Moderat socialpolitik utgår från en syn på människan som medborgare,
individ och social varelse. Den bygger på att alla människor har ett
specifikt människovärde, och måste mötas med integritet, respekt och
värdighet.
Moderat socialpolitik är subsidiär. Vi vill stärka de skyddsnät som utgörs
av de naturliga gemenskaper som varje människa lever i, "den lilla världen"
- familjen, släkt och vänner, grannar, medarbetare, arbetskamrater och
föreningsliv m.m.
Det är i den lilla världen som människors personlighet formas. Där kan
människor utvecklas i frihet till självständiga, ansvarskännande personer. Det
är också där den första försvarslinjen mot social isolering, segregation och
utanförskap går.
Att vara bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna
ekonomiska situationen. Vi ser det som ett egenvärde att en familj kan leva
på den egna lönen, och har möjlighet att själv kunna göra viktiga
prioriteringar. När politiska beslut om skattesatser och bidragsnivåer har
större betydelse för en familjs ekonomiska situation än den egna ansträng-
ningen och arbetsinsatsen växer misstroende, frustration och alienation.
Skattepolitik och socialpolitik måste gå hand i hand.
Att planera för en trygg framtid är i högsta grad ett privat projekt, som inte
kan ersättas utan endast kompletteras med offentliga insatser. Vi vill
uppmuntra och stödja människornas egen framtidsplanering och göra det
möjligt att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv. Det skall vara
värt
att göra en extra ansträngning. Skötsamhet skall belönas. Att spara är inte
bara en dygd, utan också ett sätt att skapa trygghet och oberoende, och skall
därför inte bestraffas.
Solidaritet innebär för oss moderater att ställa upp för medmänniskor i
nöd. Den viktigaste solidariteten kan vi visa med vår nära omgivning. Ibland
behöver vi stöd för att kunna, eller orka, räcka en hjälpande hand. Ibland
räcker inte detta, utan det krävs större insatser - professionella vårdinsatser,
omfattande vård och omsorg eller långvarigt försörjningsstöd.
Vår politik syftar till att skapa incitament för det civila samhället att öka
insatserna inom den sociala sektorn. "Konkurrens" mellan offentliga, ideella
och privata insatser ökar förutsättningarna för olika former av t.ex.
professionella intressen, ideella och religiösa organisationer eller
inriktningar
- med olika etnisk eller kulturell bakgrund -att engagera sig i socialt arbete.
Ett varierat utbud av olika vård- och behandlingsformer och olika huvudmän
skapar en flexibilitet, som ökar förutsättningarna för att finna adekvata
insatser för människor med olika sociala problem.
Den svenska välfärdsdebatten handlar i hög grad om utjämning av
ekonomiska, sociala, kulturella och andra skillnader. Med "välfärd" menas
ofta "jämlikhet". När välfärd mäts i termer av skillnader mellan olika befolk-
ningsgrupper, mellan fattig och rik, frisk och sjuk, kvinnor och män,
svenskar och invandrare etc. ställer det andra krav på den sociala politikens
inriktning än om fokus riktas mot specifika missförhållanden, enskilda
individers sociala och andra problem, och mot social, kulturell eller
ekonomisk fattigdom.
Moderat socialpolitik tar sikte på de individer som särskilt behöver stöd,
den är träffsäker och utgår inte från fördelningspolitiska mål utan från mål
som främjar den enskildes utveckling och oberoende. Människor som av
olika orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och
hjälp skall ovillkorligen garanteras detta. Men statens ansvar är också att
försäkra sig om att de som behöver offentligt stöd blir så få som möjligt.
Gränsen mellan det enskilda, personliga ansvaret och det genuint gemen-
samma måste vara tydlig.
Utgångspunkten för socialtjänsten är att kommunerna har det övergripande
ansvaret för de personer som är bosatta i kommunen. Enligt vår uppfattning
är det väsentligt att betona att detta övergripande ansvar bygger på att sociala
problem löses bäst i de gemenskaper som varje människa lever i - familj,
släkt och vänner, grannar och föreningsliv m.m. - med stöd av en lokalt
förankrad socialtjänst.
