Patienter i den offentligt finansierade sjukvården har rätt att få sina sjukresor subventionerade efter vissa regler. Sedan några år är det landstingen eller motsvarande som har både det lagliga och finansiella ansvaret för sjukresorna. Detta har inneburit att effektivisering och samordning via olika typer av avtal har utvecklats.
Människor med funktionshinder har rätt till färdtjänst enligt reglerna i den nya färdtjänstlagen. Kommunerna har huvudansvaret. I lagen betonas bl.a. att kollektivtrafiken på sikt måste göras tillgänglig för personer med olika former av funktionshinder.
I gränsen mellan bägge lagstiftningsområdena för sjukresor respektive färdtjänst uppstår tolkningsproblem kring regler och kostnadsansvar som ofta innebär att den enskilde hamnar i en utsatt position. Det gäller särskilt de individer som inte kan använda kollektiva färdmedel p.g.a. funktionshindrets art och kollektivtrafikens brist på anpassade färdmedel.
En av de viktigare förklaringarna till att problemen uppstår är att de två regelsystemen saknar gemensam definition av vad som skiljer sjukdom från begreppet funktionshinder och handikapp. Sjukresereglerna handlar bara om begreppet sjukdom och tillämpas därför utan särskild hänsyn till om sjukdomen har eller inte har samband med det funktionshinder personen samtidigt har.
Den person med en svår synskada eller ett omfattande rörelsehinder som behöver besöka sjukvården för besvär från hjärtat kan beroende på typen av besvär och motivet för undersökningarna hamna i kläm mellan huruvida resan till sjukvårdsinrättningen ska betraktas som en sjukresa eller en färdtjänstresa. Är det frågan om en akut hjärtsjukdom torde saken vara klar men en kontroll eller hälsoundersökning är inte lika självklar. Ett annat exempel är resekostnaden vid gynekologiska eller urologiska hälsokontroller.
Gränsen mellan vad som är sjukresa eller färdtjänstresa hamnar oftast konkret hos den enskilde taxichauffören. Eftersom olika egenavgifter, taxesystem m.m. gäller kan det vara taxichauffören eller taxicentralen som måste bedöma frågan. Enskilda personer med funktionshinder kan ofta uppleva dessa frågor indiskreta och kränkande. Det finns exempel där klumpiga regler leder till att man manipulerar med riktiga uppgifter.
Lagstiftningsutformning och huvudmännens vilja till ansvar är viktiga komponenter för att undanröja dessa tolkningskonflikter mellan de två regelsystemen. I sak omfattar problemen relativt sett ett fåtal av det totala antalet personer med rätt till sjukresor. FN:s standardregler för funktions- hindrade utgör den principiella grunden för ett arbete att ordna upp frågorna.
Regeringen bör därför ta initiativ till att dels göra en översyn av regelverket för systemet med sjukresor i syfte att i dess bestämmelser integrera en modern syn på sjukdoms- och handikappbegreppet, dels i färd- tjänstlagstiftningen infoga bestämmelser som ger huvudmännen skyldighet att synkronisera reglerna så att enskilda individer inte ska hamna i obehagliga situationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordningsbehovet mellan färdtjänst och sjukresor.
Stockholm den 4 oktober 1999
Åke Sandström (c)