Andelen kvinnor med smärtor från rörelseapparaten utgör en betydande del av de långtidssjukskrivna i Sverige. Rehabiliteringsinsatserna och vårdkonsumtionen i samband med dessa tillstånd är både stora och långvariga. Utvärdering av dessa behandlings- och rehabiliteringsinsatser visar att ohälsotillståndet är svårbehandlat. En alltför stor andel av dessa patienter är missnöjda med den hjälp och behandling de erhållit. Ofta har de också kvar sin smärta.
Patientgruppen kan påstås ha låg status inom den medicinska vården. Idag visar en enkel undersökning inom Västerbottens läns landsting att en hög andel (70-80 %) av vårdpersonal inom primärvården reagerar med osäkerhet och negativa känslor inför patienter med oklara smärtor.
De diagnoser dessa patienter erhåller varierar mellan fysiska symtom- diagnoser, t ex myalgi och psykiatriska diagnoser såsom somatoformt smärt- syndrom, depression eller panikångest. Diagnoserna avspeglar tydligt den uppdelning i psykiskt eller kroppsligt tänkande som präglar vården kring fenomenet smärta.
Behandlingsinsatser varierar. De vanligaste rehabiliteringsinstanserna är primärvård, rehabiliteringskliniker, privata sjukgymnastikföretag, samt i en del fall psykiatrins öppenvård.
Två vanliga, svårbehandlade smärtsamma sjukdomar som främst drabbar kvinnor är kronisk ledgångsreumatism eller reumatoid artrit samt fibromyalgi. För dessa sjukdomar har psykosomatiska samband påvisats, vilket betyder att psykiska faktorer kan påverka sjukdomsförloppen.
I ett flertal studier av patienter med fibromyalgi har visats att psyko- farmaka, främst antidepressiva, kan minska de kroppsliga besvären. Även här finns psykosomatiska förklaringsmodeller. Studierna indikerar att psykologisk behandling och psykoterapi utgör ett viktigt tillskott till behandlingsarsenalen även vid kroppsliga sjukdomstillstånd.
Forskningen har på senaste tiden ändrat fokus från tidigare helt domine- rande belastningsinriktning till hjärnans sätt att hantera hot och påfrestningar.
Bristen på samordning och samsyn på smärttillstånd i vår nuvarande rehabilitering lämnar utrymme för stora variationer i hantering, bemötande och behandling, till nackdel för patienterna.
Detta är en av vår tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem. Kunskap finns inom området, men hittills har ingen tagit det övergripande ansvaret, något som kräver ett tvärvetenskapligt samarbete över klinikgränser och institutionsgränser. Samordning av forskningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården för denna stora patientgrupp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre samordning av forskningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveckling för att öka kvaliteten i vården för kvinnor med smärta.
Stockholm den 30 september 1999
Anita Jönsson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)