Alla handikappade har rätt till delaktighet och gemenskap i samhället, på
sina villkor.
De senaste åren har en tidigare positiv utveckling för de funktionshindrade
brutits. De omfattande förbättringar som följde efter handikappreformen har
inte följts upp eller vidareutvecklats. Stimulansbidragen till kommuner och
landsting har upphört och kvarstående behov är idag svårare att lösa än
tidigare. Kristdemokraterna anser att det fortsatt är angeläget att följa upp
hur
beslut verkställts och vilka förändringar det i realiteten blivit för den
enskilde.
1.1 Verklighet och vision sammanfaller inte
Efter en enträgen kamp från oss kristdemokrater har nu också regeringen
insett att även om det finns en bred politisk samstämmighet om att alla
människor ska ha samma rättigheter och möjligheter till delaktighet, så
vet vi att verkligheten inte ser ut sådan. Till exempel så har handikappade
barn precis lika stora behov att få komma in i en leksaksaffär, pizzeria
eller biograf som alla andra barn. Men så ser inte möjligheterna ut idag.
Handikappombudsmannen gjorde en undersökning hösten 1996 som visar
att mer än hälften av kommunerna saknade anpassning för rullstolsburna i
bussar som går i ordinarie linjetrafik. Sextiofem procent av landets
kommuner rådfrågar sällan eller aldrig ett handikappråd eller en handikapp-
organisation i ett tidigt skede innan ett beslut tas som rör funktionshindrade.
Mer än hälften av kommunerna saknar också handikappolitiskt program.
Drygt en tredjedel av dessa avser inte heller att utarbeta något program med
stöd av FN:s standardregler.
Undersökningen visar också att nästan var fjärde lokal där kommun-
fullmäktige håller sina sammanträden inte uppfyller minimala krav på
tillgänglighet för rörelsehindrade. Detta innebär i praktiken att många
funktionshindrade stängs ute från en central del av den svenska demokratin. I
mindre än var tionde kommun är det möjligt för en person med
hörselnedsättning att kommunicera direkt med hjälp av texttelefon med
kommunens växel. Endast trettiofem procent av kommunerna har genomfört
en minimal anpassning för rörelsehindrade av sina allmänna bibliotek.
Femtiofyra procent av grundskolorna i landet saknar en minimal anpassning
för rörelsehindrade. Nästan var tionde särskoleelev får sin undervisning
utanför ordinarie skollokaler. Möjligheten för synskadade att ta del av SVT:s
utbud är fortfarande eftersatt (detta utvecklar vi närmare i vår kulturmotion).
Bemötandeutredningen visar att de enskilda handikappade upplever sin
situation som otillfredsställande på många punkter. Många upplever att de
inte har det inflytande över sitt liv på det sätt som lagen ger dem rätt till.
Ibland handlar det om attityder från myndigheter, ibland om bristande
kunskap och ibland om en kombination av dessa. En utredning från RBU
visar att hälften av föräldrarna med handikappat barn har överklagat ett eller
flera myndighetsbeslut. Överklagandena gäller i första hand vårdbidrag,
assistans i förskola/skola och personlig assistans. Sextio procent av
föräldrarna fick helt eller delvis rätt vid sina överklaganden. Dessa siffror
antyder att situationen är mycket bekymmersam för många handikappade,
trots många bra lagar och målsättningar.
2 Skolans roll
Det är viktigt att skolan arbetar för att öka medvetandet om funktions-
nedsättningar. Den judisk-kristna etiken och människosynen där alla
människors lika och unika värde är centrala begrepp ska vara ledstjärnan.
Skolverket bör i sitt utvärderingsarbete följa upp skolans förhållningssätt
och verksamhet för att motverka diskriminering av elever och personal
med funktionsnedsättning. I utvärderingen bör det också ingå en analys
av hur kommunernas schablonersättning till skolorna har påverkat
möjligheterna för handikappade att på samma villkor som andra elever
kunna välja skola.
3 Utbildning
I all utbildning är det viktigt att lyfta fram handikappfrågor. Det gäller
såväl i undervisningen som i utformandet av lokaler. Det gäller alltifrån
arkitekt- och byggnadsingenjörsutbildning, för att få tillgänglighet i
byggnader, till medicinsk vård och behandling. Forskningen måste
intensifieras för att utröna skillnader i rehabiliteringen mellan män och
kvinnor. All läkar- och vårdpersonal måste ha tillräcklig utbildning och
tillgång till aktuella behandlingsmetoder för att kunna ge adekvat
medicinsk vård. Utbildningen av tolkar måste prioriteras.
