Samordningsbehovet mellan färdtjänst och sjukresor
Patienter i den offentligt finansierade sjukvården har rätt att få sina
sjukresor subventionerade efter vissa regler. Sedan några år är det
landstingen eller motsvarande som har både det lagliga och finansiella
ansvaret för sjukresorna. Detta har inneburit att effektivisering och
samordning via olika typer av avtal har utvecklats.
Människor med funktionshinder har rätt till färdtjänst enligt reglerna i den
nya färdtjänstlagen. Kommunerna har huvudansvaret. I lagen betonas bl.a.
att kollektivtrafiken på sikt måste göras tillgänglig för personer med olika
former av funktionshinder.
I gränsen mellan bägge lagstiftningsområdena för sjukresor respektive
färdtjänst uppstår tolkningsproblem kring regler och kostnadsansvar som ofta
innebär att den enskilde hamnar i en utsatt position. Det gäller särskilt de
individer som inte kan använda kollektiva färdmedel p.g.a. funktionshindrets
art och kollektivtrafikens brist på anpassade färdmedel.
En av de viktigare förklaringarna till att problemen uppstår är att de två
regelsystemen saknar gemensam definition av vad som skiljer sjukdom från
begreppet funktionshinder och handikapp. Sjukresereglerna handlar bara om
begreppet sjukdom och tillämpas därför utan särskild hänsyn till om
sjukdomen har eller inte har samband med det funktionshinder personen
samtidigt har.
Den person med en svår synskada eller ett omfattande rörelsehinder som
behöver besöka sjukvården för besvär från hjärtat kan beroende på typen av
besvär och motivet för undersökningarna hamna i kläm mellan huruvida
resan till sjukvårdsinrättningen ska betraktas som en sjukresa eller en
färdtjänstresa. Är det frågan om en akut hjärtsjukdom torde saken vara klar
men en kontroll eller hälsoundersökning är inte lika självklar. Ett annat
exempel är resekostnaden vid gynekologiska eller urologiska hälsokontroller.
Gränsen mellan vad som är sjukresa eller färdtjänstresa hamnar oftast
konkret hos den enskilde taxichauffören. Eftersom olika egenavgifter,
taxesystem m.m. gäller kan det vara taxichauffören eller taxicentralen som
måste bedöma frågan. Enskilda personer med funktionshinder kan ofta
uppleva dessa frågor indiskreta och kränkande. Det finns exempel där
klumpiga regler leder till att man manipulerar med riktiga uppgifter.
Lagstiftningsutformning och huvudmännens vilja till ansvar är viktiga
komponenter för att undanröja dessa tolkningskonflikter mellan de två
regelsystemen. I sak omfattar problemen relativt sett ett fåtal av det totala
antalet personer med rätt till sjukresor. FN:s standardregler för funktions-
hindrade utgör den principiella grunden för ett arbete att ordna upp frågorna.
Regeringen bör därför ta initiativ till att dels göra en översyn av
regelverket för systemet med sjukresor i syfte att i dess bestämmelser
integrera en modern syn på sjukdoms- och handikappbegreppet, dels i färd-
tjänstlagstiftningen infoga bestämmelser som ger huvudmännen skyldighet
att synkronisera reglerna så att enskilda individer inte ska hamna i
obehagliga situationer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordningsbehovet mellan färdtjänst och
sjukresor.