Inrättande av specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin
Smärtor i rörelseorganen, speciellt rygg- och nackbesvär, utgör ett
mycket stort problem, som vållar höga kostnader för individer, företag
och samhälle och dessutom förorsakar stora mänskliga lidanden i form
av smärtor och försämrad livskvalitet.
Totalkostnaderna för sjukskrivning, rehabiliteringsersättningar, förtids-
pensioner och arbetsskador uppgick under 1997 till 57 miljarder kronor
varav 30-35 % beräknas utgöra kostnader för rygg- och nackbesvär. Statistik
från AGS, omfattande 2,4 miljoner LO-medlemmar visar att icke
ortopedkirurgiska rygg- och nackbesvär står för cirka 35 % av sjukskriv-
ningsdagarna. 1997 visar statistik från SPP att bland 1, 7 miljoner tjänstemän
var sjukdomar i rörelseorganen det största enskilda diagnosområdet med
cirka 24 % av samtliga diagnoser.
Sjukdomstillstånd, vanligen smärtsamma och belastningsberoende, ut-
gående från muskler, senor, leder och ledkapslar där ortopedkirurgisk,
reumatologisk och neurologisk diagnostik inte kan finna en vävnadsskada att
behandla, utgör enligt Socialstyrelsens rapport 1994:4, omkring 96 % av alla
smärttillsånd som kan utgå från rörelseapparaten. 1997 var 50 % av alla
förtidspensionerade beviljade förtidspension på grund av sådana smärt-
tillstånd. Statistik från bland annat AMF har visat att endast 15-20 % av
dessa har fått erbjudande om specifik rehabilitering före pensionen (referens
Sektionen för personskadeprevention). Statistik från olika källor visar att
långvariga, invalidiserande smärttillstånd oftare drabbar människor med låg
inkomst, små egna resurser, tunga arbeten och knappa sociala förhållanden. I
gruppen smärtpatienter ser man att 60-70 % är kvinnor.
Primärvården har ansvar för utredning och behandling av alla medicinska
och kirurgiska sjukdomstillstånd. Det finns idag ett stort behov av kunskaps-
stöd i form av konsultativ ortopedmedicinsk verksamhet för den stora
patientgrupp som inte kan remitteras direkt till sjukhusspecialiteterna för
diagnos och behandling. Det finns inga andra specialiteter i öppen vård dit
dessa smärtpatienter kan vända sig.
Smärtspecialisterna - 1 av nuvarande 62 specialiteter är symptomspecia-
lister och sjukhusbundna, vanligen verksamma vid så kallade Smärtcentra.
Smärtspecialiteten är riktad mot symptomet smärta och dess möjliga
ursprung i nervsystemet. Enligt den målbeskrivning som finns för smärt-
specialiteten finns i deras utbildning ingen utbildning i rörelseorganens
sjukdomar.
Rehabiliteringsspecialisterna är i stort sett sjukhusbundna, liksom
reumatologer, och har generellt (undantag finns) inte visat intresse för
ortopedisk medicin. Neurologer är inriktade på sjukdomstillstånd i nerv-
systemet. Tillsammans har dessa specialiteter hand om 4 % av alla smärt-
lidande personer.
Ortopedisk medicin är ett organspecifikt kunskapsområde, som innefattar
kunskaper om rörelseorganens sjukdomar vid sidan om de ortopedkirurgiska,
reumatologiska och neurologiska specialiteterna. Ortopedisk medicin bör
således inrättas som specialitet.
Ortopedmedicinsk kunskap finns som specialitet i bland annat Tyskland,
Frankrike, USA, England och Kanada.
Möjligheten är begränsad, för läkare inom svensk sjukvård, att efter veder-
börlig utbildning kunna erhålla specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk
medicin, som komplement till redan avlagd specialistexamen/specialitet.
Detta kallas ibland sub- eller tilläggsspecialitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av specialitet inom kunskapsområdet
ortopedisk medicin.