Dags för trafikomställning
Sverige har liksom majoriteten av världens FN-länder anslutit sig till målet om en hållbar utveckling. För att nå ekologisk hållbarhet krävs en omställning av så gott som alla samhällssektorer i ett land med så hög konsumtion av naturresurser som Sverige. Regeringen har aviserat att en ekologisk omställning av samhället ska ske och började 1998 att dela ut bidrag till kommunerna för ekologisk omställning som en uppföljning av det Agenda 21-arbete som samtliga landets kommuner frivilligt engagerat sig i. I så gott som samtliga av de utvärderingar som gjordes fem år efter att Agendaarbetet påbörjades i kommunerna framfördes kritik mot brist på nationella åtgärder. Statlig subvention av ohållbara system som nya motorvägar och bristen på nationella styrmedel som miljöskatter på fossila bränslen motverkade kommunernas arbete och gjorde det onödigt svårt och tungt. Trafiken pekades ut som ett av de områden som var svårast att arbeta med.
Energifrågan nämndes också i detta sammanhang. När det gäller energiomställningen har det emellertid lossnat sen utvärderingarna gjordes inte minst tack vare trepartiöverenskommelsen om energiomställningsprogrammet. Med hjälp av sammanlagt nio miljarder i bidrag till olika energiomställningsåtgärder och en ny myndighet, Energimyndigheten, som har som uppgift att stödja och driva energiomställningen med hjälp av rådgivning, kampanjer, kunskapsförsörjning och utdelning av bidrag till energieffektivisering, kommunal energirådgivning och investeringar i förnybar energi, har bland annat kommunernas arbete med energiomställningen tagit fart.
När det gäller trafiken, som är en minst lika tung sektor i den ekologiska omställningen har arbetet knappt ens påbörjats. Trafiken är sannolikt den samhällssektor där det hittills skett minst för att ställa om till ekologisk hållbarhet.
"Sverige är ett föregångsland i omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle" står det i 1999 års färska regeringsförklaring. Vid en internationell jämförelse framgår det dock att Sverige är långt ifrån ett föregångsland när det gäller ekologisk omställning av transportpolitiken. Vi är redan distanserade av länder som Storbritannien och Holland.
Skälen för en trafikomställning är väl kända. Det största hotet mot klimatet kommer från transportsektorn som till 90 procent drivs av fossila bränslen. De svenska koldioxidutsläppen från trafiken ökar och vi går därmed i helt fel riktning. Vägtrafiken är den största enskilda källan till växthusgasen koldioxid och till de försurande och gödande kväveoxiderna.
Av de tretton miljöhot som Naturvårdsverket listar över orsaker till att den nuvarande utvecklingen är ohållbar är trafiken huvudansvarig i flera och delansvarig i alla utom en. Utöver detta bidrar väg- och flygtrafik med utsläpp av tusentals andra hälso- och miljöpåverkande ämnen, varav många är cancerframkallande. Nya rön visar att partikelutsläppen från bilavgaser, i synnerhet dieselbilar, är långt hälsofarligare än man hittills trott och Institutet för miljömedicin föreslår drastiskt sänkta gränsvärden.
Transportsektorn konsumerar enorma mängder resurser till fordonsproduktion, drivmedel och vägbyggen. Detta måste ses i ljuset av att materialflödet i i-världen måste minska med minst 50 procent för att nå ekologisk hållbarhet. Till detta kommer att dagens transportsystem orsakar stora sociala och hälsomässiga konsekvenser i form av buller, trafikolyckor, trängsel, barriäreffekter och stress.
Riksdagen beslutade 1988 att varje trafikslag ska bära sina samhällsekonomiska kostnader. Det gäller kostnader för bland annat trafikolyckor, minskad produktivitet i jord- och skogsbruk, kalkning, hälsoskador, korrosion med mera. Detta mål är ännu inte uppfyllt. Inte heller de transportpolitiska mål som antogs av riksdagen i juni 1998 om bland annat en god miljö, en säker trafik och en positiv regional utveckling är uppfyllda.
Rättvist miljöutrymme för trafiken
Ett ekologiskt hållbart transportsystem är möjligt att förverkliga. De viktigaste åtgärderna för att åstadkomma ett hållbart transportsystem är:
- att minska behovet av transporter
- att ställa om de transporter som sker till hållbara trafikslag
I de svenska miljöutrymmesberäkningarna för transportsektorn som utförts av Miljöförbundet Jordens Vänner uppskattas att privatresandet med bil och flyg behöver minska med hälften till år 2050. En fjärdedel av resandet har då gått över till tåg, etanolbussar och annan hållbar kollektivtrafik. Resten av minskningen (1/4) består i att transportbehoven har minskat genom transportsnål planering av bostadsområden, arbetsplatser och service. Godstransporterna har år 2050 minskat till halva dagens tonnage genom bland annat ökad samlastning och mer lokal produktion av basvaror (Miljöförbundet Jordens Vänner 1997).
Rättvist miljöutrymme definieras som:
- den mängd naturresurser som kan förbrukas och mängd föroreningar som kan släppas ut utan att inskränka på framtida generationers möjligheter att försörja sig och klara den biologiska mångfalden samt
- att detta miljöutrymme fördelas rättvist även globalt, det vill säga att alla människor som lever på jorden idag får samma möjlighet till konsumtion av naturresurser.
