Nyligen har betänkandet från 1996 års smittskyddskommitté
offentliggjorts. Med anledning av detta finns skäl att nu återkomma med
förnyade krav på förändringar i smittskyddslagen.
Tvångsåtgärder
Sverige har en smittskyddslag som i jämförelse med andra västländer ger
unikt långtgående möjligheter till tvångsåtgärder. Man kan tvångshämtas
till provtagning. Behandlande läkare tvingas rapportera även banala
regelöverträdelser till smittskyddsläkaren, vilken i sin tur tvångsmässigt
kan kalla patienter till sig. Om smittskyddsläkaren anser att en smittad
person i framtiden kan komma att utgöra en smittrisk kan han yrka på
tvångsisolering. Eftersom tvångsisoleringen kan förlängas kan den i
praktiken vara på obestämd tid. Smittskyddslagen föreskriver att
tvångsisoleringen skall upphöra först när smittskyddsläkaren själv har
blivit övertygad om att patienten inte i framtiden kommer att bete sig
smittfarligt.
Utredningen har kunnat konstatera den kraftfullast tvångsåtgärden,
isolering, i huvudsak använts mot socialt utsatta personer som narkotika-
missbrukare, människor med psykisk störning eller av utländsk härkomst.
Vi vänder oss starkt emot den grundsyn som genomsyrar smittskydds-
lagen, och som går ut på att tvång och kontroll värderas högre än respekt och
förtroende. Många av de mål som tvångsåtgärderna avses uppnå kan lika
gärna, och ofta effektivare, uppnås med metoder som bygger på frivillighet.
Detta konstaterar också Smittskyddskommittén.
I smittskyddslagen ingår ett antal så kallade specialklassade allmänfarliga
sjukdomar. Samhället har självfallet ett legitimt behov för att hindra och
förebygga spridning av sjukdomar. Vår uppfattning är att sjukdomar av
epidimiologisk karaktär som sprids via luften och kan leda till döden (t ex
ebola) eller på andra sätt skapa bestående grava funktionshinder hos de
drabbade kan motivera en smittskyddslag.
Utredningen har visat att det överväldigande flertalet personer som
omhändertagits med hänvisning till smittskyddslagens paragraf om
tvångsisolering är HIV-smittade. Vår uppfattning är dock inte att smitt-
spridningen är av en sådan akut karaktär (överföring sker inte genom luften)
att denna smitta skall underkastas en sådan typ av speciallagstiftning som
smittskyddslagens tvångsisoleringsparagraf onekligen innebär. För HIV-
smittade människor med s k riskbeteende finns dock andra lagar som är
tillämpliga, lagen om psykisk tvångsvård respektive lagen om vård av
missbrukare. Om samhället vill tillgripa tvångsåtgärder mot dessa människor
bör detta alltså ske med stöd i dessa lagar. En fördel med att istället
tillgripa
dessa lagar är därutöver att dessa till skillnad från smittskyddslagen
innehåller tydliga krav på behandling av sjukdomen, vilket innebär möjlighet
till behandling av personer som till följd av missbruk eller psykoser vägrar
sådan.
Vad avser smittspårning i enlighet med smittskyddslagen kan det dock
finnas skäl att även för personer med mera svårspridda svåra sjukdomar, eller
andra icke dödliga epidemier, låta dessa kvarstå som allmänfarliga
sjukdomar som faller inom smittskyddslagen i övrigt t ex klamydia, HIV etc.
Dessa principiella ståndpunkter om tvångsåtgärder bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Smittskyddsläkarens roller
Smittskyddsläkaren har flera roller. Dels är han läkare inom ramen för
sjukvårdsorganisationen, dels är han en myndighet med uppgift att leda
smittskyddsarbetet inom landstinget. I de fall då smittskyddsärenden går
vidare till förvaltningsdomstol är han dessutom den åtalades motpart.
Denna ordning leder till bristande rättssäkerhet eftersom
smittskyddsläkaren har flera olika funktioner. Han skall driva
smittskyddsärenden i förvaltningsdomstolar och är samtidigt den inom
landstinget som har den största expertisen. Han blir, så att säga, både
målsägande, expert och huvudvittne. Därigenom blir det mycket svårt för
länsrätten eller kammarrätten att frångå smittskyddsläkarens uppfattning.
Vid undersökningar av smittskyddsmålen vid länsrätten i Stockholm
1993-95 har det också visat sig att smittskyddsläkaren så gott som alltid
får igenom sin begäran. Rättssäkerheten förbättras inte av att domskälen i
smittskyddsmål regelmässigt hemligstämplas. Vi ställer oss med
anledning av det ovanstående därför bakom de förslag till förändringar i
smittskyddslagen som Smittskyddskommittén lagt angående
smittskyddets organisation, förutom det som berör mp-reservationen i
detta stycke.
Informationsplikten
Idag har den HIV-smittade genom lagen informationsplikt då denne har
sex. Utredningen föreslår att informationsplikten skall kvarstå.
