God omsorg för alla äldre
All äldreomsorg kan och skall inte stöpas i samma form. Varje människa måste kunna finna just den boendeform som passar henne eller honom. Äldreomsorgen måste därför präglas av samma mångfald som vi människor gör.
Kommunerna måste vara öppna för olika driftsformer, samtidigt som de behåller ansvaret för äldreomsorgens finansiering. Privata alternativ måste inte bara accepteras - utan också uppmuntras - att existera sida vid sida med och på lika villkor som den kommunala verksamheten. De som arbetar inom den kommunala äldreomsorgen måste tillåtas att utveckla och profilera verk- samheten efter sin övertygelse. Medarbetarna bör tillåtas och uppmuntras att ta över driften när det krävs för att förnya verksamheten. Båda dessa saker är eftersatta idag.
Den bild som ges i media av äldreomsorgen är bara delvis sann. Visst finns skräckexempel, men också mycket väl fungerande boenden. Det finns många exempel både på bra privat och kommunal äldreomsorg i Sverige, verksamheter som drivs av eldsjälar och vars personal har god kunskapsnivå. Samtidigt präglas äldrevården av en närmast monopolliknande situation, där den offentligt drivna verksamheten är helt dominerande.
Valfrihet för alla
Många är oroade över den vård och omsorg som deras anhöriga får. Många frågar sig också vilken sorts omvårdnad de själva kommer att kunna få i framtiden.
Människor skall kunna lita på att kvaliteten i vård och omsorg genom- gående är god. Våra äldre skall dessutom ha goda möjligheter att inom ramen för sitt biståndsbeslut (6 § socialtjänstlagen) själva välja det boende, den omsorg eller den vård som passar dem bäst. Det är i grunden en fråga om respekt för den enskilda människans integritet och önskemål.
Kvalitet är inte bara att verksamheten i ett boende är väl skött, att människor kan välja var de vill bo och vilken typ av omsorg de vill ha inom biståndsbeslutets ramar.
Konkurrens mellan olika särskilda boendeformer och huvudmän är förutom en förutsättning för reell valfrihet också grundläggande för kvalitetsutveckling i verksamheten. Det är ointressant vem som äger eller driver ett särskilt boende, så länge som verksamheten uppfyller uppställda kvalitetskrav. Det är ett viktigt samhällsintresse att alla vårdboenden om- fattas av samma kvalitetskrav och samma krav på granskning, alldeles oavsett vem som driver dem.
Enskilda alternativ diskrimineras
Många av dem som vill starta och driva enskilda gruppboenden är människor med lång erfarenhet av äldreomsorg, som ser en möjlighet att förbättra omsorgen för de äldre. Att starta ett enskilt gruppboende kräver stort engagemang och dessutom ekonomiskt risktagande.
De enskilda alternativen särbehandlas jämfört med den kommunala verk- samheten. Ofta förefaller det vara svårt att få tillräcklig information om ärendets gång, vilka krav som ställs och vilka tjänstemän som bör kontaktas. Det ekonomiska risktagandet ökar av bristen på förutsebarhet i den kommunala hanteringen av projekten. I dag hindras många enskilda initiativ inom äldreomsorgen av stelbenta politiker och långsam byråkratisk hantering. Det finns en helt omotiverad misstänksamhet bland framför allt socialdemokratiska politiker mot enskilda alternativ. Det finns en rad fall där enskilda vårdboenden och gruppbostäder som skulle kunna erbjuda högre personaltäthet, nyare lokaler, men ändå lägre kostnader än motsvarande kommunala alternativ, har stoppats runt om i landet.
Detta är oacceptabelt och leder till misshushållning med äldreomsorgens resurser, vilket drabbar de äldre i form av försämrad kvalitet. Inte minst när det gäller vård av senildementa och alzheimersjuka äldre medborgare är köerna för god vård oacceptabelt långa. Hundratals och åter hundratals äldre väntar i kö för att få en plats på ett adekvat särskilt boende. Trots detta hindras seriösa enskilda alternativ - baserade på specialistkunskaper och anpassade efter målgruppens behov - från att växa fram. Resultatet är att ett stort antal äldre inte kan erbjudas fullgod vård, samtidigt som många människor får sina drömmar om att starta enskilda boenden krossade.
Anhörigas rätt till stöd
Många av våra äldre tas om hand i hemmet av anhöriga. Det är positivt att många kan bo kvar i det egna hemmet. Samtidigt finns en risk för de anhörigas fysiska och psykiska hälsa om arbetsbelastningen blir dem övermäktig.
De närstående som gör en så viktig samhällsinsats måste erbjudas utbild- ning, stöd och avlastning. Det är för övrigt ett förbisett faktum att anhöriga har rätt till denna avlastning.
Genom att kommunen samarbetar med anhörigvårdare kan kvaliteten för de äldre som bor kvar hemma upprätthållas, samtidigt som kommunens kost- nader faktiskt hålls nere.
Det är viktigt att gamla människor med begynnande symptom på alzheimer eller demens får en korrekt diagnos. Många äldre människor saknar diagnos i dag, med följd att ingen egentligen vet vad de lider av. Våra äldre och deras anhöriga har rätt att få veta hur det ligger till. Rätt vård och omsorg kan betyda mycket för att lindra och fördröja alzheimersjukdomens utveckling t.ex.
Bättre villkor för alternativen
Kommunerna bör behålla finansieringsansvaret för äldreomsorgen. Men det säger inte att de också måste organisera och driva all äldreomsorgs- verksamhet. Mycket talar för att kvaliteten och mångfalden kan öka, samt kostnaderna hållas nere genom ökad konkurrens. Det är viktigt att varje möjlighet till konkurrensutsättning och enskilda initiativ för att utveckla verksamheten tas till vara.
De enskilda alternativen i äldreomsorgen är viktiga också som alternativa arbetsgivare, inte minst för offentliganställda kvinnor, som i dag är hänvisade till kommunerna. Förutsättningarna för enskilda alternativ är också en näringspolitisk fråga. Vården och omsorgen har varit mer eller mindre stängd för enskilda alternativ och driftsformer. Många människor med egna visioner och ambitioner har förhindrats att förverkliga dem. Resultatet är bristande mångfald och bristande möjligheter för engagerade människor att forma och utveckla verksamheten. Inte minst har detta stängt dörren för kvinnligt entreprenörskap och nya jobb. Ersättningen för de vårdboende bör inte vara beroende av vem som driver de olika boendeformerna, utan lika för alla äldre oavsett vilken huvudman de väljer för sin omsorg.
Enskilda alternativ bland de särskilda boendeformerna bör garanteras villkor som är likvärdiga med den kommunala verksamhetens. Detta vore till fördel både för våra äldre och för dem som jobbar inom äldreomsorgen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhörigvårdares rätt till utbildning, stöd och avlastning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om människors rätt till adekvat diagnos vid misstanke om alzheimer- och demenssjukdom,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som säkerställer att enskilda alternativ bland de särskilda boendeformerna kan garanteras villkor som är likvärdiga med den kommunala verksamheten.
Stockholm den 4 oktober 1999
Sten Tolgfors (m)