Storbritannien går före
I Storbritannien har en radikal omsvängning i trafikpolitiken skett de senast åren. "Privatisering och avreglering har dominerat transportpolitiken de senaste 20 åren. Resultatet har blivit en nedgång i buss- och järnvägsservice och en övertro på bilen. Buller och förorening förstör människors hälsa och livskvalitet i städer och tätorter. Landsbygden utarmas och vi förstör den globala miljön och till och med vår planets klimat. Konsensus för radikal förändring av transportpolitiken har utvecklats" (vår översättning).
Med dessa ord inleder den engelska regeringen summeringen av sin vitbok "A new Deal for transport" som föreslår en helt ny trafikpolitik.
Man konstaterar att "vi kan inte fortsätta som vi har gjort, med att försöka bygga mer och mer vägar för att klara av ökade trafiknivåer". Den nya transportpolitiken lanserades av den brittiska regeringen 1997. I samband med detta slog man ihop miljö-, transport- och regionaldepartementen. Detta "superdepartement" leds av miljö- och transportminister John Prescott. Han är dessutom vice premiärminister.
Huvudåtgärderna i den nya engelska trafikpolitiken är:
- Femåriga miljöanpassade transportplaner. De ska utarbetas av alla brittiska kommuner i samarbete med medborgargrupper, näringsliv m m. Fokus ligger på bättre förutsättningar för fotgängare, cyklister, prioritet för kollektivtrafiken och minskad vägtrafik. Merparten av Storbritanniens budget för infrastruktur kommer om föreslagna beslut går igenom att gå till de lokala transportplanerna.
- En ny nationell myndighet - Commission for Integrated Transport - ska inrättas med uppgift att ge råd och övervaka att målen med den nya politiken förverkligas samt agera som en kraft för förändring.
- Nya ekonomiska instrument för kommunerna föreslås. Ny lagstiftning ska ge kommunerna rätt att införa miljöstyrande vägavgifter. En särskild skatt på företagens parkeringsplatser införs för att minska bilpendlingen.
- Förändring av den nationella planeringsrådgivningen till kommunerna med syftet att minska transportbehoven bland annat genom förbättrad stadsplanering.
- Genom ett historiskt skifte i väginvesteringar prioriteras underhåll av existerande vägnät framför att bygga nya vägar. I Storbritannien är det nu i princip stopp för nya vägbyggen. "Our roadwork is largely complete" fastslår regeringen.
- En ny järnvägsmyndighet, Strategic Rail Authority. Avregleringen och privatiseringen har orsakat en fragmentiserad järnvägsservice och miljontals klagomål från passagerare varje år. Den nya myndigheten ska verka för ett sammanhängande järnvägssystem och försäkra att den nu privatiserade järnvägen möter behoven hos passagerarna och godskunderna.
- Ett nationellt kollektivtrafikinformationssystem.
- Bus Quality Partnerships, det vill säga samarbeten mellan lokala myndigheter och busstrafikentreprenörer som redan visat sig effektiva i ett antal engelska städer för att öka antalet bussresor.
Den svenska trafikomställningen
Det är hög tid att starta den ekologiska omställningen av transportsektorn. Opinionsundersökningar visar att politiker tenderar att underskatta väljarnas vilja till miljölösningar i trafiken. Till exempel trodde politikerna i en undersökning 1994 att nästan hälften av medborgarna tyckte att vägtrafikens miljöpåverkan var acceptabel. I själva verket var det bara 17 procent som tyckte det.
Det behövs en kraftfull satsning som ger tydliga signaler till alla aktörer inom transportområdet; bilindustri, samhällsplanerare, kommuner, landsting, infrastrukturplanerare, transportörer, allmänhet med flera om att den ekologiska omställningen har startat.
Vi föreslår att regeringen initierar framtagandet av ett samlat program för omställning till ekologisk hållbarhet av trafiksystemet och att detta föreläggs riksdagen för ett nytt trafikpolitiskt beslut. Programmet ska innehålla tydliga mål, åtgärdsprogram, tidsplan, ansvarsfördelning och erforderlig finansiering samt utgå från de nationella miljömålen. Programmet bör följa upp och sätta nya mål för av regeringen redan igångsatta projekt för att miljöanpassa transportsektorn. Till dessa hör bland annat Godstransportdelegationens arbete för ekologiskt hållbara godstransporter.
Ett problem är att trafikpolitiken idag i mångt och mycket styrs efter prognoser om ökad trafik utan sakligt underlag och inte efter miljömål. Vi förväntar oss att den pågående Miljömålsutredningen där de femton övergripande miljömål som antagits av riksdagen ska preciseras, kommer fram med tydliga mål för minskning och omställning av transportsystemet.
I omställningspaketet för transportsektorn ingår många olika ingredienser: ekonomiska styrmedel, samhällsplanering, information, omfördelning av statliga pengar, ändrade myndighetsstrukturer är några. I denna motion behandlas samhällsplanering och myndighetsstrukturer. Kraftfulla åtgärder, inte minst i form av en förändrad samhällsplanering, bör sättas in för en minskning av den totala transportvolymen. Hållbara transporter bör prioriteras i statens budget för kommunikationer.