Självfallet är det att föredra om HIV-positiva i alla lägen informerar en
eventuell sexpartner om sin HIV-status. Verkligheten är tyvärr inte så enkel,
att man genom lagstiftning kan skapa en trygg värld för människor som inte
är smittade genom lagligt reglerad informationsplikt. Med tanke på att HIV-
smittade i dag på grund av bättre mediciner kan förväntas leva betydligt
längre och därmed leva som helt friska under betydligt längre tid än tidigare
kompliceras situationen ytterligare. Sexualiteten är en del av de flesta aktiva
människors liv och att för den HIV-positive i alla lägen hantera informations-
plikten fordrar både själsstyrka och hög moral. Vi menar att det genom den
lagstadgade informationsplikten finns en uppenbar risk att invagga den stora
gruppen HIV-negativa i en falsk trygghet om att alltid bli upplyst av en
sexualpartner om sin HIV-status. Av preventiva skäl kan det därför vara
tveksamt med en lagstadgad informationsplikt.
Ur ett annat perspektiv kan man också diskutera ansvarsförhållandena.
Med en lagstadgad informationsplikt innebär det att ansvaret för eventuell
smittspridning läggs på den smittade. Vi menar att ansvaret för en
smittspridning av det slag som sker vid överföring av HIV, i synnerhet vid
tillfälliga kontakter, inte enbart ligger på den smittade utan även på den som
är osmittad men har ett riskbeteende.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna att lagstadgad
informationsplikt bör strykas ur smittskyddslagen.
Den s k bastuklubbslagen
Sedan den 1 juli 1987 gäller lagen (1987:375) om förbud mot s k
bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Den s k bastuklubbslagen
innebär ett förbud mot att anordna en tillställning eller sammankomst till
vilken allmänheten har tillträde, om den "med hänsyn till utformning,
inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall
äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att
förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för
besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan
besökare" (2 §).
Lagen snabbinfördes efter en mycket laddad offentlig debatt där saunor för
homosexuella män i dagspressen utpekades som "smitthärdar" för HIV eller
som "aidsbordeller". Lagens portalparagraf slår fast att den tillkommit till
skydd "mot spridning hos människor av sjukdomar som avses i 1.3 bilagan
till smittskyddslagen", där HIV-infektion ingår som en av sjukdomarna.
Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som
arbetar med HIV-prevention bland män som har sex med män starka
farhågor om att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka HIV-
preventionen. Genom att sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå
under jorden och HIV-preventionen på plats försvåras. Sverige är oss
veterligt det enda landet i västvärlden som har infört ett totalförbud mot
bastuklubbar.
I andra länder har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett
framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot HIV. Ett uppsökande
projekt genomfört av Olafiapoliklinikken vid Ullevåls sjukhus i Oslo visar
exempelvis att 16 procent av besökarna vid gaysaunorna i staden knyter
sexuella kontakter endast där, och således inte hade kunnat nås direkt på
någon annan form av träffställen (Haakon Aars: Prosjekt Saunaer, Ullevål
sykehus 1997).
De domslut som avkunnats enligt bastuklubbslagen inger oro. År 1993
avgjordes ett mål där en innehavare av en videobiograf för homosexuella
män fälldes för brott mot lagen. En viktig del av bevisningen bestod i fyndet
av använda kondomer i lokalen. Trots att samhället varje år lägger ner
miljontals kronor på att uppmuntra till kondomanvändning kan alltså
förekomsten av kondomer på en lokal användas som belastande bevis i en
rättegång mot lokalens innehavare. En sådan ordning är ologisk och orimlig
och utgör ett hinder mot en effektiv HIV-prevention. Det kan också resas
starka principiella invändningar mot bastuklubbslagen, eftersom den
kriminaliserar underlättandet av vissa frivilliga sexuella kontakter som äger
rum i enrum, mellan vuxna och utan betalning. Argumentet att det gäller att
förebygga HIV-spridningen är inte hållbart eftersom bastuklubbslagen
förhindrar alla slags sexuella kontakter på dessa inrättningar, inte bara de
smittfarliga kontakterna. Smittskyddskommittén har i sin utredning bland
annat behandlat bastuklubbslagen. Man föreslår att lagen tas bort, men anser
att den lokala ordningsstadgan istället skulle kunna vara tillämplig. Vi ser
mot bakgrund av ovanstående positivt på ett avskaffande av bastu-
klubbslagen, men ser det som en lapsus att införa en reglering via den lokala
ordningsstadgan. Det är enligt vår mening ett tankefel att införa något slags
morallagstiftning vilket ju ändå den lokala ordningsstadgan måste ses som ett
uttryck för.
Vi yrkar därför att bastuklubbslagen skall upphävas, detta utan någon ny
reglering.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principiella ståndpunkter vid tvångsåtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om smittskyddsläkarens roller,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagstadgad informationsplikt bör strykas ur
smittskyddslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bastuklubbslagen skall upphävas, detta utan
någon ny reglering.