4 Osynliga funktionsnedsättningar
Funktionsnedsättningar kan vara både fysiska och psykiska. Det är
viktigt att personer inte kommer i kläm mellan olika huvudmän på grund
av oklarheter i ansvarsfördelningen. De psykiskt sjuka är idag den grupp
som hamnat allra sämst till i samhället både vad gäller bostad, utbildning
och lön.
Bättre samarbete måste ske mellan ansvariga huvudmän för att t ex ge barn
och föräldrar bättre tillgång till stöd, utredning och expertkunskap genom
samarbetsformer som stöder tvärfacklig samverkan mellan hälso- och
sjukvården samt skola/förskola. Det finns idag behov av en nationell
handlingsplan för att öka stödet till barn med dolda funktionsnedsättningar
såsom DAMP, dyslexi och näraliggande diagnoser. Socialstyrelsens
slutrapport om stimulansbidragens användning och effekter visar bland annat
stora kvarstående behov för dessa grupper.
5 De dövas situation
Möjligheten att kommunicera genom språket är inte medfödd utan
utvecklas genom att vi använder det i kontakten med våra
medmänniskor. De som under sin uppväxt lever i en språkligt torftig
miljö får sin förmåga att använda språket eftersatt. För döva är
teckenspråket mycket betydelsefullt för möjligheten till delaktighet i
samhället.
Det räcker inte att lärarna i dövskolorna kan teckenspråket. Eleverna
behöver för sin utveckling även ha språklig kontakt med annan personal. Det
gäller exempelvis vaktmästare, skolsköterska, bespisningspersonal samt
elevvårdspersonal.
På många dövskolor behärskar inte personalen teckenspråket. Det är
negativt för alla inblandade. Målet bör vara att all personal som arbetar på
dövskolor ska kunna teckenspråket.
Döva barn har precis lika stort behov av att ha en rik fritid som alla andra
barn. Ett bättre helhetsgrepp måste tas om döva barns möjligheter att få
utvecklas på sin fritid, t ex i samband med kolonivistelser.
Många funktionshindrade tvingas till förtidspension och långa sjukskriv-
ningsperioder för att situationen i arbetslivet blivit ohållbar. Undersökningar
om hörselskadade visar att många har en besvärlig situation i arbetslivet och
att hörselskadade trots lång anställningstid inte fått möjligheter till
kompetensutveckling. Hörselskadade är också överrepresenterade bland dem
som har förtidspension. Var femte förtidspensionerad man är, enligt SCB:s
välfärdsrapport, hörselskadad.
Även om arbetslinjen ligger som grund för de olika arbetsmarknads-
politiska insatserna och att tidiga insatser i allmänhet ses som viktiga för att
förhindra utslagning från arbetslivet har hörselskadade begränsade
möjligheter att få vägledningsstöd. I realiteten har hörselskadades möjlig-
heter till egna initiativ till förändring och utveckling i arbetslivet
försämrats
sedan arbetsgivaren ålades ansvar för anpassning och rehabilitering. Idag kan
anställda hörselskadade inte få vägledningsstöd, råd eller stöd vid något av
arbetsmarknadsinstituten som har särskilda resurser för hörselskadade om
inte arbetsgivaren eller försäkringskassan står för vägledningskostnaden.
Vägledningsstödet bör ses som en tidig insats som hörselskadade behöver
för att kunna stärka sin ställning på arbetsmarknaden och därmed öka
möjligheterna till att stanna kvar i arbetslivet. Genom vägledning, råd och
stöd kan hörselskadades möjligheter att ta initiativ till att förändra en dåligt
fungerande arbetssituation, byta arbete, finna lämpliga utbildnings- och
fortbildningsvägar öka.
