Trafiksäkerheten i dagsläget - en kort analys
Den frihet som biltrafiken har inneburit för vårt land har bland annat fört med sig högre livskvalitet, större möjlighet för människor att mötas, en större delaktighet och rörlighet. De ekonomiska vinsterna av en smidigt fungerande infrastruktur kan inte överskattas, utan innebär själva förutsättningen för svenskt näringsliv. Bilen och bilbruket kan därför med fog anses symbolisera 1900-talets tekniska landvinning och den ökade livskvalitet och de ökade kommunikationsmöjligheter som denna fört med sig till gemene man.
Men framgångarna har haft ett högt pris i de olyckor som den ökande biltrafiken har inneburit. Vi vill i denna motion fördjupa perspektivet på bilen som ett värdefullt medel för kommunikation människor emellan, samtidigt som trafiksäkerheten fokuseras. Kristdemokraterna ser arbetet för att öka trafiksäkerheten på våra vägar, och att därmed minska antalet döda och svårt skadade radikalt, som en uppgift av högsta prioritet. I motionen vill vi därför utifrån aktuella faktauppgifter beskriva och analysera situationen och föreslå åtgärder för att öka trafiksäkerheten.
Trots bättre fordon och vägar innebär den ökade trafiken att risken för olyckor ökar. Sedan 1950 har persontransportarbetet i Sverige femdubblats. Persontransporter med bil beräknas öka med 1,3 % per år fram till 2010.
Statistiken är alarmerande. Antalet dödade i trafiken har under åren 1996, 1997 och 1998 legat konstant kring 540 per år. 60 000 skadas på något sätt, varav 3 000 invalidiserats för livet. Hälften av dem som dör före 30 års ålder, gör det i trafiken. Trafikskadorna kostar idag samhället ca 40 miljarder kronor per år.
Dödsrisken är relativt låg upp till 10-årsåldern. Sedan ökar den upp till 25- årsåldern, varefter den avtar långsamt fram till pensionsåldern då den ökar igen. Två tredjedelar av de dödade var bilförare eller bilpassagerare. I åldern 10-17 år och över 75 år var dock de flesta oskyddade trafikanter.
De flesta dör på 90-vägar (ca 200), på 70-vägar (ca 140) och på 50-gator (ca 120). På tvåfältiga 110-vägar dör ca 40 och på motorvägar ca 30. På 30- gator dör 2-3 människor per år.
Berusade förare utgör med stor marginal den största enskilda orsaken till olyckor i trafiken (Evans, 1991). Jämfört med en nykter förare löper en person med 0,5 % alkohol i blodet ca 4 gånger så stor risk att råka ut för en olycka, en med 1,0 % 12 gånger så hög risk och en med 2,0 % 300 gånger så hög risk. Dessutom ökar risken att skadas och dödas, när väl en olycka inträffar, betydligt med ökande promillenivåer (Glad, 1985). Man kan grovt indela rattfylleristerna i två olika typer: dels "festdrickarna" som utgör en majoritet av gruppen, dels förare med alkoholproblem, som är få, men som svarar för huvuddelen av olyckorna (Dannerstedt, Engdahl och Nilsson, 1986). Eftersom den senare gruppen antas vara mer eller mindre alkoholiserad, antar forskarna att de är mindre mottagliga för lagliga åtgärder och kampanjer än vad "festdrickarna" är. För gruppen alkoholiserade förare är det därför nödvändigt med speciella behandlingsprogram och tvingande åtgärder som alkolås, för att hindra dem att köra onyktra.
Av dem som kör rattfulla saknar 60 % körkort. Uppskattningsvis 8 000 människor kör rattfulla varje dag i Sverige. Ca hälften av alla berusade och drogpåverkade, dvs. 4 000 av varje kategori, kör bil varje dag och dödar ca 100 människor per år och skadar ca 2 500. Detta kostar det svenska samhället årligen minst 5 miljarder kronor.