All sociallagstiftning innefattar myndighetsutövning, och har därför också
en överordnad och kontrollerande funktion. Desto viktigare att social
verksamhet präglas av rättssäkerhet, förutsägbarhet, saklighet och allas likhet
inför lagen.
2 Skatterna skapar bidragsberoende
Inkomstskatten är redan vid relativt låg inkomst den största utgiftsposten
för ett vanligt svenskt hushåll. Samtidigt är transfereringar och bidrag en
väsentlig del av framför allt en barnfamiljs inkomst. Det höga
skattetrycket har begränsat normala familjers möjlighet att själva klara
sin ekonomi och sin livssituation och skapat ett beroende av offentliga
bidrag.
Socialstyrelsen har visat att en genomsnittlig socialbidragstagare betalar
mer i skatt än vad hon eller han får i socialbidrag. Föreningssparbankens
avdelning för marknadsanalys har visat på att mer än varannan svensk har
mindre än 15.000 kronor i besparingar. Framför allt är det ensamstående med
barn som saknar buffert för oväntade utgifter. Dessa riskerar att tvingas söka
socialbidrag om något oförutsett inträffar som slår sönder hushållsekonomin.
De kraftiga skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare
under de senaste åren har lett till att en nyfattigdom har vuxit fram.
Hushållens marginaler blir mindre och för många räcker inte lönen efter skatt
till.
Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag.
Hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra
vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag.
En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall
behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt.
En aspekt på de höga skatterna är förstås risken att även de som har
möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då
skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten.
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas lågin-
komsttagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs beroende
av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till socialkontoren hade
sluppit detta med lägre skatter.
Som visas nedan är alltfler av dem som tvingas söka socialbidrag unga
människor. Det är förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av
det som skall vara det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för
samhället är när många av dem som utvecklar detta beroende är så unga att
de faktiskt börjar sitt vuxna liv som socialbidragstagare när de borde ha fått
ta steget ut i självständighet.
De höga marginaleffekter som finns i skatte- och transfereringssystemen är
ett stort hot mot integration och social rättvisa. Marginaleffekterna gör att
människor inte kan påverka sina ekonomiska förhållanden genom att arbeta
mer eller öka sina inkomster och det drabbar särskilt hårt utsatta grupper i
samhället. Att ta kortvariga arbeten, att börja arbeta efter arbetslöshet och
att
gå från deltid till heltid lönar sig ibland inte alls. De höga trösklar till
arbetsmarknaden som bl.a. skapas av marginaleffekterna i skatte- och
transfereringssystemen är en direkt orsak till att många människor utestängs
från den sociala gemenskap, det inflytande och den känsla av att vara behövd
som ett arbete medför.
Om marginaliseringen på arbetsmarknaden fortsätter att öka får detta
allvarliga långsiktiga sociala följder. Arbete har ett egenvärde och ger
självkänsla. Systemen bör utformas så att utbildning och arbete lönar sig
bättre.
3 Bidragsberoendet och socialbidragskostnaderna
ökar
År 1975 uppgick socialbidragen i 1998 års priser till 2,5 miljarder
kronor. År 1980 var de fortfarande bara 2,4 miljarder. Sedan dess har
bidragen i huvudsak vuxit löpande.
1990 uppgick socialbidragen till 5,8 miljarder och slutligen år 1998 hela
11,4 miljarder i fasta priser. I och för sig finns vissa skillnader mellan åren
i
statistiken vad beträffar redovisning av bidrag åt flyktingar m.m., men även
socialtjänstkommittén redovisar att socialbidragen har fördubblats på kort
tid.
Det senaste året innebar dock ett visst trendbrott i socialbidrags-
utvecklingen, en nedgång från 12,4 miljarder år 1997 till 11,4 miljarder år
1998. För år 1999 förväntar sig Kommunförbundet en ytterligare nedgång till
10,6 miljarder kronor.
Orsakerna till nedgången - som de anges av kommunerna själva i en
enkätundersökning - är framför allt förbättrat arbetsmarknadsläge (70
kommuner), färre flyktingar (14 kommuner), olika aktiva åtgärder (18
kommuner) samt utvecklade/bättre arbetsmetoder (16 kommuner).