5.1 Auktoriserade teckenspråkstolkar
I Sverige finns sedan 1976 en auktorisation av tolkar i talade språk, där
kammarkollegiet är utfärdande myndighet. Teckenspråket har sedan
1981 status som officiellt erkänt modersmål i Sverige och det är därför
jämställt med andra modersmål i vilka tolkauktorisation sedan länge är
möjlig. Forskning om teckenspråket har funnits sedan 1970-talet och
1990 inrättades en professur i teckenspråk vid Stockholms universitet,
där såväl hörande som döva forskare finns. Det råder ingen tvekan om att
teckenspråket är ett eget, självständigt språk. I Handikapputredningens
delbetänkande föreslogs att man skulle möjliggöra en auktorisation av
tolkar med motiveringen att brukarna av teckenspråkstolkar och olika
myndigheter efterfrågat någon form av bevis på tolkens kompetens. I
propositionen 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade
instämmer man i utredningens förslag om behovet av auktorisation men
menade att formerna för detta behövde beredas. Trots detta saknas det en
auktorisation för teckenspråkstolkar än idag. Eftersom alltfler döva
använder teckenspråkstolk i olika sammanhang är det viktigt att kunna
tillhandahålla en kvalitetsgaranti i form av en auktorisation.
6 Tillgänglighet till utbildning
Skola och utbildning skall ge samma möjligheter till personer med
funktionsnedsättning som till andra. Ett område som särskilt måste
poängteras är målet om handikappvänliga högskolor och universitet. Det
kan gälla såväl lokaler och kringservice som tillgång till tolktjänst för att
kunna fullgöra en utbildning. Det är ett krav att ungdomar med
funktionshinder inte diskrimineras vid val av olika studier. Även
utvecklingsstörda måste få tillgång till utbildning. Den enskildes intresse
och kompetens ska styra valet av utbildning, inte lokalernas standard.
7 Rätt till arbete - lönebidrag
Det är mycket viktigt att det finns olika stöd för att personer med
funktionsnedsättning skall kunna få meningsfulla arbeten. Ett sådant
viktigt instrument är lönebidragen.
Kunskapen om olika funktionshinder är särskilt viktig hos försäkrings-
kassans personal. Ett bättre samarbete måste byggas upp med handikapp-
organisationerna för att också ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter.
Det gäller för såväl yrkesutbildning som omskolning, anpassning och
rehabilitering. Bemötandet av de anhöriga är en annan viktig del.
8 Rehabilitering för barn med hjärnskada
En nyligen genomförd epidemiologisk studie över förekomsten av
traumatisk hjärnskada hos barn i Västsverige visar att andelen nyskadade
barn efter allvarlig traumatisk hjärnskada (hjärnskakning undantagen) är
ca 100. Uppskattningsvis rör det sig för hela landet om ca 350 barn.
Utöver dessa finns även den gruppen barn som har icke traumatiska
förvärvade hjärnskador, som uppgår till ca 400 för hela landet.
Då det gäller rehabilitering av traumatiska hjärnskador visar den epidemio-
logiska studien, att endast 19 % av de allvarligt hjärnskadade barnen fick
någon form av rehabilitering. Dessa utgjorde inte fullt 50 % av de allra värsta
skadade. Uppföljning erhöll 78 %. Restsymptom återfanns hos hälften av den
skadade gruppen. Vanliga restsympton återfinns enligt internationella
publikationer hos 50-80 % av de skadade. Restsymptomen är främst av
kognitiv karaktär (minnessvårigheter, problem med koncentration och
uthållighet, inlärningssvårigheter, brister i omdöme) samt personlighets-
mässiga avvikelser. Dessa restsymptom är lika vanliga som motoriska
avvikelser.
Således föreligger stora brister när det gäller dessa barns rehabiliterings-
möjligheter. En skillnad mellan vuxna och barn är att vuxna är sjukskrivna
och får hjälp av försäkringskassan att finna rehabilitering. De har också ofta
en arbetsgivare som är angelägen om en snabb rehabilitering. Av denna
orsak är det viktigt att barn med hjärnskador som grupp uppmärksammas och
får den hjälp som de behöver.
9 Diskrimineringslag
Sverige har idag ingen lag som förbjuder diskriminering av personer med
funktionsnedsättning. I grundlagen förbjuds diskriminering av människor
på grund av till exempel kön och religion. I allt kärvare tider med risk för
att olika grupper hamnar i ett utsatt läge är det nödvändigt att införa lagar
mot diskriminering av personer med funktionshinder. Ett framsteg som
gjorts är den lagstiftning som nu finns mot förbud av diskriminering i
arbetslivet. Även om det naturligtvis är ett steg framåt så saknar vi
fortfarande helhetsgreppet. Vi upprepar vårt krav på en generell
lagstiftning mot diskriminering.
