År 1998 införde riksdagen begränsningar i rätten att överklaga vissa
beslut om bistånd enligt SoL. Ändringarna har medfört betydande
osäkerhet för de människor som är beroende av socialtjänstens insatser,
bl.a. för en grupp som är särskilt utsatt, nämligen missbrukarna. Detta har
uppmärksammats bl.a. av den senaste Socialtjänstutredningen.
Missbrukarvård hänförs till lagens 6 g § och beslut enligt denna kan över-
klagas endast genom s.k. kommunalbesvär, vilket innebär att beslutets
lämplighet inte längre kan prövas av domstol. Detta har till följd att
kommunens beslut endast i undantagsfall kan upphävas av domstol och att
domstolarna inte kan fatta något positivt beslut för den enskilde.
I praktiken har lagändringen medfört att den enskilde missbrukaren är helt
beroende av socialsekreterarens och ytterst socialnämndens goda vilja vad
gäller val av vård. De alltmer populära korttidsbehandlingarna i öppenvårds-
form kan därför bli den enda behandling som erbjuds den enskilde. Det är
emellertid en grundläggande förutsättning för all form av missbrukarvård att
den enskilde är motiverad för sin behandling. I vissa fall är kortare
öppenvård lämpligast. I andra fall är denna form inte alls tillräcklig eller ens
lämplig. Det kan behövas en viss typ av behandling för att den enskilde ska
få hopp för framtiden och kunna börja ta till sig nya tänkesätt och nya vanor.
Därför kan den enskilde behöva en behandlingshemsvistelse under längre
eller kortare tid, allt enligt en individuell planering tillsammans med den
enskilde själv. Vid den planeringen måste hänsyn tas till vad den enskilde
anser om behandlingens innehåll vad gäller metod och ideologisk grundsyn.
Det är inte värdigt en rättsstat att - av besparingsskäl på kort sikt - det
förekommer att missbrukare nekas den vård de behöver och själva är
motiverade för. Det finns många vittnesbörd om att så redan är fallet, både
från behandlingshem och från biståndstagare själva. Det är inte bevis på en
god människosyn att gruppen missbrukare har fråntagits sina rättsmedel,
medan t.ex. gruppen handikappade har dels en rättighetslag (LSS), dels rätten
att överklaga varje beslut. Missbrukarna måste åtminstone få tillbaka sin rätt
att överklaga beslut som kan påverka hela deras framtid, kanske även deras
överlevnad.
Om det är besparingskrav som har föranlett överklagandeförbudet, då är
det också ur ett ekonomiskt samhällsperspektiv ett mycket dåligt beslut som
riksdagen fattat. På detta område kan en besparing på kort sikt leda till en
förlust på längre sikt. Varje återfall kan göra rehabiliteringen svårare och
kräva större insatser. Sjukskrivning och brottslighet förknippade med
missbruket kan kosta åtskilligt. På det personliga planet orsakar en miss-
lyckad rehabilitering stor skada för missbrukarens familj.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge missbrukare rätt att överklaga vissa beslut
enligt socialtjänstlagen, SoL (1980:620).