I februari 1999 beslutade regeringen att tillsätta en kommitté med
uppdrag att göra välfärdsbokslut över 1990-talet. Regeringen ser det som
särskilt angeläget att beskriva välfärdsutvecklingen för kvinnor och män,
för olika socioekonomiska grupper och ur ett livscykelperspektiv.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utsatta grupper. Regeringens mål
är att säkra alla människors välfärd i Sverige och verka för en jämlik
fördelning av människors livsvillkor och livschanser. Kommitténs
uppdrag är att beskriva utvecklingen av människors välfärd på de mest
centrala områdena, sedd mot bakgrund av den samhällsekonomiska
utvecklingen och de förändringar som gjorts av de välfärdspolitiska
systemen på dessa områden under 1990-talet. Fokusering bör ske på
ofärdsutvecklingen och på att ofärd drabbar människor som under längre
tid har låga inkomster, hälsobesvär eller är utan arbete.
En grupp som, i de här sammanhangen, sällan blir föremål för någon större
uppmärksamhet och som också är en tystlåten grupp är ensamstående
kvinnor över 50 år och främst den grupp som kanske har ett arbete med låg
inkomst eller låg inkomst på grund av deltidsarbete. Med låg lön och utan
möjlighet till exempelvis bostadsbidrag är det extra betungande, för det är
oftast kvinnan, att ensam bära fasta kostnader för hyra, telefon och andra
fasta utgifter. Det är givetvis också svårt att med låg lön finansiera extra
nödvändiga utgifter såsom tandvård och läkarvård och hon har små förutsätt-
ningar för att delta i samhällets utbud på kultur- och fritidsområdet.
Resultatet blir en lägre livskvalitet.
Ett stort problem för dessa kvinnor är att i sitt nuvarande arbete erhålla en
högre lön för det arbete de utför eller att få gå upp i heltid. Det är heller
inget lätt löst problem. Om det inom samma jobb inte kan erbjudas mer tid så
kan det stöta på svårigheter av arbetstidsmässiga skäl att kombinera med
ytterligare ett deltidsarbete. Det finns idag totalt 350 000 personer som
arbetar mindre tid än de själva önskar. Detta förhållande ger personliga
problem, till exempel svårigheter med den egna ekonomin, förstärker
låginkomstproblemen och ökar skillnaderna mellan kvinnors och mäns in-
komster. Bland heltidsanställda LO-medlemmar har männen en median-
inkomst som är 20 % högre än kvinnornas. Om de deltidsanställda räknas in
ligger männens medianinkomst 35 % högre. Med låg lön under de yrkesverk-
samma åren följer också en låg pension, vilket gör att dessa kvinnor aldrig
någonsin har möjlighet att förbättra sin situation.
Kvinnor över 50 år med en otillräcklig utbildning bakom sig har också
svårigheter att skaffa sig bättre förutsättningar för att ta mer kvalificerade
jobb med bättre lön. Med låg lön har man inte resurser att själv bekosta en
utbildning och enligt det studiestödssystem som nu föreslås går gränsen för
att erhålla studiestöd vid 50 år.
Ytterligare ett problem är hälsan. Rapporter visar att arbetarkvinnor i de
flesta avseenden är särskilt utsatta för dålig hälsa. Lägger man samman
förekomsten av långvarig sjukdom, värk i rörelseorganen och brist på
psykiskt välbefinnande framträder en mycket tydlig bild av att hälsan är
mycket klassinriktad. Det finns starka samband mellan hälsa och lön. Det är
naturligtvis inte lönen i sig som bestämmer hälsan men dålig lön hör ofta
samman med dålig arbetsmiljö och liten frihet i arbetet.
Kvinnor över 50 år med de förutsättningar som ovan beskrivits betraktas
sällan som en utsatt grupp, men de har en livssituation med stora ekonomiska
svårigheter. I kommittéuppdraget för välfärdsbokslut över 1990-talet bör
dessa kvinnors situation särskilt uppmärksammas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvinnorna och välfärden.