Enligt en rapport från Röda korset, "World Disasters Report", är idag trafikolyckor världens nionde största dödsorsak. År 2020 förutspår rapporten att trafikolyckor kommer att hamna på tredje plats i världsstatistiken över döda och invalidiserade.
Åtgärder för att öka trafiksäkerheten
Återupprätta nollvisionen
Riksdagen har fattat beslut om nollvisionen, som innebär att målet är att ingen ska dödas eller skadas svårt i trafiken. Som ett led i arbetet för nollvisionen har Vägverket utarbetat ett nationellt trafiksäkerhetsprogram, som sedan har antagits av regeringen, där konkreta och kvantitativa trafiksäkerhetsmål ställs upp. Till exempel föreslår programmet högst 400 dödade och högst 3700 svårt skadade i trafiken år 2000. Det är uppenbart att målen att minska antalet skadade och dödade inte kommer att nås, inte minst på grund av bristen på resurser. Resultaten pekar som tidigare nämnts på en stagnation. I den uppgivenhet som riskerar att följa i spåren på misslyckandet att nå de utsatta målen gäller det att återupprätta nollvisionen och formulera ett trafiksäkerhetsprogram med nytt och relevant innehåll. Kristdemokraterna vill med förslagen aktivt bidra till detta.
Ökad bilbältesanvändning
Risken att dödas minskas med 40-50 % för förare som använder säkerhetsbälte (Evans 1990, Elvik, Vaa och Östvik, 1989). 80-95 % av förare och framsätespassagerare använder bilbälte (Cedersund, 1997). För 25 år sedan användes säkerhetsbälten av endast 15 % av förarna. Massiva kampanjinsatser som genomfördes 1971-1974 ökade användningen till 35 %. När så bilbältesanvändningen i framsätet blev obligatorisk 1975 steg andelen omedelbart till 85 % (Dahlquist, 1992).
Kristdemokraterna anser att det är angeläget att genom tätare polisöver- vakning och genom opinionsarbete ytterligare öka användningen av bilbälte.
Ökad användning av cykelhjälm
Användning av cykelhjälm i trafiken minskar risken för huvudskador avsevärt. I Australien har lag om obligatorisk cykelhjälm införts och den har medfört en betydligt ökad användning av hjälm bland cyklister, men har samtidigt varit kontraproduktiv, eftersom hjälmtvånget lett till att färre människor väljer att cykla. Den svenska modellen med informationskampanjer har dock visat sig ha effekt och hjälmanvändningen inte minst bland barn ökar, men även för vuxna cyklister har siffran redan för flera år sedan passerat 10 % (Nolén, 1992). Kristdemokraterna anser inte att en lag om obligatorisk cykelhjälm bör införas, men väl att informationskampanjer riktade till vuxna, samt inte minst till barn och ungdomar, bör prioriteras.
Hastighetsövervakning
Svenska mätningar visar, beroende på fordon och vägtyp, att från 37 % och upp till 85 % av alla bilförare överträder hastighetsgränserna (Nilsson, 1991). Man kan klart visa att polisnärvaro minskar hastighetsöverträdelserna avsevärt (Elvik m.fl., 1989, TFD, 1980). Såväl fortkörare som andra saktar ned vid åsynen av en polis och effekterna av en trafikkontroll kan spåras upp till 5 km från kontrollplatsen, eller i tid, mer än en vecka.
Enligt svenska forskningsresultat riskerar en förare med genomsnittlig årlig körsträcka, och som alltid kör klart över hastighetsgränserna, att bli upptäckt ca en gång under tre års tid. En ökning av denna "normala" övervakningsnivå med minst 3-5 gånger har visat sig vara nödvändig för att det skall leda till en mätbar ökning av regelefterlevnaden (Nilsson m.fl. 1983). Samma förhållande gäller trafikonykterhet. Många sammanställningar av övervakningens effekter på regelefterlevnad har visat att det framför allt är synlig polisövervakning som har betydelse för regelefterlevnaden. Poliskontroller med lasermätning av hastigheter och väl synliga stoppstationer får alltså större effekt på antalet fortkörare än övervakning från mer osynliga videobilar som ingriper och syns mer sällan. Forskningen visar också att det snarare är trafikanters värdering av risken för upptäckt och sanktioner, än värderingen av olycksrisken med dess konsekvenser som skiljer regelbrytare från lagliga trafikanter (Vogel och Rothengatter, 1984). Försök att informera människor om riskerna i trafiken enbart genom kampanjer i massmedia eller genom undervisning ger sällan önskvärt resultat i förändrat beteende, däremot kombination av övervakning och information.
