Som så många gånger tidigare i amalgamfrågan har riksdagens välvilliga
beslut blivit något helt annat under processen från Regeringskansliet, via
myndigheter och ut i verkligheten. Beslutet våren 1998 innebar att sjuka
patienter skulle få byta ut sina tandlagningar inom sjukvårdens ram. Det
var ett mycket positivt beslut även om vi redan då kunde förutse vilka
svårigheter det skulle innebära att genomföra reformen om
amalgamsanering enligt hälso- och sjukvårdslagens avgiftsregler på
grund av det motstånd och den brist på kunskap om
tandlagningsmaterialens hälsoeffekter som finns inom vården.
Vi har fått många bekräftelser på att farhågorna besannats. DN hade
rubriken den 5 juli: "Lag om amalgam slag i luften", och liknande rubriker
har funnits i tidningar runt om i landet. Det gemensamma budskapet är att
patienterna, trots riksdagsbeslutet, inte fått sin rätt, att patienterna tycker
det
är lika svårt nu som tidigare att få läkare att ta dem på allvar och göra
behandlingsplaner där utbyte av fyllningar ingår och att läkare som tidigare
ansett att det inte finns samband mellan tandlagningsmaterial och ohälsa nu
omöjligen kan göra behandlingsplaner där utbyte av fyllningar ingår.
Kunskapen har inte ökat och det var aningslöst att tro att en vårdapparat
som mer än 20 år förnekat att tandlagningsmaterial kan ge
sjukdomssymptom skulle byta inställning enbart på grund av riksdag och
regering.
Socialstyrelsen har inte varit till någon hjälp i det fallet. Deras motstånd
mot allt erkännande av amalgamets hälsoeffekter har vi beskrivit i en lång
rad motioner under årens lopp. Det är naturligtvis svårt för en läkare som inte
har de kunskaper vi efterlyser att utforma behandlingsplaner i en fråga där
den statliga myndighetens inställning är negativ. Det är hög tid att återigen
slå fast att myndigheter och vårdapparat ska följa riksdagens beslut, att
patienterna ska tas på allvar och att som regeringen skriver i
budgetpropositionen - patienternas ställning ska stärkas. Tandvårdsreformen
måste utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ta vara på erfarenheterna
All erfarenhet, bl a från tidigare riksdagsbeslut om forskning, visar att det
är nästan omöjligt att starta forskning inom nya områden som på något
sätt bryter en etablerad uppfattning. Den som arbetar i verksamheten har
fullt upp med patienter, inte tid och inte den forskarutbildning som krävs
för att få resurser till forskningsprojekt. Därför är det också nästan
omöjligt att deras, ofta mångåriga, erfarenheter höjs upp till vetenskap
och beprövad erfarenhet. Ett slags "moment 22" som innebär att
sjukvården som har att hålla sig till just "vetenskap och beprövad
erfarenhet" kan neka patienter det som riksdagen faktiskt beslutat om. De
forskarrapporter som finns väljer myndigheterna att ignorera. FRNs
uppdrag för ett par år sedan var ett steg på vägen men har uppenbarligen
gett effekt.
Kompetenscentrum för dentala material
Bl a med tanke på de farhågor och de erfarenheter vi redovisat ovan lade
vi våren 1998 i likhet med flera andra ledamöter fram en motion om
inrättandet av ett tredje kompetenscenter med inriktning på biverkningar
av dentala material. Vi tog upp det faktum att regeringen i propositionen
pekade på behovet av att studier genomförs för att kunna identifiera
speciella riskgrupper och individer som är mycket känsliga för amalgam
eller andra tandlagningsmaterial. Avsikten var att man där skulle samla
ihop befintlig kunskap om metoder för diagnos och behandling av dessa
patienter, vidareutveckla och sprida kunskapen till resten av
vårdapparaten. Ett kompetenscentrum för biverkningar skulle vara ett
forum för läkare, tandläkare och forskare som har erfarenhet av och
kunskap om utredning och behandling av dessa patienter. Riksdagen
beslutade också att regeringen bör överväga att inrätta ett
kompetenscentrum med inriktning på dentala material. Därefter gav
regeringen mycket förvånande Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan
om ett kompetenscentrum för dentala material med en helt annan
inriktning än vad vi skrev i våra motioner. Orden biverkningar, patienter,
diagnos- och behandlingsmetoder och behovet av att identifiera
riskgrupper hade försvunnit. Den rapport som Socialstyrelsen
presenterade i våras handlade om i och för sig viktiga frågor, som
produkter och vilka materialegenskaper de har, och inte alls om det vi
efterlyste i våra motioner. Det fanns remissyttranden som påpekade detta.
Dessutom föreslogs att Socialstyrelsen själv skulle få en centralt placerad
enhet för att samla kunskap om de hundratals produkter som finns inom
dentalmaterialbranschen och dessutom att de materialtekniska
institutionerna vid de odontologiska fakulteterna skulle få extra anslag
för att förse dem med information. Särskilt det senare anser vi orimligt.
I budgetpropositionen föreslås nu 5 miljoner till ett sådant center vardera
för åren 2000-2002 med något olika innnehåll. De två första åren ska 4
miljoner gå till centrumet och en miljon till utvärdering av Metallbiologiskt
centrum i Uppsala.
Vi vill här föreslå en annan och mer konstruktiv användning av dessa
resurser. Vi föreslår att de fem miljonerna delas mellan Socialstyrelsens
centrum och det befintliga Metallbiologiskt Centrum i Uppsala som är den
institution som har de ojämförligt största kunskaperna inom området. I sin
utredning har Socialstyrelsen inte identifierat någon annan institution som
kan förse den centrala enheten med kunskap om biverkningar. Därför ter det
sig naturligt att just Metallbiologiskt Centrum får ett anslag för att utvidga
driften och starta uppbyggnaden av ett kunskapscenter för biverkningar av
dentala material.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpning och utvärdering av reformen om
amalgamsanering inom hälso- och sjukvårdens ram,
2. att riksdagen beslutar om en sådan fördelning av de fem
miljonerna till kompetenscentrum för dentala material att 2,5 miljoner
går till Socialstyrelsens enhet och 2,5 miljoner till Metallbiologiskt
centrum i Uppsala.