Frågan är dock om nedgången i socialbidrag verkligen indikerar ett
minskat socialbidragsberoende. Följer man utvecklingen av det genom-
snittliga bidraget per hushåll, finner man att en ökning har ägt rum även
mellan år 1997 och år 1998, en höjning från 30.700 till 31.200 i fasta priser.
Detta är i linje med en långsiktig trend; det genomsnittliga bidraget per
hushåll har i huvudsak ökat konstant över åren. År 1975 var det enligt
riksdagens utredningstjänst 11.600 kronor per hushåll, år 1985 uppgick det
till 19.100 kronor per hushåll, och slutligen år 1995 hela 28.000 kronor.
Antalet bidragsmånader per hushåll har också ökat mer eller mindre
systematiskt, från 3,8 månader år 1975 till 4,2 månader år 1985 och 5,3
månader år 1995. 1998 var antalet bidragsmånader i genomsnitt 5,6. Andelen
hushåll som får socialbidrag för andra året i rad har också stigit, från 5,1
procent år 1985 till 6,8 procent år 1995. För år 1998 utgjorde dessa
långsiktigt socialbidragsberoende hushåll hela 7,0 procent av hushållen i
befolkningen. För bägge dessa två mått gäller dock att utvecklingen har
bromsats upp eller vänts år 1998.
Även socialtjänstutredningen konstaterar dock att andelen hushåll med
långvarigt beroende av socialbidrag har ökat. Störst har ökningen varit bland
personer under 25 år. Vi ser särskilt allvarligt på att ungdomar redan i ett
tidigt skede av sina liv löper en uppenbar risk att falla in i ett
socialbidrags-
beroende. Här behövs extraordinära insatser från kommunernas sida, så att
inte stora delar av en generation för lång tid framöver låses fast i ett
bidragsberoende. Olika former av villkorat bistånd kan här - som vi pekar på
längre fram i motionen - göra stor nytta.
4 Socialbidragen inte särskilt träffsäkra
Socialbidragen framställs ofta som träffsäkra i meningen att de når de
grupper som bäst behöver dem. För att kunna bedöma träffsäkerheten i
socialbidragen har vi bett riksdagens utredningstjänst belysa hur pass stor
andel av befolkningen som lever med inkomster under
socialbidragsnivån, och hur stor andel av dessa som erhåller socialbidrag.
I ett betänkande av Socialtjänstutredningen Ökade socialbidrag (SOU
1999:46) har beräkningar gjorts av hushållens inkomststandard. I en tabell
redovisas antal hushåll med standard under vad som i rapporten betecknas
som officiell norm med tillägg för schabloniserad hyra. Beräkningarna visar
att det år 1996 var hela 16,7 procent av befolkningen eller 780.000 hushåll
som enligt inkomststatistiken låg under den officiella normen. Antalet
hushåll under normen hade växt från 452.000 år 1990 till 695.000 år 1993.
Det bör noteras att den norm som använts inte är den nu gällande s.k.
riksnormen för socialbidrag. Överensstämmelsen med den gamla social-
bidragsnormen är heller inte helt klar. Den första huvudpoängen i detta
sammanhang är alltså inte antalet hushåll i sig, utan det faktum att antalet
hushåll under normen - alldeles oavsett normens tekniska konstruktion och
exakta nivå - har växt lavinartat.
Den andra huvudpoängen är att träffsäkerheten i socialbidraget förefaller
anmärkningsvärt låg. I betänkandet redovisas andelen hushåll med låg
ekonomisk standard - enligt den använda normen - som någon gång under
året fått socialbidrag. Denna s.k. utnyttjandegrad kan sägas visa benägen-
heten att söka och möjligheterna att erhålla socialbidrag.
Utnyttjandegraden har i huvudsak stigit systematiskt under 1990-talet,
d v s alltfler av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde
kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en totalnivå har
utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990 till 25 procent år 1993 och
hela 30 procent år 1996.
