Ett inte obetydligt antal patienter får en komplikation - lymfödem - efter
bröstcanceroperation. Den innebär att armen svullnar onormalt, vilket
leder till smärtor och visst handikapp samt även praktiska problem, t.ex.
svårigheter att köpa normala kläder utan kostsamma specialbeställningar
eller ändringar.
Operationskomplikationen är bestående men det finns en behandlingsform,
som om den bedrivs kontinuerligt och långsiktigt, åstadkommer betydande
förbättringar. Behandlingen utförs av sjukgymnaster - s.k. lymfterapeuter -
som har specialutbildning.
Antalet sjukgymnaster med denna specialutbildning är begränsat och åter-
finns i huvudsak bland privata vårdgivare.
Landstingen har varit mycket negativt inställda till denna form av terapi,
antagligen beroende på att den grupp som omfattas utgörs av en mindre
grupp kvinnor, många äldre. Vårdavtal gällande den här terapiformen har
avvisats och förhandlingar mellan Sjukgymnastförbundet och Landstings-
förbundet har enligt uppgift inte lett till några konstruktiva resultat. Detta
innebär att kvinnor som behöver den här terapiformen måste betala hela
kostnaden själva, vilket torde innebär utgifter på ca 20.000 kronor per år.
Motiveringen bakom den svenska s.k. solidariska sjukvårdsmodellen är att
medborgarna skall få sitt sjukvårdsbehov täckt oberoende av den egna
inkomsten. De landstingsskatter de betalar under hela livet skall utgöra en
"försäkring" när de behöver sjukvård. Problemet är att medborgarens rättig-
heter till sjukvård är dåligt definierade, varför de politiska beslutsfattarna
relativt skönsmässigt kan vägra att tillhandahålla vissa behandlingsformer,
som är av stort värde för vissa patienter. Den nu berörda behandlingsformen
som i huvudsak kan erhållas hos privata vårdgivare, har sedan landstingen
fått rätt att avgöra vilken privatvård som är önskvärd bemötts med stor
njugghet. Landstingen är både intressent och beslutsfattare, när det gäller
användningen av medborgarnas skattepengar. De har således ett dubbelt och
motstridande mandat, där patienternas intresse dessvärre kan komma i
efterhand.
Den radikala lösningen på nu berörda principiella problem är att återgå till
en nationell försäkringslösning helst med institutionell konkurrens inom
systemet. Att genomföra en sådan förändring tar tid. Nu gäller det patienter
som bör få sina behandlingsproblem lösta omedelbart.
Den konstruktion som finns i dag, där landstingen erhållit ett mycket
självständigt mandat att fatta beslut och patienterna har mycket få fasta
juridiska rättigheter att falla tillbaka på, skapar en rad komplikationer.
Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande princip även om denna
princip på olika sätt förvrängts och underminerats. Självstyrelse bör - om
ordets verkliga innebörd skall följas - innebära att staten bör låta landstingen
sköta sina angelägenheter självständigt. Å andra sidan har landstingen en
historia bakom sig av finansiella och andra problem - stora budgetunder-
skott, vårdköer etc. Det är därför staten måste gripa in trots att det innebär
att
landstingens självbestämmande naggas i kanten. I det här fallet måste
statsmakten se till att den minoritet av patienter som behöver behandling av
en lymfterapeut verkligen får det inom sjukvårdsförmånens ram.
Patienterna hade kunnat få behandling i t.ex. Tyskland på sjukförmånens
bekostnad. Detta är dock inte praktiskt möjligt på grund av att behandlingen
måste ske kontinuerligt och är livsvarig. Avstånden lägger för stora hinder i
vägen för en utlandsbehandling.
Sjukvårdande behandlingar i utlandet, som inte kan erhållas i Sverige,
skall betalas av den svenska sjukförsäkringen enligt EU-regler. (Sverige har i
ett antal fall brutit mot dessa regler.) Betalningen för en sådan vård betalas
initialt av RFV.
När det gäller lymfterapeuter kan behandlingen erhållas i Sverige men
landstingen förhindrar detta i alltför många fall. Därför borde motsvarande
betalningsmetod som för utlandsbehandlingar kunna användas när det gäller
betalning av behandling av lymfterapeuter. De kostnader som staten erlägger
bör av pedagogiska skäl avräknas mot landstingens statsbidrag.
En likalydande motion väcktes vid föregående riksdagsårs allmänna
motionstid. Majoriteten avvisade motionen och förhållandena har fortsatt
som tidigare. Detta innebär att en rad redan tidigare hårt drabbade kvinnor
inte får den hjälp som behövs och som kan göras tillgänglig om viljan finns.
Det går inte att hänvisa till att kostnaderna för sjukgymnastbehadling vid
lymfödem skulle ställa sig för dyrbar. Motsatsen gäller. Hjälp till dessa
kvinnor skulle nämligen minska eller eliminera kostsam sjukskrivning och i
svåra fall eliminera den omsorg som kan krävas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behandling av lymfterapeuter vid komplikationer
efter bröstcanceroperationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de statliga kostnaderna för behandling av
lymfterapeuter skall avräknas mot statens bidrag till landstingen.