I staten Victoria i Australien genomförde man massiva övervaknings- insatser mot fortkörning och rattfylleri samtidigt som man i bl a TV sände mycket realistiska och skakande filmer om trafikolyckor och omständig- heterna runt dessa. Resultatet visade att informationen tillsammans med övervakningen ledde till större effekter på beteenden och antalet olyckor, jämfört med enbart övervakning (Elliot, 1993).
Det finns enligt forskningen också skillnader mellan attityder till trafikonykterhet och fortkörning som speglar olikheterna i beteenden. Bland svenska bilägare var så gott som alla (98 %) ytterst negativa till att köra med en promillehalt strax över gränsen (0,2 %) medan de som var negativa till att köra mer än 10 km/h för fort på en 90-väg endast utgjorde 22 %. Detta trots att olycksrisken knappast är högre om man har en promillehalt på omkring 0,3 än om man genomgående kör strax över 100 km/h. Denna olikhet i attityder påvisar att trafikanterna har olika beredskap att acceptera skärpta regler, något som ju också visat sig i den allmänna debatten. Många trafikanter anser att en sänkning av promillehalten till 0,0 är rimlig, samtidigt som oppositionen mot sänkta hastighetsgränser är mycket stark.
Differentierad och flexibel hastighetsbegränsning
För att få acceptans för sänkning av hastigheten på en viss vägsträcka är det enligt Kristdemokraternas mening angeläget att trafikanterna upplever varje given hastighetsbegränsning som motiverad och välövervägd. Det bör enligt vår mening ske genom en större differentiering av hastighetsgränserna, så att utöver 30, 50, 70, 90 och 110 km/h ska även exempelvis 40, 60, 80, 100 och 120 km/h kunna anges. Vi menar också att en hastighetsbegränsning aldrig ska läggas lägre än vad som på sakliga grunder är motiverat i jämförelse med andra vägavsnitt med motsvarande trafiksituation, där måttet är det förväntade antalet dödade eller skadade.
Det är demoraliserande att under sommarlovet ha en hastighetsbegränsning utanför en skola på 30 km/h med motiveringen att det under läsåret behövs, och att det ju inte skadar att köra sakta på sommaren också. Vi önskar se den nya informationstekniken brukad till flexibel skyltning av hastighetsgränser som ändrar sig med trafikintensitet, väglag, dag eller natt, vinter eller sommar, vägbyggnation eller helgpaus för vägbyggnation. På de vägar, framför allt motorvägar, där en hastighetshöjning är möjlig utan att risken ur trafiksäkerhetssynpunkt ökar, bör hastigheten höjas till 120 km/h. Dessa mer exakta och väldifferentierade hastighetsbegränsningar kommer, enligt vår mening, att få trafikanternas förståelse och acceptans, och därför menar vi att det möjliggör en hårdare bevakning och hårdare krav på efterföljelse av gränserna än vad som nu är fallet. Vi vill därför också, samtidigt med differentieringen, öka polisens synlighet och trafikövervakning, samt informera om den nya policyn för hastighetsbegränsning i informations- kampanjer.
Minskad trafikonykterhet
Regeringens 11-punktsprogram för ökad trafiksäkerhet är lovvärd, men saknar bland annat åtgärder mot trafikonykterhet.
Som nämndes inledningsvis utgör berusade förare den största enskilda orsaken till olyckor i trafiken. Jämfört med en nykter förare löper en person med 0,5 % alkohol i blodet ca 4 gånger så stor risk att råka ut för en olycka, en med 1,0 % 12 gånger så hög risk och en med 2,0 % 300 gånger så hög risk. Dessutom ökar risken att skadas och dödas, när väl en olycka inträffar, betydligt med ökande promillenivåer.