Ett viktigt led i omställningen av trafiksektorn är att avsluta storsatsningen på vägtrafiken. Ju fler vägar som byggs desto mer underlättas framkomligheten för bilister och desto mer ökar vägtrafiken och dess negativa effekter. Det svenska vägnätet har en mycket hög standard vid en internationell jämförelse. I en utvärdering av Statskontoret konstateras att vägsystemet sedan länge i stort sett är färdigbyggt (Effektivitetsmålet i trafikpolitiken. Statskontoret 1996:2).
I fortsättningen måste vi koncentrera oss på drift och underhåll av det befintliga vägnätet och i övrigt omfördela pengar från nyinvesteringar i vägnätet till den ekologiska omställningen av trafiken.
Denna handlar långt ifrån bara om tunga investeringar utan inte minst om så kallade mjuka åtgärder i form av information och bättre planering. De är långt mindre kapitalkrävande än investeringar i infrastruktur. Det handlar om information om allt från tidtabeller och biljettsystem och bättre turläggning, till transportsnål planering av bostadsområden och arbetsplatser.
Trafikfrågan påverkas av att den är så starkt kopplad till det personliga beteendet. Efter över 30 år i bilsamhället är bilåkandet starkt rotat i svenskens vanor. Bilen fyller idag väldigt många andra funktioner än som transportmedel. Sådana mönster tar tid och kräver speciella satsningar för att bryta med. Opinionsbildning och information för förändrade beteendemönster är viktiga delar av detta. Utöver detta måste den hållbara kollektivtrafiken ges långsiktiga ekonomiska garantier för att fungera och den påbörjade järnvägsutbyggnaden färdigställas, så att den omflyttning från väg till räls som utfästes i årets regeringsförklaring kan komma till stånd.
Ny trafikomställningsmyndighe t
Runt om i landet arbetas det idag i liten skala med miljöanpassning av transporter, olika försök med bland annat mjuka lösningar görs. Några föregångarkommuner har kommit en bit på väg. Vägverket, Naturvårdsverket och andra verk gör en del, forskning och utvecklingsarbete sker bland annat på KFB, VTI och SIKA men samordningen och det breda genomslaget saknas. På kommunerna saknas idag ofta kunskap eller resurser för att skaffa kunskap om miljöanpassning av trafiken. Därför behövs en central instans dit kommuner och andra kan vända sig för att få tillgång till aktuell information, inspiration, idéer och erfarenheter men även praktisk hjälp.
För att genomföra den ekologiska omställningen behöver hela transportpolitiken ändras, så också myndighetsutövningen. Det behövs en ny myndighet som tar ett samlat ansvar för omställningen av trafiksektorn. Vi behöver samordna de resurser som finns samt utöka dem för att få en drivande kraft. Detta ger en tydlig signal till aktörerna i omställningen.
I dag existerar ingen central myndighet med riktlinjer att driva och verkställa omställningen av transportsektorn. Det finns heller inte någon myndighet med tillräckliga förutsättningar att göras om till en sådan myndighet. Naturvårdsverket har varit sekretariat för det så kallade MaTs- samarbetet (Miljöanpassat Transportsystem) men har för många andra arbetsuppgifter för att bli en samlande kraft. För att få ett genomslag krävs en instans som koncentrerar sig helhjärtat på uppgiften och inte har för många andra roller och ansvar. Vägverket kan inte heller fylla denna funktion eftersom dess huvudsakliga uppgift under lång tid varit och är att underlätta för person- och lastbilstrafikens expansion. Vi föreslår istället en utredning av Vägverkets framtid där man ser över möjligheterna att regionalisera och banta dess arbetsuppgifter (Se avsnittet om Vägverket nedan). Den nya myndigheten bör kunna finansieras genom en omfördelning av de statliga medel som nu går till nyinvesteringar i vägnätet.
Vi föreslår alltså att regeringen inrättar en ny myndighet för ekologisk trafikomställning. Inspiration kan hämtas från Storbritannien där regeringen föreslagit att inrätta ett helt nytt statligt verk för miljöanpassade transporter: Commission för Integrated Transport. Den svenska Energimyndighetens stora satsningar på uppsökande verksamhet och rådgivning för energiomställning bland företag, privatpersoner och kommuner är också intressant.
Den nya myndigheten skall ha som huvudsakliga uppgifter att samordna och administrera trafikomställningsprogrammet, samordna arbetet med andra myndigheter, fungera som kunskapsbank och informationsspridare, bland annat i form av kampanjer, utarbeta riktlinjer för och dela ut de statliga bidrag till miljöanpassade trafikplaner i kommunerna som vi föreslår (se avsnitt 4.1) samt fungera som stöd till kommunerna i arbetet med att utarbeta och genomföra trafikplanerna.
En samlad informationsstrategi om sambanden mellan transporter och miljö samt möjliga åtgärder bör utarbetas av myndigheten. Nationella informationskampanjer via till exempel TV skulle kunna få stort genomslag. Liksom kommuner idag får bidrag till energirådgivning, bör även möjligheter erbjudas för rådgivning om hållbara transporter.
Stora bilistgrupper känner inte till kollektivtrafikens möjligheter. En studie från tyska städer visade att cirka hälften av bilisterna i städer med väl utvecklade kollektivtrafiksystem nästan inte visste någonting om hur de kunde utnyttja kollektivtrafiken.
