1 % av befolkningen över 18 år har stamning i olika grad. Varför vissa personer börjar stamma kan forskare ännu inte ge ett tillfredsställande svar på. I Sverige finns ingen forskning om stamning. Den forskning som bedrivs i USA har klart fastslagit vikten av tidig behandling av stamning. Vi vet däremot mycket om hur detta i grunden enklare talfel/funktionshinder, bl.a. beroende på omgivningens förhållningssätt, kan komma att utvecklas till ett livslångt handikapp. Tidiga diagnostiseringar och en bra information till föräldrar är därför av yttersta vikt. När det gäller vården, är det mest oroande kanske att det lever kvar många missuppfattningar om stamning, och det är få som vet vart man kan vända sig för att få hjälp.
De flesta föräldrar säger att när de frågat på barnavårdscentralen har de tyvärr fått rådet att detta är "ingenting att bry sig om", utan det är något som "växer bort". Det är heller inte ovanligt att föräldrarna fick rådet att de "skulle låtsas som ingenting" och inte prata med barnet om stamningen. Ett stammande barn lär sig snabbt att på olika sätt dölja/maskera sin stamning, dessutom stammar man inte i alla situationer. Därför utgör enstaka besök hos BVC eller läkare, som nästan undantagslöst inte har någon formell utbildning eller kunskap om stamning, ett utomordentligt grovmaskigt nät för att fånga upp den stora grupp av barn (ca 3 %) som riskerar att utveckla stamning. Föräldrar måste på ett tidigt stadium få en bra information om hur de skall förhålla sig till barnets stamning. Inom barnomsorgen som i dag är barnens andra hem förekommer tyvärr samma föråldrade uppfattning om stamning som hos BVC-personal, så även här bemöts barnet med tystnad.
På barnavårdscentralerna är tillgången till logopeder bristfällig. Det saknas en organiserad talvård. Det finns ju en organiserad hörselvård. För barn som stammar är en logoped nödvändig, många barn lurar sin omgivning på ett mycket galant sätt och döljer sin stamning genom hela skoltiden.
När barnen väl börjat skolan handlar det inte längre om förebyggande verksamhet. Nu har stamningen börjat döljas (mer eller mindre effektivt), och utan kunskap hos och utbildning av skolans personal om hur man bemöter en stammande elev kan en stor grupp förbli dolda stammare (deras självförtroende i talsituationer knäcks). Den dolda stamningen som till stor del utgörs av inre stamning, innebär alltid en stor belastning för den stammande själv. Ambitionen att skona omgivningen kan bli till ett livs- innehåll. Ord och situationer som befaras avslöja handikappet undviks på ett med åren alltmer utstuderat och tvångsmässigt sätt. Det säger sig självt att denna typ av stammande bär inom sig skam- och skuldkänslor, frustration och förtvivlan, samtidigt som mindervärdeskomplex blandas med uppdämda aggressioner. Att detta leder till bl.a. störda sociala relationer och att många tystnar i grupper med andra, kan var och en räkna ut.
Det finns ingen "enkel medicinsk" behandling eller annan behandling som "botar" stamning. Men vi har en stor samlad kunskap, om hur stamning kan förebyggas och om miljöns (bemötandets) stora påverkan på hur barnets yttre och inre stamningsproblem kan utvecklas. Att förbättra barnets kommunika- tiva miljö är således en viktig, om inte den viktigaste, del av målsättningen med logopedisk behandling (och det är återigen kunskap hos omgivningen som gäller). Denna indirekta behandling måste ibland kompletteras med en mer direkt individuell behandling hos logoped.
I Sverige råder brist på bra behandling för stammande personer. Den bästa behandlingen finns i Sahlgrenska sjukhusets regiintensiv stamningsterapi för vuxna, intensiv stamningsterapi för föräldrar och stammande barn, samt intensiv stamningsterapi för tonåringar vilka samtliga är rikssjukvård. Om den stammande bor på annan ort än Göteborgs kommun fordras en specialist- remiss. Det har i dessa besparingstider blivit allt svårare för stammande personer i alla åldrar att få specialremisser. Detta beroende på att logoped- avdelningarna oftast är underställda öronmottagningarna. Då uppstår feno- menet att logopeden som är den enda person som kan diagnostisera stamning är beroende av öronläkarens välvilja att skriva ut densamma. Vi anser att den som är verksamhetschef i detta fall chefslogopeden skall på delegation få lov att skriva ut specialistremisser till intensiv stamningsterapi. Samhälls- ekonomiskt skulle detta spara mycket pengar eftersom målet för terapin är att man skall bli sin egen terapeut.
Vad som ovan har beskrivits stämmer väl överens med vuxenstammarens uppfattning vad som var värst under barn- och ungdomsåren, "tystnaden omkring stamningen" samt "helvetet i skolan" när läraren inte förstod.
Stamning är ett talfel som kräver att adekvat hjälp sätts in i tidig ålder. Om inte detta görs kan stammaren som vuxen i vissa fall få psykiska problem.
BVC-personal måste ha en grundläggande utbildning om stamning för att snabbt och effektivt kunna hitta riskbarnen och kunna remittera dem vidare till en logoped för diagnos (logopeder är den enda yrkesgrupp som är formellt kompetenta att diagnostisera stamning).
Även barnomsorgspersonal (förskollärare och barnskötare) bör ha en grundläggande utbildning om stamning och förhållningssätt (bemötande).
I de 10 poäng i specialpedagogik som ingår i lärarutbildningen bör en grundläggande utbildning om stamning ingå (hur man som lärare bemöter en stammande elev).
I utbildningen av specialpedagoger (den utbildning som i dag ersätter den nedlagda talpedagog- och speciallärareutbildningen) skall stamningsutbild- ning ingå (det saknas i den nuvarande utbildningen).
Det utbildas för få logopeder. Det finns många vakanta tjänster som aldrig blir tillsatta, eftersom det inte finns några sökande.
Med anledning av vad vi ovan beskrivit framgår det att gruppen stamman- de personer inte får den hjälp man enligt lagstiftningen är berättigad till på grund av bristande kompetens både i stat, kommun och landsting.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gruppen stammande personers behov av ett resurscentrum.
Stockholm den 4 oktober 1999
Eva Arvidsson (s)
Agneta Brendt (s)
Elisebeht Markström (s)
Anne Ludvigsson (s)
Ulla Wester (s)
Inger Segelström (s)
Berit Andnor (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Monica Green (s)