Sverige har sedan länge världens äldsta befolkning. En större
andel i vårt land är över 65 år, 75 år och 85 år än i något
annat land. Det är inte samma sak som att vi lever längre än
invånarna i alla andra länder. Exempelvis lever både män
och kvinnor i Japan längre än vi. Men vi lever länge. I bara
fyra länder lever kvinnorna längre än vad de gör i vårt land.
Och i bara två länder lever männen längre än i Sverige.
I nästan alla länder av vår typ väntas under de närmaste årtiondena
befolkningen kraftigt åldras och beroende på mycket låga födelsetal också
minska. Dessa förändringar tvingar fram en mycket seriös diskussion om vad
vi nu kan göra för att underlätta den framtida finansieringen och det framtida
omhändertagandet av den äldre befolkningen.
I några avseenden är situationen i vårt land inte fullt så bekymmersam som
exempelvis i Sydeuropa. En större del av vår s k åldersexplosion har redan
ägt rum. Våra födelsetal har under något årtionde det senaste kvartsseklet
varit bättre än i länder som Tyskland och Italien. Vi har redan fattat beslut
om viktiga förändringar i vårt pensionssystem och börjat genomföra dem nu
innan de stora årskullarna går i pension något årtionde in på det nya seklet.
Vi liberaler tror, trots detta, att mycket måste göras inom familjepolitik
och äldrepolitik för att det nya århundradet skall bli bra för dem som skall
leva och verka i vårt land.
I denna motion koncentrerar vi oss på några äldrefrågor, främst sådana
som berör dem av de äldre som behöver mycket vård och omsorg. De är
glädjande nog en minoritet av dem som passerat den gamla pensionsdagen
65 år, men det är förstås de som behöver mest uppmärksamhet från det
allmännas sida.
Rätt att stanna kvar i arbete
Medellivslängden har stigit mycket kraftigt under de senaste
tjugo åren. Trots det är det idag färre (män) som arbetar efter
60 år än det var då livslängden var avsevärt kortare. Det är
ingen unik utveckling för Sverige. I själva verket har i de
flesta länder denna paradoxala förändring varit starkare än i
vårt land.
Orsakerna till denna förändring är säkert många och diskuteras för
närvarande i många länder. Några som helst tecken på att dagens 65-åringar
skulle vara mer slitna än de som fyllde 65 år för tjugo år sedan finns inte. Det
torde också vara svårt att belägga att arbetslivet nu är så mycket hårdare än
vad det var i slutet av 70-talet. Vad det gäller fysisk påfrestning talar nästan
allt för motsatsen.
För oss liberaler är det viktigt att människor i görligaste mån får bestämma
själva över sina liv. Vi har därför länge pläderat för en flexibel pensions-
ålder. Detta har - skulle man kunna säga - lyckats nedåt men inte uppåt.
Många människor slutar nu avsevärt tidigare än 65 år. En hel del t.o.m. före
60-årsdagen.
I det nya pensionssystemet blir det möjligt att på försäkringsmässiga
villkor gå i pension fro.m. 61 års ålder. Dessa villkor innebär dock för de
allra flesta en mycket låg årlig pension om de går vid första tillfället. Bara
de
som börjat arbeta mycket tidigt och/eller valt att pensionsspara vid sidan av
det allmänna systemet och avtalspensionen torde lockas av en pensionering
på 61-årsdagen. Däremot skulle säkert många kunna tänka sig en
pensionering något eller ett par år före 65 år, speciellt genom att minska
arbetstiden till exempelvis halvtid.
Möjligheten att stanna kvar efter 65 år är än så länge mycket begränsad för
alla utom egna företagare. Detta beror på att den i lagen om anställnings-
skydd (LAS) stadgade avgångsskyldigheten på 67 år i nästan alla avtal av
parterna reducerats till 65 år. Efter många års liberalt arbete har regeringen
efter diskussion i Genomförandegruppen remitterat ut ett förslag om
möjlighet för den som vill att stanna till 67 års ålder. Nästan alla remiss-
instanser har - som väntat - kritiserat förslaget. En av de viktigaste aktörerna
på arbetsmarknaden, Kommunal, har dock i sommar beslutat arbeta för att i
avtal se till att det blir möjligt att arbeta längre än till 65. Vi i
Folkpartiet
liberalerna ser det som mycket angeläget att förslaget genomförs så att det
även blir flexibilitet uppåt.
Först med en lagändring blir det möjligt - för de löntagare som så vill - att
fortsätta ett eller två år till på arbetsmarknaden. Om flexibiliteten också
skulle öka inom de olika företagen, så är det säkert många löntagare som
hellre skulle arbeta halvtid mellan 63 och 67 än heltid fram till 65-årsdagen
för att sedan pensionera sig på heltid. Eller någon annan kombination som
passar den anställde och företaget. I det nya pensionssystemet kommer varje
ytterligare arbetad månad att ge höjd årlig pension och förstås mer
produktion i samhället och därmed också mer skatt till kommun, landsting
och stat.