Andra sidan av myntet är att många hushåll som - fortfarande att döma
enbart av inkomststatistiken - inte borde kunna få socialbidrag, ändå får
socialbidrag. Utnyttjandegraden bland de hushåll som inte hade låg
ekonomisk standard - enligt den använda normen - var 3,4 procent under
1996. I praktiken innebär det att uppemot 133.000 hushåll - som låg över
den använda normen - erhöll socialbidrag.
Det anmärkningsvärda ligger här inte i antalet personer över normen med
socialbidrag i sig, utan i att cirka 133.000 socialbidragshushåll hade för-
hållandevis goda inkomster sett i förhållande till de 70 procent av hushållen
under normen (över 500.000 hushåll) som inte alls fick socialbidrag.
Självklart kan det finnas skäl som gör att även den med förhållandevis
goda inkomster på helårsbasis kan behöva stöd, men på många håll verkar
detta närmast ha gjorts till en allmän regel. Statistiken visar sammantaget på
en låg träffsäkerhet i socialbidragen men också på grundläggande orättvisor
och rättsosäkerhet. Statistiken antyder att många som kanske skulle behöva
socialbidrag helt enkelt inte får detsamma, och vice versa.
Det finns förvisso flera problem med att jämföra inkomststatistik med
socialbidragsreglerna. Socialbidragsprövningen utgår t.ex. från individens
inkomster och tillgångar vid en viss given tidpunkt, alldeles oavsett vilka
inkomster som kan ha erhållits tidigare under året eller som kan förväntas
under resten av året. Det finns också regler innebärande att socialbidrag inte
utbetalas till personer med viss förmögenhet, även om dessa har låga
inkomster. Men statistiken visar likväl på en dålig träffsäkerhet i
socialbidragssystemet.
5 Risk för kostnadsexplosion när alltfler söker
bidrag
Som redan påpekats har utnyttjandegraden - d.v.s. benägenheten att söka
och möjligheten att erhålla socialbidrag - stigit systematiskt under 1990-
talet. Alltfler av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde
kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en totalnivå har
utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990 till 25 procent år 1993
och hela 30 procent år 1996.
Utvecklingen kan ses som ett steg mot större rättvisa i socialbidrags-
hanteringen, men den kan också sägas illustrera en social och värdemässig
utveckling i samhället där det uppfattas som allt mera normalt eller kanske
ofrånkomligt att leva på socialbidrag. En sådan utveckling bådar inte gott.
Socialtjänstutredningens kartläggning visar också på stora skillnader mellan
olika grupper vad beträffar benägenheten att söka och få socialbidrag.
Den ökande benägenheten att söka och erhålla socialbidrag riskerar att
utsätta socialbidragssystemet för stora påfrestningar i framtiden. För att fullt
ut förstå konsekvenserna av de förändringar som är på gång, frågade vi
riksdagens utredningstjänst hur mycket utgifterna för socialbidrag skulle öka
om samtliga som ligger under den nya riksnormen fick sina inkomster
utfyllda med bidrag upp till normen?
Normen för socialbidrag fastställdes år 1998 till en riksnorm. Ändringen
innebär i korthet att antalet konsumtionsenheter dels beror på skattningar av
individuella personliga kostnader (som i sin tur beror på individens ålder),
dels på gemensamma hushållskostnader (som är beroende av antalet
familjemedlemmar), jämför tabellerna nedan.
Socialbidragsnormen (Riksnormen)
Tabell 1: (Personliga Kostnader Barn och ungdom Vuxna )
Lunchkostnad ingår men barn i skolåldern, 7-18 år, förutsätts få kostnadsfri
skollunch
Tabell 2: ()
Socialbidragsnormen för ett hushåll utgör summan av de personliga
kostnaderna för samtliga medlemmar inom hushållen plus summan av de
gemensamma hushållskostnaderna. Riksnormen är framtagen för att
kunna jämföra olika hushålls ekonomiska välfärd med hänsyn till deras
försörjningsbörda. Försörjningsstöd lämnas därutöver för skäliga
kostnader för hushållens bostadskostnad, barnomsorgsavgift, resor till
och från arbetet och fackföreningsavgift samt bl.a. läkarvård, akut
tandvård och glasögon.
