Regeringen har i sin proposition 1999/2000:79, Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken, föreslagit nationella mål och inriktning för handikappolitiken. Enligt regeringens bedömning bör insatser under de närmaste åren koncentreras till företrädesvis tre huvudområden:
att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
att förbättra bemötandet.
Att regeringen lyfter upp målet att skapa ett tillgängligt samhälle som ett av tre huvudområden ska ses som ytterst viktigt. Tillgänglighet är en fråga om delaktighet och således en viktig demokratifråga. För att människor med funktionshinder ska ha lika tillträde som andra till samhällslivet krävs att samhället och den omgivande miljön är tillgängliga. Bristande tillgänglighet leder till att människor med funktionshinder utestängs och att de inte kan ta del av sina medborgerliga rättigheter och fullfölja sina skyldigheter.
Krav på tillgänglighet för funktionshindrade ställs i plan- och bygglagen (1987:10, PBL) och i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på bygg- nadsverk m.m. (BVL). Lagstiftningen lämnar dock ett stort utrymme för tolkning av hur den fysiska miljön ska utformas. Detta tolkningsutrymme har lett till brister i fråga om tillgänglighet för funktionshindrade. Vi ser därför det som mycket positivt att regeringen nu vill ge Boverket i uppdrag att för- tydliga de krav som nu finns i plan- och bygglagen när det gäller till- gänglighet. I det sammanhanget bör det faktum att avgörandet och tolknings- företrädet idag fullt ut ligger hos kommunerna beaktas samt att man på lämpligt sätt gör förändringar som skulle innebära att sanktionsmöjligheter- na, när inte tillgängligheten för funktionshindrade är säkerställd, stärks. Man bör även överväga möjligheten att via lagstiftning ge möjlighet till sanktioner mot bygherren vid otillgängligt byggande.
Förutom en tillgänglig fysisk miljö är tillgängliga allmänna kommunika- tioner en förutsättning för delaktighet i samhällslivet för funktionshindrade. Trots att riksdagen redan 1979 utfärdade lagen (1979:558) om handikapp- anpassad kollektivtrafik är behovet av åtgärder för ökad tillgänglighet för funktionshindrade ännu påtagligt. Liksom regeringen skriver i propositionen vill vi göra klart att arbetet med att tillgodose tillgänglighet i persontransport- systemen måste intensifieras och kollektivtrafiken bör naturligtvis i det hänseendet vara ledande. Sanktionsmöjligheterna mot trafikhuvudmännen som bedriver en, för funktionshindrade, otillgänglig kollektivtrafik är idag obefintliga. Sanktioner är inte den bästa vägen till en mer tillgänglig kollek- tivtrafik men om inte regeringens goda ambitioner går att uppfylla på annat sätt menar vi att möjligheten att införa sanktioner bör övervägas.
Då det gäller påföljder för en otillgänglig kollektivtrafik stöter man på samma problem som i bygglagstiftningen. Det finns idag inga möjligheter att påföra trafikhuvudmän sanktioner för en otillgänglig kollektivtrafik. Inte heller på transportområdet har den enskilde funktionshindrade någon möjlig- het att få trafikhuvudmännens tillstånd att använda otillgängliga färdmedel prövade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta möjligheter till sanktioner vid otillgäng- lighet för funktionshindrade.
Stockholm den 5 april 2000
Sonja Fransson (s)
Torgny Danielsson (s)
Christina Nenes (s)