Sänkt skatt även för
pensionärer
En av de förändringar som ingår i den stora
pensionsreformen är att pensioner skall beskattas på samma
sätt som lön. Den gamla folkpensionen, pensionstillskotten
och det särskilda grundavdraget för pensionärer ersätts med
en garantipension. Enligt pensionsöverenskommelsen skall
de nämnda förmånerna omvandlas till en s k övergångsvis
garantipension fr o m år 2001. Riksförsäkringsverket har
dock i sommar föreslagit att tidpunkten skjuts fram till år
2003. Något beslut i den riktningen har ännu inte fattats. När
beslutet genomförs kommer pensionärerna i likhet med alla
andra som har inkomster över ca 8 000 kr. om året att betala
skatt.
Regeringen har i årets budgetmotion föreslagit skattesänkningar för alla
löntagare under nästa år och detta som en del av en plan att sänka skatterna
för löntagarna med nästan 40 miljarder kronor eller i genomsnitt ca 10 000
kr. per löntagare. Detta som en s k kompensation för att löntagare betalar
pensionsavgifter till den egna pensionen. Vi i Folkpartiet liberalerna har svårt
att se varför löntagarna bör få "kompensation" för att de betalar pensions-
avgifter till ett pensionssystem med relativt raka rör mellan avgift och
framtida förmån.
I vårt förslag till sänkta inkomstskatter används mer än hälften av beloppet
till en skattereduktion lika för alla, såväl för löntagare som för pensionärer.
Pensionärer med låga
inkomster och höga hyror
Vad det gäller ekonomiska villkor så är skillnaderna mellan
pensionärer mycket stora. Många har det hyggligt
ekonomiskt medan andra har det knackigt. För dem med låga
pensioner är bostadstillägget (BTP) av stor betydelse.
Tillsammans med det särskilda bostadstillägget (SBTP) ser
det till att pensionärer utan förmögenhet och som inte
frivilligt tagit pension före 65 år garanteras ett netto efter
bostadskostnad och ev skatt på 3 700 kr. per månad.
De pensionärer som har minst utrymme är förstås de som har låga
pensioner och höga boendekostnader. Det vanliga bostadstillägget beräknas
bara på hyror upp till 4 000 kr. Denna nivå lades fast i mitten av 90-talet då
systemet gjordes nationellt och innebar då för många kommuner en kraftig
höjning av taket. Hyreshöjningarna sedan dess har dock lett till att alltfler
pensionärer har hyror över 4 000 kr. Vi föreslår därför att hyrestaket nästa år
höjs till 4 500 kr. per månad. För pensionärer som har en hyra på den nivån
eller högre (och som inte redan har det särskilda bostadstillägget) innebär
vårt förslag att de får en ekonomisk förbättring med 450 kr. per månad. Vi
har beräknat kostnaden för vår reform till 250 miljoner kronor per år.
Förbättrat skydd mot höga
läkemedelskostnader
Läkemedel används naturligtvis inte enbart av pensionärer,
men pensionärerna är de som använder mest läkemedel. De
är därför mest känsliga för försämringar i subventioneringen
av läkemedel. De försämringar av högkostnadsskyddet som
ägt rum på senare år och allra kraftigast fr o m i somras har
därför drabbat många pensionärer hårt. Regeringens förslag i
våras som en riksdagsmajoritet av socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister ställde sig bakom innebär
att konsumenten själv får stå för de första 900 kr. per år och
att frikort först fås efter det att konsumenten betalat 1 800 kr.
själv.
Regeringens förslag för att dämpa den snabba kostnadsökningen för
läkemedel lägger i sin helhet bördan på dem som behöver läkemedel, främst
de äldre. Vi föreslog i vår motion i våras flera andra åtgärder för att dämpa
kostnadsökningen, bl.a. en utvidgning av reglerna för användning av s k
generika och bättre information till läkarna. Enbart den första åtgärden har av
Nätverket för läkemedelsepidemiologi (NEPI) i en rapport beräknats kunna
ge en årlig besparing på 500 miljoner kr. Vi föreslog och föreslår också
ökade anslag för att hålla nere kostnaderna för dem som behöver läkemedel.
Med våra föreslag blir nivån som den enskilde får står för 500 kronor och
högkostnadsskyddet inträder vid 1 000 kr. i stället för vid 1 800 kr. som
riksdagsmajoriteten nu infört.
