Infrastrukturella investeringar har traditionellt setts som ett medel för
strategi och tillväxt.
De nationella riktlinjer som den så kallade Kommunikationskommittén
framlade innebar en mycket kraftig omsvängning från väginvesteringar till
drift och underhåll. Den kraftiga minskningen av investeringsvolymen
berodde enligt kommittén på att vägnätet fått en förhöjd standard genom de
senare årens utbyggnad. Därför valde man att inom en begränsad budgetram
prioritera drift och underhåll. Riksdagen beslutade 1997 om inriktningen av
transportinfrastukturen. I enlighet med detta beslut skall en satsning på drift
och underhåll av vägarna samt på miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder priori-
teras före investeringar i nya vägar.
Den förhöjda standarden har endast i begränsad utsträckning kommit
Kalmar län till del. Flera av riksvägarna och de viktigare länsvägarna är
byggda på 50-talet, smala, krokiga och i behov av stora underhållsåtgärder.
På en gammal, omodern väg är en investeringsåtgärd som förstärkning,
breddning och siktförbättring i huvudsak i befintlig sträckning ofta en bättre
åtgärd än upprepat, dyrt underhåll. Denna typ av åtgärder ger dock sällan en
lönsamhet med nettonuvärdeskvot över 0,4 med de beräkningsmodeller som
använts. Med sådana krav på lönsamhet blir det inte möjligt att åtgärda denna
typ av vägar på ett rationellt sätt, det vill säga genom förstärkning etc. med
investeringsmedel.
För vår del instämmer vi i att underhållet eftersatts. En ökad satsning på
drift- och underhållsåtgärder är därför mycket angelägen men det är inte rim-
ligt att denna satsning närmast omöjliggör nödvändiga investeringsåtgärder
enligt ovan. Med en flexibel användning av anslaget skulle en del i stället
kunna användas för att åtgärda flaskhalsar på smala riksvägar. För närings-
livets transporter i sydöstra Sverige skulle en sådan åtgärd vara av mycket
stor strategisk betydelse.
En regions tillgänglighet avgörs i stor utsträckning av om vägarna håller en
jämn standard. En aldrig så kort sträcka som håller påtagligt lägre standard
än vägen i övrigt minskar hela regionens attraktionskraft. E 22 och flera riks-
vägar i Kalmar län har avsnitt av så låg standard att omfattande investeringar
erfordras. Man kan generellt konstatera att E 22 liksom flera andra vägar har
så låg standard att Vägverket har för avsikt att av trafiksäkerhetsskäl sänka
hastigheten från 110 km/tim till 90 km/tim vintertid och på andra håll från
90 km/tim till 70 km/tim. Dessa sänkningar av den tillåtna hastigheten har
sannolikt svårt att vinna allmän acceptans och de försämrar konkurrensläget
för länets industrier. Det är av flera skäl nödvändigt att vissa avsnitt av
dessa
vägar snarast åtgärdas:
- E 22 söder om Kalmar och vid Västervik,
- riksväg 25 mot Växjö väster om Nybro,
- riksväg 34 och länsväg 127 från Oskarshamn mot Jönköping.
Av skäl som ovan angivits bör en omfördelningen inom den tillgängliga
ramen kunna ske från drift och underhåll till nyinvesteringar som
avlägsnar flaskhalsar av betydelse för hela vägsystemet i sydöstra
Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att inom befintliga ramar göra
nyinvesteringar i vissa delar av vägnätet i sydöstra Sverige.