Forskning och utveckling
Utöver den nya myndighetens funktion som en central kunskapsresurs bör arbetet med att finna nya lösningar för transportsnål planering och samhällsbyggande tillföras mer resurser. Forskning- och utredningsverksamhet på området bör stimuleras genom ökade forskningsanslag. Detta vill vi ge riksdagen till känna. Bland annat bör Boverket, som är verket för byggande, bostadsmiljö och fysisk planering, som idag har relativt lite resurser för denna typ av verksamhet, tilldelas mer resurser för kunskapsuppbyggnad kring transportsnål planering.
Utred Vägverket
Fortfarande existerar inom planerande myndigheter en stark tro på att man kan lösa allt från trängselproblem i storstäder, miljöproblem och regional näringslivsutveckling till att minska trafikolyckorna genom att bygga nya vägar.
Till exempel diskuteras nu att bygga ytterligare vägleder norr och väster om Stockholm, den stad i Sverige som har de sannolikt värsta trafikinfarkterna.
Vägverket samt de många mycket starka lobbygrupper som finns inom transportsektorn (Bilindustriföreningen, Motormännen, Svenska Vägföreningen med flera) har del i detta. Vägverket har haft en avgörande betydelse för de kraftiga satsningar på nya vägar och broar som skett det senaste årtiondet. Deras inflytande på beslutsfattandet såväl i länen som på nationellt plan har varit vida större än vad som är acceptabelt inom en demokratisk beslutsstruktur.
Det har under lång tid riktats åtskillig kritik mot Vägverket bland annat för bristande demokratisk insyn vid beslut om vägbyggen, för bristande samhällsekonomisk effektivitet och för svårigheter att balansera sina olika och ofta motstridiga roller. Bland annat har detta framkommit vid flera av Riksrevisionsverkets granskningar.
Vägverket har rollen som exploatör (att planera och bygga vägar), som beslutsmyndighet och som granskningsmyndighet. Genom det så kallade sektorsansvaret, som beslutades av riksdagen 1996, ska man också ta ett samlat ansvar "för hela vägtransportsystemets miljöpåverkan, trafiksäkerhet, tillgänglighet, framkomlighet och effektivitet".
RRV:s granskning har visat att Vägverket, i form av vägregionerna, haft svårt att skilja på sina olika roller. "Exploatörsintresset har ofta tagit över, i lägen när Vägverket enligt principen om sektorsansvar i stället skulle ha fungerat som allsidig opartisk myndighet", skriver man (RRV 1996:29). På andra områden har exploatörsroll och beslutsroll delats upp på olika myndigheter. När det gäller exempelvis byggande av flygplatser är det Luftfartsverket som är exploatör medan miljödomstolarna är tillståndsmyndigheter.
Vägverket har ofta kritiserats för bristande demokratisk insyn i beslutsprocessen för nya vägar. Den tidiga vägplaneringen, förstudien och vägutredningen är helt vägverksinterna. Allmänhet och politiker får lämna synpunkter först när den nya vägens arbetsplan har fastställts. I det här läget är det inte möjligt att kräva utredning av andra möjligheter och alternativ. Det enda beslutet som inte fattas av Vägverket är om vägen ska få byggas eller ej, det gör länsstyrelsen som bestämmer om den får komma med i länsstyrelsens regionala transportplan. Vägverket beställer och väljer själv vem som ska genomföra miljökonsekvensbeskrivningarna. Om verket inte är nöjt med resultatet väljer man en annan författare.
För att staten numera ska investera i en väg i Sverige krävs att investeringen är samhällsekonomiskt lönsam. Hur man räknar ut det är omstritt. Vägverket har genom sin starka ställning lyckats driva igenom flera projekt där den samhällsekonomiska nyttan inte på något sätt motsvarat de kostnader som debiteras staten. Vedabron är ett illustrativt exempel. Den kostade över 2 miljarder att bygga och för det erhålls en total trafiknytta på cirka 500 miljoner kronor (SOU 1997:35).
Riksrevisionsverket konstaterade i en rapport för några år sedan (RRV 1994:23), att kostnaderna för nya vägprojekt konsekvent underskattas. Den genomsnittliga kostnadsökningen från första långtidsplan till avslutat bygge visade sig då vara 86 procent. En av förklaringarna, menade utredarna, var Vägverkets ambitioner att till varje pris passera "nålsögat", det vill säga få in projektet i den statliga eller regionala vägplanen.
Den framförda kritiken ställer starka krav på en reformering av myndighetsutövningen vid vägplanering. Dessutom medför den kraftiga neddragning i vägbyggandet som miljöomställningen innebär att Vägverket kommer att få krympande funktioner. Eftersom landet i stort sett är färdigbyggt i väghänseende är det tveksamt om det finns tillräckliga motiv för ett nationellt vägverk.
Vi föreslår att frågan om Vägverkets framtid utreds. Det behövs en ny myndighetsfunktion som kan vara en drivande kraft och en resurs för kommunernas och regionernas arbete med ekologisk trafikomställning. Vägverket kan inte med trovärdighet fylla en sådan funktion när verkets fokus sedan årtionden legat på att bygga nya vägar och främja vägtransporter.
Vägverket har idag fyra huvuduppgifter:
- Sektorsuppgiften, att samverka, samordna, driva på utvecklingen av vägtransportsystemet enligt sektorsmålen.
- Myndighetsutövning, att ta fram och tillämpa regler för fordon, körkort, trafikmiljö och yrkestrafik samt handlägga statsbidrag.
- Statlig väghållning, att utveckla och förvalta det statliga vägnätet i rollen som beställare. Vägverket utövar även tillsyn över kommunernas väghållning.