Assistenter även till
handikappade som fyllt 65
år
Den som har erhållit personlig assistent före 65 års ålder
förlorar idag den i och med att 65-årsdagen inträffar. Det
innebär att de får återgå till det som var tidigare, kommunens
hemtjänst. Denna omställning från ett relativt fritt liv till ett
beroende av när hemtjänsten kan komma, olika människor
som utför hjälpen, minskad valfrihet och mer krångel är
något som Folkpartiet har arbetat för att avskaffa. Nu
aviserar regeringen en proposition under nästa år om att
avskaffa åldersgränsen; den skall i bästa fall träda i kraft år
2001. Folkpartiet anser att det inte behövs mer utredande och
diskussioner utan reformen kan införas redan 1 januari år
2000. Vi har avsatt medel för detta i vår ekonomisk-politiska
motion och anslår för nästa år 150 miljoner kr.
Liberal äldreomsorgspolitik
Under senare år har det med rätta talats mycket om krisen
inom äldreomsorgen och ett antal skandaler har uppdagats.
Dessa skandaler har ofta berott på kommunernas brister i
planeringen av äldreomsorgen, brist på särskilda boenden för
äldre och brister inom vård och omsorg. Med de statsbidrag
som tidigare tillförts och nu tillförs kommunerna måste
kommunerna dels prioritera äldreomsorgen, dels planera
inför framtiden.
Framtidens äldreomsorg får inte präglas av kriser, platsbrist och skandaler,
utan måste präglas av god planering och god kvalitet för att de äldre skall
kunna känna trygghet inför framtiden.
"Den lilla människan måste få ett värde. När hennes drömmar förvandlas
till minnen, skall inte bara det svåra i livet speglas. Alla människor är värda
hänsyn, bevarad integritet och värdighet. Många har gjort en stor
samhällsinsats. De är värda all aktning. Ingen har rätt att förhäva sig mot de
oskyddade. I ett samhälle som kallar sig humant har alla människor lika
värde. Glöm ej: alla som får leva länge blir gamla" - slut på ett citat från en
"liten människa".
För Folkpartiet är detta viktiga ledord när det gäller äldrepolitiken, det är
för oss liberaler självklart att även äldre människor har rätt till respekt,
integritet och valfrihet.
I samhällets omsorg om de äldre med behov av olika insatser måste det
idag konstateras att det finns brister. Det brister när det gäller den enskilde
äldres möjlighet att påverka var han/hon vill bo, vem som ger hjälpen osv.
Alltför många lösningar är avsedda för en grupp - pensionärsgruppen - ett
kollektiv. Vi människor blir inte likadana bara för att vi blir äldre, vi
förblir
den vi varit tidigare, men kanske med vissa skröpligheter, men med stor
livserfarenhet.
De äldres livserfarenhet tas inte heller till vara, vilket är en stor förlust
för
samhället. När en person går i pension förväntas hon/han inte längre delta
aktivt i arbetslivet, det gäller både den privata och offentliga sektorn. Det
finns till och med "yrkesförbud" för läkare, tandläkare och sjukgymnaster
att fortsätta arbeta efter 65 års ålder. Om de har ett vårdavtal med landstinget
förnyas det då i regel inte. Inom några områden har initiativ tagits för att
införa mentorskap t ex att en pensionerad läkare går in som mentor för en
yngre läkare, något som borde kunna utvecklas inom i princip alla områden.
Sverige har inte råd att avstå från den kunskap och kompetens som finns hos
våra pensionärer.
Attityderna till äldre människor måste radikalt förändras. De skall inte ses
som ett problem utan som en resurs. Vi anser att regeringen bör ta initiativ
till att utarbeta en plan för hur de äldres resurser och kunskaper skall kunna
tas tillvara både i arbetslivet och i samhällsarbetet i övrigt.
Omsorgsgaranti
Folkpartiet vill införa något som vi valt att kalla för en
omsorgsgaranti. Den skall innehålla de delar som är
väsentliga för att den enskilde äldre skall erbjudas en
kvalitativt god omsorg och valfrihet. Kommunerna skall,
utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, fastställa en
omsorgsgaranti. De kommuner som inte lever upp till de
rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin skall bli
skyldiga att ge de äldre, som inte får den omsorg som
fastställts, motsvarande avgiftsreduktion. Det blir dessutom
ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till
målsättningarna i omsorgsgarantin.
Omsorgsgarantins nio
punkter
Rätten till medicinsk kompetens
Det är viktigt att den medicinska kompetensen förstärks. Det
måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje
äldreboende och tillräckligt många sjuksköterskor inom
äldreomsorgen. Trots att Kommunförbundet och
Landstingsförbundet utlovat att se till att läkare knyts till
äldreboenden, kvarstår fortfarande en stor brist. Att den
medicinska kompetensen stärks är helt nödvändigt för att
kvaliteten i äldreomsorgen skall kunna garanteras. För den
äldre innebär det också att intagning på sjukhus i många fall
kan undvikas.