Kristdemokraterna verkar för att få ett antal helt alkoholfria, vita, zoner accepterade, nämligen trafiken, vid graviditet, ungdomar under 18 år, samt på arbetsplatser. Inom trafiksäkerhetsarbetet är alltså vårt mål att alla trafikanter ska se det som självklart att helt avstå från alkohol i trafiken.
Man kan grovt indela rattfylleristerna i två olika typer: dels "festdrickarna" som utgör en majoritet av gruppen, dels förare med alkoholproblem, som är få, men som svarar för huvuddelen av olyckorna. Eftersom den senare gruppen antas vara mer eller mindre alkoholiserad, antar forskarna att de är mindre mottagliga för lagliga åtgärder och kampanjer än vad "festdrickarna" är. För gruppen alkoholiserade förare är det därför nödvändigt med speciella behandlingsprogram och tvingande åtgärder som exempelvis alkolås, för att hindra dem att köra onyktra. Detta har länge diskuterats och utretts. Kristdemokraterna menar att tiden nu är mogen att döma trafikonyktra förare att installera alkolås i sin bil om de önskar fortsätta köra.
Av dem som kör rattfulla saknar 60 % körkort. Uppskattningsvis 8000 människor kör rattfulla varje dag i Sverige. Ca hälften av alla berusade och drogpåverkade, dvs. 4000 av varje kategori, kör bil varje dag och dödar ca 100 människor per år och skadar ca 2500. Detta kostar det svenska samhället minst 5 miljarder kr. Kristdemokraterna anser att frågan om elektroniska körkort, som omöjliggör obehörig användning av bil, bör utredas, för att finna effektiva medel att stoppa dessa helt ansvarslösa individer.
Gruppen "festdrickare" antas av forskarna vara möjliga att påverka genom kampanjer och rationella argument om förhöjd olycksrisk för såväl dem själva som för oskyldiga medtrafikanter, samt risken för upptäckt och förlust av körkortet. Kristdemokraterna förordar därför en kampanj "Vita vägen" riktad just mot denna grupp i pub- och restaurangmiljöer.
Förlåtande trafikmiljö
De svåra skadorna kan undvikas genom mittbarriärer som skiljer körfälten och genom områden längs vägen utan hårda hinder, som träd. Det stora programmet för att bygga bort de mest trafikfarliga vägavsnitten måste fullföljas. Enskilda åtgärder som kan nämnas är att i ökad takt ersätta farliga vägbelysningsstolpar med "krockvänliga", eftersträva åtskilda körbanor på våra större vägar samt måla "trafiksäkra" vägkantsmarkeringar med vibrationsljud längs med dessa. Införandet av så kallade intelligenta trafiksignaler kan medverka till ett säkrare och smidigare trafikflöde. I större tätorter är det dessutom en mycket samhällsekonomiskt lönsam och miljövänlig åtgärd. Motiverande vägskyltstexter som "Olycksdrabbad vägsträcka" och liknande kan i större utsträckning användas för att skapa skärpt uppmärksamhet.
Även bilarnas utformning kan bidra till att lindra skadorna genom att deformationszonerna blir ännu bättre. Generellt sett är nya bilar mer krock- säkra än äldre bilar, varför Kristdemokraterna vill öka skrotningspremien till 3000 kr, under en femårsperiod.
Medicinsk prövning av äldre förare
I Finland upphör körkortet att gälla när föraren uppnått 70 års ålder. De som efter 70-årsdagen önskar fortsätta att köra bil måste, i samband med ansökan om ett nytt körkort, genomgå en medicinsk kontroll som omfattar det allmänna hälsotillståndet och synförmågan. Svenska läkare, däremot, är skyldiga att rapportera olämpliga förare, men inga medicinska undersökningar krävs för att förlänga ett körkorts giltighet. Frågan om en övergång till de finska reglerna bör utredas skyndsamt.
