Inledning
Den nuvarande regeringen har ända sedan 1994 konsekvent fört en politik som särskilt drabbat de funktionshindrade. Steg för steg har man urholkat den handikappreform som den moderatledda regeringen införde. Vi har lika konsekvent motsatt oss de försämringar som drivits igenom och anser att det är väsentligt att de återställs.
Nu föreslår regeringen att det i bästa fall från år 2001 skall vara möjligt att behålla personlig assistans även efter fyllda 65 år. Det är ett steg i rätt riktning, om än litet och senkommet.
Tandvårdsförsäkringen är ytterligare ett område där regeringen har drivit igenom förändringar som främst drabbar dem som är i störst behov av det offentligas stöd.
Utgiftsområdet omfattar även läkemedelsförsäkringen samt statsbidrag till hiv/aids. Vad gäller anslag för de två sistnämnda områdena hänvisar vi till andra motioner väckta under den allmänna motionsperioden (motion 1999/2000:So344 av Chris Heister m.fl. (m) respektive motion 1999/2000:So314 av Chris Heister m.fl.).
Anslag A Hälsovård och sjukvård
Detta anslagsområde innehåller bland annat tandvårdsersättningar, läke- medelssubventioner, anslag till hiv/aids, samt bidrag till organisationer på det socialpolitiska området.
A 1 Sjukvårdsförmåner
Under detta anslag ligger i första hand tandvårdsförsäkringen. Vi noterar de allvarliga problem som följt på de mot våra protester vidtagna för- sämringarna i tandvårdsförsäkringen. Istället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprids pengarna nu ut på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, men stort behov av tandvårdsinsatser.
Vi har i vår motion om ändrad tandvårdsförsäkring (1998/99:So244 av Ulf Kristersson m.fl.) gett vår syn på hur tandvårdsförsäkringen borde utformas.
Statens kostnader för tandvårdsförsäkringen uppgick 1975 till 990 miljoner kronor, vilket i dagens prisnivå motsvarar ca 5 000 miljoner kronor. Det kan jämföras med den föreslagna anslagsramen som för år 2000 uppgår till under 1 500 miljoner kronor. De kraftiga neddragningar som genomförts i tand- vårdsförsäkringen har i och för sig varit nödvändiga och önskvärda. Ett av de strukturella problemen inom svensk tandvård har länge varit den stora omfattningen av subventioner från stat och landsting, som har varit kostnads- drivande och som dessutom i kombination med regleringar och landstingens dubbelroll som finansiär och producent av tandvård, har begränsat konkurrensen. Ett minskat ekonomiskt utrymme för tandvårdsförsäkringen accentuerar dock betydelsen av att avsatta medel används på rätt sätt.
I ett läge där staten tvingas begränsa kostnadsramen för tandvårds- försäkringen måste högkostnadsskyddet för de grupper i befolkningen som har stora odontologiska vårdbehov prioriteras i förhållande till andra i och för sig angelägna insatser. Tandvårdsförsäkringen skall därför ges karaktären av ett högkostnadsskydd, inriktat på personer med höga tandvårdskostnader. Den prioritering som regeringen har gjort att inom tandvården subventionera unga, friska personers tandvård, medan skyddet för personer med stora tandvårdskostnader gröpts ur är varken logiskt eller socialpolitiskt accep- tabelt.
Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus få stå för hela kostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3 000 kronor. Självrisken på 3 000 kronor kombineras i vårt förslag med en subventionsgrad på 60 procent. Det innebär att de med störst behov av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar. Konkret innebär således vårt förslag att samtliga tandvårdskostnader över 3 000 kronor ger en rabatt på 60 procent av kostnaden som överstiger självrisken.
När de offentliga satsningarna på tandvård minskar är det högst angeläget att individer och familjer ges möjlighet att skapa sig ett skydd på frivillig basis, t.ex. genom att teckna enskilda tandvårdsförsäkringar. Den nuvarande finansieringsmodellen har dock - samtidigt som den inneburit minskade offentliga subventioner - undergrävt förutsättningarna för en utveckling av privat finansierade försäkringar på detta område. Den modell som vi förordar skapar däremot incitament för enskilda försäkringslösningar. De verkligt stora riskerna utjämnas nämligen genom det offentligas högkostnadsskydd.