9.1 Schabloniseringen
Svårt funktionshindrade har drabbats hårt av regeringens schablonisering
av assistansersättningen. Med en schablon får vissa grupper för mycket
ersättning, medan svårt funktionshindrade inte längre klarar att anställa
en personlig assistent. Den försämring som schablonisering innebär leder
till en fyrkantig hantering av unika människors behov och leder inte till
ett effektivt utnyttjande av begränsade resurser.
Kristdemokraterna anser i likhet med Intressegruppen för assistans-
berättigade att en förenklad återredovisningsmodell kan användas, där den
assistansberättigade redovisar kostnaderna för sin assistans. I samband med
årsredovisning sker återbetalning av eventuellt överskott. Med en sådan
modell tillförsäkras varje assistansberättigad kostnadstäckning för sin
personliga assistans utan integritetskränkande ansökningar.
9.2 Barn och LSS
Det finns ett stort orosmoln när det gäller rätten för barn att få personlig
assistans och assistansersättning. I de allmänna råd om personlig
assistans som Riksförsäkringsverket utfärdat (1998:6) lämnar verket den
rekommendationen till försäkringskassorna att personlig assistans till
barn endast skall medges om barnets omvårdnadsbehov är minst 12
timmar per dygn. Dessutom framförs att det föreligger ett krav att barnet
skall ha flera funktionshinder samtidigt. Denna rekommendation innebär
att verket vill ställa strängare krav på omvårdnadsbehovet då det gäller
personlig assistans till barn än till vuxna.
När försäkringskassorna börjar tillämpa denna rekommendation kommer
det att innebära att endast ett fåtal barn kommer att beviljas assistans-
ersättning. Verket hänvisar till vad regeringen anförde i proposition
1992/93:159 med förslag till lagarna (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS) och (1983:389) om assistansersättning
(LASS).
Vidare svarade dåvarande socialministern i ett svar den 28 september 1998
på fråga 1997/98:1089 från Chatrine Pålsson att formuleringen "omfattande
omvårdnadsbehov" är oklar, att det för närvarande inte finns någon väg-
ledande regeringsrättsdom i denna fråga och att rekommendationen är ett led
i verkets uppgift att driva fram rättspraxis.
År 1996, då ändringar i dessa lagar beslutades, diskuterades ingående i
förarbetena - proposition 1995/96:146 och betänkande 1995/96:SoU15 -
personlig assistans och assistansersättning till barn. Det konstaterades att
rättspraxis behandlade barn och vuxna lika i detta avseende. Möjligheten till
att inskränka personkretsen då det gäller barn nämndes.
Någon sådan begränsning ingår dock inte i tilläggen till lagarna. När det
gäller att tolka reglerna om assistans till barn är det dessa nya förarbeten som
gäller i de fall man kan utläsa någon olikhet i förhållande till de ursprungliga
förarbetena.
I rättsfallet som beskrivs i Regeringsrättens årsbok 1997 ref 23 II angående
assistansersättning till Maria A anförde Riksförsäkringsverket som stöd för
sitt yrkande att assistansersättning skulle vägras: "Regelsystemet är mer
begränsande för barn med funktionshinder än för vuxna". Regeringsrätten
anförde i sin dom uppenbarligen som svar på detta: "I målet är ostridigt att
Maria har sådana funktionshinder att hon omfattas av 1 § LSS. Av 3 § LASS
följer därmed att hon har rätt att för sin dagliga livsföring få
assistansersättning förutsatt att hon har behov av personlig assistans för sina
grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan."
Regeringsrätten ställde således inte något högre krav på omvårdnadsbehov
därför att målet rörde ett barn.
Detta prejudikat bekräftar vad om sades om rättspraxis i förarbetena till
1996 års lagändringar. Vid den tidpunkten fanns endast avgöranden från
länsrätterna och kammarrätterna. Att Maria A inte ansågs berättigad till
assistansersättning av Regeringsrätten i motsats till kammarrätten berodde på
olika tolkning av § 7 LSS ("om deras behov inte tillgodoses på annat sätt") i
kombination med 4 § LASS (särskilda skäl för assistansersättning för tid då
den funktionshindrade deltar i kommunal verksamhet).
