Det är viktigt att som bakgrund ha med några fakta om i vilken takt vår
nuvarande politik för utvecklingsstörda har vuxit fram.
Detta är extra viktigt nu när de nationella målen för handikappolitiken ska
slås fast och frågor om tillgänglighet, bemötande och diskriminering skall tas
upp. Arbetet skall göras inom ramen för en nationell handlingsplan och det är
angeläget att särskilt beakta de utvecklingsstördas utsatta situation.
Många utvecklingsstörda är dessutom flerhandikappade vilket ställer än
högre krav på en genomtänkt handikappolitik för denna grupp. Det ställer
också större krav på omgivningen som skall lyssna på de utvecklingsstörda
själva. En särskild metod och texter på lätt svenska bör tas fram för att
möjliggöra delaktighet. Under den omvandlingsprocess som vården av
utvecklingsstörda har genomgått har de utvecklingsstördas egna röster hittills
haft ringa inflytande. Vi har anledning att tro att besluten hade vunnit
kvalitetsmässigt om de som direkt berörts hade fått göra sina röster hörda. Ett
vanligt remissförfarande kommer att utestänga dem som berörs, de ut-
vecklingsstörda själva.
Jag tror att det är viktigt att den historiska utvecklingen i omsorgen av
utvecklingsstörda finns med som en bakgrundskunskap för att kunna gå
vidare. Idag talas det alltför ofta om förnyelse när det enda nya i själva
verket
är färgbilderna och redigeringen. Det långa arbetet för att ge utvecklings-
störda en värdig tillvaro får inte stanna av.
Redan i slutet av 1800-talet övervägdes lagstiftning för att åstadkomma
erforderliga åtgärder för de utvecklingsstörda. Men det var först på 1940-
talet som särskild lagstiftning om utvecklingsstörda infördes. Under 1960-
och 70-talen utvecklades en ny syn på handikapp, vilket resulterade i ett
omfattande reformprogram. Omsorgslagen, som trädde i kraft år 1968, inne-
bar ett avgörande steg framåt genom att den på allvar tog hänsyn till utveck-
lingsstörda med mer omfattande behov.
I förarbetena till socialtjänstlagen år 1979 sades uttryckligen att institut-
ionsboendet för handikappade borde avvecklas. Omsorgskommittén föreslog
år 1981 en successiv men total avveckling av institutioner för utvecklings-
störda. Riksdagen beslutade år 1985 om en ny omsorgslag. I den nya lagen
fastslogs bl.a. att vårdhem och specialsjukhus skulle avvecklas.
Från början av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet minskade antalet
vårdplatser med drygt 4 000.
Undervisning och vård av "sinnesslöa men bildbara" barn och
unga. 1944 års lag
Det första steget på vägen mot rättigheter för utvecklingsstörda togs
genom 1944 års lag om undervisning och vård av "sinnesslöa men
bildbara" barn och unga, och den kom senare att prägla lagstiftningen.
Genom lagen fick landstingen ansvar för undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa barn och unga. Landstingen skulle inrätta upptagnings-
hem för sinnesslöa barn som inte börjat skolan, sinnesslöskola för
undervisning av barn i skolåldern och arbetshem för praktisk utbildning av
dem som slutat skolan.
För obildbara barn och vuxna innebar lagen inga åligganden för huvud-
männen. Statens ansvar för de stora specialsjukhusen för sinnesslöa berördes
inte heller av lagen.
Undervisning och vård av vissa "psykiskt efterblivna" barn och
vuxna. 1954 års lag
Under efterföljande tioårsperiod lades flera reformförslag fram, som
ledde till införande av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa
"psykiskt efterblivna" barn och vuxna. Med psykisk efterblivenhet
avsågs personer som på grund av brist i det centrala nervsystemet
hämmats i sina intellektuella funktioner. Begreppet sinnesslöhet
utmönstrades.
Landstingens ansvar vidgades till att omfatta även vård av psykiskt
efterblivna. Landstingen fick i uppgift att i egen regi eller med stöd av en-
skilda driva arbetshem, ålderdomshem och vårdhem för barn och vuxna.
Lagen angav också att undervisningen av efterblivna barn och ungdomar
skulle ske vid internat och externatskolor. Landstingen ålades att inventera
behov och upprätta planer i vilka enskilda vårdhem kunde ingå.