Vi beräknar att vårt förslag till tandvårdsförsäkring kräver en ekonomisk ram för anslaget A 1 som ligger cirka 300 miljoner kronor över den av regeringen föreslagna ramen.
A 8 Folkhälsoinstitutet
Vad beträffar Folkhälsoinstitutet noterar vi att en organisationskommitté kommer att se över myndighetens fortsatta roll och organisation. Vi avvaktar organisationskommitténs arbete innan vi slutligt återkommer med vår syn på hur den fortsatta myndighetsstrukturen på Folkhälsoinstitutets område bör se ut. Målsättningen måste dock vara att det statliga engagemanget kraftigt minskas till förmån för regionalt och lokalt folkhälsoarbete. Utifrån denna principiella inriktning menar vi att Folkhälsoinstitutet bör anvisas anslag som med 24 miljoner kronor understiger vad regeringen föreslagit. Vi vill också erinra om att betydande försiktighet bör iakttas så att man inte skapar osjälvständiga myndigheter som i praktiken mest får en stabsfunktion åt departementet.
A 12 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
Vi noterar med förvåning regeringens förslag till sänkt anslag för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Tillsyn och kvalitetskontroll på sjukvårdens område är av central betydelse för att garantera patienternas säkerhet och välfärd. Vi har föreslagit en ytterligare förstärkning av den oberoende tillsynen på området, genom inrättande av en särskild medicinalstyrelse.
Mot den bakgrunden kan inte den förstärkning av Rättsmedicinalverket med 4 000 000 kronor som föreslås, tillåtas resultera i att ansvarsnämnden dräneras på ekonomiska resurser. Ansvarsnämnden bör alltså tilldelas medel under anslag A 12 som med 4 000 000 kronor överstiger vad regeringen föreslagit.
Anslag B Omsorg om äldre och personer med funktionshinder
Under utgiftsområde 9 anslag B finns en rad områden som berör de funk- tionshindrade. Moderata samlingspartiet har avvisat samtliga de försämringar som den socialdemokratiska regeringen föreslagit och drivit igenom och som drabbat de funktionshindrade sedan hösten 1994. Vi har försvarat de funktionshindrades situation även i tider av mycket ansträngd ekonomi.
Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. I missförstådd jämlikhetssträvan anser Social- demokraterna att alla människor är "lika" även på det sättet att alla har samma behov, som om alla vore stöpta i samma form.
Utöver ovanstående allmänna synpunkter på inriktningen och om- fattningen av stödet till de funktionshindrade, har vi under respektive anslagsområde följande förslag.
B 4 Bidrag till viss verksamhet för personer med funktions- hinder
Inom detta anslag fördelas en lång rad bidrag till olika verksamheter som underlättar tillvaron för många funktionshindrade. Det handlar t.ex. om rikstolktjänst, bidrag till hjälpmedelsutställningar, bidrag till ledarhundar m.m.
Dessutom får handikapporganisationerna under detta anslag ett bidrag till sina rekreationsanläggningar. För år 2000 föreslår regeringen att det samlade bidraget till viss verksamhet skall uppgå till drygt 78 miljoner kronor. Det går inte att utläsa huruvida stödet till rekreationsanläggningar får ökad ram, men vi förordar ändå att stödet till dessa anläggningar höjs med 2 miljoner kronor.
Skälet till vårt förslag är att vi anser att det är centralt att funktionshindrade och deras anhöriga ges goda möjligheter till rekreation vid anläggningar som är särskilt anpassade för specifika funktionshinder.
B 8 Kostnader för statlig assistansersättning
Vi har ingående beskrivit den konsekventa nedrustning riktad direkt mot de funktionshindrade, som den nuvarande regeringen har drivit igenom. Vi hänvisar vad gäller detaljer kring och vår syn på regeringens nedrustning av de funktionshindrades välfärd, till vår motion 1998/99:A276 av Ulf Kristersson m.fl. (m).
Vi anslår 1,3 miljarder kronor mer än regeringen till kostnader för statlig assistansersättning. Med dessa extra resurser återställer vi de försämringar som Socialdemokraterna och Centerpartiet genomfört. Det handlar om att återföra det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens första tjugo timmar till staten. Vidare anser vi att rätten till personlig assistent även under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Slutligen anser vi att schabloniseringen av assistansersättningen skall slopas och återgå till vad som gällde före den 1 september 1997.
