1 % av befolkningen över 18 år har stamning i olika grad. Varför vissa
personer börjar stamma kan forskare ännu inte ge ett tillfredsställande
svar på. I Sverige finns ingen forskning om stamning. Den forskning som
bedrivs i USA har klart fastslagit vikten av tidig behandling av stamning.
Vi vet däremot mycket om hur detta i grunden enklare
talfel/funktionshinder, bl.a. beroende på omgivningens förhållningssätt,
kan komma att utvecklas till ett livslångt handikapp. Tidiga
diagnostiseringar och en bra information till föräldrar är därför av
yttersta vikt. När det gäller vården, är det mest oroande kanske att det
lever kvar många missuppfattningar om stamning, och det är få som vet
vart man kan vända sig för att få hjälp.
De flesta föräldrar säger att när de frågat på barnavårdscentralen har de
tyvärr fått rådet att detta är "ingenting att bry sig om", utan det är något som
"växer bort". Det är heller inte ovanligt att föräldrarna fick rådet att de
"skulle låtsas som ingenting" och inte prata med barnet om stamningen. Ett
stammande barn lär sig snabbt att på olika sätt dölja/maskera sin stamning,
dessutom stammar man inte i alla situationer. Därför utgör enstaka besök hos
BVC eller läkare, som nästan undantagslöst inte har någon formell utbildning
eller kunskap om stamning, ett utomordentligt grovmaskigt nät för att fånga
upp den stora grupp av barn (ca 3 %) som riskerar att utveckla stamning.
Föräldrar måste på ett tidigt stadium få en bra information om hur de skall
förhålla sig till barnets stamning. Inom barnomsorgen som i dag är barnens
andra hem förekommer tyvärr samma föråldrade uppfattning om stamning
som hos BVC-personal, så även här bemöts barnet med tystnad.
På barnavårdscentralerna är tillgången till logopeder bristfällig. Det saknas
en organiserad talvård. Det finns ju en organiserad hörselvård. För barn som
stammar är en logoped nödvändig, många barn lurar sin omgivning på ett
mycket galant sätt och döljer sin stamning genom hela skoltiden.
När barnen väl börjat skolan handlar det inte längre om förebyggande
verksamhet. Nu har stamningen börjat döljas (mer eller mindre effektivt),
och utan kunskap hos och utbildning av skolans personal om hur man
bemöter en stammande elev kan en stor grupp förbli dolda stammare (deras
självförtroende i talsituationer knäcks). Den dolda stamningen som till stor
del utgörs av inre stamning, innebär alltid en stor belastning för den
stammande själv. Ambitionen att skona omgivningen kan bli till ett livs-
innehåll. Ord och situationer som befaras avslöja handikappet undviks på ett
med åren alltmer utstuderat och tvångsmässigt sätt. Det säger sig självt att
denna typ av stammande bär inom sig skam- och skuldkänslor, frustration
och förtvivlan, samtidigt som mindervärdeskomplex blandas med uppdämda
aggressioner. Att detta leder till bl.a. störda sociala relationer och att många
tystnar i grupper med andra, kan var och en räkna ut.
Det finns ingen "enkel medicinsk" behandling eller annan behandling som
"botar" stamning. Men vi har en stor samlad kunskap, om hur stamning kan
förebyggas och om miljöns (bemötandets) stora påverkan på hur barnets yttre
och inre stamningsproblem kan utvecklas. Att förbättra barnets kommunika-
tiva miljö är således en viktig, om inte den viktigaste, del av målsättningen
med logopedisk behandling (och det är återigen kunskap hos omgivningen
som gäller). Denna indirekta behandling måste ibland kompletteras med en
mer direkt individuell behandling hos logoped.
I Sverige råder brist på bra behandling för stammande personer. Den bästa
behandlingen finns i Sahlgrenska sjukhusets regiintensiv stamningsterapi för
vuxna, intensiv stamningsterapi för föräldrar och stammande barn, samt
intensiv stamningsterapi för tonåringar vilka samtliga är rikssjukvård. Om
den stammande bor på annan ort än Göteborgs kommun fordras en specialist-
remiss. Det har i dessa besparingstider blivit allt svårare för stammande
personer i alla åldrar att få specialremisser. Detta beroende på att logoped-
avdelningarna oftast är underställda öronmottagningarna. Då uppstår feno-
menet att logopeden som är den enda person som kan diagnostisera stamning
är beroende av öronläkarens välvilja att skriva ut densamma. Vi anser att den
som är verksamhetschef i detta fall chefslogopeden skall på delegation få lov
att skriva ut specialistremisser till intensiv stamningsterapi. Samhälls-
ekonomiskt skulle detta spara mycket pengar eftersom målet för terapin är att
man skall bli sin egen terapeut.
Vad som ovan har beskrivits stämmer väl överens med vuxenstammarens
uppfattning vad som var värst under barn- och ungdomsåren, "tystnaden
omkring stamningen" samt "helvetet i skolan" när läraren inte förstod.
Stamning är ett talfel som kräver att adekvat hjälp sätts in i tidig ålder. Om
inte detta görs kan stammaren som vuxen i vissa fall få psykiska problem.
BVC-personal måste ha en grundläggande utbildning om stamning för att
snabbt och effektivt kunna hitta riskbarnen och kunna remittera dem vidare
till en logoped för diagnos (logopeder är den enda yrkesgrupp som är
formellt kompetenta att diagnostisera stamning).
Även barnomsorgspersonal (förskollärare och barnskötare) bör ha en
grundläggande utbildning om stamning och förhållningssätt (bemötande).
I de 10 poäng i specialpedagogik som ingår i lärarutbildningen bör en
grundläggande utbildning om stamning ingå (hur man som lärare bemöter en
stammande elev).
I utbildningen av specialpedagoger (den utbildning som i dag ersätter den
nedlagda talpedagog- och speciallärareutbildningen) skall stamningsutbild-
ning ingå (det saknas i den nuvarande utbildningen).
Det utbildas för få logopeder. Det finns många vakanta tjänster som aldrig
blir tillsatta, eftersom det inte finns några sökande.
Med anledning av vad vi ovan beskrivit framgår det att gruppen stamman-
de personer inte får den hjälp man enligt lagstiftningen är berättigad till på
grund av bristande kompetens både i stat, kommun och landsting.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gruppen stammande personers behov av ett
resurscentrum.