I februari 1999 beslutade regeringen att tillsätta en kommitté med uppdrag att göra välfärdsbokslut över 1990-talet. Regeringen ser det som särskilt angeläget att beskriva välfärdsutvecklingen för kvinnor och män, för olika socioekonomiska grupper och ur ett livscykelperspektiv. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utsatta grupper. Regeringens mål är att säkra alla människors välfärd i Sverige och verka för en jämlik fördelning av människors livsvillkor och livschanser. Kommitténs uppdrag är att beskriva utvecklingen av människors välfärd på de mest centrala områdena, sedd mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen och de förändringar som gjorts av de välfärdspolitiska systemen på dessa områden under 1990-talet. Fokusering bör ske på ofärdsutvecklingen och på att ofärd drabbar människor som under längre tid har låga inkomster, hälsobesvär eller är utan arbete.
En grupp som, i de här sammanhangen, sällan blir föremål för någon större uppmärksamhet och som också är en tystlåten grupp är ensamstående kvinnor över 50 år och främst den grupp som kanske har ett arbete med låg inkomst eller låg inkomst på grund av deltidsarbete. Med låg lön och utan möjlighet till exempelvis bostadsbidrag är det extra betungande, för det är oftast kvinnan, att ensam bära fasta kostnader för hyra, telefon och andra fasta utgifter. Det är givetvis också svårt att med låg lön finansiera extra nödvändiga utgifter såsom tandvård och läkarvård och hon har små förutsätt- ningar för att delta i samhällets utbud på kultur- och fritidsområdet. Resultatet blir en lägre livskvalitet.
Ett stort problem för dessa kvinnor är att i sitt nuvarande arbete erhålla en högre lön för det arbete de utför eller att få gå upp i heltid. Det är heller inget lätt löst problem. Om det inom samma jobb inte kan erbjudas mer tid så kan det stöta på svårigheter av arbetstidsmässiga skäl att kombinera med ytterligare ett deltidsarbete. Det finns idag totalt 350 000 personer som arbetar mindre tid än de själva önskar. Detta förhållande ger personliga problem, till exempel svårigheter med den egna ekonomin, förstärker låginkomstproblemen och ökar skillnaderna mellan kvinnors och mäns in- komster. Bland heltidsanställda LO-medlemmar har männen en median- inkomst som är 20 % högre än kvinnornas. Om de deltidsanställda räknas in ligger männens medianinkomst 35 % högre. Med låg lön under de yrkesverk- samma åren följer också en låg pension, vilket gör att dessa kvinnor aldrig någonsin har möjlighet att förbättra sin situation.
Kvinnor över 50 år med en otillräcklig utbildning bakom sig har också svårigheter att skaffa sig bättre förutsättningar för att ta mer kvalificerade jobb med bättre lön. Med låg lön har man inte resurser att själv bekosta en utbildning och enligt det studiestödssystem som nu föreslås går gränsen för att erhålla studiestöd vid 50 år.
Ytterligare ett problem är hälsan. Rapporter visar att arbetarkvinnor i de flesta avseenden är särskilt utsatta för dålig hälsa. Lägger man samman förekomsten av långvarig sjukdom, värk i rörelseorganen och brist på psykiskt välbefinnande framträder en mycket tydlig bild av att hälsan är mycket klassinriktad. Det finns starka samband mellan hälsa och lön. Det är naturligtvis inte lönen i sig som bestämmer hälsan men dålig lön hör ofta samman med dålig arbetsmiljö och liten frihet i arbetet.
Kvinnor över 50 år med de förutsättningar som ovan beskrivits betraktas sällan som en utsatt grupp, men de har en livssituation med stora ekonomiska svårigheter. I kommittéuppdraget för välfärdsbokslut över 1990-talet bör dessa kvinnors situation särskilt uppmärksammas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnorna och välfärden.
Stockholm den 29 september 1999
Margareta Sandgren (s)