Frivillig vidareutbildning
Kristdemokraterna föreslår vidare att när körkortet förnyas vart tionde år ska en avgift på 300 kr tas ut, samtidigt som körkortsinnehavaren får en körskolecheck och erbjuds att frivilligt och utan kostnad delta i en lektion på valfri körskola för att uppdatera sina kunskaper med nya lagar och nya vägmärken.
Opinionsarbete för ändrade attityder
Det är tydligt att enbart regler och förbud inte löser trafiksäkerhets- problemen. Att arbeta med attityder, såsom bättre omdöme vid halt väglag och omkörningar, att anpassa hastigheten till väglaget och få ökad förståelse för trafikens faror är viktigare. Den säkerhetsmarginal som skapas av fullgott mönstrade dubbdäck och ABS-bromsar ska inte heller underskattas, och aktualiserar behovet av att skrota äldre bilar till förmån för nya, mer trafiksäkra.
Regeringen anför uppgivet att det så kallade reformarbetet inom trafiksäkerhetsområdet inte gett det önskade resultatet, och minskar därför anslagen dit. Istället för uppgivenhet vill Kristdemokraterna utvärdera och ompröva pedagogiken och metodiken för trafiksäkerhetsarbetet och det attitydskapande arbetet. Det är då av särskild vikt att samarbeta med frivilligorganisationer, hemmen, förskola och skola och att sätta upp mätbara mål för attitydarbetet när det gäller trafiken som alkoholfri zon, barn i trafik, normöverföring, hastighetsanpassning osv. Idéer från andra länder bör också kunna tillämpas i Sverige såsom t.ex. tillåten högersväng vid rött ljus, varningsmärken vid skolor som begränsar hastigheten så fort barn är närvarande och inte efter vissa klockslag, samt mer differentierade hastighetsbestämmelser. Vägverket bör studera sådana förslag i det framtida trafiksäkerhetsarbetet. För att öka förutsättningarna för ett framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete vill vi öka anslaget "A2 Väghållning och statsbidrag" med 300 miljoner kronor. Dessa extra medel vill vi rikta till trafiksäkerhetsarbetet.
Kommunikationsdepartementet, Vägverket och frivilligorganisationerna inom trafiksäkerhetsarbetet arbetar idag efter den s k nollvisionen, d v s att inga trafikanter skall omkomma eller skadas allvarligt i trafiken. Kristdemokraterna ställer sig bakom denna vision. Varje trafikolycka med allvarliga konsekvenser är en stor tragedi, för den enskilde, för de anhöriga och för samhället.
Det finns dock anledning att återigen betona vikten av trafikanternas acceptans i nollvisionens samhälle. Ska nollvisionen förverkligas kommer det att krävas beslut och åtgärder som, åtminstone i förstone, inte i alla delar kommer att vara populära bland trafikanterna. Lyckas inte nollvisionens företrädare få trafikanternas acceptans riskerar hela nollvisionen att gå om intet.
Samtidigt som Kristdemokraterna ställer sig bakom nollvisionen anser vi att det finns anledning att vara vaksam på den tendens som ibland finns att myndigheter ska styra den enskildes liv, och att alla risker och faror kan och skall elimineras med politiska beslut. Diskussionen om den enskildes integritet och ansvar samt behovet av åtgärder för att stärka säkerheten i trafiken där intrång kan komma att ske i integriteten måste därför hela tiden hållas levande. Så länge människan vistas i trafiken kommer det att inträffa olyckor. Det är nödvändigt att arbeta för att dessa ska bli så få och lindriga som möjligt, men det måste konstateras att det inte fullt ut går att förutse och förhindra faror och risker.
Det kommunala trafiksäkerhetsarbetet
I det ekonomiskt kärva läget har många kommuner varit tvungna att spara på bland annat vägunderhållet. Detta har ibland gått ut över trafiksäkerheten. Det är ännu oklart i hur stor utsträckning detta skett och vilka konsekvenser det fått. För att inte riskera ökningar av olyckstalen måste läget skyndsamt klarläggas. En kartläggning över sambandet mellan trafiksäkerhetsåtgärderna och olyckor bör genomföras i kommunerna.
