Genom riksdagens beslut "Kvinnofrid" våren 1998 igångsattes ett stort
arbete för alla berörda myndigheter. Nyckelord i det kommande arbetet
är kompetenshöjning, attitydförändring, bättre bemötande,
metodutveckling och samverkan.
Kvinnojourerna som nu har funnits i 20 år i Sverige, har tillsammans med
kvinnovåldskommissionens betänkande och senare års forskning bl.a. lyft
fram omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Genom att använda den
kunskap som numera finns, om hur kvinnomisshandeln tar sig uttryck och
vilka konsekvenser det har för den drabbade kvinnan kommer samhällets
insatser för att stödja och hjälpa misshandlade kvinnor att förbättras.
Det finns nu anledning att gå vidare och särskilt lyfta fram barnens
situation, invandrarkvinnornas och de utsatta kvinnornas situation men
framförallt flytta fokus från kvinnorna till männen. Att lyfta fram de barn
som lever i våldets centrum är en ren akutåtgärd. Alla berörda myndigheter
och personalgrupper måste ta ett tydligare ansvar. Barnen skall ses som egna
individer med egna behov av hjälp och stöd. Dels för att komma ifrån våldet,
dels för att undvika framtida men som barnens våldsupplevelser ger.
Barnen
Bristande rutiner och dåligt utvecklad samverkan mellan olika
myndigheter inkl. skola, fritids och dagis är ett påtagligt skäl till att
barnen inte får det stöd de behöver.
En studie (Stockholms stad) visar att endast 15 % av de barn som av
skolan identifieras som barn med behov av hjälp anmäls till socialtjänsten.
85 % av barnen anmäls således inte trots § 71 SOL:s tvingande bestämmelse.
Ett program för att åstadkomma ett ökat ansvarstagande hos myndigheter och
andra som i privat verksamhet arbetar med barn bör initieras i samverkan
mellan Socialstyrelsen och Kommunförbundet. Frivilligorganisationernas
kunskaper och engagemang bör tas tillvara i detta arbete.
Sammantaget kan ett par tusen barn beräknas bo på kvinnojourerna under
ett år.
Kvinnojourerna bör ges möjlighet att utveckla barnverksamheten. Vi har
erfarit att det finns ett betydande intresse hos jourerna men medel saknas i
regel samtidigt som förebilderna är få än så länge i Sverige.
De äldre och de funktionshindrade kvinnornas situation bör studeras
särskilt var för sig. Misshandlade kvinnor ur dessa grupper söker sällan hjälp
och stöd vare sig från samhället eller hos kvinnojourerna. Förövaren kan i de
fallen vara både närstående och personal som kvinnan står i beroendeställ-
ning till. Regeringen föreslås ta initiativ till forskning för att kartlägga hur
vanligt det är att våldet drabbar funktionshindrade och äldre kvinnor. Åtgär-
der för kunskapsspridning samt för förebyggande, stödjande och skyddande
åtgärder behöver tas fram för dessa grupper.
Invandrarkvinnorna är i en särskilt utsatt situation om de misshandlas av
en närstående. Språk, isolering, små kunskaper om rättigheter och om vilken
hjälp och var hjälpen kan sökas gör tillsammans med kulturella skillnader att
särskilda åtgärder behöver vidtas för att invandrarkvinnorna skall kunna
förändra sin situation. Regeringen bör initiera forskning för att kartlägga
våldet och föreslå åtgärder för att nå invandrarkvinnorna. Frivilligorganisa-
tionernas erfarenheter och engagemang bör tas tillvara.
Männen
Program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa
konflikter på annat sätt än genom våld kan göra nytta. Mycket talar för
att det är fullt möjligt för de flesta män att genom insiktsskapande och
attitydförändrande program åstadkomma en förändring i sitt beteende. I
de s.k. myndighetsgemensamma uppdragen som regeringen givit riktas
viss uppmärksamhet mot behandlingsformer för män. Så fick t.ex.
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att kartlägga befintliga
behandlingsprogram och överväga vilka behov som kan finnas av en
utbyggnad av sådana. BRÅ fick i uppdrag att utveckla forskning om
våld mot kvinnor. Det är nu angeläget att skapa förutsättningar för
forskning för att kartlägga de bakomliggande faktorerna hos de
våldsamma männen samt hur våld kan förebyggas.
Kvinnans rätt till skydd
När en misshandlad kvinna försöker bryta upp och vill bli lämnad i fred
av mannen har hon i dag utomordentligt små möjligheter att stanna kvar i
det egna hemmet om inte mannen frivilligt går med på att flytta. Det är
rimligt att kvinnan under utredningstiden och fram till eventuell dom ges
det skydd hon behöver för att kunna stanna i sitt hem. Det är helt
oacceptabelt att kvinnan och i regel också barnen blir de som tvingas bo i
kappsäck på en kvinnojour eller hos släkt och vänner. Om hotet därefter
kvarstår så att kvinnan fortfarande behöver skyddas så är en av vårt
samhälles grundläggande uppgift att skydda kvinnan från att utsättas för
ytterligare våld. Det senaste årets kvinnomord visar med tydlighet att det
saknas fungerande samhälleligt skydd trots att kvinnans situation varit
väl känd för samhällets berörda instanser. 8 barn blev på kort tid
moderlösa i Malmö och Jönköping. En ung flicka sköts ihjäl framför
ögonen på sin misshandlade och förföljda mor i Bräkne Hoby - listan
kan göras längre.
Det är viktigt för att förhindra fler mord, fler fall av trakasserier, hot och
ytterligare våld att det snabbt tas krafttag för att åstadkomma det skydd som
kvinnan behöver.
BRÅ:s förstudie visar att teknisk utrustning såsom fotboja inte är det skydd
som ger trygghet för kvinnan så som den tekniskt fungerar i dag. Den kan
förvisso verka avskräckande på vissa män att bryta mot besöksförbudet, den
kan också i efterhand tjäna som bevis på att en överträdelse ägt rum men då
kan det redan vara för sent.
Arbetet med utveckling av teknisk utrustning tillsammans med andra
skyddsmetoder behöver nu intensifieras för att åstadkomma ett fullt ut
fungerande skydd för kvinnan och barnen. En idé av många vad gäller fot-
bojan kan vara att låta den tjuta om bäraren av fotbojan dvs. mannen
överträtt den gräns som besöksförbudet satt upp samtidigt som det larmar hos
polis och kvinnan.
Regeringen bör vidare få i uppdrag att komma med förslag hur det fram-
över skall vara möjligt att skydda kvinnan utan att hennes rörelsefrihet
inskränks så som i dag sker. Det måste vara mer rimligt mot bakgrund av
den kunskap som i dag finns om kvinnomisshandel att det är mannens dvs.
förövarens rörelsefrihet som skall begränsas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta arbetet med Kvinnofrid att särskilt
lyfta fram barnen som lever i våldets centrum,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta arbetet att studera de äldre och de
funktionshindrade kvinnornas situation särskilt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fortsättningsvis i arbetet med Kvinnofrid rikta
särskilda åtgärder mot männen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i det fortsatta arbetet med Kvinnofrid vidta de
åtgärder som fordras för att förbättra skyddet för den misshandlade
kvinnan och barnen.1