Ungdomsbrottslighet är i allt väsentligt ett manligt fenomen även om det
finns en tendens till att det blir fler flickor som begår brott. Orsakerna till
detta kan finnas i familjestrukturen, mediernas könsrollsskildringar m.m.
Allvarlig kriminalitet utvecklas mycket sällan utan föregående problem
under barndomen och nästan aldrig efter 18 års ålder. (Daleflod, 1996). Ma-
joriteten av de ungdomar som lagförs för brott återkommer inte inom en
treårsperiod (v. Hofer och Tham, 1996).
En typisk brottskarriär börjar med busstreck i närområdet. Ju långvarigare
och mer omfattande en pojkes engagemang i denna typ av relationer blir
desto svårare blir vägen tillbaka till ett socialt accepterat liv. Sammanfatt-
ningsvis gäller att den som börjar begå brott tidigt med större sannolikhet
fastnar i en brottskarriär som vuxen, än den som börjar med detta under
senare delen av tonåren.
Hos BUP är majoriteten pojkar i 13-årsåldern som BUP inte har metoder
för att hjälpa. Insatserna borde kanske bestå av resurser i form av
fritidsledare och andra vuxna nätverk som aktivt kunde stödja och hjälpa
barnen. Dessa barn uppmärksammas av barnavårdscentralen och av skol-
hälsovården. Men ingen har förstått eller tagit tag i deras problem. Barnen
måste få vuxenhjälp för att se och uppleva en mening, ett sammanhang och
få redskap för att hantera situationer - få social beredskap för att ta hand om
påfrestningar. Miljöpartiet förutsätter att regeringen inom kort återkommer
med förslag i enlighet med barnpsykiatrikommitténs, som presenterades i
februari 1998.
Det finns nära samband mellan brottslighet och sociala problem. 5-10 %
av samtliga barn och familjer har en tung psykosocial problematik (Lager-
berg och Sundelin -90). Relationerna till föräldrarna är också klart betydelse-
fulla.
Sedan 70-talet ligger ungdomsbrotten på en stabil, ganska hög nivå. Dess-
utom visar undersökningar och /studier att barns psykiska hälsa försämrats.
Barn som behöver särskilt stöd inom barnomsorgen, andelen elever i grund-
skolan med behov av särskilt stöd och anmälningar till socialtjänsten har ökat
under senaste åren. Ökningen gäller både barn som far illa och ungdomar
med missbruk, kriminalitet m.m. (som också far illa).
Hur fungerar den nuvarande organisationen för dem som är i
riskzonen?
De ungdomar som inte har familjer som av olika orsaker orkar ta
föräldraansvaret, vad händer med dem? Hur upptäcks dessa barn?
Socialtjänstens insatser för barn och ungdom är att med särskild uppmärk-
samhet följa utvecklingen hos dem som visat tecken till en ogynnsam utveck-
ling.
Det finns alltså ett ansvar för ungdomar med missbruksproblem och unga
lagöverträdare samt ett ansvar för att motverka att ungdomar hamnar inom
kriminalvården.
Svensk välfärdspolitik har byggts upp av generella insatser och lika
behandling av alla t ex barnhälsovård, barnomsorg, skola. Medan residuell
socialpolitik, dvs riktade insatser, har utförts av socialtjänsten. Dessa
verksamheter grundas alltså på motsatstänkande.
Ungdomar i riskzonen är en ganska avgränsad målgrupp. Men mellan olika
myndigheter blir det rollförvirring. Polis (tvång, omhändertagande), social-
tjänst (riktade insatser, vård), skola/barnomsorg (generella insatser). Under
det senaste decenniet har samarbetsformerna successivt blivit fastare men
bedrivs ännu mycket trevande och samarbetet har inte varit problemorien-
terat. Gränsdragningsfrågorna uppmärksammades av ungdomskommitten
1993.
Nuvarande brottsförebyggande program bygger på:
- medborgarinitiativ, lokal nivå,
- situationell ansats,
- generell välfärdspolitik.
I Socialdepartementets utredning Ds 97:6 Föräldrautbildning anknöts till
det nationella brottsförebyggande programmet.
Vad visar forskningen?
