Den svenska läkemedelsnotan fortsätter att öka trots regeringens
panikartade höjning av högkostnadsskyddet våren 1999. Under 1990-
talet har statens och landstingens kostnader för läkemedel stigit
dramatiskt. Den genomsnittliga kostnadsökningen har varit 12,5 procent
per år vilket ligger klart över den genomsnittliga europeiska nivån om
åtta procent.
Huvudorsaken till kostnadsökningen är nya, dyrare och oftast bättre
läkemedel. Detta innebär i och för sig att samhället får en minskad
kostnad/ökad intäkt i form av färre sjukskrivningar, färre sjukpensioneringar
och ökad produktion samt allmänt bättre livskvalité hos många sjuka. Men
då denna intäkt inte kommer landstingen till del så uppstår ändå ett stort
kostnadsproblem för dessa och för staten.
Regeringen har försökt lösa detta problem genom att höja högkostnads-
skyddet i läkemedelsförmånen från 1 300 kronor per år till 1 800 kronor. För
att kompensera de pensionärer som har låg eller ingen ATP höjdes
pensionstillskottet med 1,4 procentenheter, eller 509 kronor. Tekniken har
blivit hårt kritiserad av pensionärsorganisationer och kommuner. Förutom
stora administrativa problem för en 18 månaders förändring så är för-
ändringens träffsäkerhet dessutom dålig då det gäller att skydda personer
med låga inkomster och stort medicinbehov.
Vi varnade redan i riksdagsbehandlingen för att, på grund av
bostadsbidragets konstruktion, skattesystemets utformning och kommuner-
nas ovana att ha inkomstrelaterade taxor, pensionärerna i mycket liten ut-
sträckning skulle komma att kompenseras. Utvecklingen har besannat våra
farhågor. Större delen av tillskottet gick i stället direkt till kommunerna.
Enligt Socialstyrelsen och Läkemedelsverket kommer kostnadsöknings-
takten för läkemedelssubventionen knappast att avta om inte subventions-
systemet läggs om. Orsaken är som redan nämnts i huvudsak nya, bättre och
dyrare läkemedel samt också att läkemedel förskrivs på för vida indikationer.
Erfarenheten visar med all tydlighet att det inte går att fortsätta med
ständiga justeringar i dagens läkemedelsförmån. Vi har därför presenterat en
annan modell för ett subventionssystem som långsiktigt skapar en bredare
bas för att bära kostnaderna för läkemedelsförmånen. Vårt förslag innebär en
ökad valfrihet för medborgaren, en ökad trygghet genom förutsebara kost-
nader för den som har stora medicinbehov, en mer begränsad kostnad för det
allmänna samt en avreglering och avmonopolisering av apoteksverksam-
heten.
Vi föreslår också att kostnadsansvaret för läkemedel återförs till staten för
att bland annat möjliggöra en bättre avvägning mellan de direkta läkemedels-
kostnaderna och läkemedlens övriga effekter på samhällsekonomin. Det
innebär att vi också anser att det så kallade receptregistret bör avvecklas.
Registret används för att respektive sjukvårdshuvudman skall debiteras på ett
korrekt sätt.
Vi presenterar också ett antal andra förslag för att på kort och lång sikt
minska de offentliga kostnaderna för läkemedelskonsumtionen, samtidigt
som de skyddar dem som har störst behov av läkemedel. Sammantaget inne-
bär de förslag vi presenterar att vi under utgiftsområde 9, anslag A 2, föreslår
att 12.437.000.000 kronor anslås.
2 Läkemedlens samhällsekonomiska betydelse
Benägenheten att enbart se läkemedel som en kostnad visar på den
bristande samordningen mellan landstingens smala ekonomiska
verksamhetsfält och samhällsekonomin i övrigt. Det går inte att avgöra
om 13,4 miljarder, vilket är statens kostnad för läkemedel för 1998, är
mycket eller lite utan att väga in faktorer som minskat antal operationer
och vårddagar, sjukskrivningar och förtidspensioner samt minskat
produktionsbortfall m.m. Dessa är de direkta och indirekta kostnader för
sjukdom som samhället och den enskilde har och som påverkas av
läkemedelsanvändningen.
Dagens system medför att landstingen endast kan tillgodogöra sig de
effekter av läkemedel som leder till ett minskat antal operationer och minskat
antal vårddagar. I övrigt finns inga finansieringsbroar mellan läkemedlens
effekt på samhällsekonomin och deras effekt på landstingsekonomin.
Utvecklingen av nya läkemedel är i grunden en starkt positiv företeelse.
Nya och bättre läkemedel har minskat lidande och gjort att fler människor
har fått möjlighet att leva ett bättre och längre liv. Magsårsmedicinen Losec
har medfört att kostnader för operationer med efterföljande sjukskrivningar i
stort sett försvunnit. Inhalationssteroider har drastiskt minskat vårddagarna
på sjukhus för astmatiker. Nya mediciner mot reumatoid artrit kan sannolikt,
trots att kostnaden per år för varje behandlad patient blir 100 ggr högre än
idag, ge positiva samhällsekonomiska effekter genom minskning av
sjukfrånvaro, minskat behov av sjukvårdsinsatser och ökat välbefinnande
med därav följande individuell högre produktionskapacitet.
