finansieras hela isbrytarverksamheten med farledsavgifter.
Kostnaderna för isbrytningen varierar med hänsyn till vintrarnas svårig-
hetsgrad och uppgår till mellan 150 och 200 miljoner kronor per år. Dessa
kostnader bärs idag till stor del av sjöfarten på våra väst- och sydkusthamnar.
Denna kostnadsbelastning, i kombination med den i Sverige jämfört med
andra europeiska länder höga avgiftsbelastningen på sjöfarten, leder till att de
svenska hamnarna får allt svårare att konkurrera med utländska hamnar.
Särskilt för Göteborg och den transoceana trafiken är konkurrensen mot de
stora nordeuropeiska hamnarna mycket hård, vilket kan leda till att godset
omlastas i kontinenthamn och vidaretransporteras till Sverige i "feedsystem"
till lands eller sjöss. Sådana transportlösningar innebär sannolikt merkost-
nader för transportköparna och kan dessutom antas leda till ökade sam-
hällsekonomiska kostnader i form av bl.a. högre miljökostnader.
Göteborgs hamn har aviserat betydande investeringsplaner för att utveckla
hamnverksamheten och bibehålla den transoceana trafiken. Kostnaderna för
isbrytningen och fördelningen av dessa kostnader på sjöfarten måste därför
ses i ett sådant större sammanhang.
Mot bakgrund av detta perspektiv och med hänsyn till isbrytningens stora
regionalpolitiska betydelse för norrlandssjöfarten och därmed den svenska
basindustrin anser vi det rimligt att betydande delar av kostnaderna för
isbrytningen avlastas dagens avgiftsfinansiering och i stället tas över
statsbudgeten. Det finns samtidigt anledning att överväga former för att
premiera sådana fartyg som minskar kraven på statens isbrytarresurser.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återkomma till riksdagen med förslag om
skattefinansiering av isbrytarservicen.

Stockholm den 24 september 1999
Elizabeth Nyström (m)
Maud Ekendahl (m)