Genom riksdagens beslut "Kvinnofrid" våren 1998 igångsattes ett stort arbete för alla berörda myndigheter. Nyckelord i det kommande arbetet är kompetenshöjning, attitydförändring, bättre bemötande, metodutveckling och samverkan.
Kvinnojourerna som nu har funnits i 20 år i Sverige, har tillsammans med kvinnovåldskommissionens betänkande och senare års forskning bl.a. lyft fram omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Genom att använda den kunskap som numera finns, om hur kvinnomisshandeln tar sig uttryck och vilka konsekvenser det har för den drabbade kvinnan kommer samhällets insatser för att stödja och hjälpa misshandlade kvinnor att förbättras.
Det finns nu anledning att gå vidare och särskilt lyfta fram barnens situation, invandrarkvinnornas och de utsatta kvinnornas situation men framförallt flytta fokus från kvinnorna till männen. Att lyfta fram de barn som lever i våldets centrum är en ren akutåtgärd. Alla berörda myndigheter och personalgrupper måste ta ett tydligare ansvar. Barnen skall ses som egna individer med egna behov av hjälp och stöd. Dels för att komma ifrån våldet, dels för att undvika framtida men som barnens våldsupplevelser ger.
Barnen
Bristande rutiner och dåligt utvecklad samverkan mellan olika myndigheter inkl. skola, fritids och dagis är ett påtagligt skäl till att barnen inte får det stöd de behöver.
En studie (Stockholms stad) visar att endast 15 % av de barn som av skolan identifieras som barn med behov av hjälp anmäls till socialtjänsten. 85 % av barnen anmäls således inte trots § 71 SOL:s tvingande bestämmelse. Ett program för att åstadkomma ett ökat ansvarstagande hos myndigheter och andra som i privat verksamhet arbetar med barn bör initieras i samverkan mellan Socialstyrelsen och Kommunförbundet. Frivilligorganisationernas kunskaper och engagemang bör tas tillvara i detta arbete.
Sammantaget kan ett par tusen barn beräknas bo på kvinnojourerna under ett år.
Kvinnojourerna bör ges möjlighet att utveckla barnverksamheten. Vi har erfarit att det finns ett betydande intresse hos jourerna men medel saknas i regel samtidigt som förebilderna är få än så länge i Sverige.
De äldre och de funktionshindrade kvinnornas situation bör studeras särskilt var för sig. Misshandlade kvinnor ur dessa grupper söker sällan hjälp och stöd vare sig från samhället eller hos kvinnojourerna. Förövaren kan i de fallen vara både närstående och personal som kvinnan står i beroendeställ- ning till. Regeringen föreslås ta initiativ till forskning för att kartlägga hur vanligt det är att våldet drabbar funktionshindrade och äldre kvinnor. Åtgär- der för kunskapsspridning samt för förebyggande, stödjande och skyddande åtgärder behöver tas fram för dessa grupper.
Invandrarkvinnorna är i en särskilt utsatt situation om de misshandlas av en närstående. Språk, isolering, små kunskaper om rättigheter och om vilken hjälp och var hjälpen kan sökas gör tillsammans med kulturella skillnader att särskilda åtgärder behöver vidtas för att invandrarkvinnorna skall kunna förändra sin situation. Regeringen bör initiera forskning för att kartlägga våldet och föreslå åtgärder för att nå invandrarkvinnorna. Frivilligorganisa- tionernas erfarenheter och engagemang bör tas tillvara.
Männen
Program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa konflikter på annat sätt än genom våld kan göra nytta. Mycket talar för att det är fullt möjligt för de flesta män att genom insiktsskapande och attitydförändrande program åstadkomma en förändring i sitt beteende. I de s.k. myndighetsgemensamma uppdragen som regeringen givit riktas viss uppmärksamhet mot behandlingsformer för män. Så fick t.ex. Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att kartlägga befintliga behandlingsprogram och överväga vilka behov som kan finnas av en utbyggnad av sådana. BRÅ fick i uppdrag att utveckla forskning om våld mot kvinnor. Det är nu angeläget att skapa förutsättningar för forskning för att kartlägga de bakomliggande faktorerna hos de våldsamma männen samt hur våld kan förebyggas.
Kvinnans rätt till skydd
När en misshandlad kvinna försöker bryta upp och vill bli lämnad i fred av mannen har hon i dag utomordentligt små möjligheter att stanna kvar i det egna hemmet om inte mannen frivilligt går med på att flytta. Det är rimligt att kvinnan under utredningstiden och fram till eventuell dom ges det skydd hon behöver för att kunna stanna i sitt hem. Det är helt oacceptabelt att kvinnan och i regel också barnen blir de som tvingas bo i kappsäck på en kvinnojour eller hos släkt och vänner. Om hotet därefter kvarstår så att kvinnan fortfarande behöver skyddas så är en av vårt samhälles grundläggande uppgift att skydda kvinnan från att utsättas för ytterligare våld. Det senaste årets kvinnomord visar med tydlighet att det saknas fungerande samhälleligt skydd trots att kvinnans situation varit väl känd för samhällets berörda instanser. 8 barn blev på kort tid moderlösa i Malmö och Jönköping. En ung flicka sköts ihjäl framför ögonen på sin misshandlade och förföljda mor i Bräkne Hoby - listan kan göras längre.
Det är viktigt för att förhindra fler mord, fler fall av trakasserier, hot och ytterligare våld att det snabbt tas krafttag för att åstadkomma det skydd som kvinnan behöver.
BRÅ:s förstudie visar att teknisk utrustning såsom fotboja inte är det skydd som ger trygghet för kvinnan så som den tekniskt fungerar i dag. Den kan förvisso verka avskräckande på vissa män att bryta mot besöksförbudet, den kan också i efterhand tjäna som bevis på att en överträdelse ägt rum men då kan det redan vara för sent.
Arbetet med utveckling av teknisk utrustning tillsammans med andra skyddsmetoder behöver nu intensifieras för att åstadkomma ett fullt ut fungerande skydd för kvinnan och barnen. En idé av många vad gäller fot- bojan kan vara att låta den tjuta om bäraren av fotbojan dvs. mannen överträtt den gräns som besöksförbudet satt upp samtidigt som det larmar hos polis och kvinnan.
Regeringen bör vidare få i uppdrag att komma med förslag hur det fram- över skall vara möjligt att skydda kvinnan utan att hennes rörelsefrihet inskränks så som i dag sker. Det måste vara mer rimligt mot bakgrund av den kunskap som i dag finns om kvinnomisshandel att det är mannens dvs. förövarens rörelsefrihet som skall begränsas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet med Kvinnofrid att särskilt lyfta fram barnen som lever i våldets centrum,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet att studera de äldre och de funktionshindrade kvinnornas situation särskilt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fortsättningsvis i arbetet med Kvinnofrid rikta särskilda åtgärder mot männen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i det fortsatta arbetet med Kvinnofrid vidta de åtgärder som fordras för att förbättra skyddet för den misshandlade kvinnan och barnen.1
Stockholm den 4 oktober 1999
Elisebeht Markström (s)
Inger Segelström (s)
Berit Andnor (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Monica Green (s)
Eva Arvidsson (s)
Agneta Brendt (s)
Anne Ludvigsson (s)
Ulla Wester (s)
Hillevi Larsson (s)
1Yrkandena 3 och 4 hänvisade till JuU.