De oskyddade trafikanternas situation måstes särskilt uppmärksammas. Dessa är särskilt utsatta vid besparingar såsom minskad vägbelysning m m. Både cyklister och fotgängare är mycket utsatta i trafiken. Detta gäller i synnerhet i tätorter. Barn och äldre är de som allra mest, till följd av trafiken, har begränsade rörelsemönster. För att öka säkerheten för gång- och cykel- trafikanter i tätorter bör man separera gång- och cykeltrafik från vägtrafiken och bygga broar/tunnlar vid starkt trafikerade leder. För de gående är sandning vintertid viktigt.
Investeringar i vägnätet
Sverige har upplevt stora variationer i investeringarna i det svenska vägnätet. Under 70- och 80-talen låg investeringarna på en absolut bottennivå jämfört med de flesta andra västeuropeiska länder. Investeringarna i järnvägen var obetydliga.
Under fyrpartiregeringen1991-1994 fattades beslut om tredubblingar av investeringarna i infrastrukturen. Beslutet hade sin utgångspunkt i behovet av en långsiktig förstärkning av den ekonomiska utvecklingen i vårt land.
Investeringarna i vägnätet har under de senaste mandatperioderna minskat. Trots detta anser vi kristdemokrater att det kan finnas skäl för att inte nu ytterligare höja investeringsvolymen. Vi stöder här inriktningen att Vägverket ska tidigarelägga de åtgärder under planperioden som ger trafiksäkrare vägar. Till detta har vi utöver regeringens förslag budgeterat 300 miljoner 2000, 200 miljoner 2001 och 100 miljoner 2002.
Vägverket och transportinformatik
Vägverket har ett samlat ansvar för att åstadkomma ett effektivt vägtransportsystem som uppfyller högt ställda krav på trafiksäkerhet med hänsyn tagen till miljö och regional balans. Det är därför tråkigt att konstatera att den positiva trenden inom trafiksäkerhetsområdet bröts 1997. Vägverkets ambitionshöjningar på trafiksäkerhetsområdet är ändå lovvärda. Trafiksäkerhetsprogrammet, där människan sätts i centrum, och där trafiksäkerhetsarbetet decentraliseras och förankras lokalt för att skapa ett effektivt medborgar- och trafikantinflytande, har Kristdemokraternas fulla stöd.
Utvecklingen på telematikområdet kommer med all sannolikhet att på ett påtagligt sätt förändra situationen inom hela vägtrafikområdet under de närmaste åren. Vägverket har naturligtvis ett stort ansvar som operativ myndighet i denna utveckling. Det är dock ytterligt angeläget att regeringen tar ett samlat grepp över informationsteknikens användning i det svenska transportsystemet.
Mycket tyder nämligen på att de samhällsekonomiska vinsterna är påtag- liga vid investeringar i olika typer av transportinformatik, resultaten i den svenska utvärderingen som gjorts inom det s k TOSCA-projektet (Test Site Oriented Scenario Assessment) visar att informationsteknikens tillämpning inom trafikområdet kan få mycket stora positiva effekter.
I Göteborgsområdet har man exempelvis jämfört kostnaden för utbyggd trafikstyrning med kostnaden för vägbyggande. Det visar sig att 1% genomsnittlig restidsvinst kostar drygt 500 miljoner kronor i vägbyggen, men bara femtedelen om investeringen istället görs i trafikstyrning. Det som ger restidsvinster är framför allt avancerade trafiksignaler, motorvägs- styrning och bättre störningsplanering. På trafiksäkerhetsområdet bedöms den största effekten erhållas vid införande av system med obligatorisk dynamisk hastighetsanpassning.
Antalet personskador skulle enligt denna bedömning minska med mer än hälften. Transportinformatiken kan också bidra till miljöförbättringar. Den största effekten erhålls vid införande av automatiska betalsystem. Förbättringen ligger i storleksordningen 15-25%.