Bättre samverkan med primärvården är en snabb och säker väg till
långsiktiga kvalitetsförbättringar inom äldrevården. Husläkare skall kunna
fördjupa sin kunskap i åldrandet och de äldres sjukdomar. Samarbetet med
specialistläkare vid geriatriska institutioner måste vara ett naturligt inslag i
äldrevården.
Mer än 140 sjuksköterskor har disputerat och drygt 200 sjuksköterskor
genomgår forskarutbildning. Ett stort antal sjuksköterskor har avlagt
magisterexamen inom sitt karaktärsämne. Denna kompetens är en betydande
potential som i allt för liten utsträckning tas till vara för att utveckla
omvårdnaden. Det är dags att öppna stängda dörrar och sprida och använda
denna viktiga kunskap på ett systematiskt sätt inom vård och omsorg.
En stor andel av de viktiga undersköterskorna och vårdbiträdena har fått
sluta sina arbeten de senaste åren. Det tyder på att de styrande politikerna
inte anser att deras arbete är viktigt.
Folkpartiet kräver en ändrad attityd från kommuner och landsting. Det är
nu hög tid att ge dessa ändamålsenligt utbildade människor arbete inom
vården för att återställa förtroendet för kunskap om omvårdnad.
Rätten till värdigt omhändertagande
Omvårdnad utgör en omfattande och viktig del av
verksamheten i sjukvården jämte den medicinska
behandlingen. Den medicinska delen får av tradition större
uppmärksamhet än omvårdnaden. Båda är dock avgörande
för en god och effektiv vård. Organisation och ledarskap är
ofta utformad utifrån synsättet att vård är medicinsk
verksamhet även i de fall då omvårdnadsinsatserna
överväger.
En god omvårdnad måste vara en självklarhet i äldrevården. Det måste
finnas tillräckligt med personal för att kunna mata och ge dryck. Det måste
finnas så mycket personal att patienterna kan komma upp ur sina sängar i
rimlig tid och dessutom få hjälp att komma ut på promenader mm, dvs se
andra miljöer än det egna rummet/vårdavdelningen. Självfallet skall det
också finnas så mycket personal att varje patient kan känna sig synliggjord,
personligt tilltalad och ompysslad.
Prioriteringsutredningen har definierat omvårdnadens roll och uppgift:
Omvårdnaden skall tillgodose allmänmänskliga och personliga behov och
därvid tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna
optimal hälsa, liksom att tillgodose vård i livets slutskede. Omvårdnaden
skall gå som en röd tråd genom all vård och utgöra ett komplement till
behandling. Det kräver engagemang och kunskaper såväl av naturveten-
skaplig som humanvetenskaplig art.
Omvårdnad utförd av legitimerade sjuksköterskor kan jämställas med det
engelska begreppet nursing alt. nursing care. Detta till skillnad från det
engelska ordet caring som används om det omvårdnadsarbete som utförs av
undersköterskor och vårdbiträden.
Sjuksköterskans arbetsområde - professionell omvårdnad - beskrivs av
Vårdförbundet med bl.a.: Sjuksköterskors och barnmorskors självständiga
yrkesansvar omfattar omvårdnad, arbetsledning och medicinska bedöm-
ningar. Omvårdnad sammanfaller delvis med och utgör ett komplement till
medicinsk vård. Omvårdnad tar hänsyn till psykiska, fysiska och medicinska
bedömningar. Allt för att tillvarata individens egna resurser för att bevara
eller återvinna optimal hälsa. Sjuksköterskor är betydelsefulla som
handledare och undervisare. De har ansvar för att såväl omvårdnadsåtgärder
som ordinerade medicinska behandlingar genomförs i överensstämmelse
med patientens diagnos. De arbetar förebyggande och hälsofrämjande med
patienten. Utmärkande för omvårdnaden är att man stödjer det friska.
Tryckskador eller trycksår anses vara en viktig indikator för kvalitet i
omvårdnaden. De förorsakar lidande i form av smärta, förlängda vårdtider,
långsammare tillfrisknande och ibland för tidig död. Trycksår uppkommer
vid inaktivitet i samband med sjukdom, handikapp eller hög ålder. Störst risk
löper de som har nedsatt allmäntillstånd, minskad aktivitet och rörlighet samt
bristande födointag. Majoriteten av dem som drabbas av trycksår är äldre.
Omkring 80% av de som drabbas är över 65 år.