Den samhällsekonomiska betydelsen av den svenska läkemedelsindustrin
framgår också av att densamma år 1998 redovisade en nettoexportintäkt på
19 miljarder kronor.
Att läkemedelskostnaderna blivit ett så stort problem beror bl.a. på den
bristande helhetssynen. Läkemedel utgör den mest rörliga kostnaden för
landstinget och blir lätt föremål för besparingar. Sådana besparingar är dock
oftast kortsiktiga. Läkemedelsutveckling och terapeutiska insatser riskerar att
sättas i andra hand.
3 Gränsen för det offentligas finansieringsansvar
Problem har uppstått kring de nya läkemedel som är mycket dyra och
som är attraktiva för grupper som inte kan sägas vara direkt sjuka men
som kan få höjd livskvalitet av att använda dem. De hittills mest
diskuterade är Viagra och Xenical, men många fler läkemedel kommer
snart att vara tillgängliga.
Enligt vår mening är det självklart att de som lider av sjukdom eller
jämförbara besvär skall få sina preparat med rabatt. Ryggmärgsskadade eller
extremt överviktiga kan inte sättas på undantag. Likaså är det rimligt att om
preparaten saknar eller har obetydliga biverkningar, skall den som vill
förhöja sin livskvalitet ha möjlighet att göra det men då på egen bekostnad.
En del av preparaten, där biverkningar närmast saknas, kan vara receptfria
medan andra kan kräva en medicinsk bedömning innan medlen används. De
senare medlen är då receptbelagda, men detta medför inte automatiskt
subventionering. Det blir alltså den behandlande läkarens sak att avgöra om
personen skall få preparatet subventionerat eller inte. Detta är inget nytt men
för att få önskad effekt krävs noggrannare föreskrifter så att medlen ordineras
på korrekta indikationer. Likaså krävs tydligare och strikta indikationer för
att receptfria läkemedel skall få förskrivas med subvention.
Sverige har färre receptfria läkemedel än andra EU-länder. Endast 10,3
procent av läkemedlen är receptfria. Detta kan jämföras med förhållandena i
Schweiz där 34 procent är receptfria. Motsvarande siffra är i Frankrike 32,2
procent, i Tyskland 32,1 procent, i Finland 14,9 procent och i Danmark 16
procent.
En utökning av antalet receptfria läkemedel synes alltså möjlig. Därmed
minskar också kostnaden för läkemedelssubventionen, särskilt om indika-
tionerna för att skriva ut receptfria läkemedel med subvention hålls strikta.
Vi måste besluta oss för vad som är rimligt att skattebetalarna subventionerar
och vad den enskilde bör stå för själv.
Med våra förslag kan kostnadsutvecklingen redan nu bromsas utan att
nyintroduktioner av värdefulla mediciner hindras. De sjuka får sin medicin
till överkomligt pris och övriga kan själva eller tillsammans med sin läkare
bedöma om de vill betala fullt ut för en ökad livskvalitet. Samtidigt läggs
inte några politiskt konstruerade hinder i vägen för forskning och industri,
den fria förskrivningsrätten behålls och momentet av konkurrens med
prispress förstärks omedelbart.
4 Förbättrad priskonkurrens på läkemedelsområdet
För att snabbt få effekt på kostnaderna måste man klargöra för
Apoteksbolaget att det i första hand bör erbjuda de billigaste produkterna
med likvärdig effekt, d.v.s. att man nyttjar parallellimportens
konkurrenseffekter på priserna. Landstingen bör också göra sina
läkemedelskommittéer uppmärksamma på de parallellimporterade
produkternas lägre pris och därmed möjligheten till priskonkurrens. Detta
skulle snabbt pressa läkemedelspriserna nedåt och omgående medföra
besparingar på hundratals miljoner.
Vid prissättning av läkemedel har alltid inflationen tagits med i
beräkningen. Ett nytt dyrt läkemedel har således automatiskt fått ett avsevärt
realt sänkt pris några år efter introduktionen. Inflationsförutsättningarna har
ändrats, vilket innebär att RFV noggrannare måste följa priserna på äldre
produkter och aktivt genomföra en prisanpassning i stället för den som
tidigare automatiskt skedde genom inflationen.
När en avmonopolisering genomförts är det naturligt att priskontrollen
upphör och en fri prissättning i konkurrens mellan företagen sker.
5 Bättre förskrivningsrutiner och förskrivningsstöd
Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av utbildning av
förskrivarna samt att datorstöd vid förskrivning utvecklas så att
förskrivaren bl.a. kan följa och jämföra sin förskrivningsprofil med
rekommenderad förskrivning för respektive diagnos.
Ytterligare besparingar kan åstadkommas genom att i ökad utsträckning
förskriva mindre förpackningar så att svinn reduceras. Uppskattningar om
vad de läkemedel som kastas varje år kostar har legat uppemot 500 miljoner
kronor. Visst svinn förekommer alltid men ett nytt betalningssystem kan
säkerligen reducera kostnaderna. Vidare bör läkemedelskommittéerna kraft-
fullare implementera SBU:s utvärderingar som grund för förskrivning.