Med 1954 års lag fick landstingen en lagfäst skyldighet att svara för
undervisning och vård av flertalet utvecklingsstörda. Undantagna var vissa
grupper för vilka staten hade ansvaret bl.a. asociala och efterblivna med
indisciplinärt uppträdande, höggradigt efterblivna och svårskötta som ansågs
kräva vård i t. ex. specialanstalt. Det fanns vid den tiden fem statliga mental-
sjukhus för svårskötta sinnesslöa. Fyra av dessa fem sjukhus var ur-
sprungligen kaserner som militären hade övergivit.
Undantaget i 1954 års lag gav anledning till lagöversyn. Det konstaterades
att det fanns standardmässiga skillnader mellan de olika huvudmännens vård
av utvecklingsstörda. Många utvecklingsstörda kunde inte få den vård de
behövde bl.a. på grund av platsbrist, och överflyttningar mellan sjukhus och
vårdhem var möjliga endast i de fall byte av vårdtagare kunde arrangeras.
1967 års omsorgslag
Översynen vidgades snart till en prövning av 1954 års lag i sin helhet.
Den tillsatta utredningen föreslog starkt ökade omsorger, främst inom
undervisningen av utvecklingsstörda. Efterföljande lag (1967:940) om
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) blev mer
differentierad och omfattande än sin föregångare. Omsorgslagen
utvidgade och förnyade formerna för vård och undervisning samtidigt
som den gav landstingen utökat ansvar till att omfatta andra grupper
utvecklingsstörda som var uteslutna i tidigare lagstiftning.
Som komplettering till lagen infördes en stadga som reglerade organi-
sation, skolundervisning och vård.
Mentalsjukhusen överfördes till landstingen som fick ett samlat ansvar för
alla omsorger om utvecklingsstörda inklusive dem som bodde på enskilda
vårdhem.
Lagen medgav att andra än staten eller landstingskommunerna fick driva
inrättningar och verksamheter för vård eller undervisning av utvecklings-
störda. En stor del av vårdhemmen drevs av privata huvudmän. I praktiken
utgjorde dessa en del av landstingskommunens verksamhet, eftersom alla
vårdplatser ställdes till landstingens förfogande och utnyttjades av dem.
För undervisningen skulle finnas en särskola som bestod av förskola,
grundsärskola, träningsskola och yrkesskola. Vården av utvecklingsstörda
skulle ges vid vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och syssel-
sättningshem (kom sedermera att kallas dagcenter). För barn och vuxna som
inte kunde komma till någon daglig verksamhet skulle hemmavård ges. Det
betonades att man skulle använda så öppna omsorgsformer som möjligt.
Elevhem och inackorderingshem skulle finnas för dem som inte behövde bo i
vårdhem eller på specialsjukhus men som inte heller kunde bo hemma.
Utbyggnadsplaner för högst fem år skulle godkännas av tillsynsmyndig-
heterna.
Förteckning skulle upprättas över alla kända utvecklingsstörda i syfte att
ge dem stöd att anpassa sig till samhället.
Förutsättningen för 1967 års omsorgslags tillkomst var en ny syn på
handikappade. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna (FUB), vilket bildades på 1950-talet, kom att betyda mycket för den
förändrade synen på utvecklingsstördas behov och villkor. Man började
ifrågasätta den äldre synen på både behovet och värdet av omhändertagande i
anstalter. Den tidigare allmänna uppfattningen om vikten av skyddade för-
hållanden och ett totalt omhändertagande började alltmer ersättas av åsikten
att det är miljöerna i samhället som måste förändras så att de passar alla.
Åtgärder inriktades på att göra det möjligt för människor med olika
funktionshinder att leva under normala förhållanden.
En grundtanke bakom omsorgslagen var att den utvecklingsstörde så långt
möjligt skulle beredas möjligheter att bo antingen i eget hem eller i en annan
öppen boendeform. Begrepp som normalisering och integrering formu-
lerades. Därmed avses rätten till en normal livssituation med egen bostad,
arbete eller daglig sysselsättning och fritid. Dessa principer gäller oavsett
handikappets grad.
Det finns ett samband mellan vårdideologin för utvecklingsstörda och den
samhällsekonomiska situationen. Under goda ekonomiska tider tenderar
vårdideologin att vara ambitiös och man har ett optimistiskt synsätt på
utvecklingsstörda. När samhällsekonomin blir sämre tenderar vårdideologin i
stället att vara pessimistisk. De utvecklingsstörda ses som "hopplösa fall",
som inte kan utvecklas. Det var under 1950- och 1960-talens ekonomiska
rekordår som principerna om normalisering och integrering formulerades.