I detta sammanhang vill vi också upprepa vårt tidigare krav på att rätten till avlösning för person som har funktionshindrad anhörig skall skrivas in i socialtjänstlagens 6 §. Mot bakgrund av att rätten till avlösning har inneburit en stor hjälp för särskilt föräldrar till funktionshindrade barn som inte omfattas av LSS-lagen anser vi att en sådan rätt bör finnas.
Vad gäller assistansersättningen finns det i dag brister i beräkningen av denna. Men vi är av den mycket bestämda uppfattningen att en förändring av ersättningen måste ske i samråd med handikapporganisationerna. Inom handikapprörelsen finns i dag förslag på och idéer om hur assistans- ersättningen kan förändras på ett rimligt och bra sätt. Detta bör regeringen ta till sig i det fortsatta arbetet.
Personer som i dag har personlig assistans och fyller 65 år skall få fortsatt rätt till detta stöd även efter det att de uppnått pensionsåldern. Detta har redan tidigare varit vårt förslag och vi noterar med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår att en sådan rätt i bästa fall införs år 2001. Vi anser dock att denna förändring skall ske redan från 1 januari år 2000.
B 13 Handikappombudsmannen
I samband med riksdagens behandling av diskrimineringslagarna framförde vi förslaget att slå ihop flera olika ombudsmannaverksamheter till en enda myndighet. Förslaget gällde ombudsmannen mot etnisk diskriminering, handikappombudsmannen, ombudsmannen mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning samt jämställdhetsombudsmannen. Vi står fast vid detta förslag.
Den nya myndigheten bör lämpligen tilldelas anslag under utgiftsområde 14. Det anslag som anvisas där bör innefatta särskilda medel för kartläggning av hur kommunerna följer upp FN:s standardregler för funktionshindrade. Således skall något anslag till handikappombudsmannen inte tilldelas under utgiftsområde 9.
B 17 Alkoholinspektionen
Alkoholinspektionen är en onödig myndighet. Alkoholinspektionens verksamhet har framför allt drabbat småföretagare och i praktiken stått i direkt strid med de mål som riksdagen har angett, nämligen att öppna för konkurrens inom distributionsledet. I vår motion 1999/2000:So4 av Chris Heister m.fl. (m) har vi förespråkat regelförenklingar och nya rutiner som innebär att Alkoholinspektionen inte längre behövs. Merparten av upp- gifterna kan i stället skötas av skattemyndigheterna inom ramen för det sedvanliga arbetet med punktskatter. Mot den bakgrunden anser vi att Alkoholinspektionen bör avskaffas från den 1 januari 2000.
B 19 Utvecklingsmedel till åtgärder för hemlösa
Vad beträffar anslag B19 anser vi i enlighet med vad vi tidigare anfört att anslaget bör disponeras av Socialstyrelsen.
B 20 Bostadsstöd till funktionshindrade
I motion 1998/99:A276 utvecklar vi skälen till varför vi vill införa ett nytt anslag för bostadsstöd till funktionshindrade. Kortfattat kan här nämnas att vi anser att det är orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina handikappanpassade lägenheter. För att undvika ett ökat socialbidragsberoende och för att underlätta för kommunerna ekonomiskt, anser vi att ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade bör inrättas.
B 21 Statsbidrag till psykiskt sjuka
Vi har i motion 1998/99:A276 föreslagit att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om att de psykiskt funktionshindrade bör ingå som personkrets enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I avvaktan på detta förslag ville vi i budgeten för 1999 anslå ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för åren 2000 och 2001. Stimulansbidraget skulle uppgå till 300 miljoner kronor. Syftet med stimulansbidraget var att kommunerna mer aktivt än i dag skulle arbeta med denna glömda grupp funktionshindrade.
Vi välkomnar regeringens förslag att under anslag A 14 anvisa 45 miljoner kronor för att verksamheten med personliga ombud åt psykiskt funktions- hindrade skall permanentas och göras tillgänglig för en större målgrupp. Vi har redan tidigare avsatt medel för en sådan satsning, vilket vi för år 1999 redovisat under vårt förslag till anslag B 21.
Vi menar att skälen för ett statsbidrag i enlighet med vårt tidigare förslag kvarstår. Bidragets omfattning bör dock korrigeras med hänsyn till anslaget för A14 Ombudsverksamhet. För år 2000 vill vi således anvisa 255 miljoner kronor under anslag B 21.
