Möjlighet till internationella adoptioner har sedan 1960-talet
gjort att många övergivna barn fått föräldrar och många
ofrivilligt barnlösa par i Sverige fått barn. Adoption är ett bra
alternativ för många. Ett par som drabbas av att ofrivilligt ej
kunna föda barn hamnar ofta i en existentiell kris. Det som är
så självklart och naturligt för många, att få barn, blir för
dessa par en "sorg" som ofta kan påverka både hälsa och
förhållande.
De möjligheter som ofrivilligt barnlösa par har i dag är att försöka få hjälp
genom medicinsk kunskap, att adoptera eller välja att leva utan barn. Detta är
ett mycket svårt val. Processen att ta ställning till dessa frågor tar ofta lång
tid. De par som inte kan tänka sig att leva utan barn får i dag först kontakt
med sjukvården. Där väntar behandlingar och undersökningar som kan vara
både påfrestande och ta lång tid. Många kan där bli hjälpta. Kunskapen kring
infertilitet har ökat mycket under senare år.
De par som inte lyckas med behandlingen börjar sedan ofta se på
möjligheten att adoptera. Även denna process kan ta lång tid med krav på
hemutredningar som utförs av socialmyndigheten i kommunen, ofta med
långa handläggningstider. Det skall vara särskilda föräldrautbildningar för
dem som adopterar, ansökan skall göras till tingsrätten, undertecknande av
notarius publicus, man skall kunna uppvisa bra ekonomi, bra boende, fasta
anställningsvillkor m.m. Till denna tidskrävande process skall läggas väntan
i "kö" för att få adoptera från det utvalda landet. Dock har kötiderna minskat
något senaste tiden, delvis p.g.a. att färre par adopterar i dag.
För att barnlösa par skall bli bättre informerade från början om de olika
alternativen som finns, bör det finnas en oberoende rådgivning. Där kan de
sökande i lugn och ro få tillfälle att fundera på hur de skall göra. I dag
hamnar de flesta snabbt i en medicinsk process. Den kan bli lyckad, men kan
även bli tidskrävande, påfrestande och kostsam. Här bör nämnas att
landstingen bedömer de ekonomiska frågorna olika över landet. Bostadsort
påverkar hur mycket det offentliga står för och hur mycket paren själva får
bekosta. Det borde var en lika bedömning över landet.
Kostnaderna kring adoption är höga, ofta ca 100.000 kronor. Därtill skall
läggas den förlorade arbetsinkomsten under den tid man vistas i
adoptionslandet. Tiden i adoptionslandet kan bli 5-8 veckor. Detta krävs för
att adoptionen där skall godkännas juridiskt. Denna höga totalkostnad gör att
många par ej har möjlighet till adoption. I dag får varje par ett bidrag i
Sverige på 24.000 kronor. Om nettokostnaden för adoption vore lägre skulle
fler kunna adoptera, vilket även skulle ge samhällsekonomiska vinster. Här
bör ske en översyn av bidraget, man bör även se på möjligheter till sänkning
av olika kostnader. En del av summan är olika avgifter i Sverige: hälsointyg,
föräldrautbildning, olika ansökningar, bestyrkande av dokument m.m.
Pensionsfrågan är viktig. Rätten att räkna pensionsgrundande år när man
vårdar barn gäller tills barnet är fyra år. Principen borde vara som i föräldra-
försäkringen att man räknar från barnets ankomst till adoptivfamiljen. Adop-
tivfamiljer med barn födda 1965-1998 får dessutom räkna barnår endast från
det formella adoptionsdatumet.
Enligt socialtjänstlagen, 12 § från 1998, skall socialtjänsten ge stöd till
adoptivfamiljer efter adoptionen. Många kommuner har inte genomfört
denna nya bestämmelse. Här måste kommunerna snarast leva upp till detta
åtagande.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella adoptioners kostnader,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en oberoende rådgivning för ofrivilligt barnlösa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pensionsfrågan vid adoptioner, 1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socialtjänstens åtagande gällande stöd till
adoptivfamiljer efter adoptionen.