Den senare tidens omstruktureringar i samhället har lett till mer tydliga
behov av förändringar i hur vi möter de hemlösa. Psykiatrireformen,
hårdare arbetsmarknad, möjligheten till att lättare vräka störande
hyresgäster är några orsaker till att hemlösheten blivit både tuffare och
mer komplex. Utbudet av droger har blivit större och mer varierande.
När en människa har hamnat i en livssituation där han/hon blivit hemlös är
det en lång och tuff väg tillbaka som kräver mycket stöd och uppbackning.
Kommunerna har det yttersta ansvaret för att ge det stöd en människa
behöver - vilket också regleras i socialtjänstlagen. Verkligheten ser dock
annorlunda ut. Trots medvetenheten om problemen har kommunerna inte den
kapacitet som behövs för att klara situationen. Vissa kommuner är av
naturliga skäl mer drabbade än andra. Det är inte okänt att storstäderna har
fler hemlösa. Många söker sig till storstäderna eftersom det är lättare att få
vara ifred. Problemen borde därför inte ses enbart som kommunala
angelägenheter utan som hela landets ansvar.
Hemlösheten har ofta grund i något annat problem som missbruk och/eller
psykisk ohälsa. I de allra flesta fall är det utifrån detta som problemet bör
angripas. Här har landstingen en stor del då de ansvarar för psykiatrin och
avgiftning likväl som metadonbehandling. I dag händer det inte alltför sällan
att en person efter avgiftning skrivs ut till härbärgeboende, i mån av plats, i
väntan på plats på behandlingshem. Det har ofta den följden att man får börja
om från början igen.
Många av de hemlösa har en lång erfarenhet inom kriminalvården. Att
vara tung missbrukare kräver kriminalitet för drogförsörjningen. De
människor som är psykiskt sjuka stjäl ofta av sina medbröder/systrar i detta
syfte. I dag har våra fängelser en stor andel interner med psykiska problem.
Såväl rapport från KRIS (Kriminellas revansch i samhället) som BRÅ
(Frigivning från fängelser - en kartläggning) har påpekat dessa problem.
Det är av stor vikt att såväl kommun som landsting har en aktiv roll
tillsammans med kriminalvården under fängelsetiden. Vid samtal med de
berörda anser de att detta är en av de bättre tillfällena till motivering för
att
sluta sitt missbruk och en grund att arbeta vidare på. I dag förekommer det
att folk muckar till hemlöshet och därmed till aktivt missbruk. Missbruket
kan då ge större katastrofer då den enskilde inte är lika van men fortsätter
som förut. KRIS har under sin relativt korta existens visat på stora luckor i
systemet.
De anhörigas situation måste beaktas på ett tydligare sätt. Det är en grupp
som varken orkar eller vill göra sig hörda. Attityder och fördomar gör det
extra jobbigt för familjemedlemmar till missbrukare och psykiskt störda.
Ofta vilar ett tungt ansvar på de anhöriga utan att de själva kan få det stöd
och den hjälp de skulle behöva. Naturligtvis blir detta extra tungt om det
finns barn i familjen. Mycket skulle sparas om stöd och hjälp gavs i ett tidigt
skede till de anhöriga.
Tvångsvården bör ses som en överprövning när kommunerna "miss-
lyckats" med frivillig vård. Att kommunerna ska stå för såväl utredning som
kostnad verkar därför i högsta grad logiskt.
Vi anser att det är positivt att det i statsbudgeten avsatts 10 miljoner kronor
per år under perioden 1999-2001 för projekt för hemlösa.
De människor som ska ta sig ur hemlösheten måste få göra det i flera steg.
Att gå från ett liv i kaos till ett ordnat liv görs inte i en handvändning. Ofta
kan kaoset i sig vara tryggheten. Härbärgen ska endast ses som en tillfällig
lösning. Små enheter av gruppboenden med tillgång till stöd och förståelse
för att man kanske "faller igenom" måste i högre grad finnas. I dag är steget
allt för stort mellan de olika boendeformerna, från tillfälliga lösningar, där
missbruket blir ett måste för den enskilde individen, till ett absolut nyktert
boende med hårda dagliga kontroller. Det är ytterligheter som visar upp ett
både omänskligt och omöjligt ansikte.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att staten bör ta på sig en större roll som
samordnare för åtgärder vad avser de hemlösas situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om situationen för de anhöriga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om boende i mindre boendeformer och s.k.
lågtröskelboenden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet
av en översyn av formerna för tvångsvården.