1997 beslutade riksdagen om en Nollvision för vägtrafiken och om mål
för det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. Därefter har vi kunnat konstatera
att Vägverket och regeringen har mycket svårt att vidta åtgärder som kan
få ned antalet döda och svårt skadade. Bristen på kraftfulla åtgärder är
lika stor när det gäller vägunderhåll/vägbyggnation som när det gäller
Vägverkets sektorsuppgifter.
Väghållningen
För att reducera antalet döda och svårt skadade i trafiken måste vi bygga
bättre vägar. I trafiksäkerhetsdebatten florerar siffror på allt mellan några
tiotals miljoner upp till många hundra miljoner kronor i kostnad för att
genom väginvesteringar rädda ett liv. Oavsett vilken siffra som är rätt så
kan man konstatera att regeringens, Miljöpartiets och Vänsterpartiets
avoga inställning till väginvesteringar kostar ett stort antal människoliv.
Det är svårt att se skälen för den förda politiken. Summan av
trafiksäkerhetseffekter, miljöeffekter och kortare restider gör att det
borde vara lätt att se de samhällsekonomiska motiven för att satsa på
väginvesteringar. Om regeringen väljer att bortse från det och avstå från
kraftfullare vägsatsningar av andra skäl så bör man åtminstone redovisa
vad den förda politiken kostar i form av människoliv och invaliditet.
Sektors- och myndighetsansvaret
En viktig del av Vägverkets sektors- och myndighetsansvar syftar till att
påverka utvecklingen i riktning mot säkrare fordon. Sedan Sverige blev
medlem i EU 1995 har vi inte längre makten över lagstiftningsarbetet
utan måste anpassa oss till EU:s gemensamma regelverk för fordon.
Däremot har vi ju kommit långt i trafiksäkerhetsarbetet och med en
inhemsk fordonsindustri som är världsledande på området, unika
förutsättningar att påverka EU:s lagstiftningsarbete och övriga arbete
med fordonssäkerhet. Den chansen har regeringen och Vägverket inte
tagit vara på.
I stället har man valt att fokusera på ett antal nationella instrument som
syftar till att skapa efterfrågan på trafiksäkrare fordon och därmed förmå
fordonsindustrin att öka takten i utvecklingen. Det handlar t ex om projektet
Transportkvalitet som går ut på att Vägverkets trafiksäkerhets- och miljö-
experter åker runt till kommuner, myndigheter och företag för att förmå dem
att efterfråga trafiksäkrare fordon och transporter. Att Vägverket använder i
storleksordningen 30 mkr för det projektet står att läsa i diverse dokument
från verket. Hur många fordonsköpare man når, hur många man förmår
övertyga att efterfråga bättre säkerhetsutrustning och hur denna efterfrågan
på gissningsvis några hundra fordon ska leda den internationella fordons-
industrin att utveckla nya produkter är inte lika lätt att utröna i Vägverkets
dokumentation. Aktiviteter som konsumentinformation och teknik-
upphandling dras med samma problem - de är trubbiga instrument och
använda på en liten nationell marknad förmår de inte skapa några som helst
incitament för den internationella fordonsindustrin att utveckla bättre
produkter.
Att Vägverket envist hänger fast vid den här typen av aktiviteter och att
regeringen accepterar en sådan användning av skattemedlen är en gåta mot
bakgrund av de stora möjligheterna att genom lagstiftning och andra
instrument åstadkomma verkliga förbättringar genom internationellt arbete.
Vi är övetygade om att Vägverket skulle spara fler liv genom att lägga de här
pengarna på att aktivt driva, skärpa och tidigarelägga EU:s lagstiftning på
områden som bältespåminnelsesystem i bilar eller krav på whiplashskydd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av trafik-
säkerhetseffekterna bland annat vad gäller väginvesteringar i enlighet
med vad som anförts i motionen
2. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av bland
annat nationella och internationella fordonsfrågor i enlighet med vad
som anförts i motionen.