- Produktion, att utföra projektering, byggande, drift och underhåll på beställning av Vägverket eller andra.
Den utredning vi föreslår bör belysa konsekvenserna av att flytta ner delar av Vägverkets uppgifter, bland annat vad gäller väghållning och myndighetsutövning till regionala och lokala organ. Utredningen bör föreslå lösningar som kommer till rätta med de problem angående Vägverket som påtalats. Beslutsgången för vägplanering bör demokratiseras och göras mera öppen. Det är en minst sagt märklig rättsordning att Vägverket själv prövar tillåtligheten för sina vägprojekt. För att undvika jävsituationen bör det utredas om delar av det myndighetsansvar som idag åvilar Vägverket kan flyttas till länsstyrelserna, vilka då skulle pröva tillstånd för byggande av nya vägar i förhållande till gällande lagstiftning. Vi vill att det ställs konkreta formella krav på miljökonsekvensutredningarna och att ett nollalternativ alltid skall utredas.
Det samhällsekonomiska resultatet bör följas upp på något sätt och ges en större tyngd. Idag övervärderas tidsvinster och miljö- och hälsokostnader undervärderas.
Huvudansvaret för miljödelen av sektorsuppgifterna bör ligga hos den trafikomställningsmyndighet som vi föreslår skall inrättas (se avsnitt 3). I vår trafiksäkerhetsmotion föreslår vi en utredning om överföring av trafiksäkerhetsansvaret från Vägverket till Rikspolisstyrelsen. Underhållet av vägar kan med fördel flyttas till kommuner och landsting där kunskapen och kännedomen om behoven är störst. Merparten av de medel som idag går till nyinvesteringar i vägar bör flyttas till åtgärder i lokala och regionala miljöanpassade trafikplaner vilka föreslås under avsnittet Miljöanpassade trafikplaner.
Samhällsplanering för ett hållbart transportsystem
Samhällsplanering är ett nyckelredskap för att minska behovet av vägtransporter samt göra transportslag med små utrymmeskrav och goda miljöegenskaper, framför allt gång, cykel och kollektivtrafik, mer attraktiva.
Sedan 50-talet har det svenska samhället planerats och byggts efter ett ökande innehav av bilar. Med privat- och lastbilen som utgångspunkt har bostäder, affärer, service och arbetsplatser placerats allt längre ifrån varandra. Bland annat detta har lett till en enorm transportökning. Under 1900-talet har medelsvenskens ressträcka ökat från cirka 600 meter till 40 kilometer per dag.
Trafik- och bebyggelsestruktur tar tid att ändra. De består av fysiska element som omvandlas med bara någon procentenhet per år. Därför är planeringsprocessen viktig i den ekologiska omställningen. De existerande planeringsinstrumenten, som regleras av plan- och bygglagen, ger kommunerna stora möjligheter att förbättra förutsättningarna för hållbara trafikslag och att minska transportbehoven genom att påverka bebyggelsestrukturen. Nyckelåtgärder är att skapa god tillgänglighet, det vill säga nära mellan bostäder, service och arbetsplatser, samt goda förutsättningar för kollektivtrafik och ett väl utbyggt gång- och cykelnät. Man bör sträva efter att så många funktioner som möjligt ska kunna utövas i eller nära bostadsområdet. Vad gäller service är den vikigaste åtgärden för att minimera resebehovet att planera för dagligvaruhandel i varje bostadsområde. Målet på godsområdet är att skapa så lokala marknader som möjligt genom att anpassa den lokala produktionen till de lokala behoven. Planering av industriområden bör ha transportsnålhet som kriterium och ge goda förutsättningar för hållbara godstransporter. I planberedskapen bör ingå att man avsätter mark för stickspårsanslutningar till järnvägsnätet och kombicentraler.
I den lokala transportplaneringen är det viktigt att formulera relevanta mål. Som exempel anser Naturskyddsföreningen att den långsiktiga målsättningen bör vara att 75 procent av alla resor i städer större än 25 000 invånare sker med kollektivtrafik, cykel- och gångtrafik.
Resor under 5 km står för över hälften av alla resor. De korta bilresorna står för en betydande del av transporternas miljöbelastning. Hela 80 procent av alla resor under 5 km görs med bil. En bra cykelpolitik handlar inte bara om nya cykelvägar utan om att göra cykelresorna snabbare, säkrare och bekvämare, till exempel genom att cyklister skall slippa onödiga omvägar samt trafikhinder som ursprungligen är avsedda för bilister.
Det finns flera och relativt enkla och billiga metoder för att förbättra exi- sterande kollektivtrafik. De kräver ofta inte stora investeringar utan bara lite smart planering.
Det handlar om ökad turtäthet, linjesträckningar som motsvarar folks behov, hög tillgänglighet (max 400 m gångavstånd till hållplats), god information om linjer och avgångstider, snabbhet, bekvämlighet och smidiga övergångar till andra linjer och färdsätt. Hållplatser för landsortstrafik, stads- och fjärrtrafik bör vara gemensamma.
Utslagsgivande för valet av färdmedel är restiden. Denna kan kortas genom separata bussfiler och prioritet i trafiksignaler. Information om lokaltrafiken är något som bör förbättras i de flesta städer, ofta saknas den till exempel på järnvägsstationen.