Enligt riksnormen skall alltså en ensamstående mamma med ett barn på 2
år som är hemma utan fri lunch ha en disponibel inkomst på 4 220 kronor per
månad [ = 1 440 + 2 320 + 670] för att kunna anses leva på en skälig nivå
efter det att hyran är betald.
För att undersöka antalet hushåll under riksnormen för socialbidrag samt
hur mycket inkomsterna måste öka för dessa för att de ej längre skall vara
under normen, utnyttjades Statistiska centralbyråns årliga urvalsunder-
sökning om individernas och hushållens inkomster och transfereringar.
Urvalet består av ca 12 000 hushåll med drygt 25 000 familjemedlemmar. I
beräkningen av ekonomisk standard har det antagits att ingen i hushållet har
fått gratis lunch. Boendekostnad har antagits överensstämma med de
riktvärden som har fastställts av Socialstyrelsen för högsta godtagbara
boendekostnad. Den högsta godtagbara boendekostnaden beror på var i
landet man bor och antal barn inom familjen.
Att fylla ut samtliga hushålls inkomster upp till normen skulle enligt
utredningstjänsten med dessa antaganden innebära att utgifterna för
socialbidrag ökade med ca 25 miljarder kronor! Det är uppenbart att
utvecklingen - genom vilken alltfler söker och erhåller socialbidrag -
riskerar att utsätta kommunernas ekonomi och socialbidragssystemet för helt
orimliga påfrestningar. Systemet skulle falla ihop av sin egen tyngd om alla
utnyttjade det som det var tänkt.
I övrigt visar beräkningar utifrån utredningstjänstens PM att av de drygt
700.000 hushåll som beräknas ligga under riksnormen, är det på sin höjd 38
procent (263.000 hushåll) som erhåller socialbidrag, sannolikt är siffran lägre
men det går inte att utläsa med använd redovisningsmetod. Däremot erhåller
minst 135.000 hushåll - som inte ligger under riksnormen - socialbidrag.
Denna nya genomgång med användning av nu gällande socialbidragsnorm
(riksnormen) bekräftar alltså den låga träffsäkerheten i socialbidraget.
Problemen med att jämföra inkomststatistik med socialbidragsnormer har
redan framhållits ovan, men bilden är ändå så pass tydlig att grundläggande
problem med träffsäkerheten måste anses föreligga.
6 Kommunernas självständighet - nej till riksnorm
Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas och att
kommunerna därmed själva bör få fastställa nivåerna i socialbidraget
med utgångspunkt från allmänna principer i socialtjänstlagen.
Enligt de bedömningar som Kommunförbundet gör har riksnormen haft
mycket liten inverkan på socialbidragskostnaderna. Det är framför allt
arbetsmarknadsläget, antalet flyktingar, Kunskapslyftet och förändringar av
ersättningsnivåer i socialförsäkringarna som har medfört att socialbidrags-
kostnaderna minskar. Införandet av riksnorm har dock medfört att
möjligheterna att hitta egna lösningar har minskat för kommunerna. Den
individuella anpassningen med exempelvis lägre norm för korta bidragstider
och för ungdomar har enligt Kommunförbundet i stort sett upphört.
Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen det yttersta
ansvaret när det gäller att hjälpa människor i svåra situationer. Det är enligt
vår uppfattning naturligt att denna uppgift ligger på kommunerna, eftersom
de står människorna närmast. Då kan man anpassa socialtjänstens sätt att
arbeta efter lokala förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip och
bland annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom riksdagen
beslutade om 1997. Inte minst är det på den kommunala nivån som man har
förutsättningar att fastställa en rimlig bidragsnivå.
Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det
ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan
vara nog så viktiga. Med en riksnorm finns det en uppenbar risk att det går
slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte
prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att
lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas
med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i
det allmänna rättsmedvetandet på orten.
I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala själv-
styrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här fallet
kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med
riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på
riksnivå skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar
än de som på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det
förstås inte.