Orsakerna till trycksår beror både på patientens tillstånd och personalens
omvårdnadsinsatser. Cirka 25% av sjuksköterskorna anger bristande
omvårdnad som orsak till såren. Det finns dock ingen tidsbesparing i att inte
förebygga uppkomsten av trycksår. De som drabbas kräver stor del av
personalens tid och resurser. För att förebygga uppkomsten måste man
identifiera dem som är i riskzonen för att utveckla skador eller sår. Patientens
förmåga att tillgodogöra sig näring har också betydelse för både uppkomsten
och läkningen av trycksår. God hygien samt att informera och aktivera
patienten bidrar till förebyggande och läkning.
Det som saknas är en helhetssyn på problemet kring trycksår. Patientens
totala situation måste beaktas. Omvårdnadsinsatserna är av avgörande
betydelse för att förhindra och behandla trycksår i sjukvården. Forskare
hävdar att 90% av alla tryckskador eller trycksår skulle kunna undvikas om
omvårdnaden förbättrades.
Rätten till fungerande trygghetslarm
som åtgärdas i tid
I rapporterna om vanvård i äldrevården har det framkommit
att äldre inte får hjälp i rimlig tid, trots att de har larmat. I
vissa fall har till och med trygghetslarmen tillfälligt varit
urkopplade. Detta är självfallet fullständigt oacceptabelt.
Vården måste organiseras så att trygghetslarmen gör skäl för
sitt namn. Larmen skall fungera och den hjälpsökande skall
vara garanterad hjälp inom rimlig tid.
Rätten till en väl fungerande
färdtjänst
En fungerande färdtjänst är oerhört betydelsefull. Det
innebär rörelsefrihet, men också trygghet för den äldre att
veta att man kan lita på färdtjänsten. Under senare år har
neddragningarna på färdtjänsten gått mycket långt. Det
ställer till svåra problem för många äldre. Folkpartiet anser
att det finns en smärtgräns då friheten för äldre och andra
med behov av färdtjänst inskränks för mycket.
Det är också viktigt att slå fast att taxiföretag som åtagit sig att köra
färdtjänst inte får behandla färdtjänstkunder sämre än normalkunder. Det
allmänna betalar för att få en väl fungerande färdtjänst. Orimliga väntetider,
inte minst på grund av att färdtjänstkörningarna prioriteras sist i
taxiväxlarna,
är oacceptabelt. Att det är en allmän service betald med allmänna medel får
inte betyda att kunderna nonchaleras.
När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar hemtjänsten
för att få hjälp, måste enligt vår mening ansvarig personal hos kommunen
höra av sig inom tre dagar för att bestämma tid för ett möte kring de problem
som den äldre har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.
En plan skall göras i samråd med den äldre och eventuellt dennes anhöriga
som visar vad hemtjänsten skall ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt
än via hemtjänst samt om rehabilitering skall erbjudas, vad denna skall leda
till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan skall göras upp om den äldre
måste flytta till särskilt boende. En kontinuerlig kvalitetsuppföljning skall
göras och det skall stå klart för den äldre vad som kommer att ingå i de
frågor som ställs i samband med uppföljningen. Om den äldre har en anhörig
som klarar av att ge viss omsorg, skall denne anhörige ges stöd genom
avlastning i någon form. Denna avlastning skall planeras gemensamt med
den anhörige, så att den kan genomföras på dennes villkor.
Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte komma på avtalad tid, skall
detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan
i personalen. Uteblir hemtjänsten helt, skall den äldre kompenseras på något
sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en extra gång vid ett senare
tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller. Det skall klart
framgå för den äldre och dennes anhöriga vem hos kommunen som är
ansvarig och kontaktperson när något inträffar.
Den äldre har rätt att välja vem som skall ge den service och omsorg som
anses behövas. Kommunerna skall ha jourtjänst under kvällar och helger så
att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med
socialtjänsten. Varje sjukhus skall ha uppgifter om vem som har jour så att
den äldre kan garanteras en kontakt med kommunen.
De som har invandrat till Sverige skall garanteras att få ha tolk med vid
samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns
sitt modersmål än svenskan på äldre dagar och speciellt i svåra situationer är
det en trygghet att få uttrycka sig på sitt modersmål.
Rätten att veta att viktminskning och
fallskador utreds och åtgärdas
Oroväckande larmsignaler om att allt inte står rätt till måste
tas på allvar tidigt. Det är också en självklarhet att åtgärder
sätts in om det är möjligt. Att äldre ibland faller och skadar
sig är ganska vanligt, det har också ökat i omfattning. Ofta
sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet
rapporteras eller noteras. I Folkpartiets äldrevård skall alla
fallskador utredas. Konkret innebär det att så fort en äldre
faller så skall en läkare tillkallas för undersökning, så att
skadorna inte förblir oupptäckta.
En annan signal om att allt inte står rätt till är plötsliga viktminskningar
till
följd av undernäring. Bland äldre, som fortfarande bor hemma, har 3-7%
rapporterats vara undernärda.