Rationaliseringseffekter för landstingen genom läkemedelsterapi som
underlättar övergången från sluten till öppen vård på en rad områden torde ge
besparingar på minst 300 till 400 miljoner kronor. Även primärkommunerna
kan antas få motsvarande rationaliseringseffekter när det gäller visst
psykiatriskt omhändertagande.
6 Ett förbättrat högkostnadsskydd för läkemedel
Vi har under flera år haft ett förslag vad gäller högkostnadsskyddet i
läkemedelsförsäkringen (senast motion 1998/99:So21 av Ulf Kristersson
m.fl.); en modell vars syfte är att skydda dem som har störst behov av
läkemedel, samtidigt som det sparar pengar för staten och skattebetalarna
genom att vidga betalningsunderlaget. Vi kombinerar vår modell för
högkostnadsskydd med ett antal förändringar som minskar kostnaderna
för läkemedelsdistributionen.
Vi föreslår att dagens högkostnadsskydd ersätts med en frivillig försäkring.
Denna bör ha en premie om 1.200 kronor per år, eller hundra kronor per
månad. Ansluter man sig till denna försäkring, som administreras av försäk-
ringskassan, ingår alla receptbelagda mediciner. Den enskilde betalar endast
25 kronor i expeditionsavgift vid varje inköpstillfälle - inget mer. Om man
väljer att inte teckna försäkring får man betala hela kostnaden för det
receptbelagda läkemedlet upp till 1.500 kronor (likviditetsskydd).
Man kan när som helst ansluta sig till försäkringen som gäller tolv
månader från det tillfälle man ansluter sig. Om man inte är försäkrad och
råkar ut för en sjukdom som kräver medicin, kan man ansluta sig efter att det
första receptet har expedierats. Väljer man detta tillvägagångssätt betalar
man mellanskillnaden mellan vad läkemedlet kostade och likviditetsskyddet i
inträdesavgift. Om man t.ex. köper ett receptbelagt läkemedel för 800 kronor
och sedan väljer att ansluta sig till den frivilliga försäkringen, betalar man
1.500 kr - 800 kr, dvs. 700 kronor. Därefter gäller försäkringen i ett år.
Inträdesavgiften minskas med erlagda läkemedelskostnader under de senaste
12 månaderna. Om man i stället väljer att stå utanför försäkringen och nästa
gång, inom ett år, skall betala 900 kr för läkemedlet betalar man 700 kr, dvs.
200 kr räknas bort på grund av likviditetsskyddet. Därefter börjar man på ett
nytt likviditetsskydd. Den som är ansluten till försäkringen men inte utnyttjat
den under två år erhåller en bonus.
Barn under 18 år omfattas av förälderns/vårdnadshavarens försäkring och
betalar således inte. En familj med två vuxna och två barn under 18 år
betalar 2.400 kronor per år jämfört med att man med dagens system riskerar
att få betala 3.600 kr per år.
I vårt budgetförslag har vi räknat med att 30 procent av befolkningen
mellan 18 och 65 år ansluter sig till försäkringen och att 80 procent av alla
över 65 år väljer att göra det.
7 Avveckla apoteksmonopolet
Sverige är ett av de få västländer som har monopol på
läkemedelsförsäljning. Det innebär att det bara får säljas läkemedel på
apoteket eller hos de detaljister som apoteket bestämmer.
Monopol kostar. Statliga utredningar har visat att en avmonopolisering
skulle spara ca en miljard kronor för staten. Detta anser vi är ett mycket
starkt skäl till att avmonopolisera apoteksmarknaden. Ett annat skäl är att
till-
gängligheten ökar om receptfria mediciner kan säljas i vanliga affärer samt
om receptbelagda mediciner kan köpas i privata affärer under farmaceutisk
ledning. Det fungerar i t ex Storbritannien och i USA. Det skulle fungera i
Sverige också.
Verkligheten idag är att monopolföretaget Apoteket AB har minskat sin
tillgänglighet det senaste året. Det är anmärkningsvärt att det i Spanien finns
ett apotek på 2150 invånare, i Frankrike ett apotek på 2560 invånare och i
Norge ett apotek på 2600 invånare medan det i Sverige bara finns ett apotek
på 9780 invånare. En sådan låg tillgänglighet är inte acceptabel.
Vi förordar således att Apoteket AB:s monopol avskaffas och ersätts med
en licensierad försäljning av läkemedel. Läkemedelsverkets hårda kontroll
och godkännande skall vara en garanti för att säkerhet och kvalitet
säkerställs.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om läkemedlens samhällsekonomiska betydelse,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av s.k. komfortläkemedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av receptfria mediciner och
omfattningen av receptbeläggning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om priskonkurrens på läkemedelsområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högkostnadsskydd för läkemedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskrivningsrutiner och förskrivningsstöd,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en avveckling av
apoteksmonopolet,
8. att riksdagen beslutar anslå 12 437 000 000 kr under utgifts-
område 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg, anslag A 2 Bidrag
för läkemedelsförmånen 2000, i enlighet med vad som anförts i
motionen.