Att uttala sig alltför detaljerat om hur kommunerna bör bedriva arbetet på
detta område skulle gå emot hela grundtanken med ett ökat kommunalt
ansvar på området. Vissa särskilda frågor som kräver lagstiftnings-
förändringar eller aktualiserar förändringar i transfereringssystemen berörs
emellertid nedan.
7 Socialbidraget en ny socialförsäkring
En av de största utmaningar som kommunerna står inför på
socialbidragsområdet, är att socialbidraget alltmera tenderar att utvecklas
till en socialförsäkring. Undersökningar visar t.ex. regelmässigt att över
50 procent av socialbidragskostnaderna beror på arbetslöshet.
Denna utmaning kan man möta på flera olika sätt. Man kan genom
utbyggnad av de statliga transfereringssystemen avlasta socialbidragskontot.
Alternativt kan man försöka möta utvecklingen inom ramen för social-
bidragssystemet. Det senare innebär i så fall att socialbidragssystemet måste
anpassas för att man där, i likhet med inom socialföräkringarna, skall kunna
ställa krav på aktivt arbetssökande, deltagande i vissa arbetsmarknads-
åtgärder o s v.
Generellt sett tror vi inte att det är önskvärt med en sådan utbyggnad av
statliga transfereringssystem som uteslutande syftar till att avlasta social-
bidragskontot. Socialtjänstutredningen har också räknat på en utbyggnad av
olika statliga transfereringar och konstaterat att dessa generellt sett medför
att socialbidragen inte minskar i motsvarande mån som de statliga bidragen
ökar. Utbyggda transfereringssystem medför alltså högre bidrags-
utbetalningar för den offentliga sektorn som helhet. Anledningen är i bl.a. att
transfereringssystemen styrs av generella regler till skillnad från social-
bidraget som prövas individuellt. Mot den bakgrunden är det vår bestämda
uppfattning att nya transfereringssystem på statlig nivå måste kunna
motiveras på sina egna meriter, inte som en avlastning av socialbidrags-
kontot.
8 Vad är en skälig levnadsnivå?
Framför allt från kommunalt håll och från professionella grupper inom
socialtjänsten sägs det ökade socialbidragsberoendet i första hand
illustrera att det övriga socialförsäkringssystemet är otillräckligt och
måste byggas ut på ett eller annat sätt.
Vi menar i stället att en expansion av socialbidragsutbetalningarna - som
medför att en allt större andel av hushållen omfattas av bidrag - i sig
motiverar en förutsättningslös utvärdering av socialbidragsreglernas kon-
struktion och överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Den
jämförelse av hushållens inkomster med riksnormen som redovisats ovan,
visar att flertalet hushåll med inkomst under riksnormen klarar sig utan
socialbidrag.
Skrivningarna i socialtjänstlagen utgår från termen skälig levnadsnivå.
Tolkningen av detta begrepp har skett med stort inflytande för beräkningar
från centrala statliga myndigheter. Vi menar att tolkningen i ökad utsträck-
ning bör ske lokalt med hänsyn till lokala förhållanden (prisnivå, bostads-
kostnader, löneläge o s v) och till individens behovsnivå.
Vi menar dessutom att tolkningen av vad som är en skälig levnadsnivå
måste utgå från och stå i samklang med hur levnadsvillkoren ser ut i sam-
hället allmänt sett. Som framgått av redovisningen ovan ligger den
nuvarande riksnormen på en nivå som i många enskilda fall kan tyckas
orimlig, sett i förhållande till de många yrkesarbetande som ligger under
normen men ändå inte söker bidrag.
Inte minst i Stockholms stad har på senare tid uppmärksammats att
bidragsnivåerna ibland kan bli helt orimliga, t.ex. för mycket stora familjer.
Dessa familjer kommer upp i så höga bidragsnivåer att de skulle förlora
ekonomiskt på att ta arbete. De låses in i ett bidragsberoende och marginali-
seras i samhället och på arbetsmarknaden. Deras barn går miste om de
erfarenheter och kontakter med det omgivande samhället som föräldrarnas
yrkesarbete normalt ger.