Förekomsten av undernäring bland äldre som vistas på sjukhus är betydligt
högre. Det visar att äldre människor inom vården har svårt att tillgodogöra
sig näring och har lätt för att bli undernärda. I en studie av 500 geriatriska
patienter uppmättes andelen undernärda till 28%. Kvinnor är undernärda i
högre grad än män och de som är äldre än 79 år i högre grad än de som är
yngre.
Undernäring bland äldre utvecklas under sjukhusvistelsen på grund av
bristande omvårdnad. Studien visar att fler patienter utvecklar undernäring
på sjukhuset än de som övervinner sin undernäring.
Andra studier visar brister när det gäller att utforma strategier för
bedömning av och planering för de äldres näringsintag. Dessa båda studier
visar att undernäring är ett vanligt förekommande problem bland äldre
patienter i sjukvården. De visar också att tillräcklig och näringsriktig kost
förbättrar vården och minskar lidandet för de gamla. Om problemet med
undernäring inte uppmärksammas och åtgärder vidtas, försämras de äldres
tillstånd under sjukhusvistelsen och rehabiliteringen försvåras.
Målet med vården bör vara att patienterna får tillräckligt med näring för att
bibehålla eller förbättra sitt tillstånd. Eftersom äldre äter lite ställs höga
krav
på matens kvalitet. Intaget av föda bör ske individuellt i lämplig miljö. En
god omvårdnad vad gäller näringsintaget innebär att anpassa måltiderna till
varje patients förutsättningar och behov.
Rätten till valfrihet
Val bör om möjligt finnas i fråga om boendeform och
leverantör av hemtjänst. Personer som väljer att bo i
vårdhem eller på servicehus skall ha rätt till eget rum. Äldre
som bor i särskilt boende skall ha rätt att flytta för att bo nära
en anhörig i en annan kommun.
Även när man är gammal skall det vara självklart att man själv kan
bestämma var man vill bo. Äldre skall ha rätt att tacka nej ett antal gånger
till
erbjudet äldreboende utan att därför hamna utanför boendekön.
Även för den som är äldre och i behov av mycket hjälp måste det vara en
rättighet att kunna få välja vem som skall komma in i det egna hemmet och
utföra ett arbete. För att garantera valfriheten för äldre bör ett system med
hemtjänstcheckar införas. De kan utformas på följande sätt:
Den som behöver någon omvårdnad eller service vänder sig till
kommunen, där en bedömning görs. Därefter får den enskilde en check som
ger rätt till en viss omvårdnad och service. Med checken får den äldre också
en förteckning över vilka vård- och servicegivare, både kommunala och
privata, som är godkända - licensierade - av kommunen att ingå i systemet.
Licensieringen innebär att kommunen har träffat avtal med dem. I det avtalet
framgår att de ingår i kommunens kvalitetskontroll.
Den enskilde väljer utförare och betalar med hemtjänstchecken. Den
enskildes pris för checken motsvarar den vanliga äldreomsorgstaxan. Den
som behöver stöd och hjälp för att välja skall få det.
Rätten till eget rum
Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte
frågan, arbetat för att alla boende på servicehus och i
vårdhem, och som så önskar, skall få möjlighet att bo i ett
eget rum. I dag delar fortfarande tusentals människor rum
med personer som de själva inte har valt. Folkpartiet anser
att en del av de extra statsbidragen till kommuner och
landsting skall användas för att skyndsamt bygga bort bristen
på egna rum.
Rätten att flytta även för de äldre som
bor i särskilt boende
Folkpartiet drev på i många år för att äldre som bor i särskilt
boende skall ha rätt att flytta för att bo i annan kommun nära
en anhörig. Det tog lång tid innan en sådan laglig rätt kunde
fastslås. Numera har socialtjänstlagen ändrats så att
vistelsebegreppet gäller. Det vill säga man skall få den hjälp
man behöver där man bor och är. Det betyder att äldre i
särskilt boende har lagen på sin sida när de begär hjälp i den
kommun där deras anhörige/
anhöriga bor. Men trots denna lagändring har flera fall
uppmärksammats där kommuner vägrar att följa den nya
lagen. Argumentet är att det inte finns tillräckligt med platser
och att kommunens egna invånare måste få företräde.
Folkpartiet är mycket kritiskt mot denna form av lagtrots, som ju även
riktas mot de rättigheter som stadgas i handikappreformen. Kommunerna är
skyldiga att ha en sådan planering och beredskap att de lagliga rättigheter
som garanterats samhällets allra mest utsatta inte åsidosätts.
Rätten till hjälpmedel i tid
När beslut fattas om att en äldre (eller handikappad) har rätt
till ett visst hjälpmedel skall det finnas på plats och fungera
inom en viss angiven tid. För många äldre är olika typer av
väl fungerande hjälpmedel en förutsättning för att klara av så
mycket som möjligt själv av det dagliga livet. I dag är
väntetiderna ofta mycket långa.