I Nederländerna används det så kallade ABC-systemet som planeringsinstrument för att minska biltrafiken till förmån för kollektivtrafik. Områden klassificeras efter sin tillgänglighet. A-lägen har god tillgänglighet med lokala, regionala och nationella kollektivtransportsystem (ej flyg). B- lägen har god tillgänglighet både med lokal och regional kollektivtrafik samt med bil. C-lägen har god tillgänglighet till vägtransporter. Systemet innefattar ett maximalt antal parkeringsplatser per lägestyp. Affärer och kontor ska placeras i A- och B-lägen medan shoppingcenter inte får förekomma i C-lägen.
I Storbritannien används en sexgradig skala där indelning sker efter tillgänglighet med kollektivtrafik. Parkeringsrestriktionerna är tuffast i områden med hög kollektivtrafiktillgänglighet. I vissa delstater i USA ställs krav vid tillståndsprövningen på att företagen skall ha en miljöanpassad resplan.
Kunskapen om möjligheterna att använda planeringen i trafikomställningen är idag dåligt spridd på kommunernas planeringsavdelningar. Några föregångarkommuner har börjat, bland annat Örebro och Norrköping, men här finns en stor och outnyttjad potential för förändring. Det behövs en ny och kraftigt reviderad användning av planinstrumenten för ekologisk hållbarhet.
Karlstad är en av de få kommuner i Sverige som utarbetat en miljöanpassad trafikplan. I denna har man satt upp målet att minska biltrafiken i stadskärnan med 30 procent till utgången av 1999. Resultatet till utgången av 1997 var 16 procent. Åtgärderna innefattar förbättrad kollektivtrafik, att gator blir bussgator, gång och cykeltrafik prioriteras, parkeringsplatser i centrum försvinner och en miljözon i innerstaden. Information är en viktig del i arbetet med transportrådgivning på arbetsplatser som en prioriterad åtgärd.
Miljöanpassade lokala trafikplaner
Som en central åtgärd i den svenska trafikomställningen vill vi att det omfördelas pengar från nyinvesteringar i vägar till att finansiera åtgärder i kommuner och regioner med syftet att nå de transportpolitiska målen beslutade av riksdagen 1998. Dessa mål kan inte nås utan att minska det totala trafikarbetet och föra över person- och godstrafik till hållbara transportslag.
Vänsterpartiet anser att det bör inrättas ett statligt bidrag till kommuner och regioner för att genomföra miljöanpassade trafikplaner. I kriterierna för hur planerna ska utformas ska ingå mål och åtgärder för minskade transporter, minskad biltrafik i städerna och för satsningar på hållbara trafikslag (kollektivtrafik, gång och cykel).
Kommunernas arbete med miljöanpassade trafikplaner skall backas upp av kunskap och riktlinjer från den nya trafikomställningsmyndigheten (som vi föreslår i avsnitt 3). Planerna bör vara femåriga. Utdelningen av bidragen sköts av den nya trafikomställningsmyndigheten.
En utarbetad plan fungerar som ansökan vilken hanteras av den nya trafik- omställningsmyndigheten. Bedömningen och beviljandet av ansökningar sker skilt från regeringsdepartementen och efter en mall som den nya myndigheten utarbetar. Mallen bör på ett enkelt sätt korrespondera med riksdagens transportpolitiska mål. Olika kommuner har olika trafiksituation och olika trafikproblem. Vid bedömningen av planer skall hänsyn tas till regionala och lokala skillnader. Bidragen ges som delfinansiering. Kommuner och regioner får alltså själva stå för en del av kostnaden för åtgärderna.
Vid bedömning av planer bör i ett första skede så kallade mjuka åtgärder prioriteras. Orsaken är att potentialen för förbättringar genom sådana åtgärder är långt ifrån fullt utnyttjad samt att kommande investeringar måste utgå från trafikbehovet. Men bidragen skall även kunna gå till investeringar i infrastruktur som regionaltåg.
Förslaget bygger på en omflyttning av de statliga ekonomiska medel som går till den nationella och regionala investeringsplanen för nya vägar. Merparten av det som idag går till nyinvesteringar i vägar omfördelas till kommunernas och regionernas miljöanpassade transportplaner.
Delar av Banverkets budget föreslås även bakas in i anslaget för trafikplaner eftersom även regionala järnvägsinvesteringar kan ingå i planernas åtgärder. Förslaget innebär att pågående vägbyggen avslutas men en mycket stor återhållsamhet när det gäller nya vägsträckningar eller motorvägar.
Vi föreslår att bidragen börjar delas ut när den nuvarande nationella tioårsplanen för väginvesteringar går ut år 2002.
Regeringen bör förbereda ett trafikpolitiskt beslut där ramarna för en ny hållbar transportpolitik dras upp. I denna skall ett förslag till omfördelning av budgetmedel från nyinvesteringar i vägar till kommunal och regional trafikplanering för hållbarhet finnas med.
Begränsning av externa köpcentrum
Forskning visar att den svenska dagligvaruhandeln omstöps i snabb takt och blir allt mer inriktad på de bilburna kunderna. Uppgifter från avdelningen för stads- och trafikplanering vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg visar att de "vanliga" livsmedelsbutikerna blir allt färre och stormarknaderna liksom de mindre servicebutikerna blir allt fler. De senare ligger ofta i anslutning till bensinstationer. Docent Håkan Forsberg med kollegor vid Chalmers visar i undersökningen att vi i genomsnitt får allt längre till dagligvaruhandel, post, bank och annan service (Effekter av externa köpcentrum. Stads- och trafikplanering, Arkitektur, Chalmers tekniska högskola. Rapport 1994:1).