Dessutom kan framhållas att det är opraktiskt att på detta sätt genom en
rekommendation förorsaka ett mycket stort antal överklagningar. Istället
borde Riksförsäkringsverket (alldeles särskilt då det finns avgöranden från
kammarrätterna som går emot verkets uppfattning) då verket anser praxis
tveksam, välja ut ett pilotfall som med förtur kan drivas genom domstols-
instanserna.
Riksdagens beslut 1996 har således inte trängt igenom på fältet. Det tar vid
en prövning i domstol flera år innan det föreligger en lagakraftvunnen dom.
Det är därför nödvändigt att genom ett tillägg i LSS förtydliga lagstiftarens
avsikt. Utifrån denna bakgrund är det därför nödvändigt att det i 7 § LSS
införs ett tillägg av följande lydelse: "Samma bedömning av omvårdnads-
behovet skall göras då det gäller en ansökan från ett barn som från en vuxen
person."
9.3 Psykiskt funktionshindrade och LSS
Ett annat problem som måste hanteras är att idag hamnar de psykiskt
funktionshindrade till stora delar utanför LSS. I proposition 1995/96:146
lades förslag till ändringar i LSS och LASS. Bl.a. föreslogs det tillägget
till LSS att personlig assistans endast skulle omfatta praktisk hjälp.
Denna inskränkning skulle drabba i första hand psykiskt
funktionshindrade. Riksdagen godtog emellertid inte förslaget i denna
del, se betänkandet 1995/96:SoU15.
Propositionens uttalanden om praktisk hjälp har dock på flera håll påverkat
handläggningen. Riksdagens uttalanden har således inte slagit igenom så som
man kunnat förvänta sig. Rättspraxis är också oklar. Det kan understrykas att
personlig assistans under alla omständigheter avser endast ett kvalificerat
personligt stöd av någon som har ingående kunskaper om den
funktionshindrade. För att riksdagens intentioner vid behandlingen av
lagändringen 1996 skall uppmärksammas i tillämpningen bör "hjälp med
aktivering och motivation" införas i 9 a §, första stycket LSS bland nämnda
exempel på grundläggande behov. I en slutrapport om psykiatriereformen,
som Socialstyrelsen presenterat, kritiserades LSS och dess tillämpning när
det gäller psykiskt funktionshindrade. Idag saknar till exempel denna grupp
rätt till daglig verksamhet. Därför har Socialstyrelsen påpekat att regeringen
bör överväga att ändra LSS.
10 IT är en möjlighet för funktionshindrade
IT-utvecklingen är särskilt angelägen för personer med funktionshinder.
Den tekniska utvecklingen har lett till att det finns hjälpmedel som ger
högre livskvalitet för personer med handikapp. Såväl avstånd mellan
olika handikappgrupper som nedsatt rörelseförmåga kan överbryggas
med hjälp av den moderna tekniken. Den nya IT-sektorn kan dessutom
med fördel ge nya arbetstillfällen för personer med funktionshinder. Till
exempel kan det nämnas att autistiska personer ofta har hög kompetens
att hantera IT. En möjlig väg vid sidan av lönebidrag är inskolning med
hjälp av särskilda mentorer.
11 Domstolstrots
Det finns många signaler från handikapprörelsen som talar ett tydligt
språk: Alltför ofta råkar man ut för svårigheter att få fattade beslut
verkställda. Vid flera tillfällen har domstolar konstaterat att en icke
verkställd dom utgör tjänstefel. Detta är att betrakta som domstolstrots
om ingen bättring sker. När det gäller icke verkställd insats saknas det
emellertid sanktionsmöjligheter. I flera utredningar har Socialstyrelsen
konstaterat att lagar inte följs av kommunerna. Det finns idag inte
tillräckliga förutsättningar för att kontrollera efterföljden av lagar och
domslut inom det sociala området. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om hur ett sanktionssystem kan utformas.
