Följ beslutet om byte av tandlagningar
Som så många gånger tidigare i amalgamfrågan har riksdagens välvilliga beslut blivit något helt annat under processen från Regeringskansliet, via myndigheter och ut i verkligheten. Beslutet våren 1998 innebar att sjuka patienter skulle få byta ut sina tandlagningar inom sjukvårdens ram. Det var ett mycket positivt beslut även om vi redan då kunde förutse vilka svårigheter det skulle innebära att genomföra reformen om amalgamsanering enligt hälso- och sjukvårdslagens avgiftsregler på grund av det motstånd och den brist på kunskap om tandlagningsmaterialens hälsoeffekter som finns inom vården.
Vi har fått många bekräftelser på att farhågorna besannats. DN hade rubriken den 5 juli: "Lag om amalgam slag i luften", och liknande rubriker har funnits i tidningar runt om i landet. Det gemensamma budskapet är att patienterna, trots riksdagsbeslutet, inte fått sin rätt, att patienterna tycker det är lika svårt nu som tidigare att få läkare att ta dem på allvar och göra behandlingsplaner där utbyte av fyllningar ingår och att läkare som tidigare ansett att det inte finns samband mellan tandlagningsmaterial och ohälsa nu omöjligen kan göra behandlingsplaner där utbyte av fyllningar ingår.
Kunskapen har inte ökat och det var aningslöst att tro att en vårdapparat som mer än 20 år förnekat att tandlagningsmaterial kan ge sjukdomssymptom skulle byta inställning enbart på grund av riksdag och regering.
Socialstyrelsen har inte varit till någon hjälp i det fallet. Deras motstånd mot allt erkännande av amalgamets hälsoeffekter har vi beskrivit i en lång rad motioner under årens lopp. Det är naturligtvis svårt för en läkare som inte har de kunskaper vi efterlyser att utforma behandlingsplaner i en fråga där den statliga myndighetens inställning är negativ. Det är hög tid att återigen slå fast att myndigheter och vårdapparat ska följa riksdagens beslut, att patienterna ska tas på allvar och att som regeringen skriver i budgetpropositionen - patienternas ställning ska stärkas. Tandvårdsreformen måste utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ta vara på erfarenheterna
All erfarenhet, bl a från tidigare riksdagsbeslut om forskning, visar att det är nästan omöjligt att starta forskning inom nya områden som på något sätt bryter en etablerad uppfattning. Den som arbetar i verksamheten har fullt upp med patienter, inte tid och inte den forskarutbildning som krävs för att få resurser till forskningsprojekt. Därför är det också nästan omöjligt att deras, ofta mångåriga, erfarenheter höjs upp till vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett slags "moment 22" som innebär att sjukvården som har att hålla sig till just "vetenskap och beprövad erfarenhet" kan neka patienter det som riksdagen faktiskt beslutat om. De forskarrapporter som finns väljer myndigheterna att ignorera. FRNs uppdrag för ett par år sedan var ett steg på vägen men har uppenbarligen gett effekt.
Kompetenscentrum för dentala material
Bl a med tanke på de farhågor och de erfarenheter vi redovisat ovan lade vi våren 1998 i likhet med flera andra ledamöter fram en motion om inrättandet av ett tredje kompetenscenter med inriktning på biverkningar av dentala material. Vi tog upp det faktum att regeringen i propositionen pekade på behovet av att studier genomförs för att kunna identifiera speciella riskgrupper och individer som är mycket känsliga för amalgam eller andra tandlagningsmaterial. Avsikten var att man där skulle samla ihop befintlig kunskap om metoder för diagnos och behandling av dessa patienter, vidareutveckla och sprida kunskapen till resten av vårdapparaten. Ett kompetenscentrum för biverkningar skulle vara ett forum för läkare, tandläkare och forskare som har erfarenhet av och kunskap om utredning och behandling av dessa patienter. Riksdagen beslutade också att regeringen bör överväga att inrätta ett kompetenscentrum med inriktning på dentala material. Därefter gav regeringen mycket förvånande Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om ett kompetenscentrum för dentala material med en helt annan inriktning än vad vi skrev i våra motioner. Orden biverkningar, patienter, diagnos- och behandlingsmetoder och behovet av att identifiera riskgrupper hade försvunnit. Den rapport som Socialstyrelsen presenterade i våras handlade om i och för sig viktiga frågor, som produkter och vilka materialegenskaper de har, och inte alls om det vi efterlyste i våra motioner. Det fanns remissyttranden som påpekade detta. Dessutom föreslogs att Socialstyrelsen själv skulle få en centralt placerad enhet för att samla kunskap om de hundratals produkter som finns inom dentalmaterialbranschen och dessutom att de materialtekniska institutionerna vid de odontologiska fakulteterna skulle få extra anslag för att förse dem med information. Särskilt det senare anser vi orimligt.
I budgetpropositionen föreslås nu 5 miljoner till ett sådant center vardera för åren 2000-2002 med något olika innnehåll. De två första åren ska 4 miljoner gå till centrumet och en miljon till utvärdering av Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Vi vill här föreslå en annan och mer konstruktiv användning av dessa resurser. Vi föreslår att de fem miljonerna delas mellan Socialstyrelsens centrum och det befintliga Metallbiologiskt Centrum i Uppsala som är den institution som har de ojämförligt största kunskaperna inom området. I sin utredning har Socialstyrelsen inte identifierat någon annan institution som kan förse den centrala enheten med kunskap om biverkningar. Därför ter det sig naturligt att just Metallbiologiskt Centrum får ett anslag för att utvidga driften och starta uppbyggnaden av ett kunskapscenter för biverkningar av dentala material.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning och utvärdering av reformen om amalgamsanering inom hälso- och sjukvårdens ram,
2. att riksdagen beslutar om en sådan fördelning av de fem miljonerna till kompetenscentrum för dentala material att 2,5 miljoner går till Socialstyrelsens enhet och 2,5 miljoner till Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Stockholm den 4 oktober 1999
Marianne Andersson (c)
Rigmor Ahlstedt (c)