Omsorgslagen präglades i stor utsträckning av regler om institutioner och
om åtgärder oberoende av samtycke.
Situationen för de psykiskt utvecklingsstörda ansågs dock ännu inte
tillfredsställande. Det framfördes krav på en översyn av omsorgslagen och år
1977 tillsattes Omsorgskommittén för att utreda frågorna om omsorgerna för
psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska barn och flerhandikappade.
Kommitténs förslag bearbetades därefter av en särskild arbetsgrupp för att
ligga till grund för en ny omsorgslag.
I förarbetena till socialtjänstlagen förordades en avveckling av institutions-
boendet för handikappade:
En bra bostad är en förutsättning för att handikappade skall kunna delta i
samhällets gemenskap och leva som andra. Jag vill också understryka att
målet för bostadspolitiken måste vara att alla har en egen bostad.
Institutionen som livsform för handikappade är numera en klart föråldrad
företeelse. Dess ofrånkomliga särprägel strider mot grundläggande
värderingar. Det senaste årtiondets strävande att överge insitutionellt boende
bör fortsätta.
Särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,1985 års lag
I förarbetena till lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda fastslogs att de särskilda omsorgerna ska syfta till att ge
de psykiskt utvecklingsstörda möjlighet att leva som andra och i
gemenskap med andra. Med psykisk utvecklingsstörning avses en
intellektuell funktionsnedsättning. Den sammanhänger med en under
individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada. Omsorgerna ska
vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser. Verksamheten
ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och
integritet.
Avveckling av vårdhem
En skyndsam avveckling av vårdhem för barn och ungdomar förordades.
Vårdhem för vuxna och specialsjukhus skulle också avvecklas, men i den
takt de ekonomiska förutsättningarna och hänsynen till boende medger.
Som skäl till avvecklingen angavs bl.a. att ett vårdhem inte är en lämplig
uppväxtmiljö. Psykiskt utvecklingsstörda barns utveckling försvåras.
Institutionslivet gör barnen beroende av institutionernas rutiner i stället
för att öppna möjligheter för dem att delta i samhällets gemenskap. Målet
för omsorgsverksamheten är att alla ska kunna leva ett normalt liv. Enligt
propositionen ska en utbyggnad av elevhem och stöd till familjer som har
sina barn hemma bidra till en snabb avveckling av vårdhemmen. Vuxna
utvecklingsstörda bör helst kunna bo i egen bostad, men om detta av
olika skäl inte är möjligt ska landstingskommunen tillhandahålla bostad i
små så kallade grupphem.
Någon nyintagning i vårdhem för barn och unga skulle inte få göras.
Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna fick göras endast vid
synnerliga skäl.
1985 års omsorgslag ersattes år 1993 av en rättighetslag: lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
Antal vårdhemsplatser
Redan under 1950-talet skedde en nybyggnation främst med
särskoleinternat och vårdhem. Under 1970-talet kom internaten att
ersättas alltmer med integrerade skolor och små elevhem i lägenheter och
villor. Utbyggnaden av vårdhem kom också att dämpas under 1970-talet
till förmån för öppnare omsorgsformer som inackorderingshem och
dagcenter. Nya vägar inom hemmavården prövades i syfte att begränsa
ytterligare utbyggnad av institutionsvården.
Från år 1973 till år 1986 minskade antalet vårdplatser med ca 4 200.
Antalet vårdhemsplatser för barn minskade från år 1976 till år 1982 med
mellan 700 och 800 platser. Ett sextiotal institutioner lades ned under denna
period.
Antalet vårdplatser på specialsjukhusen minskade avsevärt mellan åren
1976 och 1982, från 1 236 till 778 platser. Specialsjukhusen var därefter i
stort sett avvecklade i början av 1990-talet.
Tankar som nu förs fram om privatiseringar och Trapphusmodellen oroar
mig. Men det är viktigt att fortsätta arbeta för en generell handikappolitik
som omfattar de utvecklingsstörda. En handikappolitik som bygger på den
svenska välfärdsmodellen - den ska vara generell och dessutom individuelt
anpassad med syfte att integrera de utvecklingsstörda i samhället.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att utarbeta metoder för att möjliggöra
de utvecklingsstördas aktiva deltagande i vårt samhälle.