12 Försämringar i samband med den nya social-
tjänstlagen
De funktionshindrade berövades vissa rättigheter enligt de ändringar i
socialtjänstlagen (SoL) som trädde i kraft den 1 januari 1998. De nya
reglerna innebär mycket stora förändringar i reglerna för stöd till
funktionshindrade och deras familjer. Särskilt oroande är att rätten till
avlösning och annat personligt stöd tagits bort. Genom att successivt
tillskapa olika former av väl fungerande personligt stöd har man gjort det
möjligt för funktionshindrade barn och ungdomar att bo kvar i sina
föräldrahem även om deras föräldrar förvärvsarbetar.
Mycket av vad som byggts upp under de senaste 20-25 åren håller nu på
att raseras. Flera kommuner planerar att lägga ner eller avgiftsbelägga sin
verksamhet för personligt stöd till dem som inte omfattas av LSS. Just nu
pågår budgetarbetet i kommunerna. Det kan då förväntas att man på vissa
håll ibland inte ger anslag till insatser som numera är frivilliga.
Rätten till ekonomiskt bistånd har ersatts av rätt till försörjningsstöd. Den
enskilde har inte rätt till försörjningsstöd för höga merkostnader som
funktionshindret kan medföra, till exempel för bostad, bil och ledarhund.
Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139) föreslog att personligt stöd, där
bland annat avlösning ingick, skulle vara kvar som en rättighet. Vi Krist-
demokrater instämmer i detta förslag och föreslår att till 6 f § socialtjänst-
lagen lägga "personligt stöd".
Inte heller skulle det lagtekniskt medföra några svårigheter att föreskriva
att det i funktionshindrades skäliga levnadsnivå ingår även höga merkost-
nader på grund av funktionshindret.
Vi anser att det är dags att göra en översyn av bostadsanpassningen. Idag
så står det i 8 § lag om bostadsanpassningsbidrag (1992:1574):
Vid nybyggnad samt vid köp eller byte av bostad lämnas bostads-
anpassningsbidrag endast om det finns särskilda skäl för att välja en bostad
som kräver anpassningsåtgärd. Denna paragraf bör kompletteras enligt
följande: Särskilt skäl kan vara att den funktionshindrade lagt ned rimligt
arbete på att finna en för honom och hans familj lämplig bostad och
kommunen inte inom en för den funktionshindrade rimlig tid kan anvisa en
bostad som den funktionshindrade skäligen bör godta.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att göra en
översyn av vissa frågor rörande SoL. Bland annat analyseras för- och
nackdelar med blandningen av rättigheter för den enskilde och
skyldigheter för kommunen. Denna utredning fortskrider mycket
långsamt, och vi vill understryka vikten av att den får ett tempo som
bättre motsvarar dess betydelse för många enskilda människor.
13 Bilstöd
Idag kan bilstöd ges till en person med funktionshinder eller till en
förälder till ett barn med funktionshinder. Vi vet att efterfrågan på detta
bilstöd är större än de resurser som för tillfället kan ställas till
förfogande, men utan att förändra ramen på anslaget vill vi komma med
ett förslag till ändring av hur bilstödet kan ges.
Idag står det i 10 § förordningen (1988:890) om bilstöd:
Om en person har fått grundbidrag eller anskaffningsbidrag får nytt sådant
bidrag lämnas endast om minst sju år förflutit sedan beslut fattades om att
medge rätt till bidrag. Om det finns skäl från trafiksäkerhetssynpunkt eller
medicinsk synpunkt, får dock bidrag lämnas tidigare.
Denna regel är rimlig när bilstöd har beviljats en person med
funktionshinder och denne önskar byta bil. Men man tänker inte på
situationen när en förälder beviljats bilstöd.
1. Bilstöd har beviljats en förälder för ett barn med funktionshinder.
Föräldern får ytterligare ett barn med funktionshinder. Den först anskaffade
bilen behöver bytas mot en större eller ytterligare en bil behöver anskaffas på
grund av detta barns behov.
2. Om en förälder själv är funktionshindrad och därför fått bilstöd för en
egen bil kan nytt bilstöd inte beviljas - vare sig för byte eller köp av ny bil
-
för ett funktionshindrat barn.
Paragrafen bör kompletteras med följande (det fetstilade är vårt tilläggs-
förslag): "...medicinsk synpunkt eller väsentligt ändrade förhållanden, får
dock..." Denna komplettering kan för dem som kommer ifråga betyda väldigt
mycket.