Det är alltså alldeles uppenbart att trafikinformatiken innebär att politiker framöver kommer att ha helt nya och betydligt mer effektiva instrument i sin hand för att nå de trafikpolitiska målen vad gäller framkomlighet, trafiksäkerhet och miljö. För att få kraft i utvecklingen måste dock stat och kommun se möjligheterna och med offensiva beslut ta den nya tekniken i sin tjänst.
Kärnfrågan när det gäller väginformatiken är dock hur man skapar en efterfrågan och en marknad för produkterna/tjänsterna och, inte minst, acceptans för tillämpningarna.
Effektiviseringen inom transportsektorn måste drivas vidare. Ökat konkurrenstryck genom fortsatt avreglering av olika sektorer är en grundförutsättning för detta. Byggandet samt drift och underhåll av det svenska vägnätet kan bli ännu mycket mer kostnadseffektivt. Bolagiseringen av Vägverkets produktionsdivision är därför en viktig åtgärd eftersom den renodlar Vägverkets roll som ansvarig väghållare och myndighet. Regeringens motstånd mot att bolagisera är negativt för produktivitets- utvecklingen inom vägsektorn, vilket i slutändan innebär högre kostnader.
Vägverket har för övrigt självt visat att konkurrensutsättningen från 1992 sparar 500 miljoner kronor per år fram till 1996. Det innebär i praktiken att vi får mer och bättre underhåll till lägre kostnad.
Det är självklart att Vägverkets beställarkompetens måste utvecklas så att de grundläggande trafikpolitiska målen inte äventyras. Detta sker dock effektivast om ägaren, regeringen, är tydlig.
Drift och underhåll av det svenska vägnätet
Driften och underhållet av det svenska vägnätet har under många år försummats. I takt med att underhållet eftersätts minskar trafiksäkerheten på de svenska vägarna, alltifrån Europavägar till grusvägar i Jämtland. Målsättningen måste vara att det svenska vägkapitalet upprätthålls, åtminstone på dagens nivå. Kristdemokraterna anslår, utöver regeringens förslag 300 miljoner kronor 2000, 200 miljoner kronor 2001 och 100 miljoner kr 2002 för att öka trafiksäkerheten. Enligt vår mening skulle dessa resurser brukas till att bygga bort de mest trafikfarliga vägavsnitten, samt till underhåll av vägmaterialet så att inte trafiksäkerheten blir lidande.
Kristdemokraterna beklagar att en bolagisering av Vägverkets produk- tionsdivision inte har kommit till stånd. Om så hade skett skulle, enligt Kristdemokraternas bedömning, inom en period på 3-5 år funnits en effektiv struktur för drift- och underhållsverksamheten. Först då kan man alltså bedöma vilka medel som krävs för att principen om ett ansvarigt underhåll av det svenska vägnätet långsiktigt ska kunna upprätthållas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad bilbältesanvändning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad användning av cykelhjälmar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av ökad polisnärvaro för hastighetsövervakning,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierad och flexibel hastighetsbegräns- ning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikmiljön som en alkoholfri zon,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kampanj "Vita vägen" riktad mot gruppen "festdrickare",
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkolås,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av elektroniska körkort,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förlåtande trafikmiljö,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka skrotningspremien till 3 000 kr,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning om medicinsk prövning av äldre förare,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilliga vidareutbildningar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om opinionsarbete för ändrade attityder till trafiksäkerhet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommunala trafiksäkerhetsarbetet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i vägnätet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om transportinformatik,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drift och underhåll av det svenska vägnätet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bolagisering av Vägverkets produktionsdivision.
Stockholm den 4 oktober 1999
Tuve Skånberg (kd)
Johnny Gylling (kd)
Dan Ericsson (kd)
Caroline Hagström (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Harald Bergström (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Amanda Agestav (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
1 Yrkande 3 hänvisat till JuU. 2 Yrkande 10 hänvisat till MJU.