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära möjlighet till
rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar landstingen för att uppmärk-
samma behovet av hjälpmedel. Kommunerna fick genom Ädelreformen
ansvar för enklare tekniska hjälpmedel. Socialstyrelsen är i Ädelut-
värderingen starkt kritisk till hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre
fungerar i dag. Sjukvården tar inte i tillräcklig utsträckning sitt ansvar för
att
uppmärksamma behovet av hjälpmedel hos äldre. Att identifiera behovet är
inte heller i sig tillräckligt - att någon upptäckt ett behov av hjälpmedel är
inte till så stor hjälp om den äldre sedan i alla fall inte får sitt hjälpmedel.
Väntetiderna är i många fall oacceptabelt långa. Det är inte rimligt att låta en
80-åring vänta över ett år på att få en hörapparat utprovad, vilket ibland är
verkligheten i dag. Folkpartiet vill därför att den av oss föreslagna
vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel, så att den som är i
behov a hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast
inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på
akutsjukhus och skall återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte
utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egen hem-
och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med
kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de
hjälpmedel som han eller hon behöver.
Det stora problemet inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att
både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och
landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett
gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och
kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar
att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
Den äldres behov av hjälpmedel måste följas upp regelbundet. Enligt
Socialstyrelsen är det uppskattningsvis så många som en tredjedel av alla
hjälpmedel i hemmen som inte används alls. Detta beror sannolikt till viss
del på att den äldre är osäker på hur hjälpmedlet skall användas, men också
på att det ibland saknas kompetens när det gäller att välja rätt hjälpmedel.
Det är därför viktigt med insatser och uppföljning från arbetsterapeut eller
sjukgymnast för att gå igenom med såväl den äldre och anhöriga som
personal i äldreomsorgen hur de olika hjälpmedlen fungerar.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att
höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning.
Rätten till bra vård i livets slutskede
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten
få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet
att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt stöd
skall erbjudas den äldre och de anhöriga.
Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara
lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider
bör inte begränsas annat än av hänsyn till den äldre.
Efter Ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina
dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är
viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här
måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett
kontinuerligt stöd av distriktsläkare m fl.
Rättvisa avgifter
Sedan 1993 får kommunerna själva sätta avgifter för
kommunal service och kommunalt boende för de äldre.
Avgifterna styrs av ramlagstiftningen genom
socialtjänstlagen. De bestämmelserna ger ett mycket stort
utrymme för kommunala variationer i avgiftssättningen.
Detta har resulterat i att väldigt många gamla i majoriteten
av landets kommuner har helt orimliga, ibland absurda,
avgifter för kommunal service och boende. Ofta är
avgiftssystemet också så krångligt att det är omöjligt för den
äldre att kunna få ett besked om hur mycket boende och
service skall komma att kosta.
I mars 1999 avlämnade Boende- och avgiftsutredningen sitt slut-
betänkande Bo tryggt - betala rätt (SOU 1999:33). Regeringen har aviserat
en proposition under år 2000. Från Folkpartiet vill vi trots detta redovisa vår
syn på förbättringar när det gäller rättvisare avgifter för service och boende.
Vi föreslår fyra förändringar som sammantaget ger ett avsevärt mer rättvist
avgiftssystem.
För det första skall Socialstyrelsen få i uppdrag att räkna fram en
miniminivå för förbehållsbeloppet. Denna riksnorm skall vara bindande för
kommunerna när avgifter sätts.
För det andra vill vi ha ett system som värnar den anhöriges maka eller
make som bor kvar i det gemensamma boendet när livskamraten flyttar till
särskilt boende.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas
sammanlagda inkomst och dela den med två för att sedan sätta avgiften för
den som flyttat till det särskilda boendet. Med ett sådant system minskar
risken för flytt för den som bor kvar, då det är den som har den högre
inkomsten som flyttar till det särskilda boendet. Om den som flyttar till det
särskilda boendet har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen
beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende i det särskilda
boendet har. Finns familj skall särskild ekonomisk hänsyn tas till
hemmavarande barn.
För det tredje anser vi att det endast är den reella avkastningen på eventuell
förmögenhet som skall vara avgiftsgrundande (när avgifter sätts). Förmögen-
heten i sig skall alltså undantagas.
För det fjärde anser vi att taket för månadsavgiften skall vara avsevärt
lägre än den beräknade kommunala självkostnaden på ofta 30 000-35 000 kr.
i månaden.