En annan fråga som ofta kommer upp är följande: För den som fyllt 18 år
krävs enligt 5 § för att få bilstöd att han kan köra bilen själv (undantag görs
för arbetsresor som ger försörjning, för resor för att genomgå yrkesinriktad
utbildning eller rehabilitering). Det är svårt att motivera varför den som kan
köra själv skall få förmånen att få bilstöd även om det bara gäller
fritidsresor,
under det att den som har hjälp av t. ex. personlig assistent eller annan
hjälpare inte skall få stödet. Detta kan i viss mån förmodas fördyra för
samhället, eftersom färdtjänst måste anlitas eller hjälparen får längre betald
arbetstid. Vid resa med allmänna kommunikationer måste kanske två
hjälpare vara med.
I maj 1999 överlämnade Riksrevisionsverket sin rapport om bilstöd. I
RRV:s granskning framkom det brister i bl a handläggningen av bilstöds-
ärenden och i stödets utformning. I rapporten föreslås åtgärder för att få till
stånd en mer allsidig bedömning av den funktionshidrades behov av anpassat
fordon. Samtidigt visar man även alternativa lösningar på vissa problem i
utformningen av bilstödet. Enligt uppgift bereds frågan om regelförändringar
för närvarande inom Regeringskansliet. Vi välkomnar att regeringen tagit ett
initativ på detta område och ser fram emot det brådskande förändrings-
förslaget.
14 Färdtjänst
Den nya lagen om färdtjänst har nu varit i kraft sedan den 1 januari 1998.
Man kan redan märka vissa allvarliga tendenser och försämringar. Ett
exempel är att rätten att ha med ledsagare på resorna har inskränkts i stor
utsträckning. En sådan restriktiv tolkning ställer till problem för
exempelvis synskadade. Många synskadade men också andra
funktionshindrade är beroende av en ledsagare för att komma dit man ska
sedan man klivit ur taxin. Man bör i detta sammanhang se till hela
reskedjan och inte bara själva bilresan.
Ett annat problem är att exempelvis studerande som inte skriver sig på
studieorten inte heller kan anlita färdtjänst. Det finns heller inget som
förpliktigar deras hemkommuner att anordna färdtjänst för dem på
studieorten. Eftersom andra studerande kan använda kollektiva transport-
medel är det rimligt att funktionshindrade studerande kan använda färdtjänst
utan att behöva skriva sig på studieorten. Samtidigt är det angeläget att även
kollektiva transportmedel så långt som möjligt anpassas till funktions-
hindrade.
15 Byggnationer
En del problem har uppstått för funktionshindrade vid nybyggnation.
Byggherren är ytterst kvalitetsansvarig. Det är inte alltid som
kontrollplaner upprättas. Det finns inte längre några riktlinjer för
byggherren om olika handikappåtgärder. Tidigare fanns olika utarbetade
checklistor. Nya plan- och bygglagen har försämrat möjligheterna för
handikappråd att fungera som remissinstans vid byggnation.
Kravet på tillgänglighet finns kvar i lagstiftningen, men nu åligger ansvaret
för kontrollen byggherren själv med krav på att uppvisa intyg från sakkunnig
på att bestämmelserna är uppfyllda. Men det finns inga regler som säger vem
denne sakkunnige ska vara. Byggnadsnämnden (eller motsvarande) har idag
ingen skyldighet att granska efterlevnaden av tillgänglighetskraven i
samband med bygglovs givande. Efter att ha sett flera exempel på
nybyggnationer där tillgängligheten bevisligen har kommit på undantag är
det vår uppfattning att det bör ställas krav på tillgänglighet i samband med att
bygglov ges.
16 Hjälpmedel - lyft fram barnens behov
Landstingen skall enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen erbjuda
hjälpmedel för funktionshindrade. Barns och vuxnas behov av
hjälpmedel för att kompensera ett funktionshinder skiljer sig åt i flera
avseenden. Som exempel kan nämnas hjälpmedel för att stimulera
barnets utveckling. Ett barn kan också behöva hjälpmedel för lek i syfte
att träna olika funktioner eller lämplig anpassning av leksaker för att det
ska kunna leka som andra barn. Barn utvecklas genom leken och det
gäller även barn med funktionshinder.
