Länets näringsliv domineras traditionellt av exportindustri, företrädesvis baserad på länets stora skogs- och energitillgångar. Länets industri redovisar synnerligen stora förädlingsvärden och ett nettoexportvärde i samma storleksordning som för hela landets bilindustri. Det innebär att ett väl fungerande transportsystem till och från länet är en angelägenhet för hela Sverige.
Större delen av vägnätet byggdes en gång i tiden längs dalgångarna för att timmerflottarna skulle kunna ta sig till älvarna för att flotta timret ner till kusten. När all transport av timmer övergick till landsväg blev belastningen för stor på vägarna. De naturliga förutsättningarna för byggande av vägar är dessutom oförmånliga. Landskapet är kuperat längs älvarna och dessutom har jordarterna i älvdalarna låg bärighet och är tjälfarliga. Detta medför att både anläggnings- och underhållskostnaderna är höga.
Det överskuggande problemet i Västernorrlands län är den dåliga bärigheten för den stora belastningen som råvaruförsörjningen till kustens industrier utgör. Råvarutransporterna startar i inlandet (Jämtlands, Västerbottens och Västernorrlands inland) och ökar i omfattning ju närmare kusten man kommer. I den godstransportundersökning som genomfördes av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framgår att vissa vägar som ingår i länsplanen - med dålig bärighet - från inland till kust har högre belastning än den nationella stamvägen E 14 mellan Sundsvall och Trondheim.
Fokus måste läggas på bärigheten. I södra Sverige, där markförhållandena är bättre än i Västernorrland, klarar man av att ta bort ojämnheter i vägytan genom att förbättra beläggningen av vägen. I Västernorrland måste man åtgärda vägen ifrån grunden för att få bort ojämnheter.
Vägverket mäter yttillståndet på de belagda vägarna. Utifrån dessa mätningar delar Vägverket in vägarna i fyra grupper - prioritet 1-3 och övriga vägar. Prioritet 1 är vägar som bör åtgärdas inom 1-2 år och prioritet 2 är vägar som bör åtgärdas inom 2-3 år. Av rikets belagda vägar ligger prioritet 1 på 12 % och prioritet 2 ligger på knappa 20 %. I Västernorrlans län ligger prioritet 1 på drygt 34 % och prioritet 2 på drygt 15 %. Således ligger de vägar som bör åtgärdas inom 1-2 år i länet på en högre procent än alla vägar i hela landet i prioriteringsgrupp 1 och 2. Dessa dystra siffror verkar förmodligen "färgade" av Västernorrländska ögon. Så är dock inte fallet. Mätningarna görs av samma bil i hela riket, för att kunna jämföras i hela landet. Alla mätningar visar att ytbeståndet i Västernorrland är sämst i hela landet (se bifogad tabell).
Ramen för förbättringskostnader är satt efter en princip att varje meter kostar en viss summa. Om man slår ut förbättringsramen per km väg totalt inom respektive region eller län blir skillnaden stor. I landet i genomsnitt satsas 90 kr/meter väg till förbättringsarbeten. I Västernorrland är motsvarande satsning 228 kr/meter. Att Västernorrland trots den stora förbättringsvolymen fortfarande ligger i särklass sämst i landet, beträffande ojämna vägar till följd av dålig bärighet, är väl känt och finns dokumenterat.
Behoven i Västernorrland är så stora att standarden med nuvarande anslagsnivå inte kommer att nå riksgenomsnittet inom 20 år, trots att Region Mitt har tagit hänsyn till standardskillnaderna mellan länen i fördelningen av länsramarna.
Att komma till rätta med de stora förbättringsbehoven som finns i Västernorrland klarar inte Vägverket med nuvarande anslagsnivå, utan har behov av specialdestinerade medel från regeringen.
Tillståndsbeskrivningen av länets vägar på grund av eftersläpande beläggningsunderhåll kan också beskrivas med exempel på hur fordonsskador drabbar länsborna.
Scania säljer 1 % av sina lastbilar till Ådalen, men de säljer 10 % av sina reservdelar dit och de reservdelar som främst säljs är fjäderpaket och drag- anordningar. Detta är ett exempel som visar hur det blir dyrare för länets medborgare jämfört med boende i andra delar av landet. Förutom de stora merkostnaderna som det medför så har de en sämre åkkomfort och trafiksäkerhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specialdestinerade anslag till Västernorrlands vägnät.
Stockholm den 4 oktober 1999
Birgitta Sellén (c)