För att kommunerna skall få praktiska rättsliga möjligheter att lokalt göra
en individuell prövning av socialbidragsnivåerna måste den nuvarande
socialtjänstlagen modifieras. Socialtjänstlagen bör således kompletteras med
skrivningar om tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå, innebärande att
stor betydelse måste tillmätas de levnadsförhållanden som råder för yrkes-
arbetande utan socialbidrag, och att socialbidragsnivån normalt alltid bör
ligga under vad som hade erhållits genom ett yrkesarbete i lägre löneläge.
Sådana ändringar i socialtjänstlagen möjliggör en utveckling där
kommunerna i vissa fall kommer att vara mer generösa än de är i dagsläget.
Utrymme för detta skapas genom att socialbidragssystemet som helhet blir
mera träffsäkert. Bidragen kan koncentreras till dem som verkligen behöver
bidrag, i stället för att styras av rigida statliga regler. Det blir i ökad
utsträckning möjligt för kommunerna att själva göra olika avvägningar i
socialbidragsfrågor.
9 Villkorat bistånd
Frågan om kommunen kan ställa villkor för att lämna socialbidrag
prövades av regeringsrätten i ett ärende under 1995. Där slogs fast att det
som huvudregel inte kan anses vara tillåtet att ställa krav på
socialbidragstagare gällande deltagande i olika former av
arbetsmarknadsåtgärder anordnade i kommunal regi.
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslutade om
en möjlighet för kommunerna att ställa krav på deltagande i
kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar upp till 25 år skall kunna få
socialbidrag. Ändringen var mycket angelägen, inte minst för att hindra att
en hel generation fastnar i en bidragskultur. Det är av största betydelse att
man bryter den passivitet som socialbidragstagare lätt faller in i.
Möjligheten att villkora bistånd borde kunna breddas till fler aktiviteter
och dessutom kunna tillämpas på alla som söker socialbidrag, inte bara
ungdomar. Erhållande av socialbidrag bör enligt vår uppfattning normalt
kräva en form av motprestation från den enskilde. Exakt vilken beror på
förhållandena och behoven i det aktuella fallet, men det är viktigt att slå fast
principen.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs
ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem.
Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i
till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i
vissa fall arbetar i en gråzon vid bedömningar mellan vad som är motiverat
från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs
ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle
möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta.
Utifrån nuvarande erfarenheter har det också kommit mycket klara
önskemål från kommunalt håll när det gäller möjligheten att kunna ställa
krav i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i linje med det allmänna
rättsmedvetandet på detta område.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd.
10 Bidrag kan ersättas med lån
Största gruppen socialbidragstagare är ensamstående män utan barn.
Många av dem och även andra bidragstagare söker bidrag endast då och
då under kortare perioder när de till exempel går mellan två
anställningar. Ett förslag är att man skulle kunna minska dessa
"korttidsmottagares" sökande av socialbidrag, genom att ge kommunerna
möjlighet att utforma bidragen som lån.
Enligt 33 § SOL får dock försörjningsstöd lämnas som lån endast om det
gäller:
- förskott på en förmån eller ersättning (t ex statligt bidrag),
- bidrag till den som är indragen i arbetskonflikt eller
- bidrag till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och
tillgångar.
Enligt uppgift från Kommunförbundet är den enda av dessa grunder som
har någon omfattning förskott på sociala förmåner. En undersökning som
Kommunförbundet gjort i tre kommuner visar att ca 5 procent av
utbetalningarna av socialbidrag har orsaken förskott på förmån.
Vi menar att socialbidrag borde kunna lämnas som lån i betydligt större
utsträckning än vad som sker i dagsläget. Lånemöjligheten bör för det första
kunna användas då en person mer tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa, men
däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen skulle vara den att
man den första tiden som man är i behov av socialt stöd skulle kunna låna ett
belopp i stället för att få socialbidrag. Om personen i fråga sedan passerar
ett
bestämt lånebelopp och fortfarande behöver stöd skall hon i stället kunna få
bidrag. Man skall alltså inte kunna skaffa en så stor skuld att det blir svårt
att
betala tillbaka.