Närståendevården
Det finns goda skäl att anta att anhörigvården ökat de senaste
tio åren. Däremot är det tveksamt om kommunernas stöd till
anhörigvårdarna har ökat. HSU 2000 har räknat på den
omvårdnadsinsats som anhörigvårdarna bidrar med:
"Kommunernas kostnader för en sammanboende äldre man
(75-84 år) med svår ohälsa beräknas till ca 60 000 kronor
per år medan motsvarande kostnad för en ensamstående man
allt annat lika beräknas uppgå till ca 180 000 kronor per år.
Makan i det förstnämnda fallet skulle således bidra med en
omvårdnadsinsats som ligger i storleksordningen
120 000 kronor per år."
Folkpartiet anser att kommunerna måste öka sitt stöd till närståendevården.
Det kan ske på flera sätt:
- en fortsatt utbyggnad av växelvården,
- förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade möj-
ligheter för närstående att anställas,
- en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närstående med er-
sättning från försäkringskassan samt en förlängd period för dem som
vårdar,
- en utvidgning av rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade
rätten till ledighet från dagens 60 dagar till 120 dagar.
Vi utvecklar närståendevården ytterligare i vår
kommittémotion om närståendevård.
Folkpartiet vill här också betona vikten av samhällets stöd till de anhörig-
organisationer som finns. Det är viktigt att dessa har möjlighet att få stöd av
samhället på samma villkor som t ex handikapporganisationerna. Demens-
förbundet och övriga organisationer betyder oerhört mycket för att ta tillvara
de demenssjukas intressen och att vara en kunskapsspridare inte minst inom
vården och omsorgen av de demenssjuka.
Inför en äldreombudsman
Många äldre upplever många gånger att de inte vet vart de
skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande,
eller få svar på frågor o.s. v. Myndigheterna är inte alltid den
idealiska samtalspartnern i alla spörsmål som de äldre många
gånger ställs inför. Folkpartiet har länge arbetat för att en
kommunal äldreombudsman skall inrättas.
En sådan äldreombudsman skall vara fristående från de myndigheter som
administrerar äldreomsorgen i kommunen, om än anställd av kommunen.
Ombudsmannen skall alltså vara fristående och fungera som den instans dit
äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få
information.
Samarbetet med pensionärsorganisationerna bör också intensifieras. De har
många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som
behövs för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.
Husläkare nu
Folkpartiet vill återinföra husläkarlagen. Den ger framförallt
de äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med sin
läkare. Det skulle också ge de äldre och andra som väljer en
privatläkare möjlighet att göra detta i större utsträckning
eftersom husläkarlagen garanterar likvärdiga villkor för
privata vårdgivare. Vi utvecklar husläkartanken ytterligare i
vår sjukvårdspolitiska motion.
Äldre invandrare och
flyktingar
Idag finns det omkring 110 000 äldre i Sverige som är födda
i andra länder. Dessa är emellertid underrepresenterade bland
dem som har hemtjänst och som bor i särskilda
boendeformer För dessa kan det ibland vara nödvändigt med
särlösningar exempelvis särskilt boende tillsammans med
andra som talar samma språk eller viss uppsökande
verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
Anslag m.m.
Folkpartiet har aldrig accepterat regeringens socialt
orättfärdiga besparingar på änkorna genom införandet av
inkomstprövningen i änkepensionen. Denna besparing måste
rivas upp. Folkpartiet anslår därför under utgiftsområde 11
Ekonomisk trygghet vid ålderdom A 2 720 000 mer än
regeringen avseende änkepensionen samt 82 000 mer än
regeringen avseende besparingen i omställningspensionen.
För att underlätta för de pensionärer som har det allra sämst ekonomiskt
anser Folkpartiet även att hyrestaket för BTP skal höjas till 4 500 kronor.
Folkpartiet anslår under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
A 3 därför 250 000 kronor mer än regeringen för detta ändamål.
Regeringen har infört strängare regler för prövningen av bostadstillägget
för pensionärer. Innehav av fritidsfastighet räknas i dag som inkomstgrund
när bostadstilläggets storlek bestäms. Folkpartiet avvisar detta och anslår
under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom A 3 därför 70 000
mer än regeringen för att riva upp denna besparing.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en plan för hur de äldres resurser och kunskaper
skall kunna tas till vara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten att arbeta till 67 år,3
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjt hyrestak för BTP, 2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattesänkning för pensionärer, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrat skydd mot höga läkemedelskostnader,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt till personlig assistans för personer över 65
år,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en omsorgsgaranti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i avgiftssystemet för äldres boende
och service,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av en kommunal äldreombudsman,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till eget rum i äldreomsorgen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om äldre invandrares behov,
12. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 11
Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt uppställning: 2
13.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )
Stockholm den 5 oktober 1999
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)
Bo Könberg (fp)
Helena Bargholtz (fp)
1 Yrkande 4 hänvisat till FiU.
2 Yrkandena 3 och 12 hänvisade till SfU.