Barn har andra behov av fritidsverksamhet än vuxna. Barn går i skolan och
kan behöva hjälpmedel både där och på fritiden. Hjälpmedelscentralernas
praxis är mycket olika. Oklara regler gäller ifråga om rollfördelningen och
beslutanderätten mellan å ena sidan habiliteringsläkaren och habiliterings-
organisationen och å den andra hjälpmedelscentralerna.
Hjälpmedel för utveckling beviljas numera inte. Trehjuliga cyklar, som
tidigare hänfördes till "förflyttningsmedel" betecknas nu som "fritidshjälp-
medel" och beviljas exempelvis inte. Många barn och ungdomar tvingas
därför att använda rullstol fast de skulle kunna cykla. Elever som får ett
hjälpmedel i skolan, t ex en dator, får inte motsvarande för användning i
hemmet, trots att behovet är lika stort där. Digitala läroböcker för
användning i datorbaserade hjälpmedel saknas i stor utsträckning för
rörelsehindrade elever men finns tillgängligt för synskadade.
Hjälpmedelsutredningen (SOU 1989:39) anförde, sid 228, att "enligt vår
uppfattning ingår i ansvaret för hjälpmedel i det dagliga livet sådana
hjälpmedel som behövs för att ett barn med funktionshinder skall utvecklas
så normalt som möjligt i förhållande till sin ålder". Denna aspekt synes ha
tappats bort i proposition 1992/93:159 med förslag till nuvarande lydelse av
3 a § hälso- och sjukvårdslagen. (Se sid 127-128 och 201 i prop.). Därför
behövs en komplettering med att hänsyn skall tas till barns och ungdomars
särskilda behov.
17 Hemställan
17 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Skolverket bör göra en analys av hur
kommunernas schablonsystem har påverkat handikappade barns
möjligheter att välja skola,2
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en nationell
handlingsplan för att öka stödet till barn med dolda funktions-
nedsättningar såsom DAMP, dyslexi och näraliggande diagnoser,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om teckenspråkskunnig personal i specialskolorna
för döva, 2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ändra reglerna för Ami-s så att väglednings-
stöd även kan ges till hörselskadade som är anställda,4
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om auktorisation av teckenspråkstolkar, 3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappanpassning av högskolor och
universitet, 2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samverkan mellan försäkringskassan
och handikapporganisationer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabilitering för barn med hjärnskada,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en generell lag mot diskriminering av personer
med funktionshinder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om schablonisering av assistansersättningen,
11. att riksdagen beslutar att göra ett tillägg i 7 § LSS med lydelsen
"Samma bedömning av omvårdnadsbehovet skall göras då det gäller
en ansökan från ett barn som från en vuxen person.",
12. att riksdagen beslutar att göra ett tillägg i 9 a § första stycket
LSS med lydelsen "hjälp med aktivering och motivation" bland där
nämnda exempel på grundläggande behov för att säkerställa psykiskt
funktionshindrades rätt till assistans,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IT-tekniken i tjänst för personer med funktions-
hinder,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att byggherre skall bevisa tillgänglighet för
planerat byggprojekt i samband med att byggnadsnämnd ger bygg-
lov, 5
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanktionssystem för domstolstrots, 1
16. att riksdagen beslutar att till 6 f § socialtjänstlagen lägga
"personligt stöd",
17. att riksdagen beslutar att till 8 § lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag göra följande tillägg: "Särskilt skäl kan vara
att den funktionshindrade lagt ned rimligt arbete på att finna en för
honom och hans familj lämplig bostad och kommunen inte inom en
för den funktionshindrade rimlig tid kan anvisa en bostad som den
funktionshindrade skäligen bör godta.", 5
18. att riksdagen beslutar göra en komplettering i 10 § förordningen
(1988:890) om bilstöd så att lydelsen blir följande: "Om det finns skäl
från trafiksäkerhetssynpunkt, medicinsk synpunkt eller väsentligt
ändrade förhållanden, får dock bidrag lämnas tidigare.",
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om komplettering av 3 a § hälso- och sjukvårds-
lagen.
Stockholm den 5 oktober 1999
Chatrine Pålsson (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Maj-Britt Wallhorn (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Desirée Pethrus Engström (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Inger Davidson (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Fanny Rizell (kd)
Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)
Ingvar Svensson (kd)
1 Yrkande 15 hänvisat till KU.
2 Yrkandena 1-3 och 6 hänvisade till UbU.