Den stora fördelen med en lånemöjlighet är att de som har det besvärligt en
kortare tid tänker efter både en och två gånger och prövar andra alternativ
innan de lånar. Dessutom lånar de inte mer än nödvändigt. Det blir en liten
tröskel i systemet som gör att man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende.
Om det går att låna alltför mycket finns dock risken att det blir
kontraproduktivt eftersom detta skulle motverka incitamenten att "komma på
fötter" igen. Det måste finnas en praktisk möjlighet att kräva tillbaka lånet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för
kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån. Även i övrigt bör
möjligheterna att i ökad utsträckning ersätta socialbidrag med lån prövas. Till
exempel kan detta vara en möjlighet för egenföretagare.
11 Avslutande kommentarer
Efter flera års väntan presenterade regeringen våren 1997 en proposition
om förändringar i socialtjänstlagen. Regeringen presenterade en del
förbättringar som vi välkomnade eftersom de låg i linje med vad vi själva
förespråkat under en lång tid. Ett sådant exempel är att äldre och
handikappade i behov av vård fick en lagstadgad rätt att flytta mellan
kommuner.
I propositionen tog regeringen också ett litet steg i rätt riktning och
föreslog att familjehemsplacering av barn skall ske så att den främjar
kontakten med anhöriga. Vi tyckte inte att detta var att gå barnen och deras
släktingar tillräckligt till mötes och föreslog att man alltid i första hand bör
överväga om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller närstående. Det
är mycket glädjande att ett enigt utskott sedan beslöt att göra en sådan
förändring som förstärkte de anhörigas ställning.
Den s k Socialtjänstutredningen har nu alldeles nyligen lagt fram sitt
betänkande. Utredningen skisserar ett flertal nya eller höjda transfereringar
som helt eller delvis tycks syfta till att avlasta socialbidragskontot. Det
handlar t.ex. om ett behovsprövat äldreförsörjningsstöd, utbyggt
introduktionsstöd till flyktingar, högre ersättningsnivåer inom arbets-
marknadspolitiken, högre studiemedel och höjda bostadsbidrag.
Vissa av dessa förändringar kan kanske motiveras på sina egna meriter.
Men i mångt och mycket innebär förslagen bara att man döljer problemen i
socialbidragssystemet genom att lasta av dem på andra transfereringssystem.
Vi finner det tveksamt att på detta sätt skissera nya transfereringar, utan att
ha skapat sig en riktig bild av vad som är fel med de gamla. Allt talar
dessutom för att den totala mängden statliga och kommunala bidrag kommer
att öka med en sådan lösning.
Socialtjänstutredningen noterar också behovet av regelförändringar, mot
bakgrund av att alltfler söker socialbidrag av rent ekonomiska skäl, utan
någon social problematik i bakgrunden. Vi har i motionen pekat på flera
angelägna åtgärder i denna riktning.
Kommunerna måste nu få större möjligheter att pröva nya och egna
lösningar, t.ex. villkorade bidrag och lån istället för bidrag. Träffsäkerheten
i
bidragsgivningen ökar och fattigdomsfällor kan motverkas. Administrationen
blir också enklare; bara hanteringen av dagens krångliga socialbidragsregler
kostar kommunerna 1,5 miljarder kronor, d.v.s. ett påslag på runt 15 procent
utöver själva socialbidragsutbetalningen. Utslaget per bidragshushåll
motsvarar det 5.300 kronor/år och då ingår ändå bara direkta personal-,
drifts- och lokalkostnader.
Med våra förslag får kommunerna en ny och konstruktiv roll, i stället för
att fångas i en situation där de varken kan kontrollera kostnaderna eller
angripa de underliggande sociala problemen.
12 Hemställan
12 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkter för socialtjänstens arbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den s.k. riksnormen för socialbidrag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbyggnad av statliga transfereringssystem,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
socialtjänstlagen vad beträffar tolkningen av begreppet skälig levnads-
nivå,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till villkorat bistånd,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en möjlighet för
kommunerna att ersätta korttida socialbidrag med lån,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
övrigt i motionen anförts om en lånemöjlighet som ersättning för
socialbidrag.