Att detta leder till sämre miljö, längre körsträckor, ökad energiförbrukning och större utsläpp visas entydigt i de undersökningar som gjorts i Sverige och övriga Norden.
Det finns också en social, mindre uppmärksammad, baksida av att butiker i stadskärnor och förorter slås ut. Stormarknader vänder sig till den köpstarka, bilburna medelklassen. De grupper i samhället som har svag ekonomi kommer i kläm. De bor ofta i den typ av förorter där den lokala handeln slås ut av nya stormarknader, saknar bil och blir därmed hänvisade att göra sina inköp i servicebutiken. Kvinnor tillhör gruppen som drabbas mest av butiksdöden eftersom de generellt har mindre tillgång till bil än män. Dessutom drabbas många äldre som saknar bil. Den nuvarande utvecklingen, som inte visar några tecken på avmattning, drabbar även glesbygden där kundunderlaget för lokala butiker, vilka också ofta tillhandahåller annan service som till exempel postfunktion, minskar på grund av priskonkurrensen från stormarknaderna.
I flera andra länder i Europa finns starka restriktioner mot köpcentrum utanför stadskärnorna. Storbritannien tillåter inte externa etableringar om det inte kan visas att de inte är till skada för existerande centrumområden. Norge har ett moratorium på fem år medan plan- och bygglagen ses över. Finland har nyligen skärpt kraven. Tyskland har krav på konsekvensanalyser och köpcentrum utanför stadskärnan ska godkännas av regionmyndigheten. Ne- derländerna kräver konsekvensanalyser och prioriterar detaljhandel invid knutpunkter i kollektivtrafiken. Fler exempel finns. EU-kommissionen uppmanar medlemsländernas regeringar att motverka den stadsutbredning som handelns externetablering är ett uttryck för.
I Sverige har kommuner och länsstyrelser idag vissa möjligheter att motverka etablering av externa köpcentrum. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt för att stoppa den pågående utvecklingen.
Kommunerna kan genom detaljplanen säga nej till externa köpcentrum. Ytterst få kommuner gör detta idag. Enligt plan- och bygglagen skall affärs- etableringar som påverkar en hel region föregås av ett mellankommunalt samråd. Länsstyrelserna har rätt att upphäva en detaljplan om man anser att en kommun slarvat med detta. Just detta inträffade i Skåne i januari 1999 då Länsstyrelsen upphävde detaljplanen för två externa affärsetableringar i Kävlinge och Landskrona. Ärendet ligger när detta skrivs på regeringens bord.
Hittills har ytterst få kommuner lagt sig i etableringar hos grannen. "Många gånger har tunga handels- eller fastighetsägarintressen kunnat spela ut kommunerna mot varandra eller försatt dem i något som liknas vid en utpressningssituation. Det påstås att den som fått nej till etablering av en extern stormarknad har kunnat hota med att grannkommunen har erbjudit mark, för att få igenom sina krav", skriver Boverket i sin nya rapport Handeln i centrum, där man uppmärksammar problemen med externhandeln.
Det är nu dags att även Sverige skärper den nationella lagstiftningen för att ge ökade möjligheter att begränsa eller helt avstyra externa köpcentrum. Plan- och bygglagen bör förstärkas så att det blir lättare att förhindra att bebyggelseplaneringen ökar transporterna och försvårar för kollektivtrafikutbudet. Lagstiftningen bör ge ökade befogenheter till Länsstyrelserna att begränsa eller avslå verksamheter som externa köpcentrum. Ett moratorium för nya externa köpcentrum bör övervägas av riksdagen.
Parallellt med detta bör kommunerna stimuleras att själva ta ställning mot fler externa köpcentrum och att arbeta med planerings-, informations- och andra åtgärder som ger god lokal service i varje bostadsområde och gynnar kollektivtrafik, gång och cykling. Att utveckla system för hemkörning av varor är ett annat exempel på åtgärder. Detta arbete bör stimuleras av bland andra Boverket och den nya trafikomställningsmyndigheten.
Ett villkor för att kommunerna skall få fullt bidrag till de miljöanpassade trafikplaner som föreslås i denna motion skall vara att man inte ger tillstånd till fler externa köpcentrum. Belysning av effekter av externa köpcentrum och ställningstaganden om sådana bör också finnas med i kommunernas översiktsplaner.
Miljöstyrande vägavgifter i tätorter
För att lösa de speciella tätortsproblem som vägtrafiken orsakar krävs särskilda lokalt inriktade styrmedel. Ett mycket angelägen sådan åtgärd är att införa miljöstyrande vägavgifter i större tätorter.
Om man väljer att reducera vägtrafiken med styrande vägavgifter, särskilt i rusningstid, ökar framkomligheten och man får en väl fungerande trafik utan ytterligare vägutbyggnader. Man bidrar till att minska såväl lokala som globala miljöstörningar, får en säkrare trafik och slipper intrångsproblem. Dessutom sparar man väldigt mycket pengar och stärker samhällsekonomin.
Eftersom minskad trängsel och bättre framkomlighet leder till ökad kapacitet i buss- och spårvagnssystemen vinner kollektivtrafiken på vägavgifter. Även de flesta som fortsätter att åka bil är vinnare, inte minst nyttotrafik i form av åkerier, taxi och andra yrkesfordon.