Hjälpmedelsgarantin
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slags hjälpmedel. Väl fungerande hjälpmedel kan innebära en väsentligt ökad livskvalitet för enskilda människor. Därutöver kan de medföra besparingar inom andra sektorer av samhället.
Problemet med dagens hjälpmedelsförsörjning är att de offentliga huvud- männen i princip har monopol. Genom centralt dirigerade överenskommelser hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till en offentlig huvudman, landsting eller kommun. Detta är kostnadsdrivande på grund av frånvaron av konkurrens. En anpassning av en bil för en rörelsehindrad som är beroende av rullstol blir på så sätt ofta uppemot 100 000 kronor dyrare än den behövde vara, detta utan att några fördelar vinns genom den högre kostnaden. Dessutom rekommenderar de offentliga huvudmännens organisationer sina medlemmar att inte tillhandahålla vissa produkter; mångfalden slås ut.
För att komma till rätta med dagens problem vill Moderata samlingspartiet öppna hjälpmedelsmarknaden och öka möjligheterna för alla i behov av hjälpmedel att få dessa. Detta kommer att ge fler, bättre och billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
Vi har därför under ett flertal år föreslagit att en hjälpmedelsgaranti skall införas. Vi upprepar detta förslag. Förslaget innebär att alla som är i behov av ett hjälpmedel skall garanteras detta - samtidigt som möjligheten till val av hjälpmedel öppnas för den enskilde. Hjälpmedelsgarantin skall ses som en fortsättning på den valfrihetsrevolution som den borgerliga regeringen inledde i form av t.ex. LSS/LASS, skolpeng och vårdgaranti.
Den som har rätt till hjälpmedel och som inte anser sig kunna vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex. svårt handikapp, bör alltså tillförsäkras en rätt att själv få införskaffa sitt hjälpmedel med ekonomiskt stöd från det offentliga. Den rent praktiska utformningen av garantin måste bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Det är också viktigt att föra en dialog med handikapporganisationerna.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de nuvarande utgifterna för hjälpmedel, varför några särskilda budgetmedel inte behöver anslås. Mycket talar dessutom för att garantin i längden kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som såväl utbudet av hjälpmedel som valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär - även när det gäller hjälpmedel till handikappade - ökad konkurrens och därmed lägre kostnader.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av tandvårdsförsäkringen samt ut- formningen av ett högkostnadsskydd på tandvårdens område,
2. att riksdagen beslutar anslå 2 298 000 000 kr till anslag A 1 Sjukvårdsförmåner för år 2000,
3. att riksdagen beslutar anslå 86 999 000 kr till anslag A 8 Folk- hälsoinstitutet för år 2000,
4. att riksdagen beslutar anslå 23 086 000 kr till anslag A 12 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för år 2000,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen och omfattningen av stödet till de funktionshindrade,
6. att riksdagen beslutar anslå 80 394 000 kr till anslag B 4 Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder för 2000,
7. att riksdagen beslutar återföra det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens första 20 timmar till staten,
8. att riksdagen beslutar att återinföra rätten till personlig assistent vid vistelse i skola och dagcenter,
9. att riksdagen beslutar avskaffa schabloniseringen av assistans- ersättningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräkningen av assistansersättningen,
11. att riksdagen beslutar komplettera 6 § i socialtjänstlagen med en skrivning om avlösning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till personlig assistans efter 65 års ålder redan från år 2000,
13. att riksdagen beslutar anslå 6 473 000 000 kr till anslag B 8 Kostnader för statlig assistansersättning för år 2000,
14. att riksdagen beslutar avslå förslaget att anslå medel till B 13 Handikappombudsmannen för år 2000,
15. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att anslå medel till B 17 Alkoholinspektionen för år 2000,
16. att riksdagen beslutar att anslag B 19 Utvecklingsmedel till åtgärder för hemlösa skall disponeras av Socialstyrelsen,
17. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr till anslag B 20 Bostadsstöd till funktionshindrade för år 2000,
18. att riksdagen beslutar anslå 255 000 000 kr till anslag B 21 Statsbidrag till psykiskt sjuka för år 2000,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti.
Stockholm den 30 september 1999
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göran Lindblad (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)