Forskning som beskriver resultaten av insatser mot ungdomsbrottslighet
är inte särskilt omfattande. Den som finns ger inte mycket underlag för
optimism när det gäller resultatet av insatser mot ungdomar i riskzonen.
Inga effekter kan påvisas när man studerat:
- tidig reaktion på begångna brott (Sarnecki -88),
- vistelse på § 12-hem,
- ungdomsprojekt och föreningsstöd (anpassade för riskzonsungdomar).
Den socialkriminologiska forskningen har bl a visat att otillräckliga
resurser i föräldrarollen och avvikande och störande beteende hos ett
barn är två grundläggande riskfaktorer som är möjliga att observera
relativt tidigt. Men det sägs inte mycket om vilka insatser som verkligen
ger resultat för barn med en dålig prognos. Dessutom förfogar inte
barnhälsovården över de insatser som skulle behövas.
Generellt sett är det en allmän uppfattning bland dagens forskare att åt-
gärder är mest effektiva om de vidtas vid tidig ålder. Frågan är vilka åtgärder
och hur de bör utformas. Men barnhälsovården, barnomsorgen, skolan,
kommunal fritidsverksamhet måste integreras med barnpsykiatrin och
individ- och familjeomsorgen. Det finns en gråzon där ansvarsfördelningen
är oklar. Socialtjänsten måste bedriva brottsförebyggande verksamhet
tillsammans med de övriga verksamheterna. Barn med låg självkänsla som är
dåligt integrerade i samhället är i fara. Det är viktigt att tidigt träna barnen
i
förmågan till impulskontroll och empati. Enligt forskningen finns ett
komplext samband av faktorer bakom en individs utveckling till brottsling.
Ett exempel är barnets relationer till föräldrarna, både fadern och modern.
Åtgärder för att minska benägenheten att begå brott ska i första hand
koncentreras till s k riskfamiljer med föräldrar som av olika skäl inte klarar
av sin föräldraroll (Sarnechi -91. Han menade också att åtgärder som syftar
till att försvåra genomförandet av brott gav snabbare och synligare effekter.
Detta skulle emellertid innebära en viss form av inskränkningar: minskad
tillgänglighet till varor i snabbköp, striktare regler för lås, regelbundet
deltagande i olika medborgaraktiviteter, jämför alkoholproblematiken.
Förslag till åtgärder
En mångvetenskaplig forsknings- och utvecklingsverksamhet inom det
brottspreventiva området borde byggas upp tillsammans med medicin,
psykologi, sociologi, socialt arbete och pedagogik. Det finns ytterst få
personer i Sverige som arbetar med forskning kring brottspreventiva
frågor.
Ett brett studium av de sociala insatsernas effekter på brottsligheten,
socialt förebyggande samt brottsförebyggande är nu skilda spår i
forskningen.
Inom socialtjänst borde en avdelning för samordning och samarbete mellan
socialtjänst, skola och polis etableras. Det är viktigt att det finns
tillräckligt
med vuxna i barns miljö som kan se till att barn och ungdomar i en utsatt
situation får den vård och det skydd som de behöver samt den vägledning
som är väsentlig för den unges utveckling.
I Norge finns ett nationellt program Föräldravägledning. Sedan -95 finns
ett brett upplagt vägledningsmaterial för föräldrar med barn i förskoleåldern.
I varje kommun finns ett team som har fått särskild utbildning och som
fungerar som hjälp i arbetet med att förmedla kunskap om barn.
Vart tog utredningen Stöd i föräldraskapet SOU 1997:161 vägen?
Hänsyn till barnets bästa, barnperspektivet, ska genomsyra alla beslut.
Trots det står barnperspektivet oftast i motsatsförhållande till ett vuxen-
perspektiv. Vid kvinnomisshandel är risken stor att även barnen är utsatta för
fysiskt och psykiskt våld. Familjestrukturen där mamman misshandlas är
oftast patriarkalisk och barnen formas i en skadlig könsroll. Om arbetssättet
är att stödja hela familjen riskerar man ibland att bortse ifrån att barnen har
egna behov av hjälp och stöd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en mångvetenskaplig forsknings- och
utvecklingsverksamhet kring brottspreventiva frågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av samordning mellan verksamheter som
har med barn och ungdomar att göra, t.ex. barnhälsovård, förskola,
skola, socialtjänst och polis.