Miljöstyrande vägavgifter ger möjlighet att debitera storstadstrafiken dess samhällsekonomiska kostnader i enlighet med de principbeslut riksdagen så sent som våren 1998 ställt sig bakom.
I andra länder finns redan olika typer av vägavgiftssystem. Den mest utvecklade trafikstyrningen med hjälp av vägavgifter finns i Singapore där man under 1998 påbörjat uppbyggnaden av ett automatiskt avgiftssystem. I de delar där systemet introducerats har man uppnått dramatiska förbättringar i framkomligheten.
System för bilavgifter kan göras mer eller mindre avancerade. Olika förslag finns utarbetade av bland andra Kommunikationskommittén och Naturskyddsföreningen.
Den lösning Naturskyddsföreningen har föreslagit för Stockholm har granskats och godkänts av Datainspektionen. Integritetsproblemen är snarlika dem som p-böter orsakar.
De analyser som gjorts pekar på att bilavgifter har en liten men positiv fördelningspolitisk effekt. De som främst kommer att betala avgifterna kommer att vara manliga, medelålders höginkomsttagare medan kvinnor, låginkomsttagare, äldre och barn som grupp är vinnare.
Miljöstyrande vägavgifter i större städer innebär att man kan debitera vägtrafiken för samhällsekonomiska kostnader på ett sätt som inte missgynnar glesbygden.
Att införa vägavgifter kan innebära stora intäkter. Beräkningar som gjorts för Stockholmsområdet varierar mellan 1,2 och 6 miljarder kronor per år. Kostnaden för att installera ett vägavgiftssystem är relativt låg. För Stockholms del har den beräknats till 500-600 miljoner kronor.
Som helhet gynnas regionens näringsliv av vägavgifter eftersom framkomligheten ökar. Hur pengarna används är en politisk prioriteringsfråga. Att satsa intäkterna från vägavgifter på att bygga nya vägar skulle dock motverka syftet med avgifterna. De huvudsakliga alternativ som förts fram är att använda pengarna till satsningar på kollektiv-, gång- och cykeltrafik, att slussa in dem i den allmänna budgeten utan öronmärkning eller att ge dem som återbäring till invånarna i regionen.
I dag har kommunerna inte rätt att ta ut bilavgifter. När detta skrivs är en statlig utredning med uppdraget att analysera de konstitutionella förutsättningarna för ett miljöstyrande vägavgiftssystem ute på remiss. Utredningens direktiv är att lämna förslag till en generell lagstiftning för miljöstyrande vägavgifter i tätort samt hur denna kan kompletteras med särskilda regler för enskild tätort. En utgångspunkt är att lagstiftningen bör vara så utformad att det klart framgår att införandet av ett avgiftssystem skall ske genom respektive kommuns beslut och att det är respektive kommuns ansvar att utforma och förändra avgiftssystemet inom de ramar lagen ställer upp.
Innehållet i utredningsförslaget är att avgifterna måste definieras som en statlig skatt. De måste därför, enligt regeringsformen, formellt beslutas om och justeras av riksdagen. Eftersom det är en statlig skatt hamnar pengarna hos staten. På grund av att intäktsflödet avskaffas i samma stund som kommunerna så önskar bör kommunerna kunna diktera villkoren för hur pengarna ska användas lokalt. Enda komplikationen är att när kommunerna vill ändra avgiftsnivåerna (vilket behövs som anpassning till förändrade trafikflöden eller trafik- och miljöpolitiska mål) måste riksdagen blandas in. Detta kan dock reduceras till en formsak; kommunen och regeringen gör upp om nya nivåer som sedan klubbas av riksdagen.
Det är rimligt att kommunerna helt och hållet ska kunna bestämma om miljöstyrande vägavgifter enligt ungefär samma modell som gäller för parkeringsavgifter. Men detta kräver speciella juridiska arrangemang. Om kommunerna på egen hand ska kunna ändra avgiftssystemet krävs ett tillägg i regeringsformen 8 kap 7 §. För detta krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande val.
Regeringen bör ge tilläggsdirektiv till den sittande utredningen om översyn av regeringsformen med syfte att utreda förutsättningarna för att ge kommuner och regioner rätt att införa miljöstyrande vägavgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till handlingsplan för en ekologiskt hållbar transportpolitik enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny trafikomställningsmyndighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forsknings- och utvecklingsverksamhet om transportminimerande samhällsplanering bör främjas,2
4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om konsekvenserna av att överföra Vägverkets uppgifter till andra organ på lokal, regional och central nivå enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för att klarlägga vilka ändringar som behövs i plan- och bygglagen och annan lagstiftning för att öka möjligheterna att begränsa etablering av externa köpcentrum, 2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att restriktivitet bör tillämpas vid prövning av nya externa köpcentrum tills lagöversynen är gjord, 2
7. att riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till den sittande utredningen om översyn av regeringsformen med syfte att utreda förutsättningarna för att kommuner och regioner skall kunna införa miljöstyrande vägavgifter. 1 8.
Stockholm den 5 oktober 1999
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Berit J?hannesson (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Sture Arnesson (v)
Karin Svensson Smith (v)
1 Yrkande 7 hänvisat till KU. 2 Yrkandena